Protesterna har blivit massrörelser, skapat nya mötesforum på gator och torg, kastat diktaturer över ända och fått statsministrar att gå. Men reaktionen på demokratirevolterna underifrån har blivit en revolution ovanifrån. De nya regimerna har visat sig fortsätta på samma inslagna spår, makten har förflyttats till militärråd eller teknokratiska ”politiskt neutrala” byråkrater med bakgrund i bank- och finansväsendet ståendes ovanför det partipolitiska spelet. De permanenta lägren och torgstormötena, ”generalförsamlingarna”, som samlat krisprotesterna har antingen brytits upp och stormats – eller nått vägs ände på grund av sin egna inre dynamik. Rörelsens första fas är över, och befinner sig nu i ett sökande och experimenterande stadium för att inleda nästa fas.

I de sex nummer vi gett ut av tidningen Brand sedan vi rebootade den har vi följt krisprotesterna, försökt översätta och presentera de centrala diskussionerna i de olika länderna för en svensk publik. Rent generellt har vi kunnat se tre tendenser, som löpt både igenom den autonoma rörelsen och krismotståndet. Vi kan kalla de tre tendenserna: alternativ, försvar och attack.

Alternativ

Ett av de starkaste dragen i Indignados och Occupyrörelsen har varit dess förkastande av representation, partipolitik och representativ demokrati. De har hjälpt till att förvandla den ekonomiska krisen till en systemkris, ett misstroende mot och avlegitimiserande av hela det politiska etablisemanget. Ockupationerna av torgen var istället skapandet av en direktdemokratisk mötesplats och folkförsamlingar där alla kunde göra sin röst hörda, berätta om sina problem och lämna förslag på lösningar. Torgförsamlingarna fungerade därigenom som ett synliggörande av människors vardagliga livssitutationer, en plats där man kunde finna de gemensamma elementen och delade problemområdena med andra.

Torgockupationerna visade på de geografiska platsernas betydelse, vikten av fysiska samlingsplatser. De spanska indignerade ockuperade som mest 60 olika torg, höll 150 lokala folkförsamlingar. Rörelsen utvecklade snabbt en effektiv metod mot repression: den tvåhövdade hydran. Det enda som hindrar repression är om polisen tror att de kommer få möta dubbelt så många om de hugger av ett huvud, då aktar de sig att rensa torgen för att inte eskalera situationen och få rörelsen att spridas ytterligare.

Luis Moreno-Caballud och Marina Sitrin, som deltagit i både den spanska och amerikanska rörelsen, beskriver tre beståndsdelar som gjorde torgrörelsen till ett sådant kraftigt alternativ: Den extraordinära förmågan att inkludera alla olika sorters människor. Dess impuls att gå bortom traditionella protestformer och kunna skapa lösningar på de problem som identifierats. Samt att de tagit en horisontell och direkt deltagande form.

Ett första viktigt steg var att kunna ha en plats att mötas, att se varandra, synliggöras. Där fyllde stormötena och torgockupationerna en viktig funktion. Men efter någon månad av expanderande stormöten började de avta och tappa folk. Från spanska stormöten med upp tilll 15 000 deltagare krymte de till några hundra.

Michael Albert, som deltog i de spanska torgmötena, menar att problemet med stormötena och skälen till att de minskade kom inte utifrån, det berodde inte på repression eller att de indefinierades i det politiska systemet. Problemen kom snarare inifrån mötena. Från att ha varit synliggörande började mötena stelna i form. Koncenusprocessen att fatta beslut sög oerhört med kraft. Mötena övertogs av de gamla vanliga talarna från den utomparlamentariska vänsterns mikropartier. Snarare än att synliggöra personliga erfarenheter blev det traditionella möten där talarna försökte övertyga varandra om nästa taktiska steg för rörelsen att ta, om vilka aktioner som borde beslutas. Stormötena spelade ut sin roll. Men att folk försvann från mötena betydde inte att rörelsen försvann eller passiviserades, det dök fortfarande upp lika mycket människor på demonstrationerna.

Fas två

Det är med nästa steg som det börjar bli riktigt intressant, när rörelsen nu träder in i sin andra fas. Luis Moreno-Caballud och Marina Sitrin ser de arbetsgrupper som uppstått kring vissa problemområden som första steget bortom stormötenas begränsningar och embryot till rörelsens andra fas.

”I dessa arbetsgrupper fanns dynamiken för rörelsens andra fasen redan implicit. I Spanien började denna fas redan under sommaren, medan i USA börjar den nu. Denna fas kännetecknas av ett stegvis förflyttandet i fokus för protesterna [...] till att börja upprätta den form av förändring som rörelsen vill ska ske i hela samhället. Förmågan att skapa lösningar växer när rörelsen expanderar i alla riktningar, först genom framträdandet av en rad ockupationer kopplade till sig själva och sedan genom skapandet av – eller genom att samarbeta med – grupper och nätverk som själva kan lösa problemen på en lokal nivå genom samverkan och dela på kunskaper och resurser.”

Michael Albert beskriver det som en övergång från ”ockupationer till självstyre”, från en passiv till en aktiv handling. Luis Moreno-Caballud och Marina Sitrin beskriver händelseutvecklingen i Spanien under hösten:

”[...] även om indignado-rörelsen inte längre har några tältläger, så känner man av dess närvaro överallt. Den är nu en kultur, sammansatt av tusentals mikroinstitutioner som kommer med lösningar genom gemensamma ansträngningar från folk som har drabbats av samma sorts problem. Det är arbetsgrupper som tar upp frågor som arbete, boende, energi, utbildning, finans eller livsmedel och många andra saker, samt ett helt nät av samverkan som binder ihop alla dessa arbetskooperativ. Katalonien och Madrid har redan ”Integral Cooperatives” vars funktion är att koordinera de olika tjänsterna som de olika arbetsgruppern/kooperativen erbjuder inom sitt lokala område, till den grad att det inom vissa områden inom Spanien nästan är möjligt att leva utan att vara beroende av de resurser som de en procenten lagt på hög. Rörelsen har gjort det möjligt för dessa institutioner, som brukade vara utspridda och begränsade, att växa och växa samman, och det har gett dem en synlighet som har skapat mycket mer intresse, respekt och stöd för deras funktioner”.

I Spanien har den andra fasen gett upphov till en våg av husockupationer, under parollen ”från indignation till aktion”. Efter en stor rörelsemanifestation i Barcelona med 200 000 deltagare den 20 november, delade demonstrationen upp sig i tre delar som sedan ockuperade ett sjukhus, ett universitet och en lagerlokal som upprättades till ett socialt center. I Madrid pågår just nu tre ockupationer, uppkomna ur Indignados-rörelsen. En liknande utveckling kan ses i Grekland där den stora församlingen på Syntagmatorget tappat i betydelse, medan ockupationerna, stormötena i kvarteren och stadsdelsorganiseringen fortsatt.

I USA förbereder sig Occupy-rörelsen nu inför den andra fasen. Ett första betydande steg var Occupy Oaklands generalstrejk den 2 november, den första genomförda generalstrejken på 66 år. Även om genomslaget inte var totalt, så är det ändå en märkbar bedrift att torgstormötet lyckades få tillstånd en generalstrejk – genom sitt initiativ utanför fackföreningsrörelse. Experimenten med utomfacklig organisering är extremt intressant i ett land där 90 procent av arbetsstyrkan inte är med i någon fackförening. Övergången till andra fasen påskyndades av stormningen av Occupy WallStreets tältläger, vilket bidrog till att sprida ut rörelsen över hela staden.

Den 6 december genomfördes aktionsdagen Occupy Our Homes, där occupydeltagarna öppnade upp och rustade upp tomma hus för bostadslösa familjer. Under en stor aktion ockuperades Vermont street 702 i östra Brooklyn av Occupy Brooklyn. Occupy Harlem har genomfört aktioner mot att uppvärmningen av hus inte ska stängas av för de som inte haft råd att betala. I både Spanien och USA har en rad kommittéer mot vräkningar bildats. ”Rätt till bostad” har blivit en samlande paroll.

Försvar och attack

I ett öppet brev till Occupy-rörelsen rekommenderar filmaren Michael Moore vad rörelsen kan göra som andra fas:

”Jag skulle vilja föreslå för mina ockupantsystrar och bröder att det finns många sätt att hålla Occupy Wall Street levande under vintermånaderna. Kanske är det bättre vi flyttar rörelsen inomhus för några månader – och ser hur den växer sig ännu större! [...] Så, detta är mina idéer på fem platser vi kan göra för att ockupera vintern. Hjälp de som håller på att vräkas genom Occupy Our Homes. Ockupera ert college-campus, speciellt studielånskontoren och styrelsemötena. Occupy your job genom att få alla att gå med i facket, eller att vägra låta VD:n flytta era jobb utomlands. Ockupera er bank genom att avsluta ert konto och flytta pengarna till en [credit union]. Och Ockupera föresäkringsbolaget, läkemedelsindustrins huvudkontor eller privata sjukhusen tills Vita huset eller kongressen genomför den vårdreform de misslyckades få igenom under 2010″.

