Protesterna har blivit massrörelser, skapat nya mötesforum på gator och torg, kastat diktaturer över ända och fått statsministrar att gå. Men reaktionen på demokratirevolterna underifrån har blivit en revolution ovanifrån. De nya regimerna har visat sig fortsätta på samma inslagna spår, makten har förflyttats till militärråd eller teknokratiska ”politiskt neutrala” byråkrater med bakgrund i bank- och finansväsendet ståendes ovanför det partipolitiska spelet. De permanenta lägren och torgstormötena, ”generalförsamlingarna”, som samlat krisprotesterna har antingen brytits upp och stormats – eller nått vägs ände på grund av sin egna inre dynamik. Rörelsens första fas är över, och befinner sig nu i ett sökande och experimenterande stadium för att inleda nästa fas.

I de sex nummer vi gett ut av tidningen Brand sedan vi rebootade den har vi följt krisprotesterna, försökt översätta och presentera de centrala diskussionerna i de olika länderna för en svensk publik. Rent generellt har vi kunnat se tre tendenser, som löpt både igenom den autonoma rörelsen och krismotståndet. Vi kan kalla de tre tendenserna: alternativ, försvar och attack.

Alternativ

Ett av de starkaste dragen i Indignados och Occupyrörelsen har varit dess förkastande av representation, partipolitik och representativ demokrati. De har hjälpt till att förvandla den ekonomiska krisen till en systemkris, ett misstroende mot och avlegitimiserande av hela det politiska etablisemanget. Ockupationerna av torgen var istället skapandet av en direktdemokratisk mötesplats och folkförsamlingar där alla kunde göra sin röst hörda, berätta om sina problem och lämna förslag på lösningar. Torgförsamlingarna fungerade därigenom som ett synliggörande av människors vardagliga livssitutationer, en plats där man kunde finna de gemensamma elementen och delade problemområdena med andra.

Torgockupationerna visade på de geografiska platsernas betydelse, vikten av fysiska samlingsplatser. De spanska indignerade ockuperade som mest 60 olika torg, höll 150 lokala folkförsamlingar. Rörelsen utvecklade snabbt en effektiv metod mot repression: den tvåhövdade hydran. Det enda som hindrar repression är om polisen tror att de kommer få möta dubbelt så många om de hugger av ett huvud, då aktar de sig att rensa torgen för att inte eskalera situationen och få rörelsen att spridas ytterligare.

Luis Moreno-Caballud och Marina Sitrin, som deltagit i både den spanska och amerikanska rörelsen, beskriver tre beståndsdelar som gjorde torgrörelsen till ett sådant kraftigt alternativ: Den extraordinära förmågan att inkludera alla olika sorters människor. Dess impuls att gå bortom traditionella protestformer och kunna skapa lösningar på de problem som identifierats. Samt att de tagit en horisontell och direkt deltagande form.

Ett första viktigt steg var att kunna ha en plats att mötas, att se varandra, synliggöras. Där fyllde stormötena och torgockupationerna en viktig funktion. Men efter någon månad av expanderande stormöten började de avta och tappa folk. Från spanska stormöten med upp tilll 15 000 deltagare krymte de till några hundra.

Michael Albert, som deltog i de spanska torgmötena, menar att problemet med stormötena och skälen till att de minskade kom inte utifrån, det berodde inte på repression eller att de indefinierades i det politiska systemet. Problemen kom snarare inifrån mötena. Från att ha varit synliggörande började mötena stelna i form. Koncenusprocessen att fatta beslut sög oerhört med kraft. Mötena övertogs av de gamla vanliga talarna från den utomparlamentariska vänsterns mikropartier. Snarare än att synliggöra personliga erfarenheter blev det traditionella möten där talarna försökte övertyga varandra om nästa taktiska steg för rörelsen att ta, om vilka aktioner som borde beslutas. Stormötena spelade ut sin roll. Men att folk försvann från mötena betydde inte att rörelsen försvann eller passiviserades, det dök fortfarande upp lika mycket människor på demonstrationerna.

Fas två

Det är med nästa steg som det börjar bli riktigt intressant, när rörelsen nu träder in i sin andra fas. Luis Moreno-Caballud och Marina Sitrin ser de arbetsgrupper som uppstått kring vissa problemområden som första steget bortom stormötenas begränsningar och embryot till rörelsens andra fas.

”I dessa arbetsgrupper fanns dynamiken för rörelsens andra fasen redan implicit. I Spanien började denna fas redan under sommaren, medan i USA börjar den nu. Denna fas kännetecknas av ett stegvis förflyttandet i fokus för protesterna [...] till att börja upprätta den form av förändring som rörelsen vill ska ske i hela samhället. Förmågan att skapa lösningar växer när rörelsen expanderar i alla riktningar, först genom framträdandet av en rad ockupationer kopplade till sig själva och sedan genom skapandet av – eller genom att samarbeta med – grupper och nätverk som själva kan lösa problemen på en lokal nivå genom samverkan och dela på kunskaper och resurser.”

Michael Albert beskriver det som en övergång från ”ockupationer till självstyre”, från en passiv till en aktiv handling. Luis Moreno-Caballud och Marina Sitrin beskriver händelseutvecklingen i Spanien under hösten:

”[...] även om indignado-rörelsen inte längre har några tältläger, så känner man av dess närvaro överallt. Den är nu en kultur, sammansatt av tusentals mikroinstitutioner som kommer med lösningar genom gemensamma ansträngningar från folk som har drabbats av samma sorts problem. Det är arbetsgrupper som tar upp frågor som arbete, boende, energi, utbildning, finans eller livsmedel och många andra saker, samt ett helt nät av samverkan som binder ihop alla dessa arbetskooperativ. Katalonien och Madrid har redan ”Integral Cooperatives” vars funktion är att koordinera de olika tjänsterna som de olika arbetsgruppern/kooperativen erbjuder inom sitt lokala område, till den grad att det inom vissa områden inom Spanien nästan är möjligt att leva utan att vara beroende av de resurser som de en procenten lagt på hög. Rörelsen har gjort det möjligt för dessa institutioner, som brukade vara utspridda och begränsade, att växa och växa samman, och det har gett dem en synlighet som har skapat mycket mer intresse, respekt och stöd för deras funktioner”.

I Spanien har den andra fasen gett upphov till en våg av husockupationer, under parollen ”från indignation till aktion”. Efter en stor rörelsemanifestation i Barcelona med 200 000 deltagare den 20 november, delade demonstrationen upp sig i tre delar som sedan ockuperade ett sjukhus, ett universitet och en lagerlokal som upprättades till ett socialt center. I Madrid pågår just nu tre ockupationer, uppkomna ur Indignados-rörelsen. En liknande utveckling kan ses i Grekland där den stora församlingen på Syntagmatorget tappat i betydelse, medan ockupationerna, stormötena i kvarteren och stadsdelsorganiseringen fortsatt.

I USA förbereder sig Occupy-rörelsen nu inför den andra fasen. Ett första betydande steg var Occupy Oaklands generalstrejk den 2 november, den första genomförda generalstrejken på 66 år. Även om genomslaget inte var totalt, så är det ändå en märkbar bedrift att torgstormötet lyckades få tillstånd en generalstrejk – genom sitt initiativ utanför fackföreningsrörelse. Experimenten med utomfacklig organisering är extremt intressant i ett land där 90 procent av arbetsstyrkan inte är med i någon fackförening. Övergången till andra fasen påskyndades av stormningen av Occupy WallStreets tältläger, vilket bidrog till att sprida ut rörelsen över hela staden.

Den 6 december genomfördes aktionsdagen Occupy Our Homes, där occupydeltagarna öppnade upp och rustade upp tomma hus för bostadslösa familjer. Under en stor aktion ockuperades Vermont street 702 i östra Brooklyn av Occupy Brooklyn. Occupy Harlem har genomfört aktioner mot att uppvärmningen av hus inte ska stängas av för de som inte haft råd att betala. I både Spanien och USA har en rad kommittéer mot vräkningar bildats. ”Rätt till bostad” har blivit en samlande paroll.

Försvar och attack

I ett öppet brev till Occupy-rörelsen rekommenderar filmaren Michael Moore vad rörelsen kan göra som andra fas:

”Jag skulle vilja föreslå för mina ockupantsystrar och bröder att det finns många sätt att hålla Occupy Wall Street levande under vintermånaderna. Kanske är det bättre vi flyttar rörelsen inomhus för några månader – och ser hur den växer sig ännu större! [...] Så, detta är mina idéer på fem platser vi kan göra för att ockupera vintern. Hjälp de som håller på att vräkas genom Occupy Our Homes. Ockupera ert college-campus, speciellt studielånskontoren och styrelsemötena. Occupy your job genom att få alla att gå med i facket, eller att vägra låta VD:n flytta era jobb utomlands. Ockupera er bank genom att avsluta ert konto och flytta pengarna till en [credit union]. Och Ockupera föresäkringsbolaget, läkemedelsindustrins huvudkontor eller privata sjukhusen tills Vita huset eller kongressen genomför den vårdreform de misslyckades få igenom under 2010″.

Medan den konstituerande sidan av krisprotesterna fokuserar på skapandet av alternativa institutioner och strukturer är den andra tendensen inriktade på att försvara välfärdstaten och de sociala skyddsnäten eller på olika sätt begränsa de negativa konsekvenserna av en avreglerad marknad – det Beverly Silver skulle kalla Polanyitypen av motstånd. Om den alternativa tendensen bygger skepp för att ta sig ifrån den finansiella tsunamin så bygger denna tendens snarare hamnar och skyddsvallar. Det rör sig om kampanjer för gemensam välfärd, mot vinstintressen i och marknadsutsättning av offentlig sektor, skydd av sociala rättigheter. Om den alternativa tendensen avlegitimiserar makten, så eftersträvar försvarstendensen makt. Man försöker bygga allianser, skaffa sig positioner, föra fram kravlistor och ”cahier de doleances” a la Trondheimsmodellen eller skapa folklig opinion. Problemet ses som rörelsens brist på represenation och vikten av att vinna små segrar betonas.

Den tredje tendensen inom krisprotesterna är attacken, de som ser den ekonomiska krisen som en möjlighet att trappa upp konflikten, gå på offensiven mot kapitalismen och försöka få massprotesterna att eskalera och nå en brytningspunkt inom kapitalismen.
Om den alternativa tendensen uppnått ett synliggörande och självorganiserande, försvarstendensen strävar efter representation så är attacken snarare omedelbar, oförmedlad och orepresenterbar.

I nya numret av Brand (nr 4, 2011) recenserar Stefan Jonsson Alain Berthos bok Upprorens tid. Bertho visar på den ökning av folkliga resningar, upplopp och kravaller som skett de senaste åren globalt. Upploppen har blivit en viktig och återkommande folklig protestform – men det är en protestform som nästan ingen offentligt försvarar eller förespråkar. Det är den form som samtidigt är mest exponerad och mest tystnad kring. Det som förbinder Banlieusprotesterna och Londonkravallerna är att det är kravlösa protester, omedelbara attacker på den livssituation man vantrivs i, en explosiv ilska över vanmakten eller ett direkt tillfredsställande av ett behov genom plundring. Men attackerna sker inte bara ”spontant”, utan även varit ett medvetet maktmedel som använts i krisprotesterna för att blockera kapitalets flöden, blockera infrastrukturen eller angripa maktinstitutioner.

Kombination eller krokben

Var och en av dessa tendenser har sina förtjänster och sina brister. Alternativen fungerar avlegitimerande och bidrar till systemkrisen, de är öppna och inkluderande, en viktig skola i självorganisering och direkt deltagande. Men de riskerar samtidigt att bara bli en ”alternativism” eller utopism, ett naivt drömmande om att kliva av eller dra sig undan samhället och därigenom aldrig ett hot mot makten. Alternativen, gemenskapen och allmänningarna är inte nödvändigtvis ett hot mot kapitalet, utan kan fungera som en frivilligstruktur som lappar över kapitalismens värsta brister, en form av filantropi eller skapandet av gratisresurser lika användbara för näringslivet som för sociala proteströrelser. Försvaret av de sociala skyddsnäten och våra rättigheter är nödvändiga. Men det ekonomiska utrymmet för reformer är inte det samma idag som under välfärdstatens gyllene år på 50- och 60-talet. Risken är att försvaret stelnar i en tandlös reformism, ett nostalgiskt tillbakablickande eller ett försök att återvända till en historisk socialdemokrati, utan någon analys av dagens förutsättningar. Försöken till representation och maktpositioner riskerar att kväva rörelsens självorganiserade och deltagande karaktär. Attackerna identifierar viktiga svaga punkter inom kapitalismen och försöker utveckla en revolutionär antikapitalism för vår tid. Problemet är bara att de ofta är för svaga att kunna försvara sig mot repression och öppnar upp för en reaktionär mobilisering eller ger legitimitet åt inskränkta rättigheter. Om våldet inte är förankrat och har legitimitet hos en bred proteströrelse riskerar den att splittra rörelsen. I en tid när kapitalismen verkar kollapsa av egen kraft ger angreppen på det ekonomiska systemet inga löften om fortsatt bröd på våra fat och tak över våra huvuden, de är mer inriktade på att krossa en motpart än att flytta fram våra positioner och tillfredsställa våra behov.

Styrkan finns i när de kombineras. Jag har tidigare på bloggen skrivit om den motmakt som tog form under Argentinas finanskris för tio år sedan. I den argentinska motmakten lyckades de olika komponenterna bilda en sammansättning som var starkare än de enskilda delarna och där kombinationen övervann de olika tendensernas brister.

”… motmakten är inte en addering av olika subjekt, utan den nya sammansättning, den nya maskin som uppstår när dessa kombineras på andra sätt. Det är en process av avsubjektivering i lika hög grad som det är en subjektiveringsprocess. Motmakten är inte en uppradning av fabriksockupanter, arbetslösa piqueteros, Hijos-aktivister, bytesringar, kvartersmöten – som alla ställer sina partikulära krav samtidigt – utan det som sker när dessa kamper kombineras och hybridiseras: när kvartersförsamlingarna koordinerar utbytet i bytesringar med varor från fabriksockupanter som distribueras till piqueteros, när alla gemensamt militant försvarar dessa strukturer, ockuperar sociala center för att upprätthålla dem, skapar egna utbildningsstrukturer för att cirkulera dem. Motmakten kan betraktas som en alternativ samhällelighet som tar form, bortom kapitalismens arbetsdelning och uppdelningar.”

Rörelsens beståndsdelar gick inte att bedömma enskilda, utan enbart utifrån den motmaktsapparat som de gemensamt sammansatte. Kritiken av alternativism/utopism, reformism eller våld föll när den ställdes inför den kombinerade motmakten.

Italienska anomalin

Det spanska och amerikanska exemplen har visat på hur en kombinerad motmakt börjat ta form. Men de olika tendenserna i krisprotesterna kan lika väl sätta krokben för varandra och kollidera. Vi kan se det tydligt i Grekland, där konflikterna mellan de anarkistiska attackerna och stalinisternas strävan efter en ansvarsbärande maktposition förlamat rörelsen. Eller i Sverige där det utopiska draget tog överhanden och kvävde Occupyrörelsen i sin linda genom att bli en tummelplats för mikrosekter som såg dem som ett lämpligt forum att lansera sina mirakellösningar, teknokratiska planer eller saluföra sina konspirationer. (Även om Occupy Stockholms stöd till strejkande tågarbetare eller husockupationer i Göteborg är ett bra tecken på det motsatta, på en sammansättande motmaktsprocess).

Även i Italien har det funnits stora förutsättningar för konstruerandet av en stark motmakt. Men kampen om hegemoni över de sociala protesterna lyckades få rörelsen att kortsluta sig själv och de tre tendenserna som beskrivits ovan att krocka med varandra. Samtidigt så har diskussionen varit på en hög nivå och de olika strategierna varit tydligt uttalade, vilket gjort det intressant att följa de olika positionerna. För att ge en snabb och provisorisk skiss:

Alla förutsättningar för en bred social proteströrelse har funnits: ett stort folkligt missnöje både mot Silvio Berlusconi och åtstramningspolitiken, en politisk förlamning inom högern och en svag partivänster. Men det blev påtryckningarna från EU och den Europeiska centralbanken som lyckades med det som proteströrelserna inte lyckats med, att få bort Berlusconi. Istället har en bred regeringskoalition med Goldman Sachs-rådgivaren och teknokraten Mario Monti i spetsen bildats för att få ordning på den italienska skenande statsskulden och budgetunderskottet. Italiens president Napolitano har länge försökt få till en tvärpolitisk uppgörelse och stöd för en krispolitik över blockgränserna. Lega Nord, som börjat tappa arbetarklassväljare, valde att ställa sig utanför den nya regeringskoalitionen. Italienska näringslivets branschorganisation Confindustria hade redan avlägsnat sig allt mer från den besvärande Berlusconi och närmade sig istället postfascisten Finis nya parti. Confindustria och en stor del av fackföreningsrörelsen, politiskt knutna till reformistiska Partito Democratico, slöt under sommaren nya avtal som skulle garantera arbetsmarknaden social fred. Men Fiats ledning lämnade Confindustria och istället gått på offensiven mot den italienska kollektivavtalsmodellen, och försöker utradera fackföreningsrörelsen från sina fabriker.

De italienska vänsterpartierna, som åkte ur parlamentet 2008 (läs här), har splittrats och försöker konstruera nya allianser som stöd för nya partiformationer. Nichi Vendolas nya vänsterparti Sinistra Ecologia Liberta (Vänster ekologi frihet) har fått relativt högt stöd i opinionsundersökningarna och vunnit kommunalvalet i centrala städer som Milano och Neapel.

Den mest framgångsrika kampanjen har kommit från rörelsen mot vattenprivatiseringar. I hela Italien har det bildats självorganiserade kommittéer som bedrivit opinionsarbete och verkat för en folkomröstning. Den centrala frågan som lyfts är behovet av allmänningar och en gemensam välfärd. Kommittéerna har tryckt på den demokratiska sidan av allmänningarna, och förespråkat en deltagande demokratimodell för hur sociala rörelser ska vara med och sköta allmänningarna – stärkta av Nobelpristagaren Elinor Ostroms teorier om att det sättet som ”allmänningens dilemma” skulle övervinnas var genom att förbindas med delaktiga lokalsamhällen i omvårdnaden och brukandet av dem som gemensam nyttighet. Genom den deltagande demokratiska aspekten lyftes frågan om välfärd och allmänningar därmed ur dikotomin privat/offentligt (eller kombinationen privat-offentligt partnerskap) och gavs en tredje pol: det allmänna som det gemensamma. Sammanbindandet av begrepp som ”commons”, ”beni comuni” och ”gemenskaper”, ”comune” har därigenom fått en stor spridning, långt utanför den autonoma vänsterns kretsar. Sociala centren har varit en viktig aktör i folkomröstningskampanjen. De italienska folkomröstningarna kan inte lämna lagförslag, utan bara återkalla lagar. I folkomröstningen som hölls i mitten av juni togs fyra frågor upp: två rörde vattenprivatiseringarna (mot privatiseringarna av vattenhanteringen och mot vinstintressen i vattnet som allmänning), en riktades mot atomkraft (med kärnkraftsolyckan i Fukushima färskt i minnet) och en sista fråga handlade om att dra tillbaka Berlusconi och andra höga ministrars åtalsimunitet. Folkomröstningen blev en total seger; 57% av befolkningen röstade (endast resultat med över 50 procents valdeltagande räknas), och de sociala rörelsernas ja-sida vann alla fyra frågor med ca 95% av rösterna. Den framgångsrika rörelsen för allmänningar och deltagande demokrati finns även i en bredare strömning av territoriell kamp. Det främst exemplet är den långvariga kampen mot höghastighetstågen TAV genom Alperna utanför Turin har nått en bred massmilitans och samlat både lokalbefolkningen och aktivister från hela Italien i de intensifierade konfrontationerna under sommaren (se artikel i senaste Brand av Josef Yusuf). Men även lokala kamper mot Natobasen Dal Molina i Vicenza och nya avfallsanläggningar i Neapel (läs mer här).

Den största massrörelsen på gatorna har studentrörelsen varit. Hösten 2008 bröt en ny våg av studentprotester och universitetsockupationer ut i Italien, ”den anomala vågen”, som skolade en ny generation aktivister. Den följdes 2009-2010 upp av kampanjen mot minister Gelminis utbildningsreform, där studenterna inte bara ockuperade sina institutitioner utan även gick ut och genomförde ”vilda manifestationer” (inspirerade av de franska ”manif savage”), där motorvägar och centralstationer blockerades samt kända turistmoment ockuperades. Genom sina Book Bloc:s (läs mer här) tog rörelsen konfrontationer med polisen. Nätverket Uniriot blev en samlingspunkt för alla autonoma grupperingar och drivande inom studentprotesterna. Likt de brittiska studentorganisationerna deltog de italienska studenterna i aktioner mot åtstramningspolitiken, bland annat genom aktioner mot bankerna och italienska centralbankschefen Mario Draghi. Nätverket kallade sig för de rebelliska drakarna, Draghi Ribelli.

Fiats ledning med Sergio Marchionne i spetsen har gått till frontalattack mot de italienska kollektivavtalen och försöker framför allt krossa metallfacket Fiom i de stora bilfabrikerna. Övriga PD-anknutna fackföreningsrörelsen har lagt sig, men Fiom har valt att ta strid. Ett av Fioms krav har varit att kollektivavtalen ska godkännas i medlemsomröstningar på stormöten, i en deltagande direktdemokratisk anda. Utan något partipolitiskt stöd har Fiom med sin generalsekreterare Maurizio Landini i spetsen istället sökt allianspartners bland de sociala rörelserna, studentrörelsen, allmänningsrörelsen och de sociala centren. En samlande manifestation mellan Fiom och studentrörelsen genomfördes den 14 oktober 2010, samtidigt som ett misstroendevotum mot Berlusconi skulle behandlas i parlamentet. Demonstrationen försökte ta sig fram till maktens palats och de sociala centren stötte samman med ordningsmakten i centrala Rom. Manifestationen blev startskottet för en gemensam koalition mellan Fiom, de lokala proteströrelserna för en gemensam välfärd, studentrörelsen och delar av de sociala centren: ”Uniti contro la crisi” (Enade mot krisen) (läs mer här).

2011 års globala revoltvåg satte givetvis sina spår även i Italien, men rörelsen var uppbunden in sin inhemska politiska situation, där protesterna mot åtstramningspaketen och Berlusconis regering sammanföll. Från att de sociala centren och rörelsens olika delar hållits samman inom de territoriella och studentprotesterna grupperades de nu i två stora poler. Den ena polen utgjordes av Uniti contro la crisi, med Fiom, SEL, lokalkommittéerna för gemensam välfärd och de sociala centren främst knytna till nordöst samt studentgrupperna kring Sapienzauniversitetet i Rom. Uniti contro la crisi ville försöka undvika den grekiska utvecklingen, åratal av kravaller utan att ha uppnått några förbättringar, och försöker se hur de ska kunna ta så mycket politisk makt det går för att kunna bromsa krispolitiken och utöka sociala rättigheter. Den andra polen, kring resterna av Rifondazione comunista, basfacken (Cobas mfl), NoTav-protesterna, doktorandnätverket Uninomade (med bla Toni Negri) och sociala center (framför allt kring Acrobax i Rom och centren knutna till nätet InfoAut) försöker se möjligheter att öka konflikten, att förespråka en ”diritto all’insolvanza” (rätten till insolvens, att få ställa in sina skulder).

En gemensam stor manifestation i Rom planerades till den 15 oktober, den globala aktionsdagen för de indignerades rörelse. Här totalkrockade de två polernas taktiker. Uniti contro la crisi arbetade brett med demonstrationsorganiserandet, mängder av öppna förberedelsemöten, seminarier och diskussioner hölls inom universiteten och på sociala center för att skapa en så brett deltagande och involverande som möjligt. Planen var att avsluta manifestationen med upprättandet av ett stort tältläger och torgockupation på piazza San Giovanni, där de olika initiativen inom krisprotesterna skulle kuna mötas. Den andra polens mål var däremot att höja konfliktnivån och ta sig fram till parlamentet. Väl på gatorna blev det denna linje som fick genomslag, specielt på grund av att polisen valde att attackera manifestationen på piazza San Giovanni, vilket omöjliggjorde demonstrationsavslutningen och fick de militanta sociala centren att slå tillbaka och försvara sig.

Debatten efter 15 oktober blev hätsk. I media piskades det upp en lynchstämning mot ”svarta blocket”, dit alla sociala center, fotbollshuliganer, RASH-skinheads och NoTav-motståndet räknades in och drogs över en kam. Men även mellan de sociala centren. De sociala centren kring Uniti contro la crisi kritiserade de som kravallat för att ha kuppat manifestationen och vänt den till andra syften än vad som demokratiskt beslutats på planeringsmötena. De förde en diskussion om det var dags att börja med den trista utvecklingen att ha demonstrationsvakter igen för att hindra en ”politisk-militär parasitism” på manifestationerna och sätta sin agenda över alla de andra organisationerna som deltog. Den andra polen svarade på kritiken, från Uninomade kritiserade Negri mfl Uniti contro la crisi för att ha använt manifestationen för att ”försöka representera de orepresenterbara”, att inte ta hänsyn eller försöka förstå den vrede som växt fram hos en ung prekär generation utan framtid och varför den exploderade på Roms gator. Uninomade betonade parallellen mellan Londonkravallerna, NoTav-motståndet och 15 oktoberkravallerna, och förklarade att man måste utgå från denna nya sociala sammansättning och se vreden som ett resultat och berättigat svar på nedskärningspolitiken och krisen. Uniti contro la crisi menade att det inte gick att beskriva som en ungdomsrevolt, utan såg manifestationen snarare som ett försök att upprätta ett gemensamt politiskt rum mellan en rad olika sociala kamper och rörelser kring arbetsplatskamp, studentkamp och allmänningskamper, och betonade mångfalden i demonstrationen. Båda sidorna deklarerade att det var slut på de stora enhetsmanifestationerna. Wu Ming 1 tog upp en återkommande kritik mot samlingsmanifestationerna:

”Det som hände var oundvikligt enligt oss, på grund av det sätt som Italien valde att vara en del av den globala aktionsdagen 15 oktober: genom en stor nationell marsch, istället för att finnas överallt (”Occupy Everything”), vilket andra rörelser praktiserat världen runt och som har gjorts idag. ’962 städer i 85 länder’ innebär att det skett initiativ i 11 städer i snitt i varje land, medan här valde vi att mötas på en plats, den gamla vanliga, med alla dess implikationer. Det är en slutsats som vi dragit många gånger tidigare, och börjar trötta ut oss själva och andra på att upprepa. Innan #15Oct var det ”14 december”, innan det G8 och så vidare…”

Diskussionen fördes även på ett mer övergripande strategiskt plan. Veckorna innan 15 oktober publicerade Il Manifesto en artikel av Fausto Bertinotti, tidigare partiledare för Rifondazione Comunista och fd talman i riksdagen, där han påpekade att Italien behövde en revolt för att bryta upp ett politiskt döläge i landet, en revolt som kunde bryta en förstelnad situation, reaktivera suveränitetet och skapa en ny legitimet för politik igen i ett läge när politiken blivit handlingsförlamad och regeringen tagen gisslan av Europeiska centralbanken. Negri och kretsen kring Uninomade gick längre och betonade revoltens möjlighet att kräva att statskulderna skulle ställas in (”rätten till insolvens”), likt Argentina eller Island. Det finns ingen möjlighet att bedriva opposition mot finanskapitalets regering genom att likt Napolitano eller vänsterpartierna vädja om en återgång till en nationell demokrati, representation eller försvar av konstitutionen – enda vägen framåt var att ”med kraft bryta sig ur” varje logik av försvar av den konstituerade makten. Organiseringen av insolvansen, att vägra betala skulderna, är den centrala frågan, som en reappropriation av samhällsrikedomen, menar Uninomade.

