Jaha, det var ju synd eftersom hela ditt arbete tappar stort i kredibilitet nu när du själv erkänner att du tillhör en av de grupperna.
Jag trodde du var en demokratisk person som hade de extrema rörelserna som interesse. Sorry, mitt eget fel.

Fientligheten mot kommunistpartiet (och dess efterföljare) är oerhört djup, även så här långt efteråt. Efter valet nu var jag på ett lokalt stormöte för Padua med 200 personer, där hälften var gamla 77-autonoma. De jublade alla och apploderade när de hörde att PRC åkte ut riksdagen.

Min tes jag försökt driva i dessa artiklar är att inte se fascismen som en enhetlig helgjuten rörelse, utan snarare en “motsatsernas enhet”, beståendes av tendenser som samverkar (beroende på historisk kontext), tidsvis historiskt är stämningen mer spänd mellan dessa tendenser, tidsvis är samarbetet väldigt intimt.

Almirante som partiledare och tillhörandes den konservativa falangen, som betonade lag/legalitet, förhöll sig väldigt ambivalent till den sociala högern, som tollererades som intern tendens i MSI. Pino Rauti, som på 60-talet var ledare för sociala högern bröt ju sig ur MSI, men välkomnades in i partiet igen när bombmassakrerna bröt ut, trots att Rauti hade statliga utredningar på sig för sin delaktighet och ansvar för Piazza Fontana och Piazza della Loggia. Man kan tydligt se hur sociala högern fungerat som en koppling mellan Almirantes nationalkonservativa strömning och den nationalrevolutionära utanför MSI: I mitten av 60-talet gick ett flöde ut ur MSI, som sedan återvände in under repressionen i början av sjuttiotalet, 1977 började ett nytt flöde ut men som återvände in under repressionen på 80-talet, ytterligare ett flöde ut gick i början av 90-talet, för att sedan succesivt fångas in igen i 2000-talets början, men då in i Casa/partito del popolo. Rauti, Alessandra Mussolini, Storace, Dimitri, Alemanno… de har alla hela tiden befunnit sig i ett mellanläge mellan väpnade grupper/nyfascistisk extremism och den nationalkonservativa högern kring Almirante och senare Fini. Dvs att den nyfascistiska extremhögern har alltid gynnats av sociala högern inom AN/MSI, och därigenom haft politisk uppbackning, vilket tolererats av Almirante/Fini. När AN upplöste alla tendenser i partiet, var sociala högern enda som tilläts vara kvar.

Vad gäller NAR gjorde de sig skyldiga till en hel rad mord på politiska motståndare, skottlossningar mot vänstermanifestationer, knäskjutningar. Men jag skulle inte heller kalla NAR och den “väpnade spontanismen” för terror, precis som jag inte skulle använda den beteckningen på Brigate Rosse “väpnade kamp” eller Autonomias “massillegalitet” och “röda baser” heller - de politiska syftena har ju aldrig varit skapa terror, utan varit riktade angrep mot motståndare. “Väpnade spontanismen” precis som Autonomias “massillegalitet” var en diffus form av massvåld med en flytande gräns mot illegalitet/kriminalitet.

En moraliserande och psykologiserande diskussion om “kärlek” och “hat” är ju totalt meningslös. Det där är ju bara högerklischéer utan substans, knappast en politisk analys.

Autonomia kommer jag såklart återkomma till, det är ju den tradition jag själv står i och arbetar med här i Italien, och som jag delar perversa mål med.