Medan den konstituerande sidan av krisprotesterna fokuserar på skapandet av alternativa institutioner och strukturer är den andra tendensen inriktade på att försvara välfärdstaten och de sociala skyddsnäten eller på olika sätt begränsa de negativa konsekvenserna av en avreglerad marknad – det Beverly Silver skulle kalla Polanyitypen av motstånd. Om den alternativa tendensen bygger skepp för att ta sig ifrån den finansiella tsunamin så bygger denna tendens snarare hamnar och skyddsvallar. Det rör sig om kampanjer för gemensam välfärd, mot vinstintressen i och marknadsutsättning av offentlig sektor, skydd av sociala rättigheter. Om den alternativa tendensen avlegitimiserar makten, så eftersträvar försvarstendensen makt. Man försöker bygga allianser, skaffa sig positioner, föra fram kravlistor och ”cahier de doleances” a la Trondheimsmodellen eller skapa folklig opinion. Problemet ses som rörelsens brist på represenation och vikten av att vinna små segrar betonas.

Den tredje tendensen inom krisprotesterna är attacken, de som ser den ekonomiska krisen som en möjlighet att trappa upp konflikten, gå på offensiven mot kapitalismen och försöka få massprotesterna att eskalera och nå en brytningspunkt inom kapitalismen.
Om den alternativa tendensen uppnått ett synliggörande och självorganiserande, försvarstendensen strävar efter representation så är attacken snarare omedelbar, oförmedlad och orepresenterbar.

I nya numret av Brand (nr 4, 2011) recenserar Stefan Jonsson Alain Berthos bok Upprorens tid. Bertho visar på den ökning av folkliga resningar, upplopp och kravaller som skett de senaste åren globalt. Upploppen har blivit en viktig och återkommande folklig protestform – men det är en protestform som nästan ingen offentligt försvarar eller förespråkar. Det är den form som samtidigt är mest exponerad och mest tystnad kring. Det som förbinder Banlieusprotesterna och Londonkravallerna är att det är kravlösa protester, omedelbara attacker på den livssituation man vantrivs i, en explosiv ilska över vanmakten eller ett direkt tillfredsställande av ett behov genom plundring. Men attackerna sker inte bara ”spontant”, utan även varit ett medvetet maktmedel som använts i krisprotesterna för att blockera kapitalets flöden, blockera infrastrukturen eller angripa maktinstitutioner.

Kombination eller krokben

Var och en av dessa tendenser har sina förtjänster och sina brister. Alternativen fungerar avlegitimerande och bidrar till systemkrisen, de är öppna och inkluderande, en viktig skola i självorganisering och direkt deltagande. Men de riskerar samtidigt att bara bli en ”alternativism” eller utopism, ett naivt drömmande om att kliva av eller dra sig undan samhället och därigenom aldrig ett hot mot makten. Alternativen, gemenskapen och allmänningarna är inte nödvändigtvis ett hot mot kapitalet, utan kan fungera som en frivilligstruktur som lappar över kapitalismens värsta brister, en form av filantropi eller skapandet av gratisresurser lika användbara för näringslivet som för sociala proteströrelser. Försvaret av de sociala skyddsnäten och våra rättigheter är nödvändiga. Men det ekonomiska utrymmet för reformer är inte det samma idag som under välfärdstatens gyllene år på 50- och 60-talet. Risken är att försvaret stelnar i en tandlös reformism, ett nostalgiskt tillbakablickande eller ett försök att återvända till en historisk socialdemokrati, utan någon analys av dagens förutsättningar. Försöken till representation och maktpositioner riskerar att kväva rörelsens självorganiserade och deltagande karaktär. Attackerna identifierar viktiga svaga punkter inom kapitalismen och försöker utveckla en revolutionär antikapitalism för vår tid. Problemet är bara att de ofta är för svaga att kunna försvara sig mot repression och öppnar upp för en reaktionär mobilisering eller ger legitimitet åt inskränkta rättigheter. Om våldet inte är förankrat och har legitimitet hos en bred proteströrelse riskerar den att splittra rörelsen. I en tid när kapitalismen verkar kollapsa av egen kraft ger angreppen på det ekonomiska systemet inga löften om fortsatt bröd på våra fat och tak över våra huvuden, de är mer inriktade på att krossa en motpart än att flytta fram våra positioner och tillfredsställa våra behov.

Styrkan finns i när de kombineras. Jag har tidigare på bloggen skrivit om den motmakt som tog form under Argentinas finanskris för tio år sedan. I den argentinska motmakten lyckades de olika komponenterna bilda en sammansättning som var starkare än de enskilda delarna och där kombinationen övervann de olika tendensernas brister.

”… motmakten är inte en addering av olika subjekt, utan den nya sammansättning, den nya maskin som uppstår när dessa kombineras på andra sätt. Det är en process av avsubjektivering i lika hög grad som det är en subjektiveringsprocess. Motmakten är inte en uppradning av fabriksockupanter, arbetslösa piqueteros, Hijos-aktivister, bytesringar, kvartersmöten – som alla ställer sina partikulära krav samtidigt – utan det som sker när dessa kamper kombineras och hybridiseras: när kvartersförsamlingarna koordinerar utbytet i bytesringar med varor från fabriksockupanter som distribueras till piqueteros, när alla gemensamt militant försvarar dessa strukturer, ockuperar sociala center för att upprätthålla dem, skapar egna utbildningsstrukturer för att cirkulera dem. Motmakten kan betraktas som en alternativ samhällelighet som tar form, bortom kapitalismens arbetsdelning och uppdelningar.”

Rörelsens beståndsdelar gick inte att bedömma enskilda, utan enbart utifrån den motmaktsapparat som de gemensamt sammansatte. Kritiken av alternativism/utopism, reformism eller våld föll när den ställdes inför den kombinerade motmakten.

Italienska anomalin

Det spanska och amerikanska exemplen har visat på hur en kombinerad motmakt börjat ta form. Men de olika tendenserna i krisprotesterna kan lika väl sätta krokben för varandra och kollidera. Vi kan se det tydligt i Grekland, där konflikterna mellan de anarkistiska attackerna och stalinisternas strävan efter en ansvarsbärande maktposition förlamat rörelsen. Eller i Sverige där det utopiska draget tog överhanden och kvävde Occupyrörelsen i sin linda genom att bli en tummelplats för mikrosekter som såg dem som ett lämpligt forum att lansera sina mirakellösningar, teknokratiska planer eller saluföra sina konspirationer. (Även om Occupy Stockholms stöd till strejkande tågarbetare eller husockupationer i Göteborg är ett bra tecken på det motsatta, på en sammansättande motmaktsprocess).

Även i Italien har det funnits stora förutsättningar för konstruerandet av en stark motmakt. Men kampen om hegemoni över de sociala protesterna lyckades få rörelsen att kortsluta sig själv och de tre tendenserna som beskrivits ovan att krocka med varandra. Samtidigt så har diskussionen varit på en hög nivå och de olika strategierna varit tydligt uttalade, vilket gjort det intressant att följa de olika positionerna. För att ge en snabb och provisorisk skiss:

Alla förutsättningar för en bred social proteströrelse har funnits: ett stort folkligt missnöje både mot Silvio Berlusconi och åtstramningspolitiken, en politisk förlamning inom högern och en svag partivänster. Men det blev påtryckningarna från EU och den Europeiska centralbanken som lyckades med det som proteströrelserna inte lyckats med, att få bort Berlusconi. Istället har en bred regeringskoalition med Goldman Sachs-rådgivaren och teknokraten Mario Monti i spetsen bildats för att få ordning på den italienska skenande statsskulden och budgetunderskottet. Italiens president Napolitano har länge försökt få till en tvärpolitisk uppgörelse och stöd för en krispolitik över blockgränserna. Lega Nord, som börjat tappa arbetarklassväljare, valde att ställa sig utanför den nya regeringskoalitionen. Italienska näringslivets branschorganisation Confindustria hade redan avlägsnat sig allt mer från den besvärande Berlusconi och närmade sig istället postfascisten Finis nya parti. Confindustria och en stor del av fackföreningsrörelsen, politiskt knutna till reformistiska Partito Democratico, slöt under sommaren nya avtal som skulle garantera arbetsmarknaden social fred. Men Fiats ledning lämnade Confindustria och istället gått på offensiven mot den italienska kollektivavtalsmodellen, och försöker utradera fackföreningsrörelsen från sina fabriker.

De italienska vänsterpartierna, som åkte ur parlamentet 2008 (läs här), har splittrats och försöker konstruera nya allianser som stöd för nya partiformationer. Nichi Vendolas nya vänsterparti Sinistra Ecologia Liberta (Vänster ekologi frihet) har fått relativt högt stöd i opinionsundersökningarna och vunnit kommunalvalet i centrala städer som Milano och Neapel.