”En kapillär spridning av ockupationer, skapandet av självorganiserade författning för prekära arbetare, prekära strejker som ett sökande efter kampformer, som i sin materiella effektivitetet utgör den funktionella motsvarigheten till den traditionella industriella strejken; det centrala är generaliserandet av en kontrollerad ”default” av skulderna, inte bara som en krav på att vägra betala det som är avsett ‘suveränen’, utan som en samhällelig praktik av reappropriationer av rikedomen genom en organiserad insolvens; praktiserandet av alla former av självreducering och ett affirmerande att livet är inte skuldsatt.”

Ledande Romaktivister från Uniti contro la crisi menade att det fanns en likhet mellan Bertinotti och Negris position, att de enbart såg protesten som ett avlegitimerande av makten, ett ”återkallande” och negation.

”Denna felaktiga tolkning skulle schematiskt kunna beskrivas så här: bara revolten, genom att bryta den kompabilitet som bakbinder regeringens funktioner, kan återställa suveräniteten och med den den politiska och sociala representationens legitimitet. Vi anser detta perspektiv diskutabelt och bristfälligt eftersom den inte tar hänsyn till de nya sociala rörelsernas natur. På samma sätt anser vi den insurrektionella retoriken som sprids på nätet dessa dagar vara bristfällig. Faktum är att denna sorts logik kommer från en förenklad tolkning av den nuvarande situationen, enligt vilken en ökningen i krisens intensitet sträcker sig till en sfär av samhällelig vrede, som i sin tur kommer till uttryck i en symmetrisk boxningsmatch med staten: hela spektrat av konfliktformer reduceras till en enda bild, inbördeskriget. Den generiska och odefinierade föreställningen av revolten som ett ‘utbrott’ blir märkligt nog i båda fallen en huvudövergång bakom det blinda avbrottet av den suveräna ordningen och på samma gång dess ‘återupprättande’. Ett sätt att resonera kring ”alternativet” som politiskt begrepp vore att göra det motsatta antagandet, att utgå från de sociala upploppens konstituerande natur. Denna konstituerande natur, som är instituterande och reglerande, syns tydligt i rörelsernas erfarenheter från Spanien och Island (det senare är ett fall där det demokratiska kravet att vägra omförhandla återbetalningarna av skulderna utvecklades till en konstituerande regel), till de kulturarbetare som skrivit om stadgarna för en ockuperad teater, och bland universitetsstudenterna som startat en process av självreformerande av universitetet, och slutligen de fantastiska erfareheterna från den italienska folkomröstningen i juni. Detta och andra erfarenheter visar på ett behov av förändring som syftar till att bromsa samma två faser av gammal politik som tillskriver konflikter mest en negativ eller defensiv funktion och överlåter mandatet att översätta dessa krav som kommer underifrån till representativ politik”.

På GlobalProject deklarerades att 15 oktober var slutet på erfarenheten med ”Uniti contro la crisi”, som börjat 14 december året innan. Samarbetet omformades istället till ”Uniti per l’Alternativa” (Enhet för ett alternativ), för att bygga vidare ytterligare på den konstituerande och direktdemokratiska kraften att skapa en ny form av politiskt alternativ i Fiom, allmänningkommittéerna, självreformgrupperna på universiteten och sociala centrens kamper. Allmänningskommittéerna har i sin tur börjat sitt arbete för att skapa ett nätverk mellan sociala rörelser och kommuner som arbetar för att utöka välfärden och allmänningarna, La rete dei comuni per i bene comuni (Nätverket Kommuner för gemensam välfärd).

Med aktionsdagarna 11 november (11.11.11, dagen då EUs åtstramningskrav genomdrevs), 17 november och 25 november (Internationella dagen för att stoppa våldet mot kvinnor) återupptog Uniti per l’Alternativa de aktionsprojekt de inte kunnat genomföra den 15 oktober: i en rad italienska städer genomfördes Occupy-inspirerade torgockupationer, tältläger, bankockupationer och ockupationer av nya sociala center för att skapa nya direktdemokratiska alternativa samlingsplatser och diskussionsforum för rörelsen.

Läs mer om Andra fasen:

Jason Read: Phase Two: Occupy Wall Street on November 17
Peter Lamborn Wilson (Hakim Bey): ”Occupy Wall Street, Act Two”
Michael Moore: The Winter of Our Occupation
Sam Cossar-Gilbert: Reflections on 2011: From indignados to occupywhere, a year of protest in Europe
Luis Moreno-Caballud, Marina Sitrin: Occupy Wall Street, Beyond Encampments
Michael Albert: Occupy to Self Manage
Anonym: Some Critical Notes on the Occupy Movement’s Recent Attempt at a General Strike in Oakland, California

Läs mer om de italienska kamperna:

Bloggen Italy Calling
Bloggen Struggles in Italy
Libcoms texter om Italien
Wu Mings engelska texter
InfoAut engelska texter
Uninomade’s engelska texter
Tommaso Fattori: Fluid Democracy: The Italian Water Revolution
Giorgio Riolo: The Turning Point In Italian Politics: The Victory Of The Centre-Left In The Milan Elections
Judith Revel och Toni Negri: The common in revolt
Francesco Brancaccio, Alberto De Nicola, Francesco Raparelli: The Third Republic of Movements

Efter fyra flyttar på lika många år bor jag nu osäkert i andra hand, utan kontrakt, men i en förort jag gillar. Här har jag många vänner boendes i kvarteren eller inom gångavstånd. Det går inte att gå igenom centrum, vänta på kollektivtrafiken, gå förbi den lokala pubben eller handla utan att möta någon man känner. Vårat sociala kontaktnät i området bara växer. Äntligen känns det som en plats jag bor på, inte bara besöker tillfälligt.

Det är alltid lika fascinerande att vandra genom det lilla förortscentrumet och se de olika överlappande sociala sfärerna och kulturerna som rör sig där. Vi har de gamla utslitna och a-lagarna, som rör sig mellan fiket på morgonen, en tur via parkbänken eller kyrkan och sedan över till krogens uteservering på kvällen. Vid tobaksaffären hänger alltid ungdomsgänget, där Kartellen är gudar och Hells angels börjar fiska efter unga hangarounds. På grund av den risken har vi ovanligt mycket fritidsverksamhet, även för äldre ungdomar, i området. Och så står alltid en polispiket parkerad på torget och håller blicken spänd på dem. Många vänner som har familj och barn bor i området, de stora grönområdena runt knuten lockar. Familjerna delar med sig sina tips på den lokala bloggen om de bästa pulkabackarna i.trakten. Även ett gäng primitivister har lockats av naturområdena, och slagit upp sina tält på hemliga platser i skogen. Civilisationskritik – men då helst nära till storstan. Några av dem odlar upp lite tomma rabatter. Min förort har gott om konstnärsbohemer, i kvarterskällarna ligger trumaffärer och ateljeer. Många Sofo-hipsters visar sig egentligen bo i de här kvarteren – för vem har råd att ha en bostad på Södermalm? Förortens arbetarfamiljer handlar på det billigare ICA, medelklassen som har de extra slantarna konsumerar ekologiskt och rättvist på Konsum medan hemåtsläntrarna och nattsuddarna handlar på turklivset på väg hem från stan. Samma område befolkas av de olika kretsarna på olika tider, strömmarna avlöser varandra. Ibland möts de, oftast passerar de bara obemärkt förbi varandra.

Bebo ett område
En passage som fastnat i mitt huvud i Den osynliga kommitténs pamflett Det stundande upproret handlar om territoriet. I den vänstertradion jag befinner mig är alltid den centrala frågeställningen makten och ägandet, produktionen och exploateringen. Dessa områden problematiseras och diskuteras, kritiseras och belyses. Även när vi pratar om våra vardagsliv och våra bostadsområden, görs det oftast ur denna vinkel. Den osynliga kommittén gör en intressant (heideggeriansk?) vändning.

”För oss handlar det inte om att äga territoriet. Snarare är det en fråga om att öka Gemenskapernas täthet, cirkulation och solidaritet till den grad att området blir ogenomskinligt och omöjligt att tolka för all auktoritet. Vi vill inte ockupera territoriet, vi vill vara territoriet”.

Istället för att se ett område som bara en plats för olika identiteter att passera, ser Den osynliga kommittén den som en rad praktiker och möten, i de överskridande relationer som uppstår snarare än vad som förbinds. ”Varje praktik skapar territorier”.

”Regeln är enkel: ju fler territorium som finns ovanpå varandra i en viss zon desto större cirkulation är det mellan dem och desto svårare blir det för makten att få grepp om dem. Bistros, tryckerier, idrottsanläggningar, ödetomter, begagnade bokhandlar, hustak, improviserade gatumarknader, kebabställen och garage kan alla användas för andra ändamål än de officiella om tillräckligt många medbrottslingar möts i dem. Lokal självorganisering skapar sin egen geografi ovanpå statens kartografi, koder och suddar ut den: den producerar sin egen självständighet”. (Det stundande upproret)

I senaste numret av amerikanska tidningen Anarchy – A journal of Desire Armed (nr 70/71) tar skribenten Lupus Dragonowl i en essä upp denna syn på territoriet i Det stundande upproret.

”Territorium måste här förstås i förhållande till distinktionen inom geografin mellan platser (places), som är områden som har en betydelse för deltagarna, och rum (space). Kapitalismen baseras på rum som inte är platser, ”icke-platser”, som flygplatser, hotell eller stormarknader, som motsätter sig att förvandlas till lokala platser”.

Det finns en motsättning mellan platser och rum/ickeplatser, mellan de områden vi kan bebo och de vi bara kan befinna oss på. Dragonowl fortsätter:

”Återskapandet av den lokala platsen skapar det vi kan kalla en ‘hemort’ (homeplace), en sorts plats där folk känner sig säkra och kan slappna av. Påförandet av ickeplatser är också ett påförande av en generaliserad osäkerhet och oro”.

Temporära autonoma zoner
Hur kan vi orientera oss mellan platserna? Tiqqun, tidskriften som Den osynliga kommittén växte fram ur, råder oss att börja skapa kartor för att hitta mellan dessa, en slags Portolankartor – efter de gamla sjöfartskartorna som inte korrekt avbildade geografin, utan vars syfte var att visa på färdvägar och riktningar mellan säkra hamnar.

”Vi behöver kartor. Inte kartor över okänt territorium. Utan kartor för navigation. Sjöfartskartor. Orienteringsredskap. Som inte försöker beskriva eller representera vad som finns i deserterandets övärldar, utan som visar hur man kan ansluta sig till dem”. (Hur görs det, publicerad i I stundens hetta).

Portolankartorna skiljer sig från Imperiets kartografi, fast båda visar på de okontrollerbara områdena (Hic sunt Leones! Hic sunt Dragones!). Men om Tiqquns hamnar är permanenta autonoma zoner, liknar Den osynliga kommitténs varande eller beboende av territoriet mer Hakim Beys temporära autonoma zoner (TAZ). Även om Bey konstaterar att en TAZ kan övergå till att bli permanent, är det just den temporära aspekten som är intressant i hans teori. Den tillfälliga användningen innebär att bebo platser trots att man inte äger dem. I den temporära autonoma zonen använder vi vår rörlighet och snabbhet till vår fördel, tar platser och fyller dem med möten, relationer och innehåll, och upplöser dem innan den imperiella makten hunnit mobilisera för att konfrontera dem. En TAZ kan organiseras öppet eller i smyg, vara mindre eller större i skara, vara kortvarig eller långvarig. TAZen bygger på överraskning, snarare än försvar, den sätter hastighet mot statens tröghet. Det kan röra sig om en gatufest, slå upp ett tält på torget, ta med egen öl på krogen, förvandla det lokala kaféet till en mötesplats, ordna en kvartersfest, genomföra en picnic på ängen, spraymåla gångtunnlarna, ställa ut egna soffor utanför huset, göra en guerilla gardening, hänga varje dag utanför tobaksaffären, bygga snögubbar på parkeringsplatsen, fixa en drakfest på ängen, ordna ett öppet folkkök i sitt kollektiv, spela fotboll på gatan. Till skilllnad från en permanent zon, som måste försvaras, kan den temporära zonen vara gäckande, undflyende, flytande, rörlig. Den kan försvinna när ordningsmakten kommer, och återuppstå så fort de åkt därifrån. Varje TAZ är en form av beboende av platsen, att vara territoriet. Men TAZ:en är svår att fånga in på en karta. Hur gör vi Portolankartor för dessa flexibla och temporära zoner?

Territoriell motmakt
I tidningen Brand, sedan vi rebootade den, har vi försökt se närmare på territoriet ur flera olika vinklar: genom husockupationerna, sociala centren och frizonerna, genom stadsdelskampen i förorten, genom migranternas flykt och upphävande av gränserna, genom att ta över torgen och återföda demokratin på dem och genom att skapa skyddade frizoner eller befästa röda fästen där vi försvarar våra rättigheter. Vi har använt oss av Deleuze och Guattaris teorier om deterritorialisering och reterritorialiering, hur man skapar släta (öppna) rum och räfflade (avgränsade/stängda) rum. De två termerna ska inte ses normativt, utan olika sätt att koda ett territorium. Flyktingarna som tar sig över Fort Europas gränser deterritorialiserar dessa och försöker hitta vägar att övervinna det räfflade rummet, att som ”krigsmaskiner” bryta sig igenom och skapa öppningar, skapa ett slätt rum för deras förflyttning. Men samma vänsterteorier har även plockats upp av den israeliska armén för att föreställa sig hur de ska röra sig i ett fientligt (räfflat) territorium, genom att vägra gå på de öppna vägarna – där krypskyttar och försåtsminor väntat dem – och istället sprängt sig igenom väggar och skapat ett nytt slätt rum för sin förflyttelse.

Om israeliska armén försöker lära av vänstern, så försöker den finska aktivisten Kalle Seppä i sin tur visa vad vi kan lära oss från (extrem)högerns teorier om geopolitik och geografisk dominans. (se Popvänster för en bra sammanfattning). Seppä visar hur den autonoma traditionen i Italien utvecklade en teori om ”territoriell motmakt”, hur man skulle skapa starka röda fästen i proletära förorter som baser för fortsatta attacker och angrepp in mot maktens centrum. Angreppet mot centrum blev katastrofalt, men Seppä betonar att det finns mycket att lära sig från de italienska autonoma, de nordirländska NoGo-områdena i Belfast och Free Derry eller de Svarta pantrarnas arbete i svarta stadsdelar i USA – hur dessa lokala motmakter konstruerades.

Den territoriella motmakten byggde på att utöva en dominans och kontroll över territoriet, lika mycket som att bebo det. Det gällde att kunna reappropriera samhällsrikedom, försvara ockuperade hus, hindra vräkningar av bostäder, med kraft reducera priserna i stormarknader och i kollektivtrafiken, genomföra hyresstrejker, gratis matprogram, hälsovård och egen undervisning. För att kunna garantera dessa fästen krävdes en våldspotential, för att kunna försvara dem. Problemet är hur ett sådant försvar kan göras utan att krossas militärt av staten – vilket skedde med exemplen i USA, Nordirland och Italien. Hur kan en territoriell motmaktstrategi se ut som inte går in i en symmetrisk konfrontation med staten – en konfrontation som vi är dömda att förlora.

Tiqqun och Den osynliga kommittén har en annan infallsvinkel. Istället för att se NoGo-området eller det röda fästet som ett statiskt tillstånd, ser den en process som sker genom territoriets beboende och de gemenskaper som förbinds. Detta får den statliga insynen i ett område försvagas succesivt, Tiqqun beskriver det med beteckningen hur ”opaciteten”, ogenomskinligheten, förändras. Utspridandet av ”zoner av opacitet” blir därigenom en process, ett skeende som sker gradvis, som en dimma av relationer som långsamt tätnar och försvårar en insyn utifrån.

Det är intressant att dra en parallell till Rosengårdsutredningen (som jag skrivit om här). I åtgärderna mot extremism beskrivs hur ”utanförskapsområdena” ses som en frontzon, ur statens synvinkel, där slaget står i det civila samhället. ”Islamister” eller ”extremvänster” infiltrerar det civila samhällets organ, öppnar källarmoskéer eller sociala center, arbetar på fritidsgårdar och i skolor, finns i föreningslivet, i kulturföreningar och sociala projekt – vilket steg för steg försvårar statens insyn och möjlighet att angripa ”radikaliseringen” i dessa områden. För att öka insyn och motverka radikaliseringen måste staten mobilisera hela civilsamhället, mot en gemensam god fiende (”extremismen”, ”terrorismen”, ”brottsligheten”, ”knarket”). Extremismsatsningarna genomsyras av denna paranoida syn på förorten.

Nationella befriade zoner
Faran med vänsterextremism och radikal islamism ur statens synvinkel är alltså att de hotar att infiltrera civilsamhället och skapa zoner av opacitet där en radikalisering är möjlig. Även i högerextrema kretsar har Hakim Beys temporära autonoma zoner (TAZ) försökt förverkligas. Hos de tyska fria nationalisterna och så kallade ”autonoma nationalisterna” används beteckningen ”nationella befriade zoner” (NBZ). I konceptet NBZ finns däremot bara den geopolitiska kontroll- och dominansbiten: de förhåller sig enbart till territoriet som rum (space), inte som plats (place). Det handlar om att på olika sätt markera ett territorium för att skapa räddsla och osäkerhet hos andra. Detta sker genom att terrorisera invandrarbutiker, spraya slagord på husväggar, marschera eller patrullera gatorna, genomföra torgmöten och på det sättet få folk med invandrarbakgrund eller vänsteråsikter att flytta från orten. En form av etnisk rensning på lokal nivå. Just denna syn att enbart dominera territoriet står i skarp kontrast mot att vara territoriet, att bebo det. Tyvärr har antifascismen ofta stagnerat att svara genom samma tänkande, att frågan enbart handlar om en kamp om dominans genom militans över gatorna eller stadsdelarna. Som konstrast kan vi se hur de olika nazilokalerna som tillhört DNSB i Danmark bemötts genom att grannarna och de boende i området gått samman, ordnat sociala aktiviteter, ljusmanifestationer och körsång utanför nazihusen, gemensamt målat över nazistklotter, lokala handlare har vägrat sälja till nazister. Territoriet har svarat på nazisternas försök till dominans genom att stärka sin gemenskap. Det är så vi ska se Nyköpings nyckelskramlande mot de ditresta nynazisterna från Svenska motståndsrörelsen, när dessa försökte ta över torgen: nyckelknippan – Nyköpings stadssymbol – var ett enkelt men tydligt budskap från lokalbefolkningen mot nazisterna: ”ni försöker dominera denna plats, men det är vi som bebor den”.

Men det finns också en annan välspridd bild av de sociala centren: Som en politisk aktör på yttersta vänsterkanten. På samma scen där L’Aura tidigare spelat, stod den 28 januari i år metallfackets generalsekreterar Maurizio Landini i det sociala centret Rivolta. Han förklarade varför arbetarna på Fiat, hotade av fabriksflyttar och med allt osäkrare anställningsformer, har samma intressen som studenterna och aktivisterna från centren. Han räckte ut handen till dem bakom vinterns våg av universitetsockupationer i protest mot marknadsanpassningen av utbildningsväsendet. Landini turnerade runt på de sociala centren för att få dem att ge sitt stöd till den kommande generalstrejken, och stärka det gemensamma initiativet Uniti contra la crisi (Enade mot krisen). Och han är inte ensam om att knacka på de sociala centrens portar. Även partiledaren Nichi Vendola har besökt centren det senaste året för att söka stöd till sitt nya partiprojekt för att pånyttföda den havererade vänstern.

Hur hänger de här två sidorna ihop? Å ena sidan sociala center som subkulturella fristäder och å andra sidan som realpolitisk aktör. Länken mellan dem finns i kampen i territoriet, i deras förankring i lokalsamhället.

Leoncavallo
Vi kastar oss lekfullt mot plastsköldarna, knuffar, slår, testar. Våra vänner har dragit på sig de vita overallerna, satt på sig skumgummiskydd och hjälmar. Kommer den här strategin verkligen att fungera? Det är vår 2001. Vi är en grupp svenska aktivister som rest ner till Milano, till ett internationellt möte på det sociala centret Leoncavallo. Vårt mål är att mobilisera inför det stundande Göteborgstoppmötet, och hämta inspiration. Globaliseringsprotesterna mot Världsbankens toppmöte i Prag har skett bara några månader tidigare. Då hade de tyska autonoma i svarta blocket, engelska Reclaim the streets rosa karnevalsblock och de italienska sociala centrens kroppsvadderade vita overaller från var sitt håll effektivt blockerat toppmötet. En mångfald av taktiker, uppdelade i gaturummet. På Leoncavallo möts vi igen. Leoncavallo är först, störst och kändast av de sociala centren. Som ett mindre Christiania i en byggnad. Hundra gånger så stort som Kafé 44, typ. I restaurangen sitter de gamla arbetarna och småsnackar över pastatallrikarna. Bokhandeln blandar tung teori med lätta droger, marijuanaplantorna samsas med Negriböcker. I teaterlokalen övas en ny pjäs in. Senare på natten är det rave med flera tusen personer i konsertlokalen. På gårdens uteserveringar fortsätter vi våra mötesdiskussioner. Och provar vita overallernas kroppsskydd.

Det är mitt första besök på ett socialt center. Men det kommer att bli många fler de följande tio åren. Året efter är vi tillbaka i Italien, på det Europeiska sociala forumet. Vita overallerna har lagts på hyllan, och de sociala centrens kampanj blivit till Disobbedienti, de olydiga. Jag sitter med i en panel på deras stormöte, denna gång för att mobilisera till EU-toppmötet i Köpenhamn. Nu går det bättre, de olydigas rörelse bestämmer sig för att resa upp till toppmötet. Vi stämmer möte på den klassiska autonoma radiostationen Radio Sherwood i Padua med Luca Casarini, språkrör för de Olydigas rörelse och nordöstra Italiens sociala center. Luca förklarar mästrande för oss vilka krav vi måste ställa, hur vi måste organisera demonstrationen, vilka taktiker vi måste använda. Mina resekamrater blir så förbannade att de går. Jag försöker försiktigt påpeka att vi ju arbetat med denna mobilisering i ett år, alla våra planer är redan lagda, nätverken redan uppbyggda.

- Globaliseringsrörelsen, de sociala forumen, framgångarna för böcker som No Logo och Imperiet har öppnat ett politiskt rum. Nu måste vi som sociala center fylla det, med vår praktik. För oss är det ett tillfälle att generalisera konflikter, säger Luca.

På den punkten håller jag med honom. Jag är imponerad av hur de italienska autonoma lyckas samla sig till politiska, öppna och synliga kampanjer i hela Italien. Att de lyckas bli en politisk kraft i rikspolitiken. Hur de under olika tider använt sig av de vita overallerna ”tute bianche” som intervention i globaliseringsrörelsen, de olydiga ”disobbedienti” för att genomföra massolydnad i antikrigsrörelsen, Euromaydayparaderna för att synliggöra prekariseringen, de ansiktslösa ”senza volto” för att ge röst åt papperslösa, kontraktslösa och bostadslösa i kommunalvalet i Rom. Eller Enade mot krisen nu idag, i protesterna mot åtstramnings- och nedskärningspaketen.

- Varje politisk kampanj har ett bäst-före-datum. Den är en direkt intervention i en bredare samhällsfråga. Därför kan vi inte göra den till en fast identitet, utan bara ett tillfälligt projekt, förklarar Luca under vår träff. Därför lade de sina vita overaller åt sidan i Genua.

Dessa synliga interventioner koordineras ofta genom ett nationellt stormöte på det sociala centret Rivolta utanför Venedig varje år. Jag besöker dem varje år. Det är på de mötena som min skepsis börjar växa. Stormötena känns ofta mer som ritualer än kreativa laboratorier. Femton män sitter på scenen och lägger ut texten om åt vilket håll rörelsen måste gå. Samma fraser. Allt är nytt, men egentligen är inget nytt – bara symboler och ord som är utbytta. Teorierna stelnar i ideologi. Och det är förvånansvärt hur fel de politiska analyserna ofta hamnar. Som i tilltron till en ny EU-konstitution. Eller de misslyckade försöken att samarbeta med partier, som alltid slutar med att man blir blåst. Eller hur man försöker lansera paroller som ”frihet” och ”självbestämmande”, i försök att sno sympatisörer från separatistpartiet Lega Nord.

Trots det finns de alltid mitt i varje social kamp i samhället. När de är ute på fel kurs är det något som alltid kastar tillbaka dem på rätt väg igen. Som tvingar ”överbyggnaden” att tänka om, att anpassa sig efter den reella situationen. Släppa det högtravande filosofiska språket och korrigera sina stora ideologiska berättelser. Det tar tid för mig att upptäcka det. Men det är när jag börjar resa runt bland de sociala centren, och se deras vardagliga praktik, deras arbete med basfack, lokala mötesplatser för stadsdelen, organisering av migranter, som jag förstår vad som håller dem på rätt kurs. Här finns förmågan till självkritik. När teoretikerna pekar åt ett håll och kamperna går åt ett annat – då får teoretikerna svansa efter. Praktiken korrigerar alltid teorin, leder den på rätt väg igen. Det är botemedlet mot att bli ideologi. Det är här all politik har sin förankring, sin grund. Tentaklerna ut i lokalsamhället som gör att de sociala centren kan fungera som ett territoriets parti.

Första vågen
De sociala centren föddes ur 68-vänsterns kris. Och de har haft en märklig förmåga att överleva kriser, perioder då övriga vänstern kollapsat. 1968 var universitetskampernas år och följdes av ”den heta hösten” 1969, fabrikskampernas år. Massarbetarna vid det löpande bandet och studenterna var de två samhällsgrupperingar som var ryggraden i den utomparlamentariska vänstern. Ur de två kampåren föddes en rad vänsterfraktioner: Marxistleninister, maoister, operaister, antiimperialister av alla tendenser. Alla organisationer fungerade som små mikropartier med sin kaderdisciplin, katekestuggande och blicken fast riktad mot de vilda strejkerna i de stora fabrikerna. Fabriksinterventionerna och fabriksgerillan – ”fabrikens parti”, som fokusen på basaktiviteter från arbetarna själva kom att kallas – gavs prioritet före allt. Och det fungerade. Lönerna sköt i höjden, produktiviteten i fabrikerna rasade i botten, cheferna tappade kontrollen. Arbetsköparna behövde några år på sig att organisera sin motattack. Men den kom, med massavskedningar, effektiviseringar, omstruktureringar och fabriksnedläggningar.

Utvecklingen skedde först i Milano. Arbetslösheten ökade, antalet arbetare som jobbade i mindre fabriker ökade och svartarbetet ökade. 1975 var krisen för ”fabrikens parti” ett faktum, och de utomparlamentariska vänsterpartierna upplöstes ett efter ett. Istället kom de gamla militanterna att flyta in i en ny rörelse, Autonomia Operaia, baserad på den nya klassammansättningen. Nya kamper blommade upp i Milanos förorter, utanför fabrikerna. Utan en fast fabrikslön blev hyresstrejker, självreduktioner av priser på biografer och kollektivtrafik till rimliga nivåer, allt viktigare för att få inkomsten att räcka till. Varför inte betala bara halva biljetten? Eller halva elräkningen, så lågt betalar ju Fiatbossen för elen i sin fabrik. Varför betala alls – Vi betalar inte, vi betalar inte! Bostäder ockuperades och antivräkningskommittéer försvarade dem. Allt skedde självorganiserat utifrån stadsdelarna, i kvarterskommittéer. I förorten växte samtidigt en ny ungdomsgeneration upp, som varken kommit in på universiteten eller fått jobb på de stora fabrikerna. De möttes på proggfestivaler, inspirerades av beatkulturen och situationisterna. Men till skillnad från den amerikanska hippierörelsen med rötterna i universiteten var deras italienska kusiner arbetarbarn och i möte med vänstermilitanterna politiserades de. Medvetna om sin klassbakgrund bildade de under 70-talet proletära ungdomsklubbar, circoli del proletariato giovanile, i varje förort.