Nu så var det väl inte människoliv jag använde min %sats för utan det var för våldet, som helhet, som dessa extremistiska grupper stog/står för. Allt från sönderskurna bildäck till sönderskjutna knäskålar osv.
Det jag menade är att den stora skillnaden är att medan extremvänstern hade ett politiskt mål med sin terrorism. Att göra revolution och att införliva Italien i Sovjetunionen eller åtminstånde i Warsawapakten, samt att med folkets domstolar vill avrätta alla de politiker/myndighetspersoner/företagare/militärer/fascister/präster/borgare och adel som i deras ögon var/är förbrytare. Denna revolution som stöddes(kanske även leddes)i det tysta av PCI, det stora kommunistpartiet, detta försök till revolution som föds och drivs av hat. Hat som ärvs av denna generations föräldrar och farföräldrar. Detta hat som kommer av misslyckandet att kommunisterna aldrig har lyckats ta makten i Italien. Först så kom Mussolini emellan och därefter så var det de “demokratiska”partisanerna som fick makten(delvis) och inte kommunistpartisanerna. Det är därifrån som vänsterterrorn föds. Denna hatiska miljö där dessa personer växer upp. När det sedan gäller högerextremisterna så till skillnad från vänstern så finns det inget stöd från MSIs håll. Snarare så visar Almirante att han är emot våldet och han kämpar för att det ska ta slut. Han försöker få de sina till att inte svara på aggressionerna. Han är på de ockuperade universiteten och stoppar personligen “de sina”flera gånger. Det är därför som jag påstår att medan vänsterextremisterna hade ett politiskt stöd, ett mål och ett hat som drev dem så var högerns terror ett motstånd. Ett motstånd som drevs av kärlek till Italien, en stolthet att vara italienare. Det drevs av att de inte tyckte att de demokratiska partierna bekämpade vänsterterrorn effektivt och därför så bestämde de sig att försvara landet dem själva. Jag måste självklart tillägga att det är ju knäppgökar vi talar om. Personer som ger sig själva rätten till att genom våld eftersträva sina mål. Fast sanningen är ju att högerns barn har de känslorna. De ser sig som offer och deras våld föds av självförsvar och därifrån utvecklar sig mot politiska drömmar. Drömmar som är endast fantasier och aldrig kommer att genomföras. De utnyttjas dessutom av mörka krafter som får dem att begå diverse dåd.Det påstås dessutom av vissa historiker/journalister/myndighetspersoner,tom att NAR egentligen inte var en terroristorganisation utan att det var en bankrånarliga som gjorde diverse attentat, vid sidan om deras bankrån. (Lite som lasermannen påstog sig göra). Dessa högerextremister var därför mer “clock work orange” inspirerade i sitt våld och hade inget stöd av något parti, förutom av de små knäppskallepartier som bildats av dem själva, vill säga. Dessa partier har aldrig haft någon politisk makt eller egentligt stöd i Italien måste tilläggas.
Alltså det jag önskar att du gjorde, efter denna mycket väl skrivna serie om denna del av italiens efterkrigpolitik, var att du nu skrev en lika bra serie om vänsterns barn. Om deras terrorism, deras mål, den hatiska miljön som de föds i, deras perversa mål ecc. Hur de ger sig rätten att mörda helt oskyldiga personer, osv. Hur de lyckades, i 20 år att hålla det italienska samhället i skräck, ecc.
Återigen, det har varit en mycket trevlig läsning om mitt favoritland (efter sverige) och dess mindre trevliga sidor och jag ser fram emot att få läsa om vänsterns historia. Sedan om jag får komma med ett litet tips. När du är färdig med den serien så skulle du kunna fördjupa dig i bildandet av kungariket Italien och historiken som har med det att göra. Det vore även det intressant att läsa. Lycka till.

Dvs “spänningens strategi” var ingen underifrånstrategi, med terrorbomberna och kupplanerna/infiltrationen - utan en strategi att verka genom staten.

Terza posiziones grundare, Adinolfi, som är mkt kritisk till bombmassaker/kupp-strategin beskriver det som att högerns infiltrationsstrategi totalt misslyckades, medan partivänsterns (PSI/PCIs) lyckades.

De vardagskonfrontationer med fascister som PL syftar på, som förekom på 60-talet och som eskalerade under sjuttiotalet, gav upphov till en helt annan väpnad fascism… som var mer en underifrånstrategi, en social rörelse (om än reaktionär). 1974 kan därför ses som en brytning inom högerextrem våldsutövning: från bombterror till “väpnad spontanism”, “spänningens strategi” till “åren av bly”. Dess organisationer/rörelseformer/kampformer såg annorlunda ut. Givetvis måste man ju rota en sådan diskussion i en om förändrad klassammansättning under de åren, som autonomia är exempel på och som också gav en extremhöger som ett “svart autonomia”. Några postautonoma teoretiker (Luogi comune, F Rapparelli) beskriver just detta som de autonoma/antagonistiska sociala rörelsernas reaktionära kopia/tvilling - med motsatt målsättning, men engagerade i liknande sociala frågor, med liknande organisationsformer/kampmetoder och rotade i liknande sociala skikt.

Men men. Svårt o få med allt i en artikel, var tvungen o avgränsa, övervägde hur mkt jag skulle ta med om autonomia eftersom jag har planer på att skriva specifikt om de bitarna senare. Kopplingen arbetaruppror-reformer som svar/bemötande håller jag med om, men det kändes inte relevant att ta upp just med det syftet jag hade här. Syftet med den här artikeln var snarare o visa på FNs historiska inspirationskällor, än att ge en total beskrivning av 60/70-talets samhällssituation. Din kritik är helt befogad, man hamnar lätt fel i att beskriva en nutida organisations historik eftersom organisationen framstår som en nödvändighet och lösgörs från det sammanhang den växte fram ur.