Den mest framgångsrika kampanjen har kommit från rörelsen mot vattenprivatiseringar. I hela Italien har det bildats självorganiserade kommittéer som bedrivit opinionsarbete och verkat för en folkomröstning. Den centrala frågan som lyfts är behovet av allmänningar och en gemensam välfärd. Kommittéerna har tryckt på den demokratiska sidan av allmänningarna, och förespråkat en deltagande demokratimodell för hur sociala rörelser ska vara med och sköta allmänningarna – stärkta av Nobelpristagaren Elinor Ostroms teorier om att det sättet som ”allmänningens dilemma” skulle övervinnas var genom att förbindas med delaktiga lokalsamhällen i omvårdnaden och brukandet av dem som gemensam nyttighet. Genom den deltagande demokratiska aspekten lyftes frågan om välfärd och allmänningar därmed ur dikotomin privat/offentligt (eller kombinationen privat-offentligt partnerskap) och gavs en tredje pol: det allmänna som det gemensamma. Sammanbindandet av begrepp som ”commons”, ”beni comuni” och ”gemenskaper”, ”comune” har därigenom fått en stor spridning, långt utanför den autonoma vänsterns kretsar. Sociala centren har varit en viktig aktör i folkomröstningskampanjen. De italienska folkomröstningarna kan inte lämna lagförslag, utan bara återkalla lagar. I folkomröstningen som hölls i mitten av juni togs fyra frågor upp: två rörde vattenprivatiseringarna (mot privatiseringarna av vattenhanteringen och mot vinstintressen i vattnet som allmänning), en riktades mot atomkraft (med kärnkraftsolyckan i Fukushima färskt i minnet) och en sista fråga handlade om att dra tillbaka Berlusconi och andra höga ministrars åtalsimunitet. Folkomröstningen blev en total seger; 57% av befolkningen röstade (endast resultat med över 50 procents valdeltagande räknas), och de sociala rörelsernas ja-sida vann alla fyra frågor med ca 95% av rösterna. Den framgångsrika rörelsen för allmänningar och deltagande demokrati finns även i en bredare strömning av territoriell kamp. Det främst exemplet är den långvariga kampen mot höghastighetstågen TAV genom Alperna utanför Turin har nått en bred massmilitans och samlat både lokalbefolkningen och aktivister från hela Italien i de intensifierade konfrontationerna under sommaren (se artikel i senaste Brand av Josef Yusuf). Men även lokala kamper mot Natobasen Dal Molina i Vicenza och nya avfallsanläggningar i Neapel (läs mer här).

Den största massrörelsen på gatorna har studentrörelsen varit. Hösten 2008 bröt en ny våg av studentprotester och universitetsockupationer ut i Italien, ”den anomala vågen”, som skolade en ny generation aktivister. Den följdes 2009-2010 upp av kampanjen mot minister Gelminis utbildningsreform, där studenterna inte bara ockuperade sina institutitioner utan även gick ut och genomförde ”vilda manifestationer” (inspirerade av de franska ”manif savage”), där motorvägar och centralstationer blockerades samt kända turistmoment ockuperades. Genom sina Book Bloc:s (läs mer här) tog rörelsen konfrontationer med polisen. Nätverket Uniriot blev en samlingspunkt för alla autonoma grupperingar och drivande inom studentprotesterna. Likt de brittiska studentorganisationerna deltog de italienska studenterna i aktioner mot åtstramningspolitiken, bland annat genom aktioner mot bankerna och italienska centralbankschefen Mario Draghi. Nätverket kallade sig för de rebelliska drakarna, Draghi Ribelli.

Fiats ledning med Sergio Marchionne i spetsen har gått till frontalattack mot de italienska kollektivavtalen och försöker framför allt krossa metallfacket Fiom i de stora bilfabrikerna. Övriga PD-anknutna fackföreningsrörelsen har lagt sig, men Fiom har valt att ta strid. Ett av Fioms krav har varit att kollektivavtalen ska godkännas i medlemsomröstningar på stormöten, i en deltagande direktdemokratisk anda. Utan något partipolitiskt stöd har Fiom med sin generalsekreterare Maurizio Landini i spetsen istället sökt allianspartners bland de sociala rörelserna, studentrörelsen, allmänningsrörelsen och de sociala centren. En samlande manifestation mellan Fiom och studentrörelsen genomfördes den 14 oktober 2010, samtidigt som ett misstroendevotum mot Berlusconi skulle behandlas i parlamentet. Demonstrationen försökte ta sig fram till maktens palats och de sociala centren stötte samman med ordningsmakten i centrala Rom. Manifestationen blev startskottet för en gemensam koalition mellan Fiom, de lokala proteströrelserna för en gemensam välfärd, studentrörelsen och delar av de sociala centren: ”Uniti contro la crisi” (Enade mot krisen) (läs mer här).

2011 års globala revoltvåg satte givetvis sina spår även i Italien, men rörelsen var uppbunden in sin inhemska politiska situation, där protesterna mot åtstramningspaketen och Berlusconis regering sammanföll. Från att de sociala centren och rörelsens olika delar hållits samman inom de territoriella och studentprotesterna grupperades de nu i två stora poler. Den ena polen utgjordes av Uniti contro la crisi, med Fiom, SEL, lokalkommittéerna för gemensam välfärd och de sociala centren främst knytna till nordöst samt studentgrupperna kring Sapienzauniversitetet i Rom. Uniti contro la crisi ville försöka undvika den grekiska utvecklingen, åratal av kravaller utan att ha uppnått några förbättringar, och försöker se hur de ska kunna ta så mycket politisk makt det går för att kunna bromsa krispolitiken och utöka sociala rättigheter. Den andra polen, kring resterna av Rifondazione comunista, basfacken (Cobas mfl), NoTav-protesterna, doktorandnätverket Uninomade (med bla Toni Negri) och sociala center (framför allt kring Acrobax i Rom och centren knutna till nätet InfoAut) försöker se möjligheter att öka konflikten, att förespråka en ”diritto all’insolvanza” (rätten till insolvens, att få ställa in sina skulder).

En gemensam stor manifestation i Rom planerades till den 15 oktober, den globala aktionsdagen för de indignerades rörelse. Här totalkrockade de två polernas taktiker. Uniti contro la crisi arbetade brett med demonstrationsorganiserandet, mängder av öppna förberedelsemöten, seminarier och diskussioner hölls inom universiteten och på sociala center för att skapa en så brett deltagande och involverande som möjligt. Planen var att avsluta manifestationen med upprättandet av ett stort tältläger och torgockupation på piazza San Giovanni, där de olika initiativen inom krisprotesterna skulle kuna mötas. Den andra polens mål var däremot att höja konfliktnivån och ta sig fram till parlamentet. Väl på gatorna blev det denna linje som fick genomslag, specielt på grund av att polisen valde att attackera manifestationen på piazza San Giovanni, vilket omöjliggjorde demonstrationsavslutningen och fick de militanta sociala centren att slå tillbaka och försvara sig.

Debatten efter 15 oktober blev hätsk. I media piskades det upp en lynchstämning mot ”svarta blocket”, dit alla sociala center, fotbollshuliganer, RASH-skinheads och NoTav-motståndet räknades in och drogs över en kam. Men även mellan de sociala centren. De sociala centren kring Uniti contro la crisi kritiserade de som kravallat för att ha kuppat manifestationen och vänt den till andra syften än vad som demokratiskt beslutats på planeringsmötena. De förde en diskussion om det var dags att börja med den trista utvecklingen att ha demonstrationsvakter igen för att hindra en ”politisk-militär parasitism” på manifestationerna och sätta sin agenda över alla de andra organisationerna som deltog. Den andra polen svarade på kritiken, från Uninomade kritiserade Negri mfl Uniti contro la crisi för att ha använt manifestationen för att ”försöka representera de orepresenterbara”, att inte ta hänsyn eller försöka förstå den vrede som växt fram hos en ung prekär generation utan framtid och varför den exploderade på Roms gator. Uninomade betonade parallellen mellan Londonkravallerna, NoTav-motståndet och 15 oktoberkravallerna, och förklarade att man måste utgå från denna nya sociala sammansättning och se vreden som ett resultat och berättigat svar på nedskärningspolitiken och krisen. Uniti contro la crisi menade att det inte gick att beskriva som en ungdomsrevolt, utan såg manifestationen snarare som ett försök att upprätta ett gemensamt politiskt rum mellan en rad olika sociala kamper och rörelser kring arbetsplatskamp, studentkamp och allmänningskamper, och betonade mångfalden i demonstrationen. Båda sidorna deklarerade att det var slut på de stora enhetsmanifestationerna. Wu Ming 1 tog upp en återkommande kritik mot samlingsmanifestationerna:

”Det som hände var oundvikligt enligt oss, på grund av det sätt som Italien valde att vara en del av den globala aktionsdagen 15 oktober: genom en stor nationell marsch, istället för att finnas överallt (”Occupy Everything”), vilket andra rörelser praktiserat världen runt och som har gjorts idag. ’962 städer i 85 länder’ innebär att det skett initiativ i 11 städer i snitt i varje land, medan här valde vi att mötas på en plats, den gamla vanliga, med alla dess implikationer. Det är en slutsats som vi dragit många gånger tidigare, och börjar trötta ut oss själva och andra på att upprepa. Innan #15Oct var det ”14 december”, innan det G8 och så vidare…”

Diskussionen fördes även på ett mer övergripande strategiskt plan. Veckorna innan 15 oktober publicerade Il Manifesto en artikel av Fausto Bertinotti, tidigare partiledare för Rifondazione Comunista och fd talman i riksdagen, där han påpekade att Italien behövde en revolt för att bryta upp ett politiskt döläge i landet, en revolt som kunde bryta en förstelnad situation, reaktivera suveränitetet och skapa en ny legitimet för politik igen i ett läge när politiken blivit handlingsförlamad och regeringen tagen gisslan av Europeiska centralbanken. Negri och kretsen kring Uninomade gick längre och betonade revoltens möjlighet att kräva att statskulderna skulle ställas in (”rätten till insolvens”), likt Argentina eller Island. Det finns ingen möjlighet att bedriva opposition mot finanskapitalets regering genom att likt Napolitano eller vänsterpartierna vädja om en återgång till en nationell demokrati, representation eller försvar av konstitutionen – enda vägen framåt var att ”med kraft bryta sig ur” varje logik av försvar av den konstituerade makten. Organiseringen av insolvansen, att vägra betala skulderna, är den centrala frågan, som en reappropriation av samhällsrikedomen, menar Uninomade.