De övergivna fabrikslokalerna i arbetarområdena togs över i en våg av ockupationer 1975-1976, av kvarterskommittéerna och de proletära ungdomsklubbarna. Lokalerna kom att kallas sociala center, ett tjugotal bildades under de åren i Milanos förorter. Det var i denna våg som Leoncavallo startade, som det center med djupast förankring bland de traditionella fabriksarbetarna. Det mest ortodoxa. Arbetsköparna, kristdemokraterna och kommunistpartiet hade redan kulturhus och Folkets hus, inriktade på att fylla arbetarnas fritid. Men de sociala centren var något helt annat; de var självorganiserade och deltagarstyrda. Här kunde kvartersmöten, teatergrupper, dagiskooperativ, drogkliniker och alternativmarknader få plats, organiserade direkt av lokalbefolkningen själva. De öppna sociala centren nådde en mycket bredare krets än bara ungdomsklubbarna och kvarterskommittéerna.

Under sjuttiotalets andra hälft genomlevde Italien en extrem polarisering. De två stora dominerande partierna, kristdemokraterna och kommunistpartiet, gick samman i en regeringskoalition för stabilitet. Samförståndspolitiken gjorde att den enda oppositionen var Autonomia Operaia, som på kort tid blev hegemonisk i vänstern utanför parlamentet. Delar av rörelsen trappade upp konfrontationerna med staten. Med den massiva repressionen kom de snabbt att radikaliseras och gå från massprotester till underjordisk väpnad kamp. I början av 80-talet hade tusentals autonoma aktivister fängslats och flera av dess organisatörer flytt till Frankrike. Rörelsen var död. Det enda som överlevde var de sociala centren.

Bryta sig ur isoleringen
Jag möter Luca Casarini igen. Han sitter på Radio Sherwood och dricker sitt kaffe i glappet mellan två möten. Sex år har gått sedan vårt första möte. Nu har jag lärt känna honom bättre och kan ställa mer kritiska frågor. Vad är centrens verksamhet bortom kampanjerna? Vad har han själv för relation till dem?

– Autonomia Operaias styrka var dess förankring i territoriet. Men när min generation blev aktiva i mitten av 80-talet var den rörelsen slagen i spillror. Det gick inte att hålla några möten på universitetet eller på torgen utan att polisen direkt stormade och avbröt all aktivitet, berättar han.

Det rådde nolltolerans under 1980-talet, utrymmet för en radikal vänsterpolitik var minimalt. Trots det spred sig de ockuperade sociala centren över Italien, framför allt med punken. Men de var inte längre öppna center i stadsdelarna. Sociala centrets väggar hade blivit till murar, bastioner som fungerade som fristäder i ett fientligt nyliberalt samhälle. Alla som inte passade in i det hätska högerklimatet hade här en tillflyktsort.

- 1986 bröt en våg av skolprotester ut i högstadieskolorna, först i Frankrike och sedan i Italien. Vi var fem studenter ur de protesterna som beslöt oss för att ockupera en byggnad själva. Det blev födelsen för sociala centret Pedro, säger Luca.

Samtidigt ockuperades Forte Prenestino i Rom. När det dessutom utbröt en ny cykel av universitetskamp 1990, ”Panterrörelsen”, följdes den av en våg av ockupationer i hela Italien. Den så kallade ”andra generationens sociala center”. För första gången på tio år existerade en massrörelse på gatorna igen. Samtidigt kollapsade det italienska politiska samförståndssystemet. Korruptionsskandaler och maffiakopplingar fick de två stora partierna Kristdemokraterna och kommunistpartiet att rasa samman i början av 90-talet. I tummultet uppstod en massa nya politiska partier. Berlusconi klev fram som politisk kraft, postfascisterna i MSI blev rumsrena igen och separatistpartiet Lega Nord växte lavinartat. Men det möjliggjorde också för en autonom rörelse att åter komma ut ur de sociala centren och ut på gatorna.

- Det pågick en debatt inom de sociala centren kring hur vi skulle bryta oss ur vår isolering, att inte bli getton. När Panterrörelsen kom valde vi att gå till dem, istället för att de skulle komma till oss. Vi monterade ner Pedros kök och satte upp det inne på den ockuperade psykologiinstitutionen istället. Under de tre månaderna universiteten var ockuperade serverade vi mat där. När studentprotesten var över fylldes Pedro med nya aktivister, berättar Luca.

Dessutom kom nya influenser utifrån.

- Zapatistupprorets utbrott i Chiapas 1994 gav de sociala centren nya idéer och ett helt nytt språk för att börja arbeta utåtriktat och involverande i samhället, säger Luca.

Inspirerade av zapatisternas samarbete med civilsamhället började de sociala centren arbeta tätare knutna till sociala kamper i stadsdelarna och i lokala sociala rörelser. Med sin tillgång till möteslokaler, kommunikationskanaler (radiostationer, webbsidor, kontaktnätverk) och aktivister blev de värdefulla resurser för lokalsamhället. De sociala centren, oavsett strömning, blev återigen en plats där kvarterskommittéerna kunde mötas, nyanlända invandrare kunde gå språkkurser, lokala ekohandlare kunde hålla marknader, kvarterets ungdomar spela fotboll eller gå på gymmet och fredskommittén få sändningstid på närradion.

Stormning och nyorientering
Det mörka 80-talet var slut. De sociala centren började ta plats i samhället igen. De flesta av dagens ockuperade självstyrda sociala center, Centro sociale occupato e autogestito (CSOA), uppstod under perioden 1990-1993. Elddopet kom när Milanos borgmästare från Lega Nord förklarade krig mot de sociala centren. 1994 stormades Leoncavallo. Borgmästaren förklarade att hädanefter skulle ockupanterna bara vara spöken i hans stad. Vräkningen gav upphov till en av de största kravaller någonsin i Milanos historia. Aktivisterna tog honom på orden, och satte på sig spöklika vita overaller. Vågen av gatuaktivitet – inte olik den som skedde efter stormningen av Ungdomshuset i Köpenhamn – ledde till att Leoncavallo snart fick en större och bättre lokal för att återställa lugnet i staden.

Men frågan om hur man skulle få de sociala centren att överleva kom att splittra rörelsen. Hur klarar man perioder av svacka, när vräkningshotet hänger över centren? Ska man börja förhandla för att få sina center legaliserade eller hårdnackat fortsätta den riskfyllda tillvaron som ockupanter? De mer dialog- och förhandlingsinriktade centren höll 1998 ett möte på nya Leoncavallo, där de antog ett strategidokument. I ”Carta di Milano” beskrivs hur de skulle försöka bredda det politiska utrymmet för sina sociala center, bland annat genom att ha egna kandidater på partilistor. Inom kort hade de representanter i Milano, Rom och Venedigs kommunfullmäktige, som skulle agera ”parlamentariska sköldar” åt centren.

- Med Carta di Milano försökte vi bryta oss ur den destruktiva dynamiken med ”konflikt-repression-kamp mot repressionen” och få tillstånd en annan utveckling, där de sociala konflikterna istället blev projekt som kunde ge upphov till en spiral av ”konflikt-projekt-utökning av rättigheter”, säger Luca Casarini.

Ett nytt steg för de sociala centren knutna till Carta di Milano var att inte bara arbeta lokalt i territoriet, utan även bedriva nationella kampanjer och ge sig in i rikspolitiken. Ett resultat av Milanomötet var en gemensam kampanj kring osäkra anställningar – eftersom de flesta sociala centerbesökarna saknade fast arbete. Som en gemensam symbol använde man sig av de vita overallerna, som tidigare använts av Leoncavallos demonstrationsvakter. Carta di Milano-centren började experimentera med nya sätt att ta konflikter och hur man kunde skapa bredaste möjliga konsensus runt radikala praktiker. Detta resulterade i ett socialt experimenterande med konfrontativt ickevåld och civil olydnad. De vita overallerna rörde sig i gränslandet mellan direkt aktion och symboliska protester. Massaktionerna var ofta spektakulära: Man bröt sig in på nykonstruerade flyktingförvar och nedmonterade dem, eller försökte öppet pressa sig igenom polisens avspärrningar kring makthavarnas toppmöten.

Bakom och bortom kampanjerna
Många sociala center är skeptiska till de politiska kampanjerna och har valt att inte ansluta sig till dem. Antingen på grund av att de misstror den formen av kampanjpolitik eller för att de har en annan politisk linje. Skillnaden mellan de olika centren är stora, vissa är mer opolitiska och kulturella, andra små mikropartier med leninistisk eller anarkistisk ideologi. Varje kampcykel skaffar sig sina center, som ackumulerar kamperfarenheterna i lågvattenperioder och för över dem till nästa våg. På ett möte mellan olika generationer husockupanter på Kafé Hängmattan i Stockholm hösten 2009 berättar Rocco från Crash om deras långvariga kamp för att skaffa sig ett socialt center i Bologna. Crash tillhör inte de nyorienterade Carta di Milano-centren, utan kommer ur en mer oldschool-strömning med rötterna i Autonomia Operaia.

Den första kortvariga ockupationen för sitt center genomförde de i november 2003 och de följande fem åren har de årligen fått ockupera nya byggnader så fort de vräkts från sin gamla. Steg för steg har kollektivet kommit att erkännas som en politisk aktör av kommunen.

- Under varje ockupation har vi stärkt vår styrkeposition och byggt upp kollektivet inför nästa ockupation, så att vi konstant kunnat öka trycket på Bolognas borgmästare, berättar Rocco.

När Crash stormats har det kallats till nationella demonstrationer, dit alla sociala center kommit för att visa sitt stöd. Därigenom har problemet för kommunen att storma ett center hela tiden växt. Efter en stökig och militant demonstration med 6 000 deltagare 2008 – direkt efter att Crash fått sin byggnad stormat – har kommunen nu låtit dem vara ifred i sina nya lokaler. Modellen att stödja varandra har i Rom formaliserats i en ”pakt om inbördes hjälp” mellan stadens alla sociala center. Oavsett vilken tendens de tillhör har de öppet deklarerat för stadens postfascistiska borgmästare att en attack mot en är en attack mot dem alla och att alla sociala center lovar att gå ut på gatorna om ett hotas.

Men stödet kan inte bara komma utifrån. Crash bedriver verksamhet i kvarteren, deras gym och kampsportlokaler är öppna för alla. Detta har varit avgörande för att bygga upp stödet, och för att bedriva politik överhuvudtaget.

- Det sociala centret fungerar som ett ”territoriets parti”, det bedriver sin politik utifrån sin lokala förankring, säger Rocco.

Skillnaden blir tydlig om man ser på hur man arbetar med till exempel frågan om prekarisering och osäkra anställningar. För basfacken som Cobas är frågan främst en arbetsplatsfråga, en fråga om anställningsformer. För EuroMayday-paraderna i Milano handlar det mer om att skapa politisk press, få fackföreningar och partier att agera genom att föra upp frågan på dagordningen. För Crash är prekariseringen inte bara en arbetsplatsfråga, utan något som även rör bostäder, inkomster och utgifter, medborgarskap och hela ens sociala tillvaro. Och de ser det sociala centret som ett verktyg för att arbeta med frågan: På Crash hålls självorganiserade verkstäder eller infopoints (”sportello”), där alla i en prekariserad livssituation är välkomna att delta, få information och gemensamt organisera kollektiva aktiviteter för att förbättra sin situation. Utifrån dessa träffar på det sociala centret ockuperar man bostäder, genomför kollektiva självreduktionsaktioner mot matpriser eller priserna på biobiljetter, blockerar arbetsköpare, organiserar papperslösa och sätter press på borgmästaren och kräver en social inkomst för alla. Bristen på kollektivitet i en flytande tillvaro och omkringhoppande mellan kortvariga jobb kan därigenom kompletteras genom den fasta samlingspunkt som det sociala centret kan vara. En mötesplats och ett socialt laboratorium för prekära att agera utifrån. Det kan ses som ett utslag av historiens ironi, att de fabrikslokaler som massarbetarna fördes samman i och som deras kamp tog sin utgångspunkt ifrån (fabrikens parti) nu återigen fått en funktion i klassens politiska sammansättning. Idag är de nu övergivna fabrikslokalerna ockuperade sociala center (territoriets parti) och den plats där visstidsarbetarna och de osäkert anställda kan finna varandra och ha som utgångspunkt för kollektiv aktion.

Publicerad i Brand #2 2011

Flera vänsterskribenter har problematiserat den ”gränsdragning mellan innanför och utanför, mellan onda och goda, som [Alliansen] här konstruerar: ett bred demokratisk gemenskap som hotas av allehanda extremism” (se Petter Larssons ”Så formas ansvarsfriheten”). Mina bloggkamrater 907, Popvänster och Commoniser upp den liberala hegemoni som konstruerar sig som ett centrum, en hopning i mitten, där alla hot betraktas som ytterkantsfenomen. Och hur inkapabel denna liberala analys blir för att se hur kontrajihadvåldet och den islamofoba politiken inte är ett ytterkantsfenomen, utan kommer just ur politikens centrum, hur nära den hänger samman med högerpolitiken och högerpopulismen. Den blir blind för denna ”centrumextremism”, som Commoniser kallar den.

Även i Tyskland har en debatt kring extremismbegreppet pågått det senaste året, sedan Kristdemokraterna med stöd av det liberala partiet valt att ställa om alla forskningsprojekt om högerextremism till att istället inriktas mot ”extremism”. Antifa Infoblatt, den tyska motsvarigheten till Expo, varnar i sitt temanummer ”Extremism – högkonjuktur för ett ideologiskt begrepp” till att extremismdoktrinen hotar att undergräva all den kompetens som funnits i den tyska forskningen på högerextremism. Extremistbegreppets andra sida är att högerextrema och islamofoba högerpopulistiska parlamentariska partier förs in i ”den demokratiska mitten”, medan rasistiska, nationalistiska, homofoba, islamofoba motiv frikopplas från en ”normalitet” och den etablerade politikens institutionaliserade praktiker. Antifascistisches Linke Berlin och Avanti har publicerat häften från sina konferenser ägnade åt att skärskåda den totalitarismdoktrin som ligger bakom extremismbegreppet.

Det är en viktig diskussion att påvisa hur extremismdoktrinen ideologiskt konstruerats. Men risken är också att man missar vad som högerpolitikerna vill rent konkret göra med begreppet, vilka former av praktiker det är förbundet med. Vi måste se närmare på första ledet i begreppsparet ”våldsbejakande extremism”, för det är där deras emfas ligger – inte i extremismbegreppet i sig. Begreppet är snarare tätt förbundet med åtgärder mot ”radikalisering” (”violent radicalisation”). För det är först då vi kan se den – förvånansvärt nog – materiella och strukturella analys som ligger till grund för åtgärderna.

Nationell strategi mot våldsbejakande radikalisering

Krimnologerna Janne Flyghed och Magnus Hörnqvist beskriver i rapporten ”Varifrån kommer hotet? – perspektiv på terrorism och radikalisering” (Rapport 2011:2, Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet) hur EUs kommit att implicera radikaliseringsdoktrinen i hela unionen. EU-kommissionen kom med ett första radikaliseringsdokument från december 2005. Året efter inrättades EU:s expertgrupp, The European Network of Experts on Radicalisation (ENER), som spelat en viktig roll i att utvekla EUs antiterrorism-strategi. Viktig influens var FBIs rapport från samma år, ”The Radicalization Process: from Conversion to Jihad”. Det fanns ett nära band mellan expertgruppen och amerikanska militära tankesmedjan Rand corporation, flera av forskarna ingick samtidigt i det till tankesmedjan anknutna centret för terrorismstudier på St Andrew University i Skottland.

Hörnqvist och Flyghed skriver: ”Gruppen har i stor utsträckning påverkat agendan vad det gäller frågan om radikalisering. Bland annat har de rekommenderat EU-kommissionen att sammanställa rapporter med fokus på radikalisering. Uppdraget att skriva rapporterna har sedan hamnat hos olika medlemmar av expertgruppen; rapporter som i sin tur har utmynnat i rekommendationer om lämpliga åtgärder för att motverka terrorism i allmänhet och radikalisering i synnerhet.”

Utifrån EU:s strategidokument om radikalisering påbörjade den svenska regeringen 2008 utarbetandet av en nationella strategi mot ”våldsinriktad extremism, radikalisering och rekrytering till terrorism” (Regeringen 2008: 14).

De nära banden mellan terrorismforskare och regeringsföreträdare, både på EU-nivå och nationellt, har kommit att innebära att forskning och terrorismbekämpning allt mer börjat flyta samman, allt mer blivit politiska beställningsverk. För Sveriges del sitter till exempel Magnus Ranstorp som expert i European Network of Experts on Radicalisation. Ranstorp har doktorerat och undervisat som lektor på St Andrews universitet i Skottland. Som ett led i Alliansens utarbetande av en nationell strategi mot extremism gav Nyamko Sabuni uppgiften åt just Magnus Ranstorp, som ledare för Försvarshögskolans Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier, att utforma den första rapporten, Rosengårdsrapporten, ”Hot mot demokrati och värdegrund – En lägesbild från Malmö” (2009). Rosengårdsrapporten – som jag tidigare skrivit om här – sågades av en enhetlig forskarkår för sin ovetenskaplighet, undermåliga forskningsmaterial och att Ranstorp lät förstöra källmaterialet för att förhindra källgranskning från övriga forskare.

Rosengårdsrapporten var ett första trevande steg i att implementera radikaliseringsbegreppet. Som ett första led i utarbetandet av en nationell strategi följdes den upp med två rapporter om extremismen i Sverige. Säkerhetspolisen erhöll i anslutning till framarbetandet 100 extra miljoner. Den första av dessa rapporter producerades i ett samarbete mellan Säkerhetspolisen och Brottsförebyggande rådet, ”Våldsam politisk extremism” (2009). (Jag har tidigare skrivit om den här. Den följdes upp av Säkerhetspolisens rapport ”Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige” (2010). Dessa rapporter följdes upp av två till, som även de inriktades på att formulera konkreta åtgärder hur extremismen skulle bekämpas. I Sveriges Kommuner och Landstings rapport ”Lokala insatser mot våldsbejakande politisk extremism” (2010) gjordes en exempelsammanställning av kommunala insatser i lokalsamhället mot extremism. I Ungdomsstyrelsens rapport ”Avhopparverksamhet: Ungdomsstyrelsens analys och förslag på hur samhället kan stödja unga avhoppare” (2010) diskuterades olika åtgärder för att ”hjälper unga personer att lämna grupper som främjar hot och våld för att uppnå politiska mål” och Fryshusets Exitverksamhet utvärderades specifikt. Flera av rapporterna har utarbetats i samarbete med journalisten Anna-Lena Lodenius, som skrev delar av Exitrapporten, Säpo-Brå-rapporten och lokala initiativrapporten. I samband med publicerandet av rapporterna organiserade demokratiminister Birgitta Ohlsson konferenser. Birgitta Ohlsson har ägnat senaste året att resa runt i Europa för att studera de olika ländernas åtgärdsprogram mot extremism för att hämta lärdomar till den svenska nationella strategin.

Om de första rapporterna inriktas på hur civilsamhället och olika samhällsinstitutioner ska kunna mobiliseras mot extremismen och tidigt ingripa i olika steg av radikalisering, har strategiplanen sedan kommit att komplementeras med ett ökat behov av att just identifiera, registrera och övervaka de som antas befinna sig i en riskzon att radikaliseras, innan de ens fått åsikterna eller begått några våldsamheter. Registreringen sker koordinerat på EU-nivå genom det så kallade Stockholmsprogrammet.

”I ett EU-beslut från mars 2010 togs ytterligare ett steg i denna strategi. Då uppmanades medlemsländerna att sammanställa data och information om processer som misstänks leda till ‘våldsinriktad radikalisering’. Det är en förlängning av Stockholmsprogrammetsplaner på att skapa en EU-baserad databas över politiska aktivister under den luddiga rubriken ‘våldsamma bråkstakar’. Avsikten är att samla information baserad på 70 frågor indelade i 14 rubriker, om personer som kan befaras ligga i farozonen för att hamna i radikaliseringsprocessen. På så vis vill man bygga upp ett omfattande kunskapsbaserat register för att tidigt kunna ingripa mot tilltänkta våldsverkare. Frågorna täcker ett brett spektrum från relationer till ‘skolkamrater, grannar, vänner, släktingar, tidigare medfångar’ till uppgifter om personen muntligen har kommenterat ‘användandet av våld’, haft intentioner att delta i våldsaktioner, eller kommit med ‘andra yttranden, huvudsakligen av politisk natur, där argument baserade på radikala meddelanden använts’ (EU 2010: 7; 11).” (Flyghed och Hörnqvist).

Strukturell analys och orsaksförklaringar

Hur beskrivs då radikaliseringsprocessen i dessa rapporter? Säkerhetspolisen har valt att definiera radikaliseringsprocessen som ”den process som leder till att en person eller en grupp stödjer eller utövar ideologiskt motiverat våld för att främja en sak”. Det gäller för Säpo och myndigheterna att på ett tidigt stadium identifiera de drivkrafter och dragningskrafter som leder personer i en radikaliserande riktning, för att kunna vända utvecklingen åt ett avradikaliserande håll.

”Merparten av de personer som är aktiva i våldsbejakande extremistnätverk – anhängarna – verkar däremot bli våldsbejakande genom en mer passiv process. Den inbegriper sällan ett aktivt val att engagera sig, utan kan i stället grunda sig i personliga problem, identitetssökande, lojalitet mot vänner och släktingar, utanförskap och brist på alternativ, äventyr och ungdomsrevolt [...]. Det som förenar vit maktrörelser, autonoma nätverk, våldsbejakande islamistiska grupper, kriminella ungdomsgäng, fotbollshuliganer och i viss mån religiösa sekter är att de alla kan erbjuda någon form av bekräftelse, skydd, tillhörighet och
adrenalinkickar.” (Säpo, Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige)

Flyghed och Hörnqvist beskriver hur begreppet togs fram efter attackerna mot World Trade Center i USA och överfördes till Europa efter bomberna i Madrid och London; ”Det uppstod ett behov – till lika delar akademiskt och politiskt – att väva in terrorismen i en större berättelse om samhället av idag. Uttolkningen av de sammanhangsgivande frågorna stod på spel: Varifrån kom terrorismen? Vilka blev terrorister? Hur gick det till? Och vad var man tvungen göra? Det är mot den bakgrunden som man ska se radikaliseringsbegreppets uppdykande.” Terrorismanalysen och åtgärderna kunde därigenom överföras på företeelser som inte kunde kallas terrorism, som sågs som ett förstadium: ”extremismen”.

Men begreppet och analysmodellen lyftes inte rakt av från USA, det skedde en förskjutning i orsaksförklaringar: där tonvikten i den amerikanska modellen lades på kulturella orsaksförklaringar, ett kulturalistiskt perspektiv, använde EUs terrorexperter mer en social orsaksförklaring: utanförskapsperspektivet.

Det kulturalistiska perspektivet ser radikaliseringen som något som främst sker genom en kombination av kulturkonflikt och en yttre rekrytering till extrema eller terroristiska nätverk. Målgruppen för rekryteringen är unga män, oftast med föräldrar med invandrarbakgrund, som hamnat i en identitetskrock mellan föräldrarnas kultur och den samhällskultur de växt upp i och därigenom riskerar att rekryteras till externa extrema organisationer. Kulturen ses som en homogen värdegemenskap. ”Den främmande kulturen kan komma utifrån i form av invandring eller underifrån i form av en underklass som utmärks av bidragsberoende, drogmissbruk och ansvarslöshet. [...] Politiskt är det kulturalistiska perspektivet associerat med nykonservativism, hårdare tag mot kriminalitet, islamofobi och högerpopulistiska partier.” (Flyghed och Hörnqvist)

I utanförskapsperspektivet ses däremot snarare radikaliseringen som en spontan process utan nödvändigt yttre tryck. Istället ses en tät koppling mellan sociala orsaker och spridningen av radikala idéer. De ”välintegrerade” i samhällets mitt ses som skyddade mot extremistisk påverkan, medan marginaliserade i ett utanförskap är mer mottagliga. ”Diskriminering, segregation, bristande social sammanhållning och upplevelser av utanförskap kan sannolikt bidra till förhållanden där de som förespråkar våld och extrema åtgärder har lättare att få gehör” (Regeringen 2008: 14).

”[Utanförskapsperspektivet] utgår från att samhället i durkheimiansk mening är en homogen entitet vävd av sociala band som knyter individen till den större samhällsgemenskapen. Banden utgörs främst av arbete men även av gemensamma värderingar och andra kopplingar till majoritetssamhället. Konflikter och problem uppstår när individen friställs från samhället och dess grundläggande värderingar genom arbetslöshet eller boendesegregation. Då uppstår ett utanförskap som bildar jordmån till värderingar och beteenden som kraftigt skiljer sig från samhället i övrigt. Drogmissbruk, kriminalitet, politisk aktivism och terrorism har samma rötter. Politiskt är detta perspektiv förknippat med arbetslinjen, kampen om mittenväljarna, socialdemokrati och socialkonservatism.” (Flyghed och Hörnqvist)

Strukturell analys, individuella åtgärder

Problemet för högern med den strukturella orsaksanalysen av radikalisering är att den kräver strukturella lösningar. Vilket ju blir svårt när problemet är själva högerpolitiken som orsakar just de ökade klassklyftorna, trångboddhetet, bostadslöshetet, fattigdomen och social utsatthet som antas ligga till grund för radikaliseringen. ”Huvuddelen av det arbete som bedrivs idag är inriktat på de strukturella faktorer som skulle kunna skapa en grogrund för terrorism.” (Regeringen 2008: 16). Intentionen finns formellt där, men går inte att genomföra i praktiken. Flyghed och Hörnqvist påpekar hur alla åtgärder istället kommer att individinriktas:

”Då tonvikt i radikaliseringsresonemanget ligger på de åsikter som anses kunna leda till terrorhandlingar legitimerar det kontroll och övervakning på ett tidigt stadium, långt innan misstanke om brott uppkommer. Därmed blir antalet personer som kan misstänkas befinna sig i denna process – och framförallt vara i farozonen för att hamna i den – mycket stort. Gränsen mellan brottslig handling och att ha radikala åsikter riskerar att bli ytterst tunn”.

Hämtat från FBIs manualer används en fyrstegsmodell för att beskriva de olika politiseringsstadierna i radikaliseringsprocessen: förradikalisering, identifikation, indoktrinering och handling. Målet är att ingripa innan extremisten tar till våld eller terroristen begår ett terrordåd. De olika stadierna kräver olika insatser, och olika instanser som agerar med motåtgärder.

”Slutsatsen är att ett effektivt arbete mot politisk extremism förutsätter en förmåga att lyckas ta vara på olika aktörers styrkor och hitta utrymme för dem att göra de som de är bäst och de som ligger inom deras ansvarsområde. [...] Polisen kan exempelvis vara mest lämpad att fokusera på politiska grupperingarnas kärna, där de mest aktiva extremisterna finns. Fältarbetare, skol- och fritidspersonal kan i sin tur fokusera på att förebygga att individer lockas till sådana grupper.” (Sveriges Kommuner och Landsting)

Här ska både sociala rörelser, det civila samhället och olika kommunala och statliga myndighter involveras för att kunna ingripa i de olika stegen: ”en central del är den förebyggande verksamhet som riktar sig till såväl närpolisen som skolor, trossamfund, ideella föreningar och bostadsbolag”. De preventiva insatserna – som diskuteras utförligt i de olika rapporterna – ska sedan kombineras med en avhopparverksamhet, för att istället få till stånd en process av avradikalisering.