”En kapillär spridning av ockupationer, skapandet av självorganiserade författning för prekära arbetare, prekära strejker som ett sökande efter kampformer, som i sin materiella effektivitetet utgör den funktionella motsvarigheten till den traditionella industriella strejken; det centrala är generaliserandet av en kontrollerad ”default” av skulderna, inte bara som en krav på att vägra betala det som är avsett ‘suveränen’, utan som en samhällelig praktik av reappropriationer av rikedomen genom en organiserad insolvens; praktiserandet av alla former av självreducering och ett affirmerande att livet är inte skuldsatt.”

Ledande Romaktivister från Uniti contro la crisi menade att det fanns en likhet mellan Bertinotti och Negris position, att de enbart såg protesten som ett avlegitimerande av makten, ett ”återkallande” och negation.

”Denna felaktiga tolkning skulle schematiskt kunna beskrivas så här: bara revolten, genom att bryta den kompabilitet som bakbinder regeringens funktioner, kan återställa suveräniteten och med den den politiska och sociala representationens legitimitet. Vi anser detta perspektiv diskutabelt och bristfälligt eftersom den inte tar hänsyn till de nya sociala rörelsernas natur. På samma sätt anser vi den insurrektionella retoriken som sprids på nätet dessa dagar vara bristfällig. Faktum är att denna sorts logik kommer från en förenklad tolkning av den nuvarande situationen, enligt vilken en ökningen i krisens intensitet sträcker sig till en sfär av samhällelig vrede, som i sin tur kommer till uttryck i en symmetrisk boxningsmatch med staten: hela spektrat av konfliktformer reduceras till en enda bild, inbördeskriget. Den generiska och odefinierade föreställningen av revolten som ett ‘utbrott’ blir märkligt nog i båda fallen en huvudövergång bakom det blinda avbrottet av den suveräna ordningen och på samma gång dess ‘återupprättande’. Ett sätt att resonera kring ”alternativet” som politiskt begrepp vore att göra det motsatta antagandet, att utgå från de sociala upploppens konstituerande natur. Denna konstituerande natur, som är instituterande och reglerande, syns tydligt i rörelsernas erfarenheter från Spanien och Island (det senare är ett fall där det demokratiska kravet att vägra omförhandla återbetalningarna av skulderna utvecklades till en konstituerande regel), till de kulturarbetare som skrivit om stadgarna för en ockuperad teater, och bland universitetsstudenterna som startat en process av självreformerande av universitetet, och slutligen de fantastiska erfareheterna från den italienska folkomröstningen i juni. Detta och andra erfarenheter visar på ett behov av förändring som syftar till att bromsa samma två faser av gammal politik som tillskriver konflikter mest en negativ eller defensiv funktion och överlåter mandatet att översätta dessa krav som kommer underifrån till representativ politik”.

På GlobalProject deklarerades att 15 oktober var slutet på erfarenheten med ”Uniti contro la crisi”, som börjat 14 december året innan. Samarbetet omformades istället till ”Uniti per l’Alternativa” (Enhet för ett alternativ), för att bygga vidare ytterligare på den konstituerande och direktdemokratiska kraften att skapa en ny form av politiskt alternativ i Fiom, allmänningkommittéerna, självreformgrupperna på universiteten och sociala centrens kamper. Allmänningskommittéerna har i sin tur börjat sitt arbete för att skapa ett nätverk mellan sociala rörelser och kommuner som arbetar för att utöka välfärden och allmänningarna, La rete dei comuni per i bene comuni (Nätverket Kommuner för gemensam välfärd).

Med aktionsdagarna 11 november (11.11.11, dagen då EUs åtstramningskrav genomdrevs), 17 november och 25 november (Internationella dagen för att stoppa våldet mot kvinnor) återupptog Uniti per l’Alternativa de aktionsprojekt de inte kunnat genomföra den 15 oktober: i en rad italienska städer genomfördes Occupy-inspirerade torgockupationer, tältläger, bankockupationer och ockupationer av nya sociala center för att skapa nya direktdemokratiska alternativa samlingsplatser och diskussionsforum för rörelsen.

Läs mer om Andra fasen:

Jason Read: Phase Two: Occupy Wall Street on November 17
Peter Lamborn Wilson (Hakim Bey): ”Occupy Wall Street, Act Two”
Michael Moore: The Winter of Our Occupation
Sam Cossar-Gilbert: Reflections on 2011: From indignados to occupywhere, a year of protest in Europe
Luis Moreno-Caballud, Marina Sitrin: Occupy Wall Street, Beyond Encampments
Michael Albert: Occupy to Self Manage
Anonym: Some Critical Notes on the Occupy Movement’s Recent Attempt at a General Strike in Oakland, California

Läs mer om de italienska kamperna:

Bloggen Italy Calling
Bloggen Struggles in Italy
Libcoms texter om Italien
Wu Mings engelska texter
InfoAut engelska texter
Uninomade’s engelska texter
Tommaso Fattori: Fluid Democracy: The Italian Water Revolution
Giorgio Riolo: The Turning Point In Italian Politics: The Victory Of The Centre-Left In The Milan Elections
Judith Revel och Toni Negri: The common in revolt
Francesco Brancaccio, Alberto De Nicola, Francesco Raparelli: The Third Republic of Movements

Men det finns också en annan välspridd bild av de sociala centren: Som en politisk aktör på yttersta vänsterkanten. På samma scen där L’Aura tidigare spelat, stod den 28 januari i år metallfackets generalsekreterar Maurizio Landini i det sociala centret Rivolta. Han förklarade varför arbetarna på Fiat, hotade av fabriksflyttar och med allt osäkrare anställningsformer, har samma intressen som studenterna och aktivisterna från centren. Han räckte ut handen till dem bakom vinterns våg av universitetsockupationer i protest mot marknadsanpassningen av utbildningsväsendet. Landini turnerade runt på de sociala centren för att få dem att ge sitt stöd till den kommande generalstrejken, och stärka det gemensamma initiativet Uniti contra la crisi (Enade mot krisen). Och han är inte ensam om att knacka på de sociala centrens portar. Även partiledaren Nichi Vendola har besökt centren det senaste året för att söka stöd till sitt nya partiprojekt för att pånyttföda den havererade vänstern.

Hur hänger de här två sidorna ihop? Å ena sidan sociala center som subkulturella fristäder och å andra sidan som realpolitisk aktör. Länken mellan dem finns i kampen i territoriet, i deras förankring i lokalsamhället.

Leoncavallo
Vi kastar oss lekfullt mot plastsköldarna, knuffar, slår, testar. Våra vänner har dragit på sig de vita overallerna, satt på sig skumgummiskydd och hjälmar. Kommer den här strategin verkligen att fungera? Det är vår 2001. Vi är en grupp svenska aktivister som rest ner till Milano, till ett internationellt möte på det sociala centret Leoncavallo. Vårt mål är att mobilisera inför det stundande Göteborgstoppmötet, och hämta inspiration. Globaliseringsprotesterna mot Världsbankens toppmöte i Prag har skett bara några månader tidigare. Då hade de tyska autonoma i svarta blocket, engelska Reclaim the streets rosa karnevalsblock och de italienska sociala centrens kroppsvadderade vita overaller från var sitt håll effektivt blockerat toppmötet. En mångfald av taktiker, uppdelade i gaturummet. På Leoncavallo möts vi igen. Leoncavallo är först, störst och kändast av de sociala centren. Som ett mindre Christiania i en byggnad. Hundra gånger så stort som Kafé 44, typ. I restaurangen sitter de gamla arbetarna och småsnackar över pastatallrikarna. Bokhandeln blandar tung teori med lätta droger, marijuanaplantorna samsas med Negriböcker. I teaterlokalen övas en ny pjäs in. Senare på natten är det rave med flera tusen personer i konsertlokalen. På gårdens uteserveringar fortsätter vi våra mötesdiskussioner. Och provar vita overallernas kroppsskydd.

Det är mitt första besök på ett socialt center. Men det kommer att bli många fler de följande tio åren. Året efter är vi tillbaka i Italien, på det Europeiska sociala forumet. Vita overallerna har lagts på hyllan, och de sociala centrens kampanj blivit till Disobbedienti, de olydiga. Jag sitter med i en panel på deras stormöte, denna gång för att mobilisera till EU-toppmötet i Köpenhamn. Nu går det bättre, de olydigas rörelse bestämmer sig för att resa upp till toppmötet. Vi stämmer möte på den klassiska autonoma radiostationen Radio Sherwood i Padua med Luca Casarini, språkrör för de Olydigas rörelse och nordöstra Italiens sociala center. Luca förklarar mästrande för oss vilka krav vi måste ställa, hur vi måste organisera demonstrationen, vilka taktiker vi måste använda. Mina resekamrater blir så förbannade att de går. Jag försöker försiktigt påpeka att vi ju arbetat med denna mobilisering i ett år, alla våra planer är redan lagda, nätverken redan uppbyggda.

- Globaliseringsrörelsen, de sociala forumen, framgångarna för böcker som No Logo och Imperiet har öppnat ett politiskt rum. Nu måste vi som sociala center fylla det, med vår praktik. För oss är det ett tillfälle att generalisera konflikter, säger Luca.

På den punkten håller jag med honom. Jag är imponerad av hur de italienska autonoma lyckas samla sig till politiska, öppna och synliga kampanjer i hela Italien. Att de lyckas bli en politisk kraft i rikspolitiken. Hur de under olika tider använt sig av de vita overallerna ”tute bianche” som intervention i globaliseringsrörelsen, de olydiga ”disobbedienti” för att genomföra massolydnad i antikrigsrörelsen, Euromaydayparaderna för att synliggöra prekariseringen, de ansiktslösa ”senza volto” för att ge röst åt papperslösa, kontraktslösa och bostadslösa i kommunalvalet i Rom. Eller Enade mot krisen nu idag, i protesterna mot åtstramnings- och nedskärningspaketen.

- Varje politisk kampanj har ett bäst-före-datum. Den är en direkt intervention i en bredare samhällsfråga. Därför kan vi inte göra den till en fast identitet, utan bara ett tillfälligt projekt, förklarar Luca under vår träff. Därför lade de sina vita overaller åt sidan i Genua.

Dessa synliga interventioner koordineras ofta genom ett nationellt stormöte på det sociala centret Rivolta utanför Venedig varje år. Jag besöker dem varje år. Det är på de mötena som min skepsis börjar växa. Stormötena känns ofta mer som ritualer än kreativa laboratorier. Femton män sitter på scenen och lägger ut texten om åt vilket håll rörelsen måste gå. Samma fraser. Allt är nytt, men egentligen är inget nytt – bara symboler och ord som är utbytta. Teorierna stelnar i ideologi. Och det är förvånansvärt hur fel de politiska analyserna ofta hamnar. Som i tilltron till en ny EU-konstitution. Eller de misslyckade försöken att samarbeta med partier, som alltid slutar med att man blir blåst. Eller hur man försöker lansera paroller som ”frihet” och ”självbestämmande”, i försök att sno sympatisörer från separatistpartiet Lega Nord.

Trots det finns de alltid mitt i varje social kamp i samhället. När de är ute på fel kurs är det något som alltid kastar tillbaka dem på rätt väg igen. Som tvingar ”överbyggnaden” att tänka om, att anpassa sig efter den reella situationen. Släppa det högtravande filosofiska språket och korrigera sina stora ideologiska berättelser. Det tar tid för mig att upptäcka det. Men det är när jag börjar resa runt bland de sociala centren, och se deras vardagliga praktik, deras arbete med basfack, lokala mötesplatser för stadsdelen, organisering av migranter, som jag förstår vad som håller dem på rätt kurs. Här finns förmågan till självkritik. När teoretikerna pekar åt ett håll och kamperna går åt ett annat – då får teoretikerna svansa efter. Praktiken korrigerar alltid teorin, leder den på rätt väg igen. Det är botemedlet mot att bli ideologi. Det är här all politik har sin förankring, sin grund. Tentaklerna ut i lokalsamhället som gör att de sociala centren kan fungera som ett territoriets parti.

Första vågen
De sociala centren föddes ur 68-vänsterns kris. Och de har haft en märklig förmåga att överleva kriser, perioder då övriga vänstern kollapsat. 1968 var universitetskampernas år och följdes av ”den heta hösten” 1969, fabrikskampernas år. Massarbetarna vid det löpande bandet och studenterna var de två samhällsgrupperingar som var ryggraden i den utomparlamentariska vänstern. Ur de två kampåren föddes en rad vänsterfraktioner: Marxistleninister, maoister, operaister, antiimperialister av alla tendenser. Alla organisationer fungerade som små mikropartier med sin kaderdisciplin, katekestuggande och blicken fast riktad mot de vilda strejkerna i de stora fabrikerna. Fabriksinterventionerna och fabriksgerillan – ”fabrikens parti”, som fokusen på basaktiviteter från arbetarna själva kom att kallas – gavs prioritet före allt. Och det fungerade. Lönerna sköt i höjden, produktiviteten i fabrikerna rasade i botten, cheferna tappade kontrollen. Arbetsköparna behövde några år på sig att organisera sin motattack. Men den kom, med massavskedningar, effektiviseringar, omstruktureringar och fabriksnedläggningar.

Utvecklingen skedde först i Milano. Arbetslösheten ökade, antalet arbetare som jobbade i mindre fabriker ökade och svartarbetet ökade. 1975 var krisen för ”fabrikens parti” ett faktum, och de utomparlamentariska vänsterpartierna upplöstes ett efter ett. Istället kom de gamla militanterna att flyta in i en ny rörelse, Autonomia Operaia, baserad på den nya klassammansättningen. Nya kamper blommade upp i Milanos förorter, utanför fabrikerna. Utan en fast fabrikslön blev hyresstrejker, självreduktioner av priser på biografer och kollektivtrafik till rimliga nivåer, allt viktigare för att få inkomsten att räcka till. Varför inte betala bara halva biljetten? Eller halva elräkningen, så lågt betalar ju Fiatbossen för elen i sin fabrik. Varför betala alls – Vi betalar inte, vi betalar inte! Bostäder ockuperades och antivräkningskommittéer försvarade dem. Allt skedde självorganiserat utifrån stadsdelarna, i kvarterskommittéer. I förorten växte samtidigt en ny ungdomsgeneration upp, som varken kommit in på universiteten eller fått jobb på de stora fabrikerna. De möttes på proggfestivaler, inspirerades av beatkulturen och situationisterna. Men till skillnad från den amerikanska hippierörelsen med rötterna i universiteten var deras italienska kusiner arbetarbarn och i möte med vänstermilitanterna politiserades de. Medvetna om sin klassbakgrund bildade de under 70-talet proletära ungdomsklubbar, circoli del proletariato giovanile, i varje förort.

De övergivna fabrikslokalerna i arbetarområdena togs över i en våg av ockupationer 1975-1976, av kvarterskommittéerna och de proletära ungdomsklubbarna. Lokalerna kom att kallas sociala center, ett tjugotal bildades under de åren i Milanos förorter. Det var i denna våg som Leoncavallo startade, som det center med djupast förankring bland de traditionella fabriksarbetarna. Det mest ortodoxa. Arbetsköparna, kristdemokraterna och kommunistpartiet hade redan kulturhus och Folkets hus, inriktade på att fylla arbetarnas fritid. Men de sociala centren var något helt annat; de var självorganiserade och deltagarstyrda. Här kunde kvartersmöten, teatergrupper, dagiskooperativ, drogkliniker och alternativmarknader få plats, organiserade direkt av lokalbefolkningen själva. De öppna sociala centren nådde en mycket bredare krets än bara ungdomsklubbarna och kvarterskommittéerna.

Under sjuttiotalets andra hälft genomlevde Italien en extrem polarisering. De två stora dominerande partierna, kristdemokraterna och kommunistpartiet, gick samman i en regeringskoalition för stabilitet. Samförståndspolitiken gjorde att den enda oppositionen var Autonomia Operaia, som på kort tid blev hegemonisk i vänstern utanför parlamentet. Delar av rörelsen trappade upp konfrontationerna med staten. Med den massiva repressionen kom de snabbt att radikaliseras och gå från massprotester till underjordisk väpnad kamp. I början av 80-talet hade tusentals autonoma aktivister fängslats och flera av dess organisatörer flytt till Frankrike. Rörelsen var död. Det enda som överlevde var de sociala centren.

Bryta sig ur isoleringen
Jag möter Luca Casarini igen. Han sitter på Radio Sherwood och dricker sitt kaffe i glappet mellan två möten. Sex år har gått sedan vårt första möte. Nu har jag lärt känna honom bättre och kan ställa mer kritiska frågor. Vad är centrens verksamhet bortom kampanjerna? Vad har han själv för relation till dem?

– Autonomia Operaias styrka var dess förankring i territoriet. Men när min generation blev aktiva i mitten av 80-talet var den rörelsen slagen i spillror. Det gick inte att hålla några möten på universitetet eller på torgen utan att polisen direkt stormade och avbröt all aktivitet, berättar han.

Det rådde nolltolerans under 1980-talet, utrymmet för en radikal vänsterpolitik var minimalt. Trots det spred sig de ockuperade sociala centren över Italien, framför allt med punken. Men de var inte längre öppna center i stadsdelarna. Sociala centrets väggar hade blivit till murar, bastioner som fungerade som fristäder i ett fientligt nyliberalt samhälle. Alla som inte passade in i det hätska högerklimatet hade här en tillflyktsort.