”Precis som man i tidigare mobiliserat hela samhället mot narkotika (1980-talet) och brottsligheten (1990-talet) tänker man sig nu att ‘alla goda krafter’ ska enrolleras mot terrorism. ‘Det krävs ett engagemang från hela samhället’, som det uttrycks i regeringens strategidokument (Regeringen 2008: 14). [...] Mobiliseringen baseras på en nära samverkan mellan polis, skola, socialtjänst, bostadsbolag och ideella föreningar. Därigenom bygger regeringen vidare på befintliga samverkansmodeller från det brottsförebyggande arbetet, och precis som i fråga om brottsförebyggande är tanken att det mesta av samverkan ska ske på lokal nivå. På den centrala nivån finns sedan några år tillbaka den permanenta arbetsgruppen Nationellt Centrum för Terrorismbedömning (NCT) med representanter från den militära underrättele- och säkerhetstjänsten, säkerhetspolisen och försvarets radioanstalt. EU- och demokratiministern Birgitta Ohlsson menar dock “att lokalt förankrade åtgärder är effektivast mot extremism” (Ohlsson 2010). Genom en väl utbyggd kontaktyta mot civilsamhället kan information om förradikalisering kanaliseras vidare till polisen. Sveriges kommuner och landsting har nyligen dokumenterat några ‘lokala insatser mot våldsbejakande politisk extremism’. De skriver att ‘problem kan börja gro på en skola eller på en fritidsgård eller upptäckas av en fältarbetare vid ett samtal utanför biblioteket’, och att polisen som en följd av detta ges ‘en unik möjlighet att få en överblick av de orosmoment som finns lokalt’ (SKL 2010: 38)”. (Flyghed och Hörnqvist)

Åtgärderna mot individer i riskzoner i utanförskapet riktas betydligt bredare än bara till en politisk radikalisering. Dessa ”preventiva insatser för att motverka att unga hamnar i destruktiva miljöer, både med och utan politiska förtecken” (Ungdomsstyrelsen, Avhopparverksamhet, 2010) riktas även in mot individer på väg in (eller ut ur) kriminella gäng och sekter. Det gemensamma i insatserna är att individen ska stå i fokus. ”Avgörande för en bestående avradikalisering är att personen upplever en större samhörighet med det omgivande samhället. För att åtgärder som syftar till att uppmuntra avradikalisering ska vara effektiva måste de bygga på frivillighet, dialog och personliga relationer. Fokus bör ligga på beteende — inte på ideologi.” (Säkerhetspolisen, )

Avhopparverksamheten är ett typexempel på individuellt inriktade program för att få ur personer ur ”destruktiva miljöer”, genom att erbjuda dem hjälp att lösa sina personliga problem, erbjuda boende, terapi och trygghet. Inom avhopparverksamheten görs försök att sammanbinda olika projekt med likartade erfarenheter: ”Förslaget innebär att ett nytt statligt stöd utgår till en plattform i syfte att stärka avhopparverksamhet från grupper inom vit makt-miljön som främjar våld och hot men också för att främja andra avhopparverksamheter som stödjer unga som vill lämna miljöer som de anser är destruktiva. Den nationella plattformen kan vara ett partnerskap mellan olika organisationer exempelvis Exit, Hjälpkällan, Passus och, KRIS (föreningen Kriminellas revansch i samhället).” (Ungdomsstyrelsen, Avhopparverksamhet, 2010)

Avhopparverksamheten bedöms däremot som inte effektiv mot autonoma rörelsen enligt Ungdomsstyrelsens utredning.

”På frågan om det behövs stöd till avhoppare från vänsterautonoma grupperingar är det generella svaret från intervjupersoner ‘nej’. Den främsta motiveringen handlar om att ett avhopp från en vänsterautonom gruppering inte medför samma hotbild som ett avhopp från en högerextremistisk rörelse. Att vara medlem i en vänsterautonom grupp upplevs inte heller vara lika stigmatiserande som att ingå i en högerextremistisk gruppering vilket i sig kan innebära att avhopparen möts av ett, relativt sett, ‘välkomnande’ mottagande från övriga samhället vid avhopp.” (Ungdomsstyrelsen, Avhopparverksamhet, 2010)

Förorten som radikaliseringsfabrik

I ett tidigare blogginlägg lyfte jag fram den bild som framträdde i Rosengårdsrapporten: ”Fram tonar bilden av myndigheter som arbetar i ”frontlinjen” (deras beskrivning) i ett fientligt och okontrollerat territorium – där den inre sociala situationen (trångboddheten, segregationen, arbetslösheten) och yttre samhällssituationen (globala konflikthärdarna och krigen) skapat förutsättningar för en radikaliseringsprocess av ungdomar, pådrivna av ”åsiktskontrollanter” som predikade svenskhat (”hotet mot svenska värdegrunden”) från källarmoskéer och fundamentalistorganisationer förtäckta till kulturföreningar. Myndigheterna måste paranoid övervaka insatserna i frontlinjen, så att inte kulturföreningar, kvarterssatsningar och kvartersvärdar infiltreras av krafter med osvensk värdegrund och därigenom riskerar att bli redskap för åsiktskontrollanterna.

Det är framför allt i förorterna, ”utanförskapsområden”, som radikaliseringen förväntas ske. Vid sidan av de individuella åtgärderna mot radikalisering ges därför lokala stadsdelsinitiativ och stadsdelsförnyelse en särskild uppmärksamhet inom den nationella strategin. I Sveriges Kommuner och Landstings rapport ges därför de kommunala satsningar på att stärka ”lokal dialog och sociala sammanhållning” stort utrymme, om olika metoder för att återskapa förtroende för lokala myndigheter, få befolkningen att känna sig delaktiga i myndighetsbeslut och känna tillhörighet till det etablerade samhället. En stor del av de projekt som listas är olika medborgardialogmöten, ungdomsting eller mötesplatser mellan muslimer och kristna. På så sätt ses ”Rosengårdsmiljonerna”, satsningarna på att rusta upp boende och fritidgårdar i Rosengård, Malmö stads Välfärd för alla eller Järvalyftet i Stockholm ses som satsningarna mot extremism och radikalisering.

Vilken effekt den nationella strategin mot ”våldsbejakande extremism” kommer att få återstår att se. Mycket talar för att åtgärderna kommer att bli ineffektiva: de reducerar politisk radikalitet och socialt missnöje till ett fenomen av ”unga, arga män”. Samtidigt som de identifierar sociala orsaker till ”utanförskap” så är åtgärderna främst individuellt inriktade, läggs på bidragsslukande luftslott som Fryshusets Exit eller pseudodemokratiska ”dialog”-möten för att försöka förankra en impopulär stadspolitik i förorterna.

Läs även:
Isolera bråkmakarna (mitt blogginlägg om Säporapporten om politisk extremism)
Vintern fritidsgårdarna höll öppet (mitt blogginlägg om Rosengårdsrapporten)
Mjukare polistaktik gav hårdare tag (min text om den nya nationella polistaktiken mot massprotester)

Snart tar de till vapen. Så fel de hade, men ändå så rätt.

Den här boken handlar om ett sökande efter vapen, vapen för klasskampen. Om sökandet efter maktmedel och redskap som kan användas för sociala rörelser som strävar efter en samhällsförändring. Om olydnad som utmanar gränser. Som avbryter ordergivningen, sätter käppar i hjulet för maktutövningen, undandrar sig exploateringen.

Det gemensamma med alla texter i denna antologi är att de är skrivna mitt i en pågående kamp, mitt i stundens hetta, och handlar alla om att mitt i den brådskande situationen förstå vad som händer, vart man vill ta sig och vilka medel som är effektiva för att nå dit.

Sådana texter är av nödvändighet självkritiska och därför fulla av en ärlig uppriktighet. De är inte propagandistiska eller till för att övertyga någon om en viss uppsättning åsikter, utan har oftare formen av interna strategidokument eller utvärderingar. Det finns ingen poäng att lura sig själv, utan tvärtom kräver varje brinnande situation ett ögonblick av klarsyn, en realistisk uppskattning av ens förmåga.

Vad har vi för att sätta kraft bakom våra krav? Artiklarnas fokus är massmobiliseringar och massaktioner, aktionskampanjer och sociala kraftsamlingar. Men bakom diskussionerna om effektiva metoder finns en annan lika angelägen, och lika komplicerad, fråga som ringlar sig igenom texterna: vilka är detta ”vi”?

Ett ”vi” som anarkister? Som autonoma – autonoma från vad? Som aktivister – vad säger det? Antikapitalister – men är det en ståndpunkt eller en praktik? En rörelse – en rörelse av vad? Som rör sig vart? Är detta ”vi” baserat på en åsiktsgemenskap, en sammanhållen ideologi, ett medvetet val? Eller på en delad gemensam situation, en gemensam utsatthet, en gemensam antagonism? Ett ”vi” som arbetarklassen? Eller ett vi som en delad historia, en gemensam identitet?

Att utgå från ett ”vi”, inte istället för liberalismens isolerade individer, öar av skenbart självständiga ”jag”. Men inte heller den gamla vänsterns gemenskaper, där kollektivet antogs som förutsättning och självklarhet, klassen som ett homogent ”folk”. Utan ett försök att hitta något gemensamt i en mångfald, hitta det delade, gemensamma behov och begär, samma antagonism mot kapitalismen – att vara utsatta för samma exploatering.

Det vill säga. En materiell sida som utgångspunkt. Vår delade situation. Och en politisk sida, som projekt: att ur det uppsplittrade försöka konstruera en enhet, finna det gemensamma intresset. Genom kamp. Vi:et som fråga och problem, inte ett vi som identitet, ett fast avgränsat subjekt. Utan en kollektivitet stadd i förändring. Det är sällan samma vi som kommer ur en händelse, en samhällskonflikt, som trätt in i den. Vilket speglas i texterna, ”vi:et” i början av artiklarna är ofta inte samma ”vi” som i slutet på dem. Vi transformeras på vägen, gränserna luckras upp och vi:et breddas och kommer att involvera flera.

Den gamla arbetarrörelsens ”vi” var mycket enklare att se. De sammanfördes i fabrikerna och bostadsområdena, ställdes vid samma maskin, hade samma boss, följde samma order, stämplade in vid samma klockslag. Den massa de blev i produktionen kunde vändas till ett vapen, en disciplinerad kraft som krävde sin rätt genom att kollektivt hota med att lägga ner sitt arbete. Men vad är vår tids strejk? Och hur utvecklar vi en klassgemenskap och klassolidaritet, när vi inte är ett homogent klassubjekt från början: vi som arbetar korta perioder på olika ställen, bor i andrahandslägenheter, är mobila i rummet och flexibla i tiden. Fragmentiserade, uppdelade, omfördelade i tid och svårligen sammansatta.

Texterna i den här antologin brottas med det problemet, hur kan vi som ett uppsplittrat heterogent subjekt ändå finna en enhet, utan att förneka vår mångfald eller ta den enheten på förhand given. En mängd begrepp används för att försöka se hur en sådan process av politisk sammansättning kan gå till: det är samma grundproblem – frågan om att ena en mångfald utifrån ett gemensamt intresse och gemensam antagonism – som begreppen multitud, svärmar, emergenta system, nätverk, rörelse, det gemensamma, gemenskaper, prekariat, besmittande, generaliserade strejken, mänskliga strejken eller sammankopplande försöker lösa. Försöken att nå de stunder av överskridande där man finner nätverk bortom nätverken, en rörelse bortom rörelsen, aktivitet bortom aktivismen.

Generaliseringen av aktivismen

Diskussionen i boken måste ses mot bakgrund mot 90-talets aktivistkultur. Aktivismen kan inte ses som någon ahistorisk kategori, som alltid existerat. Aktivisten är inte samma som sjuttiotalsvänsterns militant från ett avantgardeparti eller gamla arbetarrörelsens kadermilitant. Aktivismen är ett ungt fenomen, en form av kamp som hänger tätt samman med den postfordistiska produktionens subjekt och en marknad som saluför individuella livsstilar snarare än massprodukter. Entreprenören och aktivisten är två sidor av samma mynt.

90-talsaktivismen uppstod efter realsocialismens sammanbrott, mitt under nyliberalismens kalla vindar. Den bredare vänstern hade börjat sin kräftgång, samtidigt som dess massbas i fabriksproduktionen försvagades. Kapitalismkritiken kom att få en allt mer undanskymd position, och övervintrade inom akademin eller marxistiska mikropartier. Kvar fanns sociala rörelser som främst organiserade sig som enfrågerörelser och kampanjer: feminism, miljökamp, antirasism, queer-hbt och djurrätt. De autonoma var i praktiken den militanta flygeln av dessa sociala rörelser. Kamperna kretsade kring identitet, kravet på representation och erkännande av minoriteters eller särbehandlades rättigheter, ett hävdande av sin partikularitet snarare än en universell politik. Även när försök till att lyfta klassfrågan gjordes, stöptes den ofta i identitetspolitikens förpackning. Klass diskuterades som social roll och kulturellt kapital snarare än produktion och exploatering.

Oförmågan under 90-talet att lyfta fram ett kraftfullt vänstersvar är slående, i en av de tider då de hårdaste angreppen – en klasskamp från ovan – fördes mot arbetarklassens vinningar: nedmonteringen av välfärdsstaten, tillbakapressandet av fackföreningarna, en partivänster och socialdemokrati i fritt fall. I Europa stod projektet med uppbyggandet av Europeiska unionen i centrum, denna nyliberala institution för att genomdriva en konkurrenskraftig inre marknad. Det var just kampen mot EU-projekten som många sociala rörelser förde på 90-talet: EU-motståndet, den militanta miljöaktivismen mot de 15 000 kilometer motorväg som den inre marknaden krävde för sina just-in-time-transporter, flyktingaktivisternas kamp mot konstruktionen av ”Fort Europa” och den allt restriktivare flyktingpolitiken, Europamarscherna mot den strukturella arbetslösheten. Det är i dessa kamper som antikapitalismen ”återupptäcks”, med protesterna mot ”marknadens diktatur”, privatiseringsvågen och nyliberalismens ”tredje världskrig” mot världens befolkningar. Zapatisternas uppror i Chiapas, Mexiko, tillförde dessa kamper ytterligare en beståndsdel, insisterandet på att vi ur denna mångfald av kamper och protester behövde hitta en ny global enhet och gemenskap, och generalisera de partikulära kamperna. Att bli ett gemensamt NEJ, beståendes av många mindre JA.

Till en början tog denna antikapitalism samma form som aktivismen, det vill säga, man försökte med aktivismen som redskap bedriva en antikapitalistisk kamp: genom att stänga ner företag eller finanscentra, samlas utanför huvudkontor och toppmöten. Men det är också inom dessa kamper som diskussionen om begränsningarna med 90-talsaktivismen börjar, som en aktivismkritik. Kritiken av identitetspolitiken inom de radikala rörelserna börjar intressant nog samtidigt som denna strömning börjar få brett ett bredare genomslag i samhället och spilla utanför aktivistmiljön. Det visade sig att identitetspolitikens målsättningar var väl integrerbara med den postfordistiska kapitalismen. Det är i denna interna aktivistkritik vår antologi tar sitt avstamp.

Med Seattle och globaliseringsrörelsen går denna aktiviströrelse-i-förvandling i totalkonfrontation mot nyliberalismens och frihandelns internationella institutioner. Rörelsen lyckas verkligen anta Europa, till och med världen, som sin konfliktterräng. Men steget från de stora händelserna och eventen, toppmötesmobiliseringarna, tillbaka till den vardagliga livssituationen är fortfarande komplicerat.

Styrkan i globaliseringsrörelsens mobiliseringar 1999-2001 är att den återvände till en universell politik igen, börjar se de generella krav och kamper som kan politiskt sammansätta den tekniskt uppsplittrade klassammansättningen (och som 90-talets partikulära kamper på ett sätt speglade). Rörelsens innovativa former, med globala aktionsdagar, taktikmångfald, aktivistmedia och mediaaktivism, öppen social olydnad, bröt 90-talsaktivismens isolering och kommunicerade globalt – och även lokalt. Svarta block, vita overaller och rosa parader – sammanlänkade i samma kamp.

Som en röd tråd genom hela denna bok löper diskussionen mellan en grupp brittiska Class War-aktivister från Leeds (via deras olika inkarnationer som Leeds May Day Group, the Free Association och tidskriften Turbulence) och den italienska (post)autonoma tidskriften DeriveApprodi löper som en röd tråd genom hela denna bok. Inför det första europeiska sociala forumet 2002 i Florens skickar DeriveApprodi ut ett öppet brev till den europeiska antikapitalistiska rörelsen, för att göra en gemensam undersökning om vilka kamper och subjekt denna nya rörelse samlar och uttrycker. Leedsfolket tar upp tråden, och diskussionerna mellan de båda tidskrifterna – väl förankrade i kamperna i sitt respektive land – om vad som är det ”gemensamma” som kan föra samman dagens sociala kamper mot kapitalismen fortsätter ända fram till dags datumidag.

En bärande diskussion genom texterna är hur kampmetoderna ska generaliseras och bli en del av bredare samhällsprotester, hur fler sociala rörelser ska hitta former baserade på självorganisering och deltagande i direkta aktioner.

Massprotesterna förenade ofta två olika tendenser: den disciplinerade och organiserade sociala olydnaden. Ooch den utspridda svärmande insurrektionella militansen utifrån affinitet. Under de tio år som gått från Seattle kan vi se hur båda dessa tendenser har generaliserats och fått sin spridning långt utanför aktivistkretsar.
Trots att de framstår som oförenliga, massolydnaden kräver en grad av kontroll och de lösa svärmangreppen förutsätter en okontrollerbarhet, har de två tendenserna många gånger lyckats hitta former att fungera tillsammans och komplettera varandras brister. Konceptet med ”taktikmångfald” eller globala aktionsdagar är sådana former som försökt skapa utrymme för de båda utan att de ska krocka eller hamna i motsättning mot varandra.

Massolydnaden har alltid en Plan B: om aktionen bemöts med repression och övervåld finns hotet att upphäva den ickevåldsliga aktionskonsensusen. I ickevåldet finns våldet som ett dolt hotvärde. ”Under de här omständigheterna kan vi inte längre garantera en fredlig manifestation”. Medan de militanta svärmattackerna ofta behöver de kontrollerade massaktionerna som skapar en plattform, öppnar upp en dialog, breddar toleransen och gör tillfälliga kraftsamlingar möjliga. De senaste årens antifascistiska massblockader och antikärnkraftsmotstånd i Tyskland, universitetsockupationer i Italien, Grekland, Spanien, England och Frankrike, den nordiska husockupationsvågen efter stormningen av Ungdomshuset i Köpenhamn, nedskärningsprotester i Europa, har alla burit med sig en kombination av dessa två tendenser.

Den globala ekonomiska krisen 2008 har i land efter land omvandlats från ekonomisk kris till politisk kris och en djupare systemkris, från de arabiska länderna till stora delar av Europa. De erfarenheter som gjordes kring massprotester inom globaliseringsrörelsen har nu en rykande aktualitet och en stor social relevans för breda samhällsskikt. Därför har vi sammanställt dessa texter och erfarenheter, som en stafettpinne att lämna vidare som en stafettpinne till den nya vågen av sociala kamper.

Givetvis kräver en sådan här sammanställning sina avgränsningar. Fokus för den här boken är massprotesterna och olydnaden i Europa och Nordamerika, på erfarenheterna och diskussionerna mellan aktivister som befunnit sig mitt i dem, som organiserat och kravallat, svettats och älskat, tagit risker och vandrat frågande i denna rörelseprocess. Det finns massor med erfarenheter som flyter samman med dessa historier, trådar som inte utvecklas här utan bara antyds: aktivismens vändning till vardagen och arbetsplatskampen, stadsdelsorganiseringen och stadskampen, ockupationsvågen, nedskärningsprotesterna, universitetockupationerna och studentprotesterna, Noborder-lägren och migrantrörelserna, klimaträttviserörelsen och klimatlägren, feminismens och queerrörelsens liv efter identitetspolitiken, det latinamerikanska laboratoriet, den arabiska våren och demokratirevolten i Nordafrika. Listan kan göras lång. Den autonoma rörelsens historia återstår att skrivas. Snarare än en historik, hoppas vi att denna bok kan fungera som en form av kunskapsöverföring, ett överlämnande av en samling erfarenheter och redskap.

Söker du fortfarande efter vapen? Den här boken är ett. Plocka upp den. Rikta den rätt. Använd den.

Förordet till antologin I Stundens Hetta. Boken finns att köpa här.

Arbetsmarknaden har blivit allt mer skiktad mellan fasta anställningar och tillfälliga. De sociala skyddsnäten är baserade på att man är inne på arbetsmarknaden. Antalet unga arbetslösa som går på soc istället för a-kassa bara ökar. Fackföreningsgraden sjunker. Antalet som studerar bara för att ha en tillfällig inkomst, snarare än att sträva efter en utbildning ökar. Vi kan i Europa se CPE-lagstiftningar, tal om ”Generation 700″, 1 Eurojobb. De osäkra anställningarna är inte i majoritet, men det är ju en specifik situation som kommer att påverka hela arbetsmarknaden, undergräva situationen för alla arbetare.

En kamp på arbetsplatsen central för att bemöta detta. En radikal klassorganisering sker inom exempelvis Folkrörelselinjen och arbetarkonferenser, SACs fackliga reorganisering och satsning på syndikat/driftsektioner, Septemberalliansens/Jobbupprorets och mikrovänsterpartiernas försök att intervenera genom sitt nät av fackmilitanter, Lagena-arbetarnas informella kontaktnät. Fantastiska initiativ, som kompletterar varandra. De bildar som helhet en mycket intressant rörelse, snarare som enbart enskilda komponenter. Oftast är de alla inriktade på en arbetarkamp för att försvara arbetsrätten och påföra arbetsmarknaden regleringar för hela klassen. Vilket är en nödvändig kamp att föra.

Men den strategin behöver kompletteras med en organisering av dem som faller utanför arbetsplatserna, det lättrörliga och flexibla klassegment som faller utanför arbetarkollektiven, de som inte är fackligt organiserade. De som faktiskt utgör det skikt som piskan arbetslinje/utanförskap riktas mot för att öka lönespridningen neråt, som är slagträt. Hur organiserar man sig utifrån de förutsättningarna? Som osäkrade/prekära (det finns ju inte ens ett bra begrepp för att täcka helheten, eller förbinda alla sektioner av låglöneproletariatet – och definitivt inte någon gemensam identitet) går det inte att förlita sig på vare sig ”förhandlingskraft på arbetsmarknaden” eller ”förhandlingskraft på arbetsplatsen” – eftersom hela prekariseringen är ju ett vapen för att slå just mot de två arbetarmaktformerna. Så medan de med fast anställning måste kämpa för att bevara skyddade regleringar för arbetarna på marknaden måste vi samtidigt också satsa på det enda sätt kvar som en arbetarmakt kan byggas på för oss med osäkra anställningar: genom organisering och genom experimenterande med andra typer av vapen utifrån vår position och vår delade situation. Metoder som nödvändigtvis inte är nya – utan liknar gamla fackliga kampformer. Det är ju så arbetarrörelsen föddes och själv formerade sig prefordistiskt/preindustriellt ur en heterogen sammansättning utan vare sig makt på arbetsmarknaden (utbytliga, ickekvalificerade) eller i produktionen. Och det är så den ”andra” arbetarrörelsen organiserade sig, så till exempel IWW byggdes upp en gång av mobila lågkvalificerade korttidsarbetare med migrantbakgrund.

Så vilka former baseras en arbetarmakt på? Två bra böcker om den globala förändringen av arbetsmarknaden och de nya utmaningarna för arbetarkamp omvandlingen ställer är Beverly Silvers ”Forces of labour” och Olle Sahlströms ”I skuggan av en storhetstid”.

Silvers bok är intressant för att hon verkligen har jobbat med att empiriskt bygga upp en enorm databas över öppna synliga arbetarprotester (de dolda är svåra att mäta) från 1870 över hela världen.

Silver använder sig av amerikanska sociologen Erik Olin Wright’s indelning om grunder som arbetarmakt kan bygga på:
- Organisativ (associativ) makt (organisationsförmåga, organisationsgrad, möjligheten att bygga allianser)
- Strukturell makt:
a) förhandlingskraft på arbetsmarknaden (arbetskraftens efterfrågan på marknaden)
b) förhandlingskraft på arbetsplatsen (integrering i produktionsprocessen)

Hon gör även en uppdelning av två idealtyper av klassprotester, som hon väljer att kalla protester av ”Marxtyp” och ”Polanyityp” (vilket inte innebär att det är strikt deras teorier, utan mer hennes klassificeringsbegrepp).

En protest av Polanyityp handlar om konflikten kring den (fiktiva) varan arbetskraft, om hur kapitalet försöker utöka marknaden för arbete och avreglera den – och de motreaktioner som strävar efter att begränsa och reglera marknaden för arbetskraft och kommodifieringen av arbetet, det vill säga motrörelser för olika former av ”samhällsskydd” mot den oreglerade arbetsmarknadens konsekvenser – till exempel genom arbetsrätt, a-kassa, fackföreningar. Polanyitypen av protester är en backlash mot spridandet av global självreglerande marknad, av en arbetarklass på väg att luckras upp av de globala ekonomiska transformationerna, arbetare som får sina privilegier och rättigheter upphävda från ovan. Protesterna motiveras ofta av en känsla av orättvisa. Kravet på ”rättvisa” blir ett återkommande slagord. Polanyitypen av protester beskrivs som en pendelrörelse, som hela tiden svänger mellan avregleringar/regleringar.

Marxtypen av arbetarprotester sker istället snarare utifrån trappsteg, hela tiden på en ny terräng och där kampen förändras. Det sker ett dialektiskt spel mellan arbetsklassmotstånd och exploatering i produktionen: kapitalet försöker att övervinna motståndet genom att revolutionera produktionen och de sociala relationerna/samhällsförhållandet. Vid varje teknisk utveckling undermineras arbetarklassens förhandlingsmakt, men skapar nya maktformer i en större skala och på ett nytt plan. Till exempel med fabriksindustrins frammarsch försvagades marknadsförhandlingsmakten för arbetet, men ökar arbetsplatsförhandlingsmakten och föreningsmakten. Marxtypen av arbetarprotester handlar därigenom om kamper av nya framträdande segment av arbetarklassen som skapats som oavsiktligt resultat av kapitalismens utveckling, samtidigt som den gamla arbetarklassen börjar luckras upp.

Silver skriver om hur konflikterna i bilindustrin formeras – och förklarar att dessa är konflikter av Marxtyp med en stark positionell makt på arbetsplatsen (dock ej arbetsmarknaden). Löpande bandet är lätt att stoppa, ger stor makt åt avantgarden. Det vill säga detta var egenskaper hos formerandet av ett arbetaravantgarde under fordismen. Under pre-industrialism, innan vare sig den profesionella/yrkesskolade arbetaren (med stark positionell makt på både arbetsplatsen och arbetsmarknaden) och massarbetaren, utgick arbetarmakten i klassformerandet snarare från organisativ makt (EP Thompsson ger ju en bra bild av detta). Silver ägnar ju en stor del av boken åt att diskutera om det finns ngn ny central arbetartyp efter massarbetaren förlorat sin centralitet, för att gå igenom om det finns nya grupper med en stark positionell makt i produktionen – eller om i postfordism en organisativ makt blir viktigare igen (likt pre-industrialismens ”prekära” arbetsmarknad) på grund av att det inte finns något centralt subjekt motsvarande massarbetaren. Arbetarkonflikter av Polanyityp handlar ju om reglering/avreglering av arbetsmarknader, kamper om anställningsformen. Till exempel Euromayday-nätverkets kamp för att prekära ska omfattas av en välfärdslösning och inrymmas i sociala skyddsnät – där förs en kamp om osäkra anställningar utifrån Polanyityp. Det vill säga de två idealtyperna är inte ställda mot varandra, utan mer en metod att identifiera olika typer av arbetarprotester – utifrån om de handlar om att reglera varan arbetskraft på arbetsmarknaden eller om de handlar om att finna nya organisationsformer/nya styrkepositioner för ett nytt klasskikt som formerar sig.

Sahlström, som jobbat under många år på LO och har sin bakgrund i det italieninspirerade Förbundet Kommunist på 70-talet, diskuterar i sin bok fackföreningsrörelsens kris globalt och försöken att hitta nya (i många fall snarare gamla) kampformer för att återupprätta arbetarkampen. Sahlström diskuterar dels över fackföreningsrörelsens försvagade maktposition, på grund av arbetsmarknadens förändringar och slutet på samförstånd, och även fackets oförmåga att organisera ”nya” grupperingar på arbetsmarknaden.