- 1986 bröt en våg av skolprotester ut i högstadieskolorna, först i Frankrike och sedan i Italien. Vi var fem studenter ur de protesterna som beslöt oss för att ockupera en byggnad själva. Det blev födelsen för sociala centret Pedro, säger Luca.

Samtidigt ockuperades Forte Prenestino i Rom. När det dessutom utbröt en ny cykel av universitetskamp 1990, ”Panterrörelsen”, följdes den av en våg av ockupationer i hela Italien. Den så kallade ”andra generationens sociala center”. För första gången på tio år existerade en massrörelse på gatorna igen. Samtidigt kollapsade det italienska politiska samförståndssystemet. Korruptionsskandaler och maffiakopplingar fick de två stora partierna Kristdemokraterna och kommunistpartiet att rasa samman i början av 90-talet. I tummultet uppstod en massa nya politiska partier. Berlusconi klev fram som politisk kraft, postfascisterna i MSI blev rumsrena igen och separatistpartiet Lega Nord växte lavinartat. Men det möjliggjorde också för en autonom rörelse att åter komma ut ur de sociala centren och ut på gatorna.

- Det pågick en debatt inom de sociala centren kring hur vi skulle bryta oss ur vår isolering, att inte bli getton. När Panterrörelsen kom valde vi att gå till dem, istället för att de skulle komma till oss. Vi monterade ner Pedros kök och satte upp det inne på den ockuperade psykologiinstitutionen istället. Under de tre månaderna universiteten var ockuperade serverade vi mat där. När studentprotesten var över fylldes Pedro med nya aktivister, berättar Luca.

Dessutom kom nya influenser utifrån.

- Zapatistupprorets utbrott i Chiapas 1994 gav de sociala centren nya idéer och ett helt nytt språk för att börja arbeta utåtriktat och involverande i samhället, säger Luca.

Inspirerade av zapatisternas samarbete med civilsamhället började de sociala centren arbeta tätare knutna till sociala kamper i stadsdelarna och i lokala sociala rörelser. Med sin tillgång till möteslokaler, kommunikationskanaler (radiostationer, webbsidor, kontaktnätverk) och aktivister blev de värdefulla resurser för lokalsamhället. De sociala centren, oavsett strömning, blev återigen en plats där kvarterskommittéerna kunde mötas, nyanlända invandrare kunde gå språkkurser, lokala ekohandlare kunde hålla marknader, kvarterets ungdomar spela fotboll eller gå på gymmet och fredskommittén få sändningstid på närradion.

Stormning och nyorientering
Det mörka 80-talet var slut. De sociala centren började ta plats i samhället igen. De flesta av dagens ockuperade självstyrda sociala center, Centro sociale occupato e autogestito (CSOA), uppstod under perioden 1990-1993. Elddopet kom när Milanos borgmästare från Lega Nord förklarade krig mot de sociala centren. 1994 stormades Leoncavallo. Borgmästaren förklarade att hädanefter skulle ockupanterna bara vara spöken i hans stad. Vräkningen gav upphov till en av de största kravaller någonsin i Milanos historia. Aktivisterna tog honom på orden, och satte på sig spöklika vita overaller. Vågen av gatuaktivitet – inte olik den som skedde efter stormningen av Ungdomshuset i Köpenhamn – ledde till att Leoncavallo snart fick en större och bättre lokal för att återställa lugnet i staden.

Men frågan om hur man skulle få de sociala centren att överleva kom att splittra rörelsen. Hur klarar man perioder av svacka, när vräkningshotet hänger över centren? Ska man börja förhandla för att få sina center legaliserade eller hårdnackat fortsätta den riskfyllda tillvaron som ockupanter? De mer dialog- och förhandlingsinriktade centren höll 1998 ett möte på nya Leoncavallo, där de antog ett strategidokument. I ”Carta di Milano” beskrivs hur de skulle försöka bredda det politiska utrymmet för sina sociala center, bland annat genom att ha egna kandidater på partilistor. Inom kort hade de representanter i Milano, Rom och Venedigs kommunfullmäktige, som skulle agera ”parlamentariska sköldar” åt centren.

- Med Carta di Milano försökte vi bryta oss ur den destruktiva dynamiken med ”konflikt-repression-kamp mot repressionen” och få tillstånd en annan utveckling, där de sociala konflikterna istället blev projekt som kunde ge upphov till en spiral av ”konflikt-projekt-utökning av rättigheter”, säger Luca Casarini.

Ett nytt steg för de sociala centren knutna till Carta di Milano var att inte bara arbeta lokalt i territoriet, utan även bedriva nationella kampanjer och ge sig in i rikspolitiken. Ett resultat av Milanomötet var en gemensam kampanj kring osäkra anställningar – eftersom de flesta sociala centerbesökarna saknade fast arbete. Som en gemensam symbol använde man sig av de vita overallerna, som tidigare använts av Leoncavallos demonstrationsvakter. Carta di Milano-centren började experimentera med nya sätt att ta konflikter och hur man kunde skapa bredaste möjliga konsensus runt radikala praktiker. Detta resulterade i ett socialt experimenterande med konfrontativt ickevåld och civil olydnad. De vita overallerna rörde sig i gränslandet mellan direkt aktion och symboliska protester. Massaktionerna var ofta spektakulära: Man bröt sig in på nykonstruerade flyktingförvar och nedmonterade dem, eller försökte öppet pressa sig igenom polisens avspärrningar kring makthavarnas toppmöten.

Bakom och bortom kampanjerna
Många sociala center är skeptiska till de politiska kampanjerna och har valt att inte ansluta sig till dem. Antingen på grund av att de misstror den formen av kampanjpolitik eller för att de har en annan politisk linje. Skillnaden mellan de olika centren är stora, vissa är mer opolitiska och kulturella, andra små mikropartier med leninistisk eller anarkistisk ideologi. Varje kampcykel skaffar sig sina center, som ackumulerar kamperfarenheterna i lågvattenperioder och för över dem till nästa våg. På ett möte mellan olika generationer husockupanter på Kafé Hängmattan i Stockholm hösten 2009 berättar Rocco från Crash om deras långvariga kamp för att skaffa sig ett socialt center i Bologna. Crash tillhör inte de nyorienterade Carta di Milano-centren, utan kommer ur en mer oldschool-strömning med rötterna i Autonomia Operaia.

Den första kortvariga ockupationen för sitt center genomförde de i november 2003 och de följande fem åren har de årligen fått ockupera nya byggnader så fort de vräkts från sin gamla. Steg för steg har kollektivet kommit att erkännas som en politisk aktör av kommunen.

- Under varje ockupation har vi stärkt vår styrkeposition och byggt upp kollektivet inför nästa ockupation, så att vi konstant kunnat öka trycket på Bolognas borgmästare, berättar Rocco.

När Crash stormats har det kallats till nationella demonstrationer, dit alla sociala center kommit för att visa sitt stöd. Därigenom har problemet för kommunen att storma ett center hela tiden växt. Efter en stökig och militant demonstration med 6 000 deltagare 2008 – direkt efter att Crash fått sin byggnad stormat – har kommunen nu låtit dem vara ifred i sina nya lokaler. Modellen att stödja varandra har i Rom formaliserats i en ”pakt om inbördes hjälp” mellan stadens alla sociala center. Oavsett vilken tendens de tillhör har de öppet deklarerat för stadens postfascistiska borgmästare att en attack mot en är en attack mot dem alla och att alla sociala center lovar att gå ut på gatorna om ett hotas.

Men stödet kan inte bara komma utifrån. Crash bedriver verksamhet i kvarteren, deras gym och kampsportlokaler är öppna för alla. Detta har varit avgörande för att bygga upp stödet, och för att bedriva politik överhuvudtaget.

- Det sociala centret fungerar som ett ”territoriets parti”, det bedriver sin politik utifrån sin lokala förankring, säger Rocco.

Skillnaden blir tydlig om man ser på hur man arbetar med till exempel frågan om prekarisering och osäkra anställningar. För basfacken som Cobas är frågan främst en arbetsplatsfråga, en fråga om anställningsformer. För EuroMayday-paraderna i Milano handlar det mer om att skapa politisk press, få fackföreningar och partier att agera genom att föra upp frågan på dagordningen. För Crash är prekariseringen inte bara en arbetsplatsfråga, utan något som även rör bostäder, inkomster och utgifter, medborgarskap och hela ens sociala tillvaro. Och de ser det sociala centret som ett verktyg för att arbeta med frågan: På Crash hålls självorganiserade verkstäder eller infopoints (”sportello”), där alla i en prekariserad livssituation är välkomna att delta, få information och gemensamt organisera kollektiva aktiviteter för att förbättra sin situation. Utifrån dessa träffar på det sociala centret ockuperar man bostäder, genomför kollektiva självreduktionsaktioner mot matpriser eller priserna på biobiljetter, blockerar arbetsköpare, organiserar papperslösa och sätter press på borgmästaren och kräver en social inkomst för alla. Bristen på kollektivitet i en flytande tillvaro och omkringhoppande mellan kortvariga jobb kan därigenom kompletteras genom den fasta samlingspunkt som det sociala centret kan vara. En mötesplats och ett socialt laboratorium för prekära att agera utifrån. Det kan ses som ett utslag av historiens ironi, att de fabrikslokaler som massarbetarna fördes samman i och som deras kamp tog sin utgångspunkt ifrån (fabrikens parti) nu återigen fått en funktion i klassens politiska sammansättning. Idag är de nu övergivna fabrikslokalerna ockuperade sociala center (territoriets parti) och den plats där visstidsarbetarna och de osäkert anställda kan finna varandra och ha som utgångspunkt för kollektiv aktion.