”Det vi ser är en långgående fragmentisering; Europas fackföreningar finns i den gamla och starkt krympande industrin med större arbetsplatser och i offentlig sektor, men i försvinnande liten utsträckning i den växande privata service- och tjänstesektorn. Fackliga medlemmar finns främst bland heltidsarbetande och ”reguljär” arbetskraft. Medlemmarna är äldre, främst män, och i mindre utsträckning kvinnor, unga och invandrade. Fackföreningar i Europa är på väg att främst organisera en ”arbetararistokrati”.” (Sahlström)

Han är skeptisk till den linje fackföreningsrörelsen i Sverige har valt, att bli ett servicefack för att försöka behålla sin massbas (erbjuda förhandlingar, kollektivavtal, bra försäkringsdealar, rådgivning osv). Den modellen kommer inte fungera. Istället har han rest runt i Europa och USA för att studera andra embryon till framgångsrika modeller. Grundförutsättningarna är att den fackliga autonomin måste öka, och facket behövs förändra karaktär rejält. Han lyfter fram två intressanta tendenser:
- Återvändande till en facklig aktivism och organiserande på basplan (organizing unionism).
- Facket som social rörelse (social movement unionism): gå utanför arbetsplatsens väggar, bygga stöd i lokalsamhälle och allianser med andra utsatta grupper på arbetsmarknaden.

Utifrån dessa kategorier kan vi se närmare på vilka strategier vänstern och den radikala delen av arbetarrörelsen använt i frågan om osäkra anställningar och prekarisering. Så vilka strategier har testats de senaste tio åren?

II. Vänsterns strategier

Septemberalliansen/Jobbupproret är ett typexempel på en protest av Polanyityp: man vänder sig till radikala fackklubbar genom ett upprop, försöker rycka i LOs bas för att få de etablerade facken att inte backa i försvaret av de fasta anställningarna. Tanken är att få LO i rörelse genom att de känner att deras medlemsbas börjar gå åt vänster, att de upplever de måste möta krav som artikuleras underifrån. Strategin mot prekarisering, visstidsanställningar och bemanningsföretag är inriktad på arbetsplatserna, att få dem att stänga dörren för inhyrd arbetskraft – för att försvara de fasta anställningarna. Hela fackföreningsrörelsen gjorde bemanningsfrågan till en central fråga i avtalsrörelsen 2010, på grund av att annars kommer de som återanställs efter varslats under den ekonomiska krisen 2008-2009 komma tillbaka via bemanningsföretag och uppluckra säkerheten för alla anställda. En jätteviktig kamp att föra, helt klart.

Om Septemberalliansen försöker få denna rörelse att ske utifrån, eller genom sina militanter i facken och stöd från radikala fackklubar är Folkrörelselinjen (i facket) snarare inriktad på en mer långtgående och djupare rotad strategi med att skapa kämpande arbetarkollektiv på jobben. Som kampanj kring osäkra anställningar drev Folkrörelselinjen ”Visstidsupproret”, ett försök att få arbetarkollektiv och fackklubbar att ta fighten på sina arbetsplatser för att försvara de fasta anställningarna och utifrån arbetsplatsen i största möjliga mån blockera visstidsarbeten och bemanningsföretag.

Det gemensamma för dessa kampanjer är att de är inriktade på arbetsplatserna, på de fast anställda. Arbetsplatskollektiven/fackklubbarna är mottagaren och subjektet. Ingen specifik organisering eller mobilisering görs inriktat på dem som befinner sig i osäkra anställningar och jobbar/extraknäcker på bemanningsföretag.

Folkrörelselinjen och SACs fackliga reorganisering är exempel på den fackliga tendens som Sahlström kallar ”organizing unionism”, ett återvändande till en facklig aktivism och organiserande på basplan. SAC har den stora fördelen för osäkra anställda, att man kan vara kvar i organisationen oavsett var man befinner sig i en prekär tillvaro: de organiserar alla, oavsett om man är extraknäckande student, papperslös, timanställd, arbetslös osv. SACs fackliga reorganisering består av flera beståndsdelar, framför allt tre ben: bildandet av syndikat/driftsektioner, registret och de externa blockaderna, samt de fackliga verkstäderna. Satsningen på bildandet av syndikat och driftsektioner, SACs basfackliga verksamhet för att få tillstånd aktiva arbetsplatskollektiv, är en långsiktig och vardaglig praktik som inte väcker lika mycket uppmärksamhet som de visuella och konfrontativa blockaderna. Med registret och de fackliga verkstäderna börjar vi röra oss över från en Polanyityp till en Marxtyp av arbetarkonflikter, där SAC letar efter möjligheter för organisations- och kampformer för ett nytt klasskikt. De fackliga verkstäderna är öppna, självorganiserande och självlärande kunskapsöverföringar dit medlemmarna (och ofta även ickemedlemmar) är välkomna att själva dela med sig av sina erfarenheter och diskutera igenom varandras arbetsplatsproblem. Verkstäderna går utanför de enskilda arbetsplatserna och kan därigenom fungera kunskapsöverförande mellan olika sektorer och yrken: syftet är att ge medlemmarna de redskap de behöver för att själva kunna agera fackligt på sina arbetsplatser – utan ombudsmän eller förhandlare utifrån – och utbyta erfarenheter kring organisering av arbetarkollektiv. Med SACs organisering av papperslösa, Registret, så är vi än mer inne på en organisering av Marxtyp, i ett försök att basera en kamp på de papperslösas premisser och utifrån deras förutsättningar. Här har SACs praktik kommit att inriktas mer på blockader och att organisationen/registret gått in som externt stöd utanför arbetsplatsen – mycket på grund av att de papperslösa själva inte kunnat gå ut i öppen konflikt (i vissa fall har Registret till och med dolt vilka medlemmar de har på arbetsplatsen, utan krävt att deras krav ska gälla hela arbetskollektivet). Registrets blockader har oftast involverat medlemmar från Syndikalistiska ungdomsförbundet, Ingen människa är illegal eller oorganiserade. De har varit mer av karaktären vad Olle Sahlström skulle beskriva som ”social movement unionism”, facket som social rörelse.

Två exempel på utomfackliga initiativ, men som skulle kunna klassas som försök att hitta nya kampinstrument och organisationsformer av Marxtyp är Vår makt-konferenserna/Kämpa tillsammans betonande av informella arbetarkollektiv och Förbundet arbetarsolidaritets Arbetarsolidaritetsfond. Vår makt-konferenserna försöker lyfta de ”pre-fackliga” och utomfackliga kamperna som svetsar samman ett arbetarkollektiv på arbetsplatserna, oavsett formell facklig tillhörighet eller facklig organisationsgrad. FAS fond försöker i sin tur att ge ekonomiskt stöd till vilda arbetsplatskonflikter, som fackföreningarna inte får eller kan stötta, för att den vägen underlätta arbetarkampen att rundgå fredsplikten.

Försöken från autonomt håll att organisera sig som osäkert anställda eller prekära har inte alltid stannat vid arbetsplatsens gränser, utan snarare försökt fånga in hela den prekära tillvaron. Projekten har ofta varit kortvariga och flyktiga, men erfarenheterna är väl värda att lyfta fram och bygga vidare på.

Osäkra anställdas tillvaro är ofta flytande, man rör sig mellan arbetslöshet, studier och visstidsarbeten. Ens inkomster kommer från flera källor, som ett lapptäcke som överlappar varandra: soc, studiebidrag, extraknäck, bostadsbidrag, lån osv. Det har också gjort att avgiftsnivåer och kostnader för välfärdstjänster (tandläkare, sjukvård, kollektivtrafik) slår hårdare, som ett angrepp på de osäkrades sociala inkomst. Några punktplatser har man ofta riktat in sig mot, platser man vet att prekära passerat igenom (och som vi själva befunnit oss på). Syndikalistiska ungdomsförbundet genomförde sin kampanj Sommarjobb, för att informera unga om deras rättigheter på sommarjobb och extraknäck – sommararbeten är ju typexempel på arbeten där lönen inte motsvarar ens levnadskostnad och dessutom ofta första kontakten för unga med arbetsmarknaden. Kring Globaliserings underifrån och följande grupper gjordes försök med ”utomfackliga verkstäder”, informationsbord och träffar för folk med atypiska jobb, extraknäckande eller i andra osäkra anställningar. Just denna form med infobord/verkstäder (”sportello”) är en vanlig organisationsform på de sociala centren i Italien kring prekarisering. Kampanjer som Osäkrade studenter/Förenade studenter försökte på Stockholms universitet driva frågan om CSN som lägsta lönenivå och hur studenternas extraknäck användes lönedumpande, bland annat genom den explosionsartade framväxten av bemanningsföretag. Informationssidan Arbetsförnedringen sattes upp som ett sätt att informera arbetslösa hur de kunde komma runt workfare och tvångsåtgärder. En riktad kampanj mot workfare-åtgärden Arbets- och Utvecklingscenter (AUC) bedrevs i Malmö, med flygplatsutdelningar, affischeringar, demonstrationer, undersökningar, opinionsbildning och direkta aktioner mot centren. Kvinnopolitiskt forum genomförde kampanjer kring de lönedumpande pigjobben (Rut-avdragets låglönejobb) för kvinnor och genomförde undersökningar och debatt kring formerna för kvinnors obetalda hemarbete. Under kampanjen Osynliga partiet genomfördes 2006 en enkät med ca 300 autonoma aktivister för att undersöka våra egna livssituationer, våra positioner på arbetsmarknaden. Den visade att endast hälften var fackanslutna, hälften hade haft två eller fler jobb under året innan, alla var låginkomsttagare. Och trefjärde-delar hade arbeten när undersökningen gjordes.

III Generaliserade strejker och ”politiserade konflikter”

En stor del av arbetet kring prekarisering och osäkra anställningar i Europa har lagts på att synliggöra de prekäras situation. Kring EuroMayDay-nätverket och EuroMayDayparader genomfördes manifestationer på första maj i en rad europeiska städer (och även utanför, i USA och Japan) för att föra upp frågan om prekarisering på dagordningen. EuroMayDay lyckades under några år vara en synlig politisk aktör i offentligheten, som förde fram kraven på vikten av att välfärden måste anpassas för de osäkra anställda, så att de inte ställdes utanför de sociala skyddsnäten. I våra grannländer Finland och Danmark (Flexico) skapade autonoma projekt och sajter kring prekarisering som snabbt blev välkända aktörer, som kontaktades vid arbetsplatskonflikter, för debatter eller rådslag med fackföreningar.

Men den främsta synliga aktören i frågan har inte kommit från vänster, utan snarare utgjorts av högern. Svenskt näringsliv och högern arbetar inte bara aktivt med att försöka undergräva den svenska modellen på arbetsmarknaden, försvaga den officiella fackföreningsrörelsen och skapa ett låglöneproletariat med en ökad lönespridning neråt. För att sedan använda arbetslinjen och workfare som piska för att skapa detta låglöneproletariat. Ungdomsarbetslöshet och ”utanförskap” (läs: arbetslös) har blivit slagträ mot fackföreningsrörelsen och arbetsrätten på mer än ett sätt. Högern försöker även ge sken av att det är just de som tar tillvara de arbetslösas intressen bäst, att de är den enda kraften som kan ge dem arbete. Facket utmålas som protektionistiskt och att de stänger ungdomar ute. Högern försöker därigenom skapa bilden av att det är de som talar i ungdomars intresse för att slå mot arbetsrätten, införa ungdomslöner osv. Frågan om prekarisering har därigenom kommit att i hög grad politiseras – från högern.

Arbetsplatskonflikter kring bemanningsföretag (till exempel Lagena), papperslösa (till exempel Berns, Lilla Karachi) som skett utanför etablerade fackföreningsrörelsen och som tagit strid mot osäkra anställningar har även de snabbt hamnat på ett politiskt plan där högerpartierna, de borgerliga ledarskribenterna, Svenskt näringsliv eller andra branschorganisationer blandat sig i och ställt krav på att arbetsköparen inte får backa eller att lagstiftningen kring stridsåtgärder måste ändras. Arbetsmarknadskonflikterna har politiserats, och det tvingar oss också att kunna svara på det planet. Om deras strategi varit att politisera de fackliga konflikterna har vårt svar varit att generalisera de fackliga konflikterna.

Under en konflikt i tunnelbanan där Connex sparkade Seko klubb 119s fackordförande, beskrev Connex VD hur konflikten plötsligt förvandlats till en ”fotbollsmatch, där alla skulle välja sida. Och nu hade de på läktaren hoppat ner på planen och börjat ge sig in i matchen. Så blir det ju omöjligt att spela”. SEKO 119 kunde inte strejka, men däremot kunde SACs driftsektion DSTS lägga strejkvarsel. Och aktivister kring Planka.nu som arbetade med kollektivtrafikfrågor bildade Stockholms förenade pendlare, som genom att agera utomfackligt kunde bidra till vilda strejker genom att dra i nödbromsen (givetvis i ett dolt samförstånd med föraren), öppna spärrlinjer, självreducera priser och skänka pengarna till konfliktens kampfond. Genom att fler aktörer och röster blandade sig i konflikten blev situationen okontrollerbar för Connex. Metoden krävde givetvis en tät dialog och samförstånd mellan arbetarkollektiven i kollektivtrafiken och aktivisterna/brukarorganisationen utanför. Samma form av generaliserad konflikt, med ett tätt samförstånd och samarbete mellan arbetarkollektivet i konflikt, vänsterorganisationer, brukare och sociala rörelser utanför skedde även exempelvis vid Busslink-konflikten i Råsta, Lagenakonflikten, Bernskonflikten. Ofta har det varit Syndikalistiska ungdomsförbundet som agerat på ”utsidan”, ibland Ingen människa är illegal, autonoma grupper, trotskistiska vänsterpartier, vänsterjournalister och intellektuella eller brukarorganisationer. Denna metod är vad Sahlström kallar ”social movement unionism”, hur fackföreningarna och arbetarkollektiven söker stöd i lokalsamhället och sociala rörelser, som agerar externt för att sätta politisk press och generalisera konflikten.

Utkast till ett föredrag som hölls för Syndikalistiska ungdomsförbundet vår 2010.

De två förskansade spanska städerna Ceuta och Melilla är märkliga platser. De är enklaver som ligger på marockanskt territorium, som en kolonial kvarleva men också en experimentell zon, som Europas frontgräns mot Afrika. Här har EU bedrivit pilotprojekt med de första flyktingförvaren utanför den europeiska kontinenten. Städerna befinner sig mitt i ett människoflöde, där smuggling, den svarta marknaden och maffian spelat en betydande roll för enklavernas ekonomi.

Incidenten vid Ceuta blev en väckarklocka för den marockanska studentrörelsen. Föreningen Beni Znassen association for Culture, Development and Solidarity (ABCDS) skyndade sig ut med filtar och förnödenheter till lägren i skogen. Studenterna började med rådgivningsverksamhet för flyktingar. När 500 migranter året efter greps försökte studenterna genomföra koordinerade blockader av bussarna.

- Vi misslyckades eftersom staten avlyssnade oss, berättade Hicham Baraka på No Borderträffen i Istanbul sommaren 2010. De stora massutvisningarna skedde oftast i samband med ett EU-möte för att visa på handlingskraft och igengälld få ekonomiskt stöd.

Trots dessa stora, spektakulära utvisningar är det de dagliga småskaliga konflikterna som är värst, menar Hicham. I Marocko och Algeriet har migration kriminaliserats. Migranter nonchaleras för det mesta, men grips på måfå och släpps i ingenmanslandet mellan Algeriet och Marocko. Sedan skickas de pingpong mellan de två länderna, eftersom det inte finns något gemensamt ramverk och inget land vill ta emot ”den andres” flyktingar. De femtontal läger som växt fram i gränszonen fungerar enbart genom humanitär hjälp och välgörenhet från de boende i gränsstaden Oujida.

De olika flyktinglägren som ersatt de utanför Ceuta och Melilla är mobila. De flyttar ofta runt beroende på dagssituationen och letar efter lugna platser, så kallade ”tranquillo”. Just i Marocko är självorganiseringen stor hos de olika flyktinggrupperna. Inom en tranquillo samlas vanligen folk från samma nationalitet, men de olika flyktinggrupperna och olika tranquillos håller kontakt med varandra. Om ett läger i en tranquillo utsätts för en polisräd varnar de boende där de andra lägren som då hinner byta plats och leta upp nya tranquillos. När det blivit svårare att ta sig båtvägen rakt mot Spanien på grund av gränsbyrån Frontex patrullering, tar sig flyktingarna längre ut på internationellt vatten i små gummibåtar, för att komma runt gränsbåtarna.

- Det är först nu som smugglingen mot pengar växt fram, eftersom de enklare flyktvägarna in i Europa har täppts till, säger Hicham.

De hårda traffickinglagarna används dessutom mot all form av solidaritetsarbete. Hicham berättar att de studenter som arbetar med migranter har utsatts för kriminaliseringskampanjer och åtalats anklagade för att underlätta illegal invandring in i EU. Asylhjälp likställs med flyktingsmuggling och trafficking.

Vid Gibraltars sund skiljer bara någon mil mellan kontinenterna Europa och Afrika. Här har porten in till Europa funnits för många människor på flykt. En inträdesväg som förvandlats till en högsäkerhetsport för att de senaste tio åren stängas helt. I mitten av 2000-talet började Spanien utveckla sin Afrikaplan för att stänga gränserna. Målet var att få transitländerna, de länder som flyktingar behövde passera på väg in över de europeiska gränserna, att stoppa migrationen redan där och skicka tillbaka de flyende till sina ursprungsländer. På Spaniens initiativ slöt EU avtal med först Marocko 2004 och sedan de västafrikanska kustländerna Senegal och Mauretanien 2006 för att hindra flyktingströmmarna över Gibraltar och Kanarieöarna. Spanien bedriver tillsammans med dessa länder gemensam kustbevakning längs 1 300 kilometer av den västafrikanska kusten och har finansierat kustbevakningsbåtar, helikoptrar, polisiär träning samt byggandet av checkpoints och gränsstationer. Gränsaktionen kallas Operation Hera II och koordineras av EU:s gränsbyrå Frontex. De senaste åren har 100 000 människor flytt från Afrikas horn norrut. Flyktinglägren i Kenya är överfulla. När Algeriet och Marocko stängdes som transitländer sökte sig flyktingarna i stället upp mot Libyen.

Lampedusa

I augusti 2007 plockade de tunisiska fiskarna Mohammed El Heide och Morhada upp 44 skeppsbrutna från Sudan och Eritrea i Medelhavet. Den närmaste hamnen var den lilla italienska ön Lampedusa mellan Sicilien och Libyen. I stället för att hjälpa de nödsatta greps alla av gränspolisen och de tunisiska fiskarna misstänktes för människosmuggling. De afrikanska flyktingarna hade efter vägen via Gibraltar och Kanarieöarna i allt högre grad ställt om kursen mot Sicilien och Malta. När en väg täppts till har andra öppnats. Att skaffa sig kontroll över Medelhavet blev därigenom en av Frontex huvuduppgifter, havszonen mellan Malta, Italien och Libyen var 2007-2008 en av Europas ”hotspots” med en 80 procentig ökning av irreguljära flyktingar. Dödstalen utanför Siciliens kust steg från sammanlagt 556 år 2007 till 642 år 2008, medan de gick ner utanför Spanien. Flyktinglägren på Lampedusa och Sicilien var överfulla. Amnesty International, Rädda Barnen och Läkare utan gränser protesterade alla mot åsidosättandet av de mänskliga rättigheterna på Lampedusaförvaret.

I slutet av januari 2009 hölls en antirasistisk manifestation utanför Lampedusas flyktingförvar. Situationen hade då blivit ohållbar på insidan. Tvåtusen personer hade pressats ihop i det provisoriska flyktingförvaret som hade maxgränsen 850 personer. När migranterna hörde talas om demonstrationen flydde de ut från förvaret och tog sig förbi polisavspärrningarna för att kunna delta. Efter manifestationen återvände de tillbaka in i förvaret. Men nu togs låset bort. Några veckor senare bröt en revolt ut i förvaret. Trehundra tunisier gick i hungerstrejk när de fick reda på att de flesta av dem skulle utvisas. Under upploppet brändes byggnaden ner. Det krävdes en insats med tusen poliser och mängder med tårgas för att stoppa oroligheterna. Mediernas intresse var nu på topp. Till och med svenska dagstidningar skickade ner reportrar för att berätta om situationen på förvaren.

Italien löste dilemmat genom att i augusti 2008 sluta bilaterala avtal med överste Muammar Khaddafi. Därefter påbörjades massdeportationer av ickeidentifierade flyktingar till militariserade läger i Libyen. Året efter följde Berlusconi-regeringen upp med ett säkerhetspaket som kriminaliserade att vara papperslös invandrare i Italien. Det mediala strålkastarljuset slocknade, och frågan var ur världen.

Spaniens och Italiens avtal ser liknande ut. Staterna erbjuder ekonomiskt stöd till gränskontroller mot att deras egna företag får bygga kontrollerna och träna gränspoliserna. Bilaterala frihandelsavtal, öppna gränser för handel och varor, knyts samman med avtal om stängda gränser för människoflöden.

Grekland

De senaste två åren har i stället den stora oreglerade flyktingströmmen in i Europa flyttats och går nu via Turkiet till Grekland, mellan 75-85 procent av alla som tar sig ”illegalt” in i EU kommer den vägen. Frontex genomför nu sin största operation för att försöka täppa till den grekiska gränsen. Andelen som ges asyl är låg, bara 0,04 procent får asyl i första instans. I stället klassas de flesta som ”ekonomiska flyktingar” och hotas med utvisning. Förutom gränspatrulleringen är Frontex stora uppgift i Grekland att se till att alla ankomna migranter identifieras och registreras, så att de inte kan fortsätta in i Europa och söka asyl eller uppehållstillstånd i ett annat EU-land.

Situationen på de grekiska flyktingförvaren, som skulle vara en temporär lösning har kommit att få en alltmer varaktig karaktär, men utan några tydliga ramverk. Tidigare kunde en migrant hållas tre månader för registrering, men oftast är nu tiden sex månader – eller längre om personen inte samarbetar. Det som reglerar hur lång tid man kan sitta är snarare hur fullsatta förvaren är. Trots att migranter som anlänt via Grekland ska skickas tillbaka dit, vägrar många europeiska länder – däribland Sverige – att utvisa flyktingar till Grekland på grund av de hemska förhållanden som råder på förvaren. Kritiken är hård, förvaren är överfulla, har brist på sjukvård och dålig hygienisk standard, saknar legala ramverk och ”standardprotokoll” för hur migranter ska behandlas. Revolterna på förvaren har avlöst varandra de senaste åren. Ofta slutar de på samma sätt. Efter mycket kritik stängs förvaret ner och några av migranterna släpps så att trycket minskar, sedan efter några månader körs förvaret i gång igen.

Sommaren 2009 hölls ett No Borderläger på ön Lesbos, en av huvudankomstöarna i Egeiska havet. Aktivistlägret sammanföll med en hungerstrejk bland migranterna som satt på det ökända förvaret Pagani. Frontex använde ön som hamn för Operation Poseidon, som under 2008 stoppade 22 000 migranter från att ta sig till Grekland. För att störa Frontex kustbevakningsskepp tog aktivisterna till gummibåtar och blockerade hamnen. I hamnen satte de upp ett eget välkomstcenter, som på bara några dagar kom att drivas självorganiserat med flyktingar från Afganistan, Irak och Somalia. För de lokala myndigheterna i en annars så sömnig turistort kom aktivisterna till ön väldigt olägligt. Att samtidigt hantera 500 No Border-aktivister, 1 000 migranter i förvaret och dessutom klara av medieuppmärksamheten när videofilmer om missförhållandena smugglades ut och hamnade på Youtube blev för mycket. Myndigheterna höll efter No Borderlägret Paganiförvaret nedstängt i två månader för omorganisering. Migrantprotesterna fortsatte ändå när det öppnade igen. I oktober 2009 tände flyktingar eld på sina sängar i protest mot behandlingen. No Border-nätverket driver nu en permanent infopoint i Lesbos huvudort Mytilene.

Att lösa problemen för Grekland på samma sätt som för Spanien och Italien har visat sig svårare. EU försöker genom Frontex att integrera Turkiet i gränskontrollen, som de gjort med de afrikanska länderna. Men hindren har varit många: Turkiet har inte haft en koordinerad gränsstyrka, utan bevakningen har sköts parallellt av militären, polisen och tullen. Turkiet har också haft svårt att se varför de ska ta över ansvaret för gränspatrulleringen och migrationen till EU. De har varit skeptiska till att bli EU:s ”slaskhink”. Det har inte förbättrats av att Grekland genomfört illegala deportationer, där migranter samlats in på gatorna, fått sina ansökningar sönderrivna och skickats tillbaka utan överenskommelse med Turkiet.

Flyktingpolitiken har blivit en viktig påtryckningsfråga när Turkiet ansöker om medlemskap i Europeiska unionen. Ett avtal har nu börjat gälla mellan Grekland och Turkiet, om gemensamma gränspatrulleringar och vilka länder Turkiet som transitland är skyldiga att ta tillbaka flyktingar från. Turkiets nya utlänningslag ser nu precis ut som EU:s.

De turkiska flyktingförvaren kallas ”gästhus”, och ligger mitt i städerna. Få tänker ens på att de ligger där, om det inte vore för att antirasistiska demonstrationer blivit en allt vanligare syn utanför dem. Organisationen Migrant Solidarity Network har funnits i ett år.

- Migration har varit en ickefråga i Turkiet. Vi försöker nu bryta osynligheten kring migranternas situation, berättar Clemence Durand på No Borders möte i Istanbul sommaren 2010.

Hon menar att för många har tillståndet som ”transit” i Turkiet alltmer kommit att bli en permanent livssituation, många migranter fastnar där på väg till Europa. Till skillnad från Marocko finns ingen självorganisering bland migrantrörelser i Turkiet.

Externalisering

EU:s säkerhetsmyndighet för att hantera de yttre gränserna Frontex grundades 2004 som ett ”pilotprojekt” mot den märkliga sammanklumpningen ”terrorism, organiserad brottslighet och migration”. Migration påstås i den officiella retoriken ha samma rötter som terrorism och organiserad kriminalitet, att allt handlar om organiserade nätverk för smugglande och dealande. Men kvalitativt och kvantitativt är det nästan enbart migration Frontex arbetar med. Verksamheten består av underrättelseverksamhet, riskanalys och träning.

- De grekiska flyktingförvaren hårdprioriteras av Frontex, eftersom det är hit migranterna kommer först. Att identifiering och registrering fungerar här är därför viktigt för hela EU. Frontex gömmer sig bakom att bara vara teknisk support och ha en rådgivande funktion. Men de förändrar i praktiken hur gränserna sköts, säger Yorgos Maniatis från NoBorder-kampanjen FrontExplode i Grekland.

Steg för steg håller EU:s gränskontroller på att externaliseras, placeras utanför EU:s gränser. Ansvaret skjuts över på transitländer utanför EU:s territorium, exempelvis Marocko och Libyen, som många asylsökande har som sista anhalt innan de kommer in i EU. I EU:s femårsplan om migration diskuteras partnerskap med transitländerna. Genom upprättandet av bilaterala avtal lovar EU ekonomiskt stöd och handelsavtal, mot att de angränsande länderna skärper sina gränskontroller – med EU:s och Frontex stöd och utbildning. Det som utbyts i dessa partnerskap är åt ena hållet tvång på att ta tillbaka asylsökande som EU inte vill ha och hårdare gränsbevakning – mot att få vara en del av EU:s fria handelskartell. När man pratar om att Unionen hjälper dessa länder att bygga upp sin infrastruktur har det hittills rört sig om att införa radarsystem som ska göra det lättare för transitländerna att upptäcka flyktingar. Detta med pengar från EU:s biståndsbudget. Samtidigt som EU-länder sätter stopp för deportationer till Grekland på grund av det inhumana flyktingmottagandet, fortsätter EU:s samarbeten med transitländerna, där det enda som är gränslöst är våldet mot flyktingar.

- Man låter andra länder sköta det smutsiga jobbet åt EU, på så sätt stoppar man migranterna innan de ens når EU, säger Yorgos Maniatis från FrontExplode.

Länder som EU tidigare kritiserat för bristande demokrati och att inte respektera de mänskliga rättigheterna har nu blivit attraktiva samarbetspartners i gränshantering. Marocko är en ”exekutiv monarki”, som dessutom ockuperar Västsahara. Libyen har aldrig skrivit under Genèvekonventionen om flyktingars rättigheter. FN:s internationella flyktingkommissariat UNHCR kan inte arbeta fritt i Libyen. Landet är stängt för medier och en granskning av migranternas situation i lägren är omöjlig. Turkiets bergsgränser mot Irak och Iran, det vill säga Kurdistan, är en militariserad zon, i praktiken en lågintensiv krigszon.
De övergrepp mot mänskliga rättigheterna som Turkiet kritiserats för och som setts som en belastning när landet söker medlemskap i EU, ses samtidigt som praktiska och utnyttjas av EU när gränshanteringen förflyttas till Turkiet. De senaste tjugo åren bedöms det att 15 000 personer dött i EU:s ”krig mot migrationen”. Nu skjuter man över ansvaret på EU:s gränsländer och placerar flyktingförvaren och gränspatrulleringen i Libyen, Marocko, Turkiet, Ukraina, Mauretanien och länder ännu längre bort som Libanon och Senegal. Dessa externa samarbetspartners för EU:s gränspolitik skapar en stor legal gråzon som gör massavvisningar möjliga och förvandlar FN:s deklarationer om asyl, flyktingar och barnkonventionen till tomma rättigheter som bara finns på papper. Externaliseringen ”löser” de juridiska problemen kring mänskliga rättigheter.

Internalisering

En expansion av förvar har samtidigt skett även i Europa. Enligt Migreurop-nätverket så har EU i dag 250 läger med kapacitet att hålla över 32 000 personer. Gränserna går inte bara runt EU, utan skär även rakt igenom unionen. Det finns en förstärkt yttre territoriell gräns, men även en inre, mer diffus kontrollapparat. Den Europeiska unionen går att se som tre cirklar, med en inre cirkel av de bestående av de ”gamla” kärnländerna som är ekonomiskt starkast, en mellancirkel med de nya medlemsländerna från forna Östeuropa, samt en yttre buffert med yttre transitländer tillknutna genom bilaterala avtal. Cirklarna innebär en hierarkisk distribution av rättigheter och en serie av stegvisa gränser, även inom det europeiska medlemskapet. EU-medborgare från Tyskland och Frankrike är värda mer än medborgare från Bulgarien eller Rumänien. De olika medlemsländernas ekonomiska och politiska makt återspeglas även internt inom EU, i hur medborgarna ges rättigheter, exempelvis avseende rörelsefrihet. Rumänien och Bulgarien har nu som första EU-medlemsländer nekats att gå med i Schengen, EU:s passunion – eftersom ett medlemskap skulle innebära fri rörlighet för romer i Europa. Längst ner på denna rättighetsskala finns de miljoner papperslösa som bor i EU och nekas rättigheter, eftersom en legal invandring i praktiken blivit omöjliggjord.

Det land som gått i spetsen för att institutionalisera de praktiker som Spanien och Italien provat fram är Sverige. Under det svenska EU-ordförandeskapet hösten 2009 utvecklades Stockholmsprogrammet, EU:s femårsplan för ”yttre och inre säkerhet”. Den är en handlingsplan och agenda för förändringar som slår fast den politiska riktningen för EU:s flyktingpolitik. I Stockholmsprogrammet finns en dubbelhet inför behovet av migration. Å ena sidan är man tydlig med att man behöver arbetskraft till EU, å andra sidan läggs mycket resurser på att hålla asylsökande utanför, genom till exempel hårdare inre och yttre gränsbevakning. Med andra ord, EU ska själva kunna styra över migrationen och välja ut vilka människor (läs: arbetskraft) man vill ha. Nämligen de som blir lönsamma. Desto osäkrare tillvaro, desto mer lönsam. Det handlar inte bara om att hålla folk utanför, geografiskt, utan mer om att göra människor utvisningsbara. Det begrepp som ofta används är ”cirkulär migration”. Man vill ha folk som kommer hit och jobbar och sedan åker tillbaka, en form av ”frivillig” rättslöshet. Detta gör att EU alltid har tillgång till ny och frisk arbetskraft men aldrig behöver bli skyldigt att betala ut pensioner eller ta hand om personen om den blir sjuk.

Skriven tillsammans med Love från Ingen Människa är Illegal i Stockholm. Publicerad i Brand #1 2011. Medan tidningen var på tryck ritades hela den geopolitiska situationen om – och förde samtidigt upp flyktingströmmarna via Libyen till Lampedusa på dagordningen igen.

Från Konfliktportalen.se: Johan Frick skriver Betongsosse – i ordets bokstavliga bemärkelse, Kaj Raving skriver Glasögon till barn har blivit en klassfråga, Jöran Fagerlund skriver Göteborgs Stad skall börja med jämställdhetsdiplomering av stadens förskolor och skolor på initiativ av Vänsterpartiet, jesper skriver Följ oss på KongressExtra, tusenpekpinnar skriver Varför vi inte har råd att arbeta, Röda Lund skriver Välfärden byggdes genom klasskamp och hot om klasskamp

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

I höstnumret av Brand gav vi en beskrivning hur den ekonomiska krisen och en auktoritär krispolitik (åtstramningspaket, nedskärningar, lönesänkningar, prekarisering) kunde ge upphov till en förtroendekris som utvecklas till en systemkris. Höstens och vinterns protestvåg i Europa och nu i Nordafrika verifierar den tes vi kastade ut. Que se vayan todos ekar igen på gatorna, i Tunisiens Yezzi fokk! och Egyptens Kefaya! Nej:et blir till en gemensam vägran, ett förenande nej som förkastar hela det politiska etablissemanget.

Revolutionen som event

#ArabRevolution : #Tunisia #Jan14 #Egypt #Jan25 #Sudan #Jan30 #Yemen #Feb3 #Syria #Feb5 #Algeria #Feb12 #Bahrain #Feb14 #Iran #Feb14 #Libya #Feb17 #Saudi Arabia #Feb18 #Algeria #Feb19 #Morocco #Feb20 #Gabon #Feb21 #Cameroon #Feb23 #Iraq #Feb25 #Qatar #Feb27 #Kuwait #Mar8.

Sällan har en revoltvåg sammanfattats så snyggt, som i denna twitterrad hushtags. En rad koordinerade händelser, på en gång både organiserade och spontana, en våg som sprider sig från land till land.

En Twitterrevolution? Direkt vid protestvågens utbrott dök som väntat två tolkningsmönster upp, de som hyllade de sociala mediernas roll i protesterna och de som betonade de långsiktiga sociala krafterna bakom kamperna. Socialdemokraternas Marita Ulvskog utropade på Twitter att vi fått ”världens första Twitter-revolution”. Biståndsminister Gunilla Carlsson deklarerade att ”nätaktivister är de nya demokratikämparna” och förklarade i DN att hon styra om så Sidas biståndspengar går till sociala medier. ”Visst spelar sociala medier en roll, men det är sociala rörelser som skapar förändring”, skrev Åsa Linderborg i Aftonbladet. Det vi ser är bara Marx gamla mullvad som efter långt dolt grävande under ytan dyker upp igen i en synlig protest. Visserligen har ”sociala medier skapat ett tunnelsystem under Egyptens statsstyrda medier”, säger Andreas Malm. Men varnar sedan för att ”Västerländska kommentatorer tycker om tanken på en Twitter- eller Facebookrevolution: fantasin om att våra arméer ska införa demokrati hos de oförmögna araberna har ersatts med den om vår teknik.”

Den vitryske bloggaren och författaren till boken The Net Delusion (se DNs och Copyriots recension), Evgeny Morozov, och som var en av dem som myntade begreppet ”twitterrevolution” för att beskriva de innovativa protestformerna i Vitryssland och Moldavien, är idag pessimistisk och varnar även han för den ”intellektuella kolonialism” som teknikutopismen och övertron på sociala medier är ett utslag för. Evgeny Morozov beskriver vad som hände i en rad av dessa protester efter att medias intresse slocknade. Efter presidentsvalet i Vitryssland 2006 krossades snabbt de stora massprotesterna mot Lukasjenko av KGB. I ett försök att hitta nya former började mer ”kreativa” protestformer att organiseras, snabbt hopkallade humoristiska flashmobs, som planerades på LiveJournals forum. Till en början tog det myndigheterna med överraskning, och fick stor internationell uppmärksamhet, men ganska snart utvecklade KGB övervakningsmetoder för att följa mobil, sms och nättrafik och kunna föregripa även denna protestform. Samma sak skedde vid ”den gröna revolutionen”, protestvågen i Iran efter valet 2009, som också utmålades som en ”blogg- och twitterrevolution”. Förutom den våldsamma repressionen på gatan, bemöttes organiserandet via internet av en digital panoptikon, som snart kvävde protesterna. Chatforum, Twitter, Facebook, maillistor, sms-kedjor visade sig lätta att spåra, och var inte alls säkrare än den gamla ”analoga” aktivismen då folk tvingades mötas i hemlighet för att organisera protester. Istället gjorde de nya kommunikationsformerna det lättare för statsmakterna att skaffa sig information och kartlägga. ”Det som är bäst med sociala medier – anonymitet, ‘viralitet’, länkbarhet – är samtidigt dess främsta svaghet”, skriver Morozov.

Första försöken att bemöta organiseringen har varit plump och grov, som genom att stänga av internet – vilket Kina gjorde under tio månader 2009 under protesterna i Xinjiang och Egypten gjorde nu under protestvågen. CrimethInc konstaterade korrekt: ”Den läxa vi kan lära oss här är uppenbar: Internet som allmänt förutsätts vara decentraliserat är i själva verket väldigt centraliserat”. Mer sofistikerade former har snabbt växt fram, som Nokia-Siemens teknologi till Iran för att kartlägga trafiken under gröna revolutionen, kinesiska statens TRS Technologies, det israelisk-amerikanska internetövervakningsbolaget Narus stöd till de egyptiska myndigheterna och det svenska statliga Rymdbolagets exportsamarbete till Libyen. Ytterligare ett steg har varit att aktivt och offensivt bemöta nätorganisering av sociala protester och nätaktivism med svart propaganda, cointelpro-strategier och motattacker (se EFFs rekommendationer för skydd). Sociala medier har visat sig vara effektiva medel även för att bekämpa sociala protester. Israels Hasbara Fellowships och Kinas så kallade ”Fifty-Cent Party” är statligt startade kampanjer för att kartlägga, bemöta, blogga, trolla och smutskasta protester på nätet. Reaktionära rörelser till försvar för systemet har också kunnat använda dessa metoder, som till exempel på hur thailändska ultralojalistiska grupper använde nätet för att kartlägga de antirojalistiska massprotesterna, eller hur det iranska revolutionsgardet använde nätet för att spåra upp, outa och söka information om personer som deltog i den gröna revolutionen. Dessa reaktionära rörelser kan idag själva göra det arbete som enbart underrättelsetjänster bedrivit tidigare. De sociala medierna och internet har blivit bara ytterligare ett forum för ”politikens fortsättning men med andra medel”.

Kritisk massa

Trots alla dessa invändningar mot sociala mediernas roll och rättmätiga kritik mot ”cyberutopismen”, får man inte trilla ner i ett separerande av hur sociala kamper organiseras i samhället och vilka olika kommunikationsformer de använder – gamla som nya. Marx mullvad gräver i det dolda under jorden, men vad är det som vid särskilda tillfällen får den att komma till ytan? När når de vardagliga motsättningarna och dolda sociala kamper en bristningsgräns så de bryter ut i en stor synlig masskamp? Vad får de sociala motsättningarna att bli en händelse? Och vad får denna händelse att spridas? Det intressanta är att försöka se vilken roll samtidighet, delat fiendeskap, gemensamma symboler och slogans spelar.

En händelse är ett skede med ett tydligt före och ett tydligt efter. Det är ett ögonblick av överskridande, ofta omvälvande och omvandlande av de subjekt som deltar – som kommer ut förändrade ur den. Den destituerar och löser upp subjekt, samtidigt som den sammanfogar nya, förenade i en gemensam konflikt och en gemensam antagonism. Det finns inte längre någon väg tillbaka. Vi kan se de senaste åren att sådana händelser brutit ut ofta efter ett polisiärt eller statligt övergrepp, vilket väckt våldsamma reaktioner. Polismisshandeln av Rodney King i Los Angeles 1992, de tragiska dödsfallen med Zyed Benna and Bouna Traoré som brändes till döds i en kraftstation när de gömde sig undan polistrakasserier i franska banlieue-förorten Clichy-sous-Bois 1995, polisens mord på Carlo Giuliani i Genua 2001, Alexis Grigoropoulos i Aten 2008, Mohammed Bouazizis desperata självbränning efter polistrakasserierna i Tunisien eller polismordet på Khaled Said i Egypten är alla exempel på sådana händelser som utlöst våldsamma protester med ett massdeltagande. Den utlösande händelsen har blivit en symbol för en mycket djupare liggande känsla av strukturell oförrätt, ”det kunde varit vi”. I Skandinavien kan vi (i en mildare form) se reaktionerna på stormningen av Ungdomshuset eller källarmoskén i Rosengård, polisbrutaliteten mot första Reclaim the City 1999, stormningen av Ship to Gaza eller massdemonstrationerna mot Sverigedemokraternas inträde i riksdagen.

Det internet, nya kommunikationskanaler och sociala medier hjälpt till med är att ge en extra boost åt sådana sociala explosioner. Precis som det kan skapa moralpanik eller masspykos, kan sociala medier fylla funktionen att skapa ”informationskaskader”. Man går ut på gatan när man vet att andra gör det. Först då når manifestationerna en kritisk massa. Detta är givetvis inte något exklusivt för sociala medier, utan något som skett vid massmanifestationer i alla tider. När snacket har börjat gå, frågan är på allas läppar och det uppstår en känsla av att man inte är ensam i sin ilska. Det kräver ofta samtalande, dörrknackande, flygbladsutdelande, tidningsförsäljande, massivt affischerande. Det var så måndagsdemonstrationerna i Östtyskland tog fart 1989, som till slut välte muren. 30 novemberdemonstrationerna i Stockholm i början av 90-talet krävde veckor av massivt affischerande i varje förort, framför varje skola, för att bli så allmänt omtalade att de gav ett massdeltagande, ”alla ska ju dit”. Reclaim the City använde framgångsrikt graffitin och gatukonst som mobilisering. Och skriver massmedia om att jätteprotester är att förvänta, blir det oftast en självuppfyllande profetia.

Det är ett misstag att se kommunikationsteknologi som en separat sfär. ”New technology is second nature for the next generation”, konstaterar CrimethInc. Mobiler, Facebook, mail är en integrerad del av våra liv, i våra dagliga kommunikationer, precis som tv, radio och morgontidningen är det, och våra samtal med grannar, vänner och jobbarkompisar. Även i länder utanför ”västvärlden”. Och det innebär förändringar. Populärsociologen Ethan Zuckerman diskuterade i sin bok Smart Mobs hur det faktiskt har förändrat våra dagliga mönster, hur massor beter sig, relaterar till varandra, koordinerar sina dagliga aktiviteter i rummet.

Sociala medier skapar inte en kritisk massa, men däremot hjälper de till att speeda upp den processen, att ge den en ”turboboost”. 1993 höll nätverket Ur tid är leden, ett av de bredaste och största folkrörelsesamarbetena i Stockholm under hela efterkrigstiden sina manifestationer mot regeringens motorvägssatsning för Stockholm. Med mängder av lokalgrupper, masstidning, flygbladsutdelningar och affischeringar i en månad kunde man samla 3 500 personer i det som sågs som då sågs som en massiv protest. När Ship to Gaza stormades 2010 mobiliserades över 10 000 personer till Sergels torg på mindre än 18 timmar, främst genom Facebook. Massprotesterna efter Sverigedemokraternas inträde i Riksdagen skedde till och med mer eller mindre spontant, utifrån några gymnasieungdomars Facebook-upprop som på något dygn fick masskaraktär. ”Vi uppfann inte motsättningarna, vi gav dem bara en tid och en plats”, som Reclaim the City uttryckte det i sitt pressmeddelande efter första maj 2006. Vissa konflikter är permanenta och väntar på att brisera, medan andra är färskvara – agerar man inte inom 24 timmar har tillfället gått förbi, upprördheten lagt sig och uppmärksamheten fästs på annat.

The game has changed

”The game has changed” konstaterade en brittisk polischef inför vinterns studentprotester i England, som svar på polisens problem att bemöta de snabbt ihopdragna och rörliga studentmanifestationerna och vågen av universitetsockupationer. I en brittisk rapport diskuteras svårigheten att ingripa mot de nya bångstyriga manifestationerna, som är ”rörligare, snabbare och mer oförutsägbara”. Massiva polisinsatser och säckningar får svårt att hantera sådana protester, istället tvingas polisen anta mobilare och flexiblare insatskoncept – som Särskild polistaktik som omformade hela polisinsatsen och polisorganisationen vid större kommenderingar i Sverige. Crowd management-strategierna har tvingats ändras. Den brittiska polisen konstaterar i rapporten att de måste ägna mer resurser åt övervakning, dokumentation och kvalitativa gripanden i efterhand, en ”toe to toe-policing”, än att ”stoppa och genomsöka” demonstranter preventivt innan. Ett lika stort problem som de flexibla studentprotesterna för brittiska polisen är högerextrema English defence leagues effektiva kampanjer, som lyckas kombinera en spridd och djupt förankrad islamofobi med fotbollshulliganism. Manifestationerna läggs i anslutning till högriskmatcher i provokativa områden, framför moskéer eller i muslimska bostadsområden, mobiliseras i förväg via Facebook och dokumenteras för att att spridas efteråt via Youtube-filmklipp med ”actionscenerna”. Problemen med de snabba och oförutsägbara manifestationerna för polisen ligger i svårigheten att skaffa sig ett informationsövertag och kartlägga dem i förväg, så de vet inte vad de ställs inför. Dessutom är den största andelen av de gripna har inga tidigare brottsregister och är okända för polisen.

Det är intressant här att se parallellen till den arabiska revoltvågen, hur den tog de egyptiska, israeliska, amerikanska och iranska säkerhetstjänsterna helt på sängen trots sina massiva övervakningsapparater. När en gnista väl antändes tog branden fart med en sån oerhörd hastighet. Marken var redan beredd. Ekonomiska krisen har drabbat breda folklager, nedskärnings och åtstramningspaketen tvingar arbetarklassen att betala krisen, medan staten skjuter till nödpaket för att rädda bank och finansväsendet från kollaps. Cyberoptimisterna har förutom beteckningen ”twitterrevolution” velat benämna revoltvågen en ”Wikileaksrevolution”. Det är tveksamt om Wikileaks spelat någon direkt roll i utbrottet för revolten, men läckorna har definitivt spätt på den förtroendekris som den auktoritära krispolitiken från ovan redan skapat, att visa offentligt att ”kejsaren är naken” har bidragit till att undergräva staternas legitimitet. Det har varit viktiga droppar i förtroendekrisens bägare, under dess väg att utvecklas till en allmän systemkris. Precis som nätaktivisterna i Anonymous också spelat en roll i detta undergrävande.

Så Twitter, Facebook och sociala medier spelar en roll – men vi får inte heller överbetona den. Den går inte att reducera till bara en mekanisk metod att ”locka ut folk på gatan via internet”, en färdig formell att tillämpa på varje social fråga för att uppnå en massprotest. Det märks tydligt på de trotskistiska organisationerna i Sverige som ju gjort till sitt modus operandi att försöka tillämpa sin massmobiliseringsformel på varje protest, oftast utan framgång. Massmobiliseringen mot Sverigedemokraterna knäcktes på så sätt effektivt, genom att den skulle pressas in i en färdig politisk form och ett färdigt språk utan att respektera den autonomi och de behov den uttryckte. De gymnasieelever som fick en kalldusch över att SDs rasism nu satt i riksdagen och gick ut på gatorna ville inte låta sig manipuleras in i ett politiskt program mot högerpolitiken, kände sig bara alienerade av torra appeller och vänsteristiska tal. Det går inte att konstlat forcera en politiseringsprocess utifrån. Fenomenet med Facebookgrupper mot rasism fångar man inte in genom att skriva ”Medarrangör: Facebookgrupper mot rasism” på en affisch.

Samtidighet

Sociala proteströrelser har alltid använt alla de kommunikationskanaler som funnits dem till buds i sina kamper. Bondeupproren på 1500-talet utnyttjade sig av nymodigheten tryckpressen och restpapper vid boktryck för att utveckla masskommunikationsformen flygbladet. Arbetarrörelsen skapade de öppna permanenta massorganisationerna, tog över massmötena som form från kyrkan och frikyrkorörelserna och utvecklade massdemonstrationerna. Televisionens sändningar av USAs napalmbombningarna av Vietnamn betydde mycket för att ge upphov till Vietnamnrörelsen, men som kommunikationsform gav stencilapparaten, gatuutdelningar och torgmöten rörelsen möjlighet att billigt nå ut till stora delar av befolkningen i opinionsbildande syfte. Piratradiostationerna fyllde en viktig funktion för sjuttiotalets antagonistiska rörelser.

Revoltvågen nu är inte den första som kallas för ”internetrevolution”, denna etikett klistrades redan på globaliseringsrörelsen vid dess utbrott i slutet av 90-talet. I en passage i Imperiet beskrev Negri och Hardt 90-talets proteströrelser som protester som inte kommunicerade, att okommunicerbarheten var en bärande egenskap i den. Den biten fick de ta tillbaka. Men rent faktiskt var många av 90-talskamperna isolerade från varandra, både i Europa och globalt, utan något vidare utbyte mellan varandra. Enfrågerörelser och identitetspolitik hade svårt att utvecklas till en universell politik. Zapatistupproret stack ut, eftersom det så tydligt kommunicerade med sociala rörelser både lokalt och globalt, genom consulta-rådslag och ”intergalaktiska möten för mänskligheten mot nyliberalismen”. Den autonoma marxisten Harry Cleaver undersökte i artiklar 1994 den ”electronic fabric of struggle”, hur zapatistrevolten, subcomandante Marcos kommunikéer och stödmanifestationer spreds internationellt via elektroniska anslagstavlor och maillistor. Cleavers forskning plockades upp av den militära tankesmedjan Rand corporation för att förstå både de militära konflikternas nya natur och Seattleprotesterna, organiserade i ”nätverk” och ”svärmar”.

Ett viktigt redskap för utvecklandet av globaliseringsrörelsen var ”Global Days of Action (GDA)”. Internationella protestdagar hade hållits tidigare, men inom 90-talets miljörörelse och vägmotstånd (mot EUs enorma vägsatsning för att skapa en transportstruktur för den inre markanden) fick de globala trafikaktionsdagarna en konstituerande funktion. Alla kunde vara med på de globala aktionsdagarna, på det sätt som man själv kunde bidra med: dela ut flygblad, blockera en motorväg, genomföra en gatufest, elda upp en Shellmack, skriva en insändare – ingen handling var isolerad utan skedde som en del av en helhet och gavs en känsla av samtidighet. Samtidigheten gav en större tyngd åt varje handling, gav en känsla av att ens handling var en del av ett större övergripande projekt, en pusselbit bland många i en strävan i samma riktning. Genom de globala aktionsdagarna koncentrerades aktiviteterna till en samlad kraft. Med radikaliseringen av antivägrörelsen beslöt engelska Reclaim the streets/Earth First! att överföra metoden på en global aktionsdag mot kapitalismens finanscentra, J18 1999. Den följdes av globala aktionsdagen N30 i Seattle 1999. Aktionsdagarna blev verkligen globala, inte bara i ord utan även handling.

Den ickekommunikativa rörelsen blev en hyperkommunikativ rörelse, som försökte bryta ner gränsen mellan information och aktion, genom mediaaktivism och aktivistmedia. Indymedia spreds från Seattle till att på bara något år bli ett världstäckande aktivistmedianätverk. Indymedia förmedlade inte bara aktioner, kommunicerade dem utåt, förband dem och skapade samtidighet. De försökte även vara ett skydd mot repressionen, genom att ständigt närvarande mediaaktivister och medborgarobservatörer såg till att polisen inte kunde agera i mediaskugga, de dokumenterade övergrepp och kablade direkt ut dem – vilket begränsade ordningsmaktens agerande. ”The whole world is watching”, skanderade Seattledemonstranterna när polisen dränkte dem i tårgasmolnen.

Men den öppna och inkluderande formen bar även på sina problem och barnsjukdomar, med trollande, konspirationsteorier och sekteristiska gräl. När rörelsen tappade momentum fylldes den öppna publiceringen av sådana inlägg, vilket krävde en hårdare redigering och styrning som svar. Aktivismmedia fyllde en funktion så länge det fanns rörelse, praktiker att kommunicera och sprida. Men mediaaktivismen i sig kunde inte skapa aktivism när den rörelsen ebbade ut eller drabbades av bakslag. Även de globala aktionsdagarna tappade sin betydelse, det gick en inflation i organiserandet av aktionsdagar, på kampanjer och nyhetssidor. Ju mer etablerat internet blev desto svårare blev det för aktionsupprop att nå igenom bruset, de ritualiserades och tappade koppling till faktiska rörelser utanför. Istället blev de ett smörgåsbord där lokala aktionsgrupper kunde välja och plocka, vilken fråga man ville anknyta sin kamp till. Men när konfliktområden hettade till (CPE-motståndet i Frankrike, Ungdomshuset-kravallerna i Danmark) kom strukturerna att åter aktualiseras och fyllas med innehåll. Varje kampcykel skapar sina egna kommunikationskanaler.

Beskrivningen av globaliseringsrörelsens mediaaktivism innehöll sina generaliseringar och förenklingar, deltagande aktivistmedia ställdes mot fulmedia (företagsmedia), precis som idag interaktiva social medier påstås stå i en motsättning till gammelmedia. Vissa såg hela Webb2.0 och framväxten av sociala medier som en form av rekuperering av den interaktivitet och den kreativa rörelse som skedde inom mediaaktivismen och hackerkulturen, som försök att hitta kommersiella plattformar och former för interaktivitet. Med dessa kommersiella former kvävdes de ursprungliga initiativen, samtidigt som de gavs ytterligare en masskaraktär och räckvidd som den taktiska alternativmedian aldrig nått ut till. Men som med all rekuperering, den är aldrig enkelriktad, nya plattformar och tekniker kan alltid användas till andra saker än de var tänkta för. Facebook och Twitter har nu kommit att spela en betydande roll i den arabiska revoltvågen.

Kairokommunen

Under 18 dagar utövades en dubbelmakt på Tahrirtorget i Egypten. Vilka var aktörerna som utgjorde ”Partiet på Tahrir”? Den koordinerade ”Vredens dag” den 25 januari lyckades sammanföra ett brett spektrum. Vredens dag gav dem en tid och en plats.

Under flera år har protesterfarenheter ackumulerats som nu briserade. Från 2004 har årligen olika vågor av öppen opposition skett mot Mubarakregimen. 2004 föddes en första politisk rörelsen, Kefayrörelsen, som offentligt uttryckte sitt missnöje mot att Mubarak försökt utse sin son Gamal till sin efterträdare. I december 2006 bröts ytterligare en fördämning när arbetare i tre dagar ockuperade en fabrik i industristaden El-Mahalla El-Kubra och fick regeringen att gå med på deras krav att betala ut deras bonusar. Efter det avlöste vilda strejkvågor varandra de kommande åren och spred sig till statsanställda och privatföretag. 2008 års strejkvåg bemöttes med repression.