Publicerad i Brand #2 2011

Sommaren 2010 hölls en omröstning på Fiatfabriken Pomigliano d’Arco utanför Neapel bland alla anställda, fabriksarbetare och kontorspersonal, om att undandra Fiat från de nationella avtalen och införa ett hårdare arbetsschema (fler skift, kortare pauser, femtimmarspass utan matpaus osv). Arbetarna fick välja mellan försämringen eller av att produktionen av pandor istället skulle ske i på Fiat i Polen. En ren utpressning. Då förklarade man att denna nya avtalsform i Pomigliano var ett undantag. Men den 13-14 januari 2011 hölls en omröstning om att införa samma avtal även på Mirafiori, Fiats största fabrik. Valet stod mellan fabriksnedläggning eller ett försämrat avtal med kraftigt inskränkta fackliga rättigheter. Nu befarar man att modellen snart kommer att tillämpas på alla 22 000 Fiatarbetare i Italien (fabrikerna Melfi och Cassino står på tur) och sprida sig till andra sektorer, vilket kommer att rasera hela den italienska nationella avtalsmodellen. Fiat har förklarat att de endast tänker acceptera de fackförbund som accepterar avtalet som legitima fack att bedriva fortsatta förhandlingar med och representativa för arbetarna. Metallfacket Fiom-Cgil är det enda som vägrat underteckna det nya avtalet och hävdar att omröstningarna är utpressning och illegitima. (Läs mer på Motkraft )

Mario Tronti beskriver i Il Manifesto hur Fiats generaldirektör Marchionne försöker krossa Fiom, genom att spela ut dem mot arbetarna och splittra arbetarna mot varandra:

”Det handlar om att ge dödsstöten åt konfliktfacken för att ersätta dem med samarbetsvilliga fack. Och de stora facken anpassade sig direkt efter sin ‘högste majestäts’ önskan. De som gör motstånd och sätter sig på tvären, skulle behöva underkasta sig arbetarnas ja-röster för avtalet mot de representativa fackens nej. Så kan arbetsköparen sedan hävda att det är Fiom, inte Fiat som hotar jobben i Pomigliano. Det är generalreceptet för att avlegitimera den facklig representationen. Det får bara finnas en representant för arbetarna, nämligen företagsledaren. Detta är den mest allvarliga aspekten i hela denna frågan. Tvångsdiktaten – med de flexibla arbetsskiften, mot sjukfrånvaron, förnekandet av rätten till hälsa, angreppen på strejkrätten, åtsidosättandet av obligatoriska konstitutionella rättigheter – sker av politiska skäl, inte på grund av produktionen kräver det. … Regeringen agerar på exakt samma sätt. Arbetsrätten (arbetarnas rättigheter) har degraderats till att bli arbetets rätt, eftersom det inte längre är personer som räknas, utan de funktioner de fyller. … Skälet är den dröm som förenar kapitalister över hela världen: avskaffandet av kollektivavtalen. Så syftet är att isolera Fiom i ett hörn. Men resultatet av folkomröstningen visar att de inte är isolerade. Och kanske är det bättre att stå isolerad i ett hörn, än i scenens mitt, med allt ansvar och samtidigt ha gett upp. Detta är en kamp som är politisk, det måste jag trycka på, men även kulturell. Den angår oss alla. Är det ett ofrånkomligt öde att vara passiva subjekt under konkurrenskraftens diktatur, att vi måste offra allt, mänsklig värdighet, individuell frihet, möjlighet att kämpa, att vilja förändra? En symbolisk attack behöver ett symboliskt svar. Tack Fiom för att ni har förstått det och fått oss att förstå det.”

”Arbetsmarknaden och avtalsformerna måste moderniseras”, säger näringslivet och högern. ”Arbetarna måste ta sitt samhällsansvar för krisen”, säger centervänstern. Trots alla gula fack uppmanat arbetarna att rösta ja, trots att det mittenreformistiska partiet Partito Democratico tillsammans med alla partier i riksdagen uppmanat arbetarna att rösta ja, trots att företagsledningen översköljt arbetarna med hot och propaganda så har närmare 40-50% gett Fiom sitt stöd. Stormötena på fabrikerna har visat att Fiom har stöd långt utanför de egna leden, långt utöver sin egna medlemsskara.

Om Fiom varit isolerade från alla de etablerade (gula) fackföreningarna och från alla politiska partier, har de fått sitt stöd från annat håll. Under hösten publicerades uppropet Enade mot krisen (Uniti contro la crisi), undertecknat av flera drivande aktivister från de sociala centren och studentprotesterna, som uppmanade alla att delta i den fackliga protesten i Bryssel och den europeiska generalstrejken 29 september och Fioms manifestation på piazza San Giovanni i Rom 16 oktober 2010. Dagen efter, den 17 oktober, hölls ett stormöte på Sapienza-universitetet i Rom där Fiom, studentrörelsen och de sociala centren började föra en gemensam dialog. Alliansen stärktes ytterligare den 14 december, då Rom fylldes med demonstranter samtidigt som parlamentets två kammare röstade om ett misstroendevotum mot Berlusconi och regeringen var en hårsmån från att falla.

Tillbaka till Marghera

Idag är många av industrierna i Porto Marghera nedlagda. I en av de gamla fabrikslokalerna finns nu det sociala centret Rivolta, nordöstra Italiens största center. Den 22-23 januari hölls en konferens för Uniti contro la crisi. 1500 personer från hela Italien hörsammade kallelsen och kom till mötet. Uniti contro la crisi är inte en ny organisation, ett nytt nät eller bara en ny ”logo”. Det är snarare ett försök att sammanföra olika kamper, singulariteter och sociala rörelser och försöka finna det gemensamma, att skapa ett gemensamt politiskt utrymme.

Det gemensamma är inte en tom fras eller slagord, utan ett sökande efter att hitta det som förenar kampen mot Marchionnes modell och Gelminis universitetsreform, mot vattenprivatiseringar och kärnkraft, försvaren för en gemensam välfärd och för nya sociala skyddsnät som motsvarar dagens klassammansättning.

På mötet, i paneldebatter och workshops sammanfördes flera olika tendenser, tre rörelser som bemöter krisen på olika sätt:

* Radikaliseringen av fabriksarbetarna mot fabriksnedläggningarna och nedskärningsåtgärderna. Fiom representerades av sin generalsekreterare Maurizio Landini, med målsättningen att knyta en allians med studentrörelsen och få stöd för generalstrejken den 28 januari. Studentrörelsen har deltagit i Fioms demonstrationer och hjälpt till att hålla picketlines och flygbladsutdelningar utanför Fiatfabrikernas grindar. Dagarna efter mötet besökte Landini universitetet Sapienza i Rom och sociala centret TPO i Bologna, för att förankra generalstrejken hos dem.

* Studentrörelsen, som fick ett uppsving 2008 (l’Onda, vågen) och tog fart på nytt hösten 2010 i kampen mot utbildningsminister Gelminis universitetsreform, som kommer innebära stora nedskärningar, höjda avgifter, knyta universitetet närmare näringslivet och göra slut på forskningens och utbildningens autonomi samt prekarisera doktorandtjänster och forskning ytterligare. Hela hösten har universitet ockuperats och studentrörelsen lamslagit de italienska storstädernas kommunikationsstrukturer. Även Fiom protesterar mot Gelminireformen, eftersom den kommer att utestänga arbetarklassens barn från högre studier och återigen göra universiteten till elitinstitutioner.

* De lokala rörelser där lokalsamhället slutit sig samman för att agera för allmännyttan, den gemensamma välfärden och miljön. Konfliktlinjerna har varit mellan en politik från ovan (stat/region) mot lokalsamhället. På mötet fanns representanter från sopprotesterna i Chiaiano utanför Neapel, motståndet mot höghastighetsjärnvägen Tav utanför Turin, mot Natobasen Dal Molina utanför Vicenca, kampanjen mot vattenprivatiseringar, kampanjen mot kärnkraft och de jordbävningsdrabbade i L’Aquila. I dessa lokala kampanjer har det funnits en bred radikalitet och massmilitans, en djupt förankrad territoriell kamp som varit beredd att bedriva en långtgående olydnad för att garantera sitt självbestämmande och hindra makthavarna. De sociala centren har spelat en viktig roll i dessa lokala kamper. Genom sin territoriella kamp har dessa kampanjer i praktiken också kommit att bliv en viktig utmanande faktor mot Lega Nord och dess territoriella anspråk.