I arabländerna är två tredjedelar av befolkningen under 30 år, över en femtedel är mellan 15 och 25. I Egypten är 90% av de arbetslösa ungdomar. Ungdomar kom därför att bli ett bärande inslag i den proteströrelse som vuxit fram. Våren 2008 bildades 6 aprilrörelsen för att visa sitt stöd och generalisera arbetarstrejkerna i industristaden El-Mahalla El-Kubra. Aktivisterna använde sig av sociala medie-verktyg som Facebook, Twitter, Flickr och bloggar för att färsta uppmärksamheten och mobilisera ett synligt stöd för strejken. På bara ett år fick Facebookgruppen 70 000 medlemmar och blev ett vitalt forum för initiativ till protester. Nästa steg för ungdomsrörelsen togs efter polisens brutala tortyr och dödsmisshandel av 28 åriga Khaled Saeed i Alexandria i juni 2010. Det utlöste en våg av ungdomsprotester utanför myndighetsbyggnader, vilket bemöttes med hård repression. När den tunisiska revolutionen bröt ut, gav det ny inspiration och samtidighet åt ungdomsrörelsen. Det tunisiska upproret bröt ner en barriär av rädsla, att det var möjligt att protestera.

Uppropet för Tunisieninspirerade demonstrationer den 25 januari, ”Vredens dag”, var smart organiserat. Dagen var väl vald, den nationella helgdagen ”polisens dag”. Kallelsen skickades ut av Facebookgruppen We Are All Khaled Said. Oppositionspartierna, däribland Muslimska brödraskapet, tog avstånd från uppropet. Om protesten verkade spontan, är det enbart för att den betraktas utifrån. Den revolutionära ungdomsrörelsen, som samlade sex olika ungdomsrörelser, varav flera löst kopplade till oppositionspartier (Progressive National Unionist Party, New Wafd Party, Tomorrow Party, Egyptiska kommunistpartiet och New Left Party), fackliga rörelser och Muslimska brödraskapet, bedrev en aktiv mobilisering i samhället. Egyptiska myndigheterna fick panik, stängde av internet och mobiltrafiken, samt banlyste alla protester. Amerikanska Wall Street Journal har gett en detaljerad beskrivning hur organisationerna gick till väga för att organisera manifestationen. Ungdomsrörelsen delade ut 20 000 flygblad i arbetarkvarteren med budskapet ”Jag kommer protestera den 25 januari för att kräva mina rättigheter”. För att komma runt repressionen valde man att utlysa 20 olika samlingsplatser i Kairos arbetarkvarter, förlagda utanför moskéerna där fredagsbönen hade hållits. Genom att välja många samlingsplatser hoppades man att polisens säkerhetsstyrkor skulle vara tvungna att sprida ut sig och därigenom försvaga sig så mycket att det skulle öka sannolikheten att någon av marscherna skulle kunna bryta sig igenom till Tahrirtorget. Dessutom organiserade man en hemlig samlig i Bulaq al-Dakrour. Medan de andra tjugo marscherna blockerades av kravallpolisen lyckades Bulaq al-Dakrour-marschen ta sig fram till Tahrirtorget.

En annan aktör som spelade en viktig roll i proteströrelsen, troligen ännu viktigare än de politiska partierna, var fotbollsfirmorna Al Ahly och Al Zamalek. Även under diktaturen har fotbollsfirmor alltid funnits, det var en av de få arenor där man tillåtis ta ut sin frustration. Firmorna hade dessutom en erfarenhet att våldsamt konfronteras på gatorna med polisen. Dessa ultras utgjorde en betydande del av ungdomsaktivisterna och hjälpte till att organisera kvarterskommittéer och kvartersförsvarsgrupper. (I Libyen har alla fotbollsmatcher ställts in, för att scenariot inte ska återupprepas där). Kvarters- och försvarskommittéerna blev den form som självorganiseringen tog, för att försvara sina områden mot säkerhetsstyrkorna och polisens angrepp.

Arbetarnas strejkvåg från 2006 och framåt låg till grund för protesterna. Och arbetarklassen utgjorde en betydande del av protesterna, även om de kännetecknades av en klassöverskridande karaktär. Det öppna brottet mot undantagstillståndet och polismaktens undandragandet gjorde det möjligt att uppta organisering som tidigare försvårats av repressionen, och verkade pånyttfödande för fackföreningsrörelsen. Den 30 januari bildades en oberoende fackliga samorganisation CTUWS, frikopplad från den regimanknutna fackliga federationen EFTU. De har direkt försökt sätta upp arbetsplatskommittéer på alla arbetsplatser och ta initiativet till generalstrejker. Fackföreningsrörelsen har blivit en viktig beståndsdel i den fortsatta proteströrelsen, även efter Mubarak stigit åt sidan och militären tagit över styret.

Partiet på Tahrir

I Marx skrift Louis Bonapartes 18 Brumaire beskriver han hur Bonaparts politiska allians under en tumultartat period utmålar sig som Ordningens parti, det reaktionärt mobiliserande parti som skapar säkerhet, medan arbetarrörelsen stämplas som samhällshotande, som ”anarkins parti”. Hur reaktionen bemöter sociala protester, sociala kamper och krav på samhällsförändring med en mobilisering för en återgång till ordning, trygghet och säkerhet.

Det är intressant att observera hur dessa ”partier” kastas om under den egyptiska revolten. Mubaraks svar på revolten, när han misslyckas stoppa folkmassorna att gå ut på gatorna var att undandra hela polismakten och istället skicka in dem civilt med inhyrda huliganer för att plundra, attackera folksamlingar, sprida terror och skapa en känsla av generell otrygghet – för att få de breda folkmassorna att vända sig mot protesterna och kräva en återgång till lag, ordning och säkerhet. Det var regeringen som genom de tidiga utegångsförbuden, avspärrningarna, nedstängningen av alla kommunikationsmöjligheter, stängde ner alla företag, banker och butiker. ”Det var en kapitalistisk strejk, med syfte att terrorisera det egyptiska folket”. Statsmakten agerade förtäckt som ”anarkins parti”, vilket revoltrörelsens behov av självorganisering och tvingade den ytterligare i en konstituerande riktning, att bli ”ordningens parti” genom att med självorganisering återskapa tryggheten, bilda kvartersskydd, frivilligorganiserade sjukstugor, sköta renhållning och sophantering, använda moskéerna som resursfördelningscentraler och hålla matbutiker öppna. Revoltrörelsen behövde svara mot de basala behoven, att kunna ge mat, samhörighet, tak och gemenskap, annars hotade kontrarevolutionen med sin terror väcka krav på maktens återkomst för att säkerställa ordningen.

Bloggen 907 diskuterar om möjligheten att den egyptiska rörelsen utvecklas till en konstituerande kraft. Under 18 dagar praktiserade den en faktisk dubbelmakt, med Tahrirtorget som dess revolutionära centrum. De flesta observatörer har konstaterat protestens bredd, hur de olika subjekten som deltog upplöstes och sammansmälte till en gemensam enhet. Om frånvaron av religiösa slagord, oviljan att dela upp folk i religiösa tillhörigheter eller politiska skiktningar, utan ett verkligt gemensamblivande uppstod. Om rädslan som försvann, hur det mentala ”undantagstillståndet” raserade och protesterna gick från möjliga till självklara. Om den framträdande plats kvinnorna spelade i protesterna, i organiserandet i kvarteren och på barrikaderna. Kamrater som besökte Tahrirtorget har berättat om öppenheten mot utlänningar i protesterna.

Självorganiseringen i ungdomsrörelsen, kvarters- och försvarskommittéerna, i fabriksockupationer och en ny fackföreningsrörelserna visar uppbyggandet av en konstituerande motmakt, som kan överleva revoltdagarna även när militären gripit makten. Frågan är om dessa konstituerande former är tillräckligt starka? Möjligen börjar enigheten redan spricka, att arbetarklassen fortsätter protestera och strejka för sin ohållbara livssituation medan medelklassen inväntar det av militären lovade systemskiftet.

Viktiga texter att läsa:

Paul Mason: Twenty reasons why it’s kicking off everywhere
Wall Street Journal om organiseringen av 25 januari
Andreas Malm om västs räddningsplan för Egyptens diktatur
Philip Rizk: Egypt and the global economic order
Bloggen Kvinna på vift i Egypten.

Om twitterrevolution, cyberoptimism och nätpolitisk solidaritet
Copyriot: Hur solidaritet äger rum
Copyriot: Nätpolitisk aktivism är inte cyberutopism
Christopher Kullenberg: Bistånd, legitimitet och bitmynt
Commonizer: The revolution will be streamed – om att låta solidaritet äga rum gemensamt

Från Konfliktportalen.se: Jöran Fagerlund skriver Går fiskeriavtalet med Marocko på grund i Sverige?, Röda Lund skriver Upprätthåll trycket i Egypten!, Stefan Bergmark skriver Valfusk i lightdemokratin, L. O. K. Ejnermark skriver Censur och yttrandefrihet – och den blinde liberalen, Bo Myre skriver Ekonomisk solidaritet med Aten 11, Kaj Raving skriver Har arbetsförmedlingen lyckats eller misslyckats?

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Sommaren 2010 hölls en omröstning på Fiatfabriken Pomigliano d’Arco utanför Neapel bland alla anställda, fabriksarbetare och kontorspersonal, om att undandra Fiat från de nationella avtalen och införa ett hårdare arbetsschema (fler skift, kortare pauser, femtimmarspass utan matpaus osv). Arbetarna fick välja mellan försämringen eller av att produktionen av pandor istället skulle ske i på Fiat i Polen. En ren utpressning. Då förklarade man att denna nya avtalsform i Pomigliano var ett undantag. Men den 13-14 januari 2011 hölls en omröstning om att införa samma avtal även på Mirafiori, Fiats största fabrik. Valet stod mellan fabriksnedläggning eller ett försämrat avtal med kraftigt inskränkta fackliga rättigheter. Nu befarar man att modellen snart kommer att tillämpas på alla 22 000 Fiatarbetare i Italien (fabrikerna Melfi och Cassino står på tur) och sprida sig till andra sektorer, vilket kommer att rasera hela den italienska nationella avtalsmodellen. Fiat har förklarat att de endast tänker acceptera de fackförbund som accepterar avtalet som legitima fack att bedriva fortsatta förhandlingar med och representativa för arbetarna. Metallfacket Fiom-Cgil är det enda som vägrat underteckna det nya avtalet och hävdar att omröstningarna är utpressning och illegitima. (Läs mer på Motkraft )

Mario Tronti beskriver i Il Manifesto hur Fiats generaldirektör Marchionne försöker krossa Fiom, genom att spela ut dem mot arbetarna och splittra arbetarna mot varandra:

”Det handlar om att ge dödsstöten åt konfliktfacken för att ersätta dem med samarbetsvilliga fack. Och de stora facken anpassade sig direkt efter sin ‘högste majestäts’ önskan. De som gör motstånd och sätter sig på tvären, skulle behöva underkasta sig arbetarnas ja-röster för avtalet mot de representativa fackens nej. Så kan arbetsköparen sedan hävda att det är Fiom, inte Fiat som hotar jobben i Pomigliano. Det är generalreceptet för att avlegitimera den facklig representationen. Det får bara finnas en representant för arbetarna, nämligen företagsledaren. Detta är den mest allvarliga aspekten i hela denna frågan. Tvångsdiktaten – med de flexibla arbetsskiften, mot sjukfrånvaron, förnekandet av rätten till hälsa, angreppen på strejkrätten, åtsidosättandet av obligatoriska konstitutionella rättigheter – sker av politiska skäl, inte på grund av produktionen kräver det. … Regeringen agerar på exakt samma sätt. Arbetsrätten (arbetarnas rättigheter) har degraderats till att bli arbetets rätt, eftersom det inte längre är personer som räknas, utan de funktioner de fyller. … Skälet är den dröm som förenar kapitalister över hela världen: avskaffandet av kollektivavtalen. Så syftet är att isolera Fiom i ett hörn. Men resultatet av folkomröstningen visar att de inte är isolerade. Och kanske är det bättre att stå isolerad i ett hörn, än i scenens mitt, med allt ansvar och samtidigt ha gett upp. Detta är en kamp som är politisk, det måste jag trycka på, men även kulturell. Den angår oss alla. Är det ett ofrånkomligt öde att vara passiva subjekt under konkurrenskraftens diktatur, att vi måste offra allt, mänsklig värdighet, individuell frihet, möjlighet att kämpa, att vilja förändra? En symbolisk attack behöver ett symboliskt svar. Tack Fiom för att ni har förstått det och fått oss att förstå det.”

”Arbetsmarknaden och avtalsformerna måste moderniseras”, säger näringslivet och högern. ”Arbetarna måste ta sitt samhällsansvar för krisen”, säger centervänstern. Trots alla gula fack uppmanat arbetarna att rösta ja, trots att det mittenreformistiska partiet Partito Democratico tillsammans med alla partier i riksdagen uppmanat arbetarna att rösta ja, trots att företagsledningen översköljt arbetarna med hot och propaganda så har närmare 40-50% gett Fiom sitt stöd. Stormötena på fabrikerna har visat att Fiom har stöd långt utanför de egna leden, långt utöver sin egna medlemsskara.

Om Fiom varit isolerade från alla de etablerade (gula) fackföreningarna och från alla politiska partier, har de fått sitt stöd från annat håll. Under hösten publicerades uppropet Enade mot krisen (Uniti contro la crisi), undertecknat av flera drivande aktivister från de sociala centren och studentprotesterna, som uppmanade alla att delta i den fackliga protesten i Bryssel och den europeiska generalstrejken 29 september och Fioms manifestation på piazza San Giovanni i Rom 16 oktober 2010. Dagen efter, den 17 oktober, hölls ett stormöte på Sapienza-universitetet i Rom där Fiom, studentrörelsen och de sociala centren började föra en gemensam dialog. Alliansen stärktes ytterligare den 14 december, då Rom fylldes med demonstranter samtidigt som parlamentets två kammare röstade om ett misstroendevotum mot Berlusconi och regeringen var en hårsmån från att falla.

Tillbaka till Marghera

Idag är många av industrierna i Porto Marghera nedlagda. I en av de gamla fabrikslokalerna finns nu det sociala centret Rivolta, nordöstra Italiens största center. Den 22-23 januari hölls en konferens för Uniti contro la crisi. 1500 personer från hela Italien hörsammade kallelsen och kom till mötet. Uniti contro la crisi är inte en ny organisation, ett nytt nät eller bara en ny ”logo”. Det är snarare ett försök att sammanföra olika kamper, singulariteter och sociala rörelser och försöka finna det gemensamma, att skapa ett gemensamt politiskt utrymme.

Det gemensamma är inte en tom fras eller slagord, utan ett sökande efter att hitta det som förenar kampen mot Marchionnes modell och Gelminis universitetsreform, mot vattenprivatiseringar och kärnkraft, försvaren för en gemensam välfärd och för nya sociala skyddsnät som motsvarar dagens klassammansättning.

På mötet, i paneldebatter och workshops sammanfördes flera olika tendenser, tre rörelser som bemöter krisen på olika sätt:

* Radikaliseringen av fabriksarbetarna mot fabriksnedläggningarna och nedskärningsåtgärderna. Fiom representerades av sin generalsekreterare Maurizio Landini, med målsättningen att knyta en allians med studentrörelsen och få stöd för generalstrejken den 28 januari. Studentrörelsen har deltagit i Fioms demonstrationer och hjälpt till att hålla picketlines och flygbladsutdelningar utanför Fiatfabrikernas grindar. Dagarna efter mötet besökte Landini universitetet Sapienza i Rom och sociala centret TPO i Bologna, för att förankra generalstrejken hos dem.

* Studentrörelsen, som fick ett uppsving 2008 (l’Onda, vågen) och tog fart på nytt hösten 2010 i kampen mot utbildningsminister Gelminis universitetsreform, som kommer innebära stora nedskärningar, höjda avgifter, knyta universitetet närmare näringslivet och göra slut på forskningens och utbildningens autonomi samt prekarisera doktorandtjänster och forskning ytterligare. Hela hösten har universitet ockuperats och studentrörelsen lamslagit de italienska storstädernas kommunikationsstrukturer. Även Fiom protesterar mot Gelminireformen, eftersom den kommer att utestänga arbetarklassens barn från högre studier och återigen göra universiteten till elitinstitutioner.

* De lokala rörelser där lokalsamhället slutit sig samman för att agera för allmännyttan, den gemensamma välfärden och miljön. Konfliktlinjerna har varit mellan en politik från ovan (stat/region) mot lokalsamhället. På mötet fanns representanter från sopprotesterna i Chiaiano utanför Neapel, motståndet mot höghastighetsjärnvägen Tav utanför Turin, mot Natobasen Dal Molina utanför Vicenca, kampanjen mot vattenprivatiseringar, kampanjen mot kärnkraft och de jordbävningsdrabbade i L’Aquila. I dessa lokala kampanjer har det funnits en bred radikalitet och massmilitans, en djupt förankrad territoriell kamp som varit beredd att bedriva en långtgående olydnad för att garantera sitt självbestämmande och hindra makthavarna. De sociala centren har spelat en viktig roll i dessa lokala kamper. Genom sin territoriella kamp har dessa kampanjer i praktiken också kommit att bliv en viktig utmanande faktor mot Lega Nord och dess territoriella anspråk.

Partivänstern återuppstår

Till detta kan man tillfoga en fjärde tendens, partipolitikens kris och partivänsterns försök att åter samla sig. Skandalerna kring Berlusconis utnyttjande av minderåriga och prostituerade har förlamat regeringen. Italienska näringslivet, Confindustria, klagar på att politiken istort sett står still sedan ett halvår, utan några nya politiska initiativ. Postfascisten Finis nya parti, det nationella mittenpartiet Futuro e liberta (Framtid och frihet), som är nära knuten näringslivet, har försökt ersätta Berlusconi genom att väcka ett misstroendevotum, som var bara några röster från att fälla regeringen. Samtidigt har Lega nords krav på en ökad federalism (att de rika regionerna i nord ska förfoga över sina skattepengar som inte ska utjämnas till fattigare syd) blockerats. Högeralliansen håller på att haverera, men det finns ingen vänster att utmana den. Det reformistiska centervänsterpartiet Partito Democratico har försökt plocka upp missnöjda högerväljare genom att röra sig ytterligare in mot mitten. Vänstern (Rifondazione comunista, de gröna, PdCI), som samlades i valalliansen Sinistra Arcobaleno i valet 2008 och som förlorade alla platser i parlamentets båda kammare, har de senaste åren fortsatt bryta samman i fler partisplittringar. Den enda vänsterkraft som växt fram ur dess haveri är Nichi Vendola, som styr regionen Puglia i Syditalien. Efter brytningen med Rifondazione comunista har han steg för steg byggt upp sitt egna nätverk, ”La Fabrica di Nichi” och grundat det nya vänsterpartiet Sinistra Ecologia Libertà (Vänster Ekologi Frihet). I alla opinionsundersökningar är han den största vänsterkandidaten, större än PDs kandidater. Italiensk media talar om en ”Obama-effekt”, medan Berlusconi bemött honom med hån över hans sexualitet: ”hellre en premiärminister som gillar unga tjejer, än en som är bög”. Vendola deltog i toppmötesprotesterna i Genua och skrev en diktsamling om Carlo Guiliani. Under arbetet med att samla vänsterkrafter för ett nytt parti har han hållit tät kontakt med flera sociala center, bland annat talade han på autonoma Sherwoodfestivalen sommaren 2010. Vendola deltog inte själv på mötet i Rivolta, men flera personer från hans nätverk. Även före detta partiledaren för Rifondazione comunista/Sinistra Arcobaleno Fausto Bertinotti, talade på Rivoltamötet.

Frågan om att närma sig ett nytt partiprojekt är givetvis omdiskuterat och kontroversiellt. Flera sociala center, speciellt de från Nordöst (Veneto mfl), menade att de måste hålla sig framme och vara beredda att ta plats i det nya utrymme som tar form, för att se vilka politiska möjligheter som öppnas med det. Medan kretsen kring Negri (tidningen Common, doktorandnätverket Uninomade 2.0) ställer sig kritiska till att närma sig ett nytt vänsterpartiprojekt, och deltog inte på Rivoltamötet.

Det gemensamma

Vad är då det gemensamma? Det finns en risk att ”enhet” bara blir ett artificiellt eller falskt adderande av en rad disparata subjekt. Vad har mekanikerna och massarbetarna från Fiat, studenterna, de prekära kunskapsarbetarna, rörelserna för ”gemensam välfärd” (lokala initiativ, attac osv) för rent konkreta gemensamma intressen. Detta ägnades de öppna workshops-diskussionerna åt, försöket att hitta generella politiska frågor och intressen, som sammanförde kamperna. De gemensamma beröringspunkterna löpte genom frågor om inkomst, allmänningar och demokrati.

* Prekariseringen, om behovet av en ny välfärdsmodell och garanterad inkomst. De osäkra anställningarna ska inte ses som en avgränsad grupp eller sektion av klassen, utan det framstår nu tydligt att det är ett villkor som drabbar alla, ett vapen som kapitalet använder för att krossa arbetsrätten, facklig organisering såväl som underordna utbildningen.
* Mot ”finansialiseringen”, privatiseringarna och marknadsanpassningarna. En vägran att låta försämrade arbetsvillkor vara en konkurrensfaktor, att låta bostäder vara föremål för spekulation, att låta gemensamma nyttigheter som vatten och miljö förvaruligas och privatiseras. En vägran att låta arbetare och studenter, genom nedskärningar, avgiftshöjningar och lönesänkningar, betala för den ekonomiska krisen.
* Demokratifrågan. Hur en omedelbar aktiv demokrati underifrån utan representation, i fabriksmötena, sociala centren, universitetsaulorna och i lokalsamhällena står mot den politiska vändningen till en auktoritär ”governance”, en aggressiv krispolitik från ovan utan kompromisser eller hegemoni, som tvingar fram en lydnad centralt ovanifrån. Kontrasten mellan arbetarmötena på Fiat organiserade av Fiom och Marchionnes fabriksomröstningar, en demokrati underifrån och ett skendemokratiskt val för att acceptera en strikt styrning ovanifrån är uppenbar. För alla sociala kamper framstår nu tydligt att rättvisa och legalitet/lag är inte samma sak, att de ofta står i motsättning. Och att politikens kris och institutionernas avlegitimering rymmer möjligheterna att stärka dessa demokratiska utrymmen underifrån. Demokratin, de deltagande och öppna mötena, som vänder sig utåt och involverar, är därför hjärtat i de sociala kamperna. Mot Marchionne (Fiat-VDn), Tremonti (finansministern ansvarig för åtstramningspaketen) och Gelminis (utbildningsministerns) modell av governance, auktoritära styrning utan samtycke.
* Försvaret och återtagandet av allmänningar och en gemensam välfärd (”bene comune”) går som en röd tråd igenom alla kamper, i behovet av inkomst, kampen om arbetskraftens reproduktionskostnad, försvaret av sociala skyddsnät mot prekarisering, behovet av gemensamma mötesplatser (ockupationer) och bostäder, försvaret av ekosystemet, behovet av en fri kunskap och fri forskning som ackumulerar ett kunskapsöverskott bortom patent och marknadslogik – med kunskap som inte gått att förvaruliga men som kan vara väsentlig för demokratin, klimatet och sociala kamper (social forskning, filosofi, miljövård osv), en öppen utbildning som garanterar arbetarklassens rätt till bildning. Ett återtagande av den samhälleliga gemensamt producerade rikedomen ställd mot kapitalets ständiga försök att inhägna nya områden, förvaruliga och marknadsutsätta.

Genom dessa områden kan ”den stundande gemenskapen” (GlobalProject, Il comune che viene) växa fram. Att ”skapa gemenskap utan att göra förbestämda antaganden eller villkor för medlemskap” (Agamben, La comunità che viene).

Slaktandet av heliga kor

Under diskussionerna fanns en stor vilja att göra upp med sin historia och att inse behovet att finna ett nytt gemensamt språk och nya gemensamma krav och målsättningar.

Fioms generalsekreterare Landini förklarade hur händelserna på Fiat fått honom att omvärdera synen på en garanterad inkomst. Hur Fiom tidigare sett arbetet som enda källan till inkomst (lön), men hur man nu med prekariseringen måste gå bortom detta perspektiv. Med den höga arbetslösheten, så stor del av arbetsstyrkan som passerar genom osäkra anställningar och visstidsjobb, med studenternas låga framtidsutsikter efter fullgjord utbildning, så måste någon form av ny social välfärdsmodell startas som garanterar en inkomst åt alla personer som befinner sig i detta tillstånd, som nu är permanent – inte temporärt. Fiom öppnade därigenom för det krav som drivits av sociala centren och studentrörelsen. En garanterad inkomst är ett sätt att upprätthålla en lägstalönenivå och vrida arbetslöshets- och produktionsflytt-vapnet ur arbetsköparens händer, menade Landini. Han menade att fackföreningsrörelsen nu måste se mer till de atypiska och prekära anställningsformerna, hur man garanterar en säkerhet och lönenivå där för att höja deras standard, än att bara slå vakt om de organiserade med fasta anställningar. De nationella kontrakten gäller främst fastanställda, medan för de atypiska arbetena växt fram en djungel (över 33 olika) anställningsformer och avtal.

För de sociala centren i nordöst, förklarade Luca Casarini, gällde det att göra upp med det gamla operaistiska framtidsoptimistiska schemat ”kris-motstånd-utveckling”, att bryta med tilltron till en stadig utvecklingslinje, förbättring och tillväxt. Kapitalets väg framåt har blivit att bara fortsätta samma modell som försatte den i krisen: massprekarisering, fortsatt ödeläggelse av klimat och ekosystem, förstörelse av sociala relationer, riva upp avtalsmodeller och rättigheter, attacken mot facken och den fackliga organisationsrätten. Det finns ingte ett nytt historiskt pådrivande hegemoniskt och antagonistiskt subjekt idag inom produktionen (massarbetaren, sociala arbetaren, prekariatet, den immateriella kunskapsarbetaren), ”centralitetet idag finns inte i ett subjekt, men i krisen”. Det var mot krisens verkningar, nedskärningspaket och attacker som en rad singulariteter och subjekt tvingades motsätta sig och fann varandra i. Därav ökar vikten för projektet att hitta en ”gemensam praktik”, en ”stundande gemenskap” mellan flera olika singulariteter och subjekt. En ickemekanisk, icke-teleologisk och ickelinjär process av sammansättande. Casarini gjorde upp med 90-talets postoperaistiska diskussion om det immateriella arbetets centralitet i den ”kognitiva kapitalismen”. Utopin om den ”kognitiva kapitalismen” (kunskaps och informationsbaserade kapitalismen) som frälsare, som till exempel tredje vägens socialdemokrati (New Labour) byggde hela sitt hopp på, har visat sig fallerad. Den kognitiva kapitalismen är lika ohållbar, lika exploaterande och visar samma kristendens som andra former av produktion och kapital. ”Det immateriella arbetet finns inte, en vara kan vara immateriell, men aldrig arbetet [som producerar den]. Arbetet är alltid slitsamt och exploaterat.” Det finns ingen anledning att göra någon separation mellan immateriellt kognitivt arbete och materiellt arbete.

Den generaliserade strejken

Studentrörelsen lämnade över sina erfarenheter till Fiom: om att se strejkvapnet inte bara som blockad av produktionen, utan även cirkulationen (i metropolen, transporterna, infrastrukturen, det ”förlängda löpande bandet”), som ett sätt att finna maktmedel och bygga en styrkeposition på. Generalstrejen måste kompletteras med den generaliserade strejken. ”Vi måste göra som i London. Om en bank vill in på universitetet, går vi till banken och håller våra lektioner i deras lokaler”. Maktmedlen är både ”destituerande”, som genom blockaderna, och ”konstituerande”, som studentrörelsens självbildning, ockupationer och egna kunskapsproduktion.

”Nej:et” på Pomiglino och Mirafiori har mött ”nej:et” från Sapienza, från Chiaiano, No Tav, No dal Molina, l’Aquila. Gemensamt mot Gelmini-Marchionne-modellen. Den 28 januari höll Fiom en generalstrejk, som generaliserades av sociala centren och studentrörelsen, på Fioms inbjudan. De sociala centren och studentrörelsen stod återigen utanför Fiatfabrikernas grindar, likt den heta hösten 1969. Nu återstår att se, om det nu liksom då, kommer ge upphov till en ny kampcykel.

Brevbomberna i Rom mot de schweiziska och chilenska ambassaderna torsdagen den 23 december och mot grekiska ambassaden måndagen 27 december kom därför som manna från himlen för staten, fruktar studentrörelsen – som väntat på en statlig motreaktion efter massprotesten i Rom den 15 december då 100 000 tågade mot regeringen och försökte bryta sig in i den avspärrade röda zonen runt parlamentet. Men frågan är om vi inte är lite för snabba att ropa provokatörer, att vi borde ta en diskussion om vilken roll de insurrektionella anarkisterna spelar inom den utomparlamentariska vänstern och vilket utrymme de har.

Informella anarkistfederationen (FAI) – Revolutionära cellen Lambros Fountas tog i en kommuniké på sig brevbomberna. Lambros Fountas var medlem i den grekiska väpnade gruppen Revolutionär kamp, som sköts till döds av polisen 10 mars 2010. Men varför var bomberna just riktade mot Chiles och Schweiz ambassader? I Chile har sedan 2006 en bombkampanj pågått med cirka 100 attentat mot myndigheter. Grupperingen Frente Anarquista Revolucionario (Anarkistiska Revolutionära Fronten) tog på sig många av dåden och hävdade i sin kommuniké att deras influens var de anarkoinsurrektionalistiska teorierna. I maj 2009 dog aktivisten Mauricio Morales, sedan hans ryggsäck med sprängmedel exploderat av misstag. Samma år i december tog ”Vapensystrarna Grupp Mauricio Morales” på sig ansvaret för attentat mot Bocconi i Milano och Cie i Gradisca d’Isonzo. Den chilenska staten har svarat på bombdåden med repression, och grep den 14 augusti 2010 14 anarkister.

Den 15 april 2010 greps i Schweiz tre insurrektionella ekoanarkister, italienarna Costa och Silvia, samt Billy, schweizisk anarkist men boende i Italien. De sitter häktade misstänkta för att ha planerat attacker mot IBMs forskningslaboratorium för bioteknik i Zürich. (Se solidaritetskampanjen). I Schweiz sitter redan den italienska anarko-insurrektionalistiska teoretikern Marco Camenish fängslad.

I november tog den grekiska gruppen Eldkonspirationens celler på sig ansvaret för att ha skickat 14 brevbomber till flera ambassader, däribland Schweiz ambassad. En internationell solidaritets-aktionsvecka hölls den 6-12 december mot tvångsisoleringen av Costa, Billy och Silvia. Aktioner genomfördes i flera länder. I Rom kastades molotovs mot den schweiziska ambassaden och på dess fasad målades slagord om att ”Frige Costa, Silvia och Billy”.

Möte med Turins anarkister

Det anarkistiska flaggskeppet Brand fyllde hundra år 1998. Vi firade med en stor festival på Kafe44, med föredrag och fester. Anarkister från hela Sverige hade rest dit, men vi fick även internationellt besök. Jag passade under festivalen på att för Brands räkning intervjua några anarkister från Turin som kommit på besök. De berättade om repressionsvågen mot italienska anarkister, ”Marini-processen”, som pågick just då (och skulle fortsätta i ytterligare fem år), om hur deras squats vräktes och hur många av deras kamrater som satt häktade. En anonym uppgiftslämnare hade läckt dokument till den autonoma radiostationen Radio Blackout, som beskrev hur den repressiva kampanjen skulle läggas upp. Olika aktioner, grupper, bankrån och diverse kriminella aktiviteter skulle buntas ihop och behandlas som en helhet, som om det var en samlad organisation bakom alltihop: på så sätt skulle man kunna stämpla en hel anarkistisk miljö som en ”insurrektionell” terrororganisation eller subversiv förening. Givetvis hierarkiskt styrda av en anarkistisk gudfader. Efter att Radio Blackout offentliggjort dokumenten utsattes även de för en rad razzior och åtal. Även flera anarkistiska tidningsredaktioner fick razzior, för att kartlägga denna mystiska anarkistiska organisation. Polisen slog även ner hårt på de ekoanarkistiska sabotageaktioner som genomförts i Val di Susa utanför Turin, och grep tre anarkister – kort innan Turinanarkisternas besök i Stockholm. De hade nyligen fått reda på att en av deras kamrater hängt sig i fängelsecellen.

Jag var själv just då aktiv i en ekoanarkistisk grupp, Socialekologisk aktion. Min flickvän och kamrater hade den våren suttit häktade för sabotageaktioner mot ett motorvägsbygge runt Stockholm. Två av de tidningar jag arbetade med, Ekologisten och INFOrm, var under utredning av Säkerhetspolisen för uppvigling. Något år senare skulle även Brand sälla sig till denna skara, även den med ett uppviglingsåtal från Säpo. Vi undrade om det fanns ett internationellt mönster, med åtal mot just ekoaktivistiska tidningar. I England drevs en rättsprocess mot Green Anarchist och ALFs tidningar, finska ekoanarkisttidningen hade just åtalats, i Tyskland var repressionen hård mot tidningen radikal för deras beskrivningar av sabotageaktioner mot kärnavfallstransporter och i Holland drabbades tidningen Ravage efter att ha publicerat pressmeddelanden från ekosabotage. Jag var nyfiken på hur den autonoma rörelsen i Italien reagerade på repressionen. Anarkisterna från Turin fnös. ”De autonoma har sin gudfader i parlamentet, de bryr sig inte om oss”, svarade de. De sociala centren vägrade backa upp anarkisterna, splittringen mellan de autonoma och de insurrektionella anarkisterna var milsdjup.

Tio år senare deltog jag i de sociala centrens block i massdemonstrationen mot den nya Natobasen Dal Molina i Vicenza. Vi gick med hjälmar och påkar, ditbjudna av Vicenzas sociala rörelser för att hjälpa till att skydda demonstrationen mot polisen – och mot insurrektionella anarkister. Nu förstod jag varför den sprickan fanns.

Himlastormarna

Marini-åtalen mot de insurrektionella anarkisterna var som en karbonkopia på den rättsprocess, 7 aprilprocessen med åklagaren Calogero i spetsen, som 1979 riktades för att krossa den autonoma rörelsen. Calogero lanserade då en teori att bakom Röda brigaderna och Autonomia-rörelsen fanns en gemensam organisationsstruktur som hade sin strategiska ledning på Toni Negris statsvetenskapliga institution på Paduas universitet. Utifrån den teorin kunde han fälla de ledande autonoma teoretikerna och tidningsredaktionerna som en del av en subversiv förening med syfte att störta den italienska staten. (Läs mer här)

Vänstervågen i Europa på 60- och 70-talet gav ett uppsving åt anarkistiska idéer och organisationer. Men i Italien kom snarare en antistatlig och antihierarkisk marxism att bli dominerande i den utomparlamentariska vänstern, genom operaismen på 60-talet och dess arvtagare arbetarautonomin på 70-talet. Den insurrektionella Autonomia-rörelsen kom att ha stor influens även på de anarkistiska organisationerna, som sögs in i dess periferi.

Efter fascismens fall och andra världskrigets slut hade den Italienska anarkistfederationen, FAI, återbildats. Ur federationen bröt sig plattformistiska anarkister, som kritiserade syntesorganiseringen (att samla alla sorters anarkister i en spretig federation), men även de mer insurrektionella kom att lämna federationen i början av 70-talet. Dessa samlades kring sicilianska anarkisten Alfredo Maria Bonanno och sardiska anarkisten Costantino Cavalleri. Deras texter på förlagen Edizioni Anarchismo och Edizioni Kronstadt kom att lägga den ideologiska grunden för en ny form av anarkistisk insurrektionell teori. Bonannos texter från den tiden om arbetarautonomi och den anarkistiska minoritetens möjlighet till intervention i den låg i sina slutsatser nära den operaistiska rörelsen för arbetarautonomi, minus marxismen. Efter 77-rörelsens utbrott – och repressionen mot den – valde stora delar av autonomia-rörelsen att gå underjorden och bilda olika väpnade sammanslutningar. Även grupperingar inom den anarkistiska rörelsen valde den väpnade kampen, i den situationist och 2 junirörelsen-inspirerade organisationen Azione Rivoluzionaria (Revolutionär aktion), som existerade mellan 1976-1980. Debatten mellan Azione Rivoluzionaria och Alfredo Bonanno var delvis hätsk, AR kritiserade Bonanno för att i tidningarna Anarchismo och Insurrezione att försöka monopolisera den anarkistiska diskussionen kring väpnad kamp. Bonannos egna skrift i frågan, Gioia Armata (Väpnad glädje) kom senare att kriminaliseras i Italien och brännas på bål.

Både de väpnade vänstergrupperingarna och autonomiarörelsen krossades av repressionen, tusentals aktivister satt fängslade och många drivande gick i landsflykt. Inflytandet på fabrikerna minskade med massavskedningarna och stora omstruktureringar. Även feministrörelsen föll samman. De autonoma grupperingar som överlevde in på 80-talet förskansade sig på sina radiostationer och sociala center. Istället försökte de ha en fot i de nya sociala rörelser som blommade upp, miljörörelsen/antikärnkraftsrörelsen och fredsrörelsen – som sammanstrålade i kampanjen mot Natos militärbaser i Italien. Det var i sådana kamper som anarko-insurrektionalismen (anarco-insurrezionalismo) började vinna inflytande, efter att tidigare varit helt marginell. Störst betydelse fick insurrektionalisterna i kampen mot konstruerandet av en Natobas för kärnkryssningsmissiler i den lilla sicilianska orten Comiso 1982-1983. Här lyckades Bonannos krets driva igenom ett organisationsdokument om skapandet av ”självstyrande förbund” mot missilbasen, och kom på så sätt att påverka utformandet av hela masskampen i informella autonoma aktionsgrupper. Kampen i Comiso samlade fredsaktivister från hela Europa och spelade en stor roll i födseln av fredsrörelsen på 80-talet.

”Insurrektionalisterna var speciellt inblandade i antikärnkrafts- och fredsrörelsen och t.ex. motståndet till militärbasen i Comiso i Sicilien. Utifrån dessa kamper betonade man tre centrala principer för insurrektionell kamp: 1) permanent konfliktualitet; att kampen aldrig fick övergå till medling, förhandlingar och kompromisser, 2) autonomi och självaktivitet; kampen skulle bedrivas utan representanter och ”specialister”, och 3) organisering som attack; att själva organisationen skulle fungera som ett medel för attack mot stat och kapital, inte som ett mål i sig självt. Aktiviteten blir det primära och kampen utvecklas inte till organisationsfetischism.” (Dissident #2)

Problemet är att i den insurrektionella teorin har strategin (permanent konfliktualitet, självaktivitet, attacken som informell organisationsform) under en specifik aktionskampanj mot konstruktionen av en Natobas överförts som modell till att bli en generell strategi för att attackera hela kapitalismen, som social relation och ekonomiskt system.

En insurrektionell informell international

Freds- och miljörörelsen gav tillfälligt en plattform åt de insurrektionella anarkisterna, men i det stora var 80-talet ett mörkt årtionde för hela den italienska vänstern. Med murens och realsocialismens fall i Östeuropa öppnades ett nytt politiskt läge, där anarkismen fick en ny relevans. Studentprotestvågen 1990 innebar födelsen av en ny utomparlamentarisk vänster i Italien, framför allt kring de autonoma sociala centren. Men även anarkiströrelsen fick ett uppsving, med en squatter-scen som växte fram i flera städer, med Turin som sitt centrum. Tidigare hade den insurrektionella rörelsen mest haft koppling till landsbyggden och södra Italien. Den nya anarkistiska aktiviströrelsen var organiserad i enfrågerörelser, på teman som djurrätt, antifascism, repression och fångkamp (Anarchist black cross) och miljökamp. I denna aktiviströrelse – organiserad helt utanför både italienska anarkistfederationen FAI och plattformisterna Federazione dei Comunisti Anarchici (FdCA) – fick Bonanno och insurrektionalisternas teorier fotfäste. Avståndet till de organiserade delarna av anarkiströrelsen ökade avsevärt. Central för aktiviströrelsen var veckotidningen Canenero (Svartahund).

1993 publicerade Bonanno ett upprop i den sardiska anarkisttidningen Anarkiviu för startandet av en ”antiauktoritär anarkistisk international”. Uppropet riktade sig till hela europeiska medelhavsregionen, den nya italienska rörelsen hade börjat knyta kontakter med de betydligt större spanska och grekiska anarkistiska aktiviströrelser som växt fram vid samma tidpunkt. Bonannos upprop tog upp den insurrektionella anarkismens nya möjligheter med kalla kriget och realsocialismens slut, hur väl den passade den nya postfordistiska klassammansättningen. Han varnade klarsynt för hotet från den möjliga framväxten av muslimsk fundamentalism och nationalism.

“Den antiauktoritära insurrektionella internationalen har som mål att vara en informell organisation. Vad menar vi då med ’informell organisation’? En helhet sammansatt av individer, grupper, strukturer, rörelser och mer eller mindre stabila former av relationer mellan folk som försöker få kontakt för att kunna fördjupa sin ömsesidiga kunskap. En informell organisations första beståndsdel består därför inte av födelsen av en precis struktur med vissa särskilda utvalda människor eller färdiga uppgifter att utföra, där det finns en arbetsdelning och en särskild koordinering av arbetet osv. Den huvudsakliga beståndsdelen för en informell struktur baseras på ömsesidig kunskap”.

Den informella organisationsstrukturen skulle bygga på utbytet av information, kommunikéer och analys via tidningar som Anarkiviu. De olika deltagande cellerna eller affinitetsgrupperna hade full frihet att själva utforma sin verksamhet och praktik, bara de accepterade grundpremisserna eller miniprogrammet om att agera antiauktoritärt med en insurrektionell målsättning. Med en insurrektionell kamp menades direkta attacker på maktstrukturer, genom direkta aktioner eller en lågintensiv väpnad kamp. Bonanno gjorde dock en tydlig åtskillnad mellan underjordisk kamp och informell kamp.

Uppropet mötte mycket kritik, framför allt i Spanien där anarkosyndikalisterna i CNT och FIJL (spanska SUF) senare sågade förslaget som en individualistisk praktik som romantiserade illegaliteten som kampform och riskerade att fungera parasitärt på masskamper.

Revolutionär solidaritet

Insurrektionell kamp samt antiauktoritär och ickehierarkisk informell organisering var de två beståndsdelarna i det nya insurrektionella projektet. Till dessa fogades en tredje byggsten, den ”revolutionära solidariteten”. De grupperingar, affiniteter och vängrupper som anknöt sig till det insurrektionella projektet var skyldiga att stödja varandra mot statsrepressionen. Men kampen mot repressionen fick inte bara bli reaktiv, genom stödinsamlingar och motinformation, utan behövde bli aktiv, en handling av attack.

”Att skriva till fångar, hitta sätt att samla in pengar för att täcka de legala kostnaderna, publicera information och sånt är bra och nödvändiga saker att göra, men de blir bara en del av en revolutionär solidaritet när de görs till ett projekt som attack mot de institutioner som arresterar, dömer och fängslar oss. Revolutionär solidaritet handlar därför för oss inte om försvar, utan om attack”, skrev Daniela Carmignani.

I artikeln Solidarietà rivoluzionaria i tidningen Anarchismo 1993 utvecklade Pierleone Porcu begreppet:

”Vad tycker vi revolutionär solidaritet borde betyda? Den första aspekten är att se solidaritet som en utökning av den insurrektionella sociala praktik som man redan utför inom klasskampen, dvs som en direkt uppvisning av attacker mot maktens alla strukturer, stora som små, inom vårt territorium. Och detta på grund av att de måste ses som ansvariga för allt som sker i den sociala verkligheten, inklusive kriminaliseringen och gripandet av kamrater oavsett var detta sker. Det vore kortsiktigt att reducera frågan om repression mot kamrater till något som bara är kopplat till rättsväsendet och polisen. Kriminaliseringen och gripandet av kamrater måste ses utifrån en kontext av de sociala kamperna som helhet, just eftersom dessa alltid uppstår med hast innebär att staten använder repressionen för att avskräcka radikalisering överallt. Det spelar ingen roll hur stor eller obetydlig den kan vara, varje repressiv handling sker som svar på de pågående sociala kamperna mot maktväldets strukturer.”

Marini-rättsprocessen

Den revolutionära solidariteten kom strax därpå att sättas på prov. I september 1994 greps i samband med ett bankrån de fem insurrektionella anarkister, däribland Jean Weir, i Rovereto – en av de insurrektionella anarkisternas viktigaste fästen i Italien. Brottsutredningen blev starten på en tio år lång rättsprocess mot de italienska insurrektionella anarkisterna. Åklagaren Marini från Rom fick till uppgift att utforma rättsprocessen. Han använde sig av samma modell som Calogero gjort i rättsprocessen mot Autonomia 15 år tidigare, och började förbinda en rad disparata aktiviviteter och brottshandlingar med varandra och hävdade att de var utförda av en anarkistisk insurrektionell organisation, Revolutionära anarkistiska insurrektionalistiska organisationen (ORAI).

Namnet hämtades från en av Bonannos skrifter. I samband med uppropet för en informell insurrektionell international hade Bonanno hållit en rad föreläsningar i Aten och Thessaloniki i Grekland i januari 1993. Grekerna hade haft svårt att hitta ett bra ord att översätta ”informell” till, och en rubrik i hans föredrag om ”informell anarkistisk insurrektionalistisk organisering” översattes istället till ”revolutionär anarkistisk insurrektionalistisk organisering”. Marini plockade upp denna beteckning och menade att ORAI var namnet på en informell organisationsstruktur. Marini menade att organisationsstrukturen bestod av två nivåer, dels en öppen som bestod av tidningar, bokförlag, anarkistiska ockupationer och center, solidaritetsgrupper och hemsidor. Dessa aktiviteter var inte illegala i sig själva, men utgjorde grunden för den andra nivån, som var underjordisk: denna utgjordes av små celler av hårdkokta militanter som genomförde bankrånen som var nödvändiga för att finanisera organisationen och utförde bombdåden och de väpnade aktionerna. Som huvud för hela organisationen pekades Alfredo Bonanno ut. Alla dessa människor och praktiker fanns ju – men det fanns inte någon gemensam hierarkisk organisationsstruktur mellan dem. De närmaste åren följde en lång rad husrannsakningar, razzior och gripanden av anarkister som alla klumpades samman som medlemmar i ORAI. Den anarkistiska veckotidningen Canenero konfiskerades. Som kronvittne i rättsprocessen användes en ung kvinna, Mojdeh Namsetchi, som tidigare varit tillsammans med en anarkist. Tidigt på morgonen den 17 september 1996 stormade 300 poliser från insatsstyrkan ROS ett 60-tal anarkistiska hem i det största koordinerade polistillslaget. 29 anarkister greps och ytterligare 39 delgavs brottsmisstanke. Åtalspunkterna var tillhörande av ”beväpnad organisation” och ”subversiv förening” samt en hel rad mindre åtal om rån och skadegörelse. I samma veva läckte dokument från ROS ut till autonoma radiostationen Blackout i Turin hur polis och åklagarväsendet planerat att lägga upp sin kriminaliseringskampanj för att komma åt ”träsket av politisk anonymitet”.

Rättsprocessen utlöste en våg av aktioner i ”revolutionär solidaritet”. I december 1996 bröt sig några anarkister in på italienska konsulatet i Malaga, Spanien, där de stal dokument och slog sönder kontoret. Några veckor senare greps fyra anarkister – varav två från Italien – för efter ett misslyckat bankrån i Cordoba, där två poliser sköts till döds. Tre av dem åtalades även för inbrottet i konsulatet. Våren 1997 greps ytterligare tre italienska anarkister i Frankrike. Och i Milano tog gruppen Revolutionär anarkistisk aktion på sig ett bombdåd mot Palazzo Marino.

1998 började vågen av utrymningar av de anarkistiska ockupationerna i Turin, just de som anarkisterna på Brandfestivalen berättade om. Marini-processen blev en tacksam förevändning att utreda den våg av sabotageaktioner som hade gjorts mot bygget av en höghastighetsjärnväg, TAV, i Val di Susa. Tre anarkister greps misstänkta för att tillhöra sabotagegruppen Lupi grigi (grå vargarna, som inte hade något att göra med den turkiska fascistorganisationen med samma namn). I häktet tog Edoardo ”Baleno” Massari sitt liv och hängde sig. Hans begravning blev en samlad manifestation för de insurrektionella anarkisterna, med besök av en grupp grekiska aktivister.

Mariniprocessen bakade in Grå vargarna, Revolutionär anarkistisk organisation och gruppen Internationell solidaritet i ”organisationsstrukturen” för ”ORAI”. I en sista veva försökte Marini även åtala den autonoma Bolognagruppen CRAC (Centro di Ricerca per l’Azione Comunista, Researchcentret för kommunistisk aktion) som en påstådd del av samma struktur. Rättsprocessen slutade med ett fiasko för Marini, alla åtal för deltagande i väpnat gäng och subversiv förening lades ner. Av de 50 åtalade anarkisterna fälldes endast 13 stycken för enskilda brott. I högre instans fälldes 2003 fem personer för deltagande i väpnad grupp och subversiv förening. Bonanno dömdes till sex års fängelse för väpnat rån och andra brott. Han släpptes 2009, men greps kort därpå i Grekland för medhjälp till ett bankrån. På grund av sin höga ålder, 70 år gammal, frigavs han nu i november från fängelset.

Informella anarkistfederationen

Marini-processen fick inte stopp på de insurrektionella attentaten. I oktober 1999, efter att grekiska anarkisten Maziotis gripits, inleddes en våg av brevbomber i Spanien, Italien och Grekland mot olika myndigheter från gruppen Solidarietà Internazionale (Internationell solidaritet). 2001 skedde en ny brevbombsvåg i samband med G8-toppmötet i Genua, denna gång tog sig gruppen Cooperativa Artigiana Fuoco e Affini (Occasionalmente spettacolare) (Koperativet för handgjord eld och liknande (Ibland spektakulära). 2002 skedde en ny bombvåg från grupperna Brigata 2° Luglio (2 julibrigaden – Carlo Gulianis dödsdag i Genua) och Cellule Contro il Capitale, il Carcere, i suoi Carcerieri e le sue Celle (Celler mot kapitalet, fängelset, deras fångvaktare och deras celler).

Men stor uppmärksamhet fick de insurrektionella attentaten först med ”Operation Santa Klaus”, en serie brevbomber riktade mot EU-institutioner och Romano Prodi julhelgen 2003. I ett öppet brev till ”den anarkistiska och antiauktoritära rörelsen” tog sig nybildade Federazione Anarchica Informale på sig brevbomberna. Italienska anarkistfederationen, med snarlikt namn, gick direkt ut och fördömde attentaten. I det öppna brevet förklarade den ”informella anarkistfederationen” att den bildats som en federation av de insurrektionella grupperna Cellule Armate per la Solidarietà Internazionale, Cooperativa Artigiana Fuoco e Affini (Occasionalmente spettacolare), CCCCC och Brigata 2° Luglio. De närmaste åren anslöt sig även Cellule Metropolitane (stadscellen), Nucleo Rivoluzionario Horst Fantazzini (Revolutionära cellen Horst Fantazzini), Narodna Volja, Rivolta Anonima e Tremenda (Den anonyma och skakande revolten) och Rivolta Animale (Djurrevolten). Attackerna spred sig att riktas även mot pälsbutiker och bemanningsföretag. Fyra år efter det första uppropet hade FAI tagit på sig sju kampanjer och 30 attacker.

Krimnologen Marco Boschi beskriver i sin bok om Informella anarkistfederationen att den baseras på tre principer:

* Revolutionär solidaritet: varje grupp eller individ i Informella anarkistfederationen förbinder sig att genomföra revolutionär solidaritet för sina gripna kamrater eller kamrater på flykt. En sådan solidaritet består av och konkretiseras i väpnade aktioner mot de ansvariga för att kamraten gripits.
* Revolutionära kampanjer: varje grupp eller individ som påbörjar en kampkampanj med propaganda, aktioner och krav kommer följas av andra grupper/individer i Informella anarkistfederationen utifrån sina förutsättningar och med sin takt. Om kampanjen inte kommer att delas av de andra så tas kritiken igenom kommunikéer och aktioner. Propagandan är en central aspekt och en viktig beståndsdel av aktivismen.
* Kommunikation mellan grupperna: Grupperna och de enskilda individerna i Informella anarkistfederationen känner inte varandra, utan kommunikationen sker genom aktionerna och kommunikéerna. Ett sådant koncept låter organisationerna ta en praktiskt och teoretisk debatt om sina skiljelinjer och baseras på grupperna/individernas anonymitet.

I den italienska anarkiströrelsen har debatten rasat om FAI är en organisation som finns på ”riktigt”, eller bara ett påfund av säkerhetspolisen för att skapa en ny spänningens strategi och legitimera repression mot sociala protester. Det går dock att se att en liknande diskussion under 2000-talet kring väpnad kamp och attacker mot staten finns i Tyskland (den så kallade ”militansdebatten” som pågått i Interim mellan militante gruppe och andra aktionsgrupper, främst inriktade på brandbombsattentat), i Frankrike kring Den osynliga kommittén och manifestet Det stundande upproret och i Grekland kring den nya generationen stadsgerillor som uppstått i Grekland de senaste åren (Revolutionära sekten, Revolutionär Kamp, Eldkonspirationens celler osv). Till skillnad från sjuttiotalets stadsgerillor existerar våldsnivån i dessa grupperingar på ett betydligt lägre plan, det rör sig vanligtvis om brandbomber eller brevbomber. Medlemmarna i organisationerna lever vanliga liv, går inte under jorden, och aktionsgrupperna har en flyktig informell karaktär baserad på affinitet och vängrupper.

Statens jakt på att gripa ansvariga för attentaten har inriktats främst på olika öppna anarkistgrupperingar, till exempel greps 2005 sju kring Anarchist black cross i Bologna, 2007 greps fem från Fuoriluogo i Bologna, 2008 ytterligare nio från samma grupp och 2009 greps flera personer i Turin och Sardinien misstänkta för att utgöra Federazione Anarchica Informale/Rivolta Anonima e Tremenda, misstänkta för attentat i Turin.

Samarbetet mellan dessa anarkistgrupper är tät och drivande är gruppen i Rovereto, men med bland annat grupperingar i Brescia, Bologna och Turin. En sammanhållande informationskanal är sidan Informa-azione. Den tid jag spenderat i Italien har relationen mellan de insurrektionella anarkisterna i dessa grupper och de autonoma sociala centren varit oerhört spänd. De sociala centren ägnar sig åt masskamp och befinner sig alltid mitt i de sociala kamperna, i nära samarbete med lokala medborgarinitiativ och sociala rörelser. Militansnivån läggs alltid i samförstånd med alla som är inblandade i proteströrelserna, målet är att hitta konfrontationsnivåer där alla kan delta eller som har stöd från alla. Anarko-insurrektionalisterna har en annan inställning till masskamperna, en mer parasitär relation, där de dyker upp som ett svart block på manifestationer, bryter sig ut och attackerar företagslokaler eller poliser, för att sedan söka skydd i massdemonstrationerna igen och få polisrepressionen att drabba alla demonstranter. Vid de demonstrationer jag deltagit har sociala centren gemensamt vid flera tillfällen drivit bort de insurrektionella anarkistgrupperna ur manifestationerna – oftast på demonstrationsarrangörernas begäran. Sommaren 2008 ledde detta till en eskalation mellan det autonoma sociala centret Crash i Bologna och anarkisterna i Fuoriluogo, som bröt sig in i Crash maskerade med hjälmar och påkar och angrep folk. Under massdemonstrationen mot militärbasen Dal Molina i Vicenza under G8-mötet 2008 fick därför de sociala centren ha ett dubbelt skydd av demonstrationen – både mot polisen och insurrektionalisterna – för att den i folkrörelsekoalitionen överenskomna massolydnaden och inbrytningsförsöket inte skulle göras omöjlig. De insurrektionella är en rörelse helt utan allierade.

Läs även:
Copyriot: Bomber i Italien: informella anarkister och nödvändiga konspirationsteorier
Dissident #2: Uppror och anarki
Socialism.nu’s diskussion om insurrektionell anarkism.