Partivänstern återuppstår

Till detta kan man tillfoga en fjärde tendens, partipolitikens kris och partivänsterns försök att åter samla sig. Skandalerna kring Berlusconis utnyttjande av minderåriga och prostituerade har förlamat regeringen. Italienska näringslivet, Confindustria, klagar på att politiken istort sett står still sedan ett halvår, utan några nya politiska initiativ. Postfascisten Finis nya parti, det nationella mittenpartiet Futuro e liberta (Framtid och frihet), som är nära knuten näringslivet, har försökt ersätta Berlusconi genom att väcka ett misstroendevotum, som var bara några röster från att fälla regeringen. Samtidigt har Lega nords krav på en ökad federalism (att de rika regionerna i nord ska förfoga över sina skattepengar som inte ska utjämnas till fattigare syd) blockerats. Högeralliansen håller på att haverera, men det finns ingen vänster att utmana den. Det reformistiska centervänsterpartiet Partito Democratico har försökt plocka upp missnöjda högerväljare genom att röra sig ytterligare in mot mitten. Vänstern (Rifondazione comunista, de gröna, PdCI), som samlades i valalliansen Sinistra Arcobaleno i valet 2008 och som förlorade alla platser i parlamentets båda kammare, har de senaste åren fortsatt bryta samman i fler partisplittringar. Den enda vänsterkraft som växt fram ur dess haveri är Nichi Vendola, som styr regionen Puglia i Syditalien. Efter brytningen med Rifondazione comunista har han steg för steg byggt upp sitt egna nätverk, ”La Fabrica di Nichi” och grundat det nya vänsterpartiet Sinistra Ecologia Libertà (Vänster Ekologi Frihet). I alla opinionsundersökningar är han den största vänsterkandidaten, större än PDs kandidater. Italiensk media talar om en ”Obama-effekt”, medan Berlusconi bemött honom med hån över hans sexualitet: ”hellre en premiärminister som gillar unga tjejer, än en som är bög”. Vendola deltog i toppmötesprotesterna i Genua och skrev en diktsamling om Carlo Guiliani. Under arbetet med att samla vänsterkrafter för ett nytt parti har han hållit tät kontakt med flera sociala center, bland annat talade han på autonoma Sherwoodfestivalen sommaren 2010. Vendola deltog inte själv på mötet i Rivolta, men flera personer från hans nätverk. Även före detta partiledaren för Rifondazione comunista/Sinistra Arcobaleno Fausto Bertinotti, talade på Rivoltamötet.

Frågan om att närma sig ett nytt partiprojekt är givetvis omdiskuterat och kontroversiellt. Flera sociala center, speciellt de från Nordöst (Veneto mfl), menade att de måste hålla sig framme och vara beredda att ta plats i det nya utrymme som tar form, för att se vilka politiska möjligheter som öppnas med det. Medan kretsen kring Negri (tidningen Common, doktorandnätverket Uninomade 2.0) ställer sig kritiska till att närma sig ett nytt vänsterpartiprojekt, och deltog inte på Rivoltamötet.

Det gemensamma

Vad är då det gemensamma? Det finns en risk att ”enhet” bara blir ett artificiellt eller falskt adderande av en rad disparata subjekt. Vad har mekanikerna och massarbetarna från Fiat, studenterna, de prekära kunskapsarbetarna, rörelserna för ”gemensam välfärd” (lokala initiativ, attac osv) för rent konkreta gemensamma intressen. Detta ägnades de öppna workshops-diskussionerna åt, försöket att hitta generella politiska frågor och intressen, som sammanförde kamperna. De gemensamma beröringspunkterna löpte genom frågor om inkomst, allmänningar och demokrati.

* Prekariseringen, om behovet av en ny välfärdsmodell och garanterad inkomst. De osäkra anställningarna ska inte ses som en avgränsad grupp eller sektion av klassen, utan det framstår nu tydligt att det är ett villkor som drabbar alla, ett vapen som kapitalet använder för att krossa arbetsrätten, facklig organisering såväl som underordna utbildningen.
* Mot ”finansialiseringen”, privatiseringarna och marknadsanpassningarna. En vägran att låta försämrade arbetsvillkor vara en konkurrensfaktor, att låta bostäder vara föremål för spekulation, att låta gemensamma nyttigheter som vatten och miljö förvaruligas och privatiseras. En vägran att låta arbetare och studenter, genom nedskärningar, avgiftshöjningar och lönesänkningar, betala för den ekonomiska krisen.
* Demokratifrågan. Hur en omedelbar aktiv demokrati underifrån utan representation, i fabriksmötena, sociala centren, universitetsaulorna och i lokalsamhällena står mot den politiska vändningen till en auktoritär ”governance”, en aggressiv krispolitik från ovan utan kompromisser eller hegemoni, som tvingar fram en lydnad centralt ovanifrån. Kontrasten mellan arbetarmötena på Fiat organiserade av Fiom och Marchionnes fabriksomröstningar, en demokrati underifrån och ett skendemokratiskt val för att acceptera en strikt styrning ovanifrån är uppenbar. För alla sociala kamper framstår nu tydligt att rättvisa och legalitet/lag är inte samma sak, att de ofta står i motsättning. Och att politikens kris och institutionernas avlegitimering rymmer möjligheterna att stärka dessa demokratiska utrymmen underifrån. Demokratin, de deltagande och öppna mötena, som vänder sig utåt och involverar, är därför hjärtat i de sociala kamperna. Mot Marchionne (Fiat-VDn), Tremonti (finansministern ansvarig för åtstramningspaketen) och Gelminis (utbildningsministerns) modell av governance, auktoritära styrning utan samtycke.
* Försvaret och återtagandet av allmänningar och en gemensam välfärd (”bene comune”) går som en röd tråd igenom alla kamper, i behovet av inkomst, kampen om arbetskraftens reproduktionskostnad, försvaret av sociala skyddsnät mot prekarisering, behovet av gemensamma mötesplatser (ockupationer) och bostäder, försvaret av ekosystemet, behovet av en fri kunskap och fri forskning som ackumulerar ett kunskapsöverskott bortom patent och marknadslogik – med kunskap som inte gått att förvaruliga men som kan vara väsentlig för demokratin, klimatet och sociala kamper (social forskning, filosofi, miljövård osv), en öppen utbildning som garanterar arbetarklassens rätt till bildning. Ett återtagande av den samhälleliga gemensamt producerade rikedomen ställd mot kapitalets ständiga försök att inhägna nya områden, förvaruliga och marknadsutsätta.

Genom dessa områden kan ”den stundande gemenskapen” (GlobalProject, Il comune che viene) växa fram. Att ”skapa gemenskap utan att göra förbestämda antaganden eller villkor för medlemskap” (Agamben, La comunità che viene).

Slaktandet av heliga kor

Under diskussionerna fanns en stor vilja att göra upp med sin historia och att inse behovet att finna ett nytt gemensamt språk och nya gemensamma krav och målsättningar.

Fioms generalsekreterare Landini förklarade hur händelserna på Fiat fått honom att omvärdera synen på en garanterad inkomst. Hur Fiom tidigare sett arbetet som enda källan till inkomst (lön), men hur man nu med prekariseringen måste gå bortom detta perspektiv. Med den höga arbetslösheten, så stor del av arbetsstyrkan som passerar genom osäkra anställningar och visstidsjobb, med studenternas låga framtidsutsikter efter fullgjord utbildning, så måste någon form av ny social välfärdsmodell startas som garanterar en inkomst åt alla personer som befinner sig i detta tillstånd, som nu är permanent – inte temporärt. Fiom öppnade därigenom för det krav som drivits av sociala centren och studentrörelsen. En garanterad inkomst är ett sätt att upprätthålla en lägstalönenivå och vrida arbetslöshets- och produktionsflytt-vapnet ur arbetsköparens händer, menade Landini. Han menade att fackföreningsrörelsen nu måste se mer till de atypiska och prekära anställningsformerna, hur man garanterar en säkerhet och lönenivå där för att höja deras standard, än att bara slå vakt om de organiserade med fasta anställningar. De nationella kontrakten gäller främst fastanställda, medan för de atypiska arbetena växt fram en djungel (över 33 olika) anställningsformer och avtal.

För de sociala centren i nordöst, förklarade Luca Casarini, gällde det att göra upp med det gamla operaistiska framtidsoptimistiska schemat ”kris-motstånd-utveckling”, att bryta med tilltron till en stadig utvecklingslinje, förbättring och tillväxt. Kapitalets väg framåt har blivit att bara fortsätta samma modell som försatte den i krisen: massprekarisering, fortsatt ödeläggelse av klimat och ekosystem, förstörelse av sociala relationer, riva upp avtalsmodeller och rättigheter, attacken mot facken och den fackliga organisationsrätten. Det finns ingte ett nytt historiskt pådrivande hegemoniskt och antagonistiskt subjekt idag inom produktionen (massarbetaren, sociala arbetaren, prekariatet, den immateriella kunskapsarbetaren), ”centralitetet idag finns inte i ett subjekt, men i krisen”. Det var mot krisens verkningar, nedskärningspaket och attacker som en rad singulariteter och subjekt tvingades motsätta sig och fann varandra i. Därav ökar vikten för projektet att hitta en ”gemensam praktik”, en ”stundande gemenskap” mellan flera olika singulariteter och subjekt. En ickemekanisk, icke-teleologisk och ickelinjär process av sammansättande. Casarini gjorde upp med 90-talets postoperaistiska diskussion om det immateriella arbetets centralitet i den ”kognitiva kapitalismen”. Utopin om den ”kognitiva kapitalismen” (kunskaps och informationsbaserade kapitalismen) som frälsare, som till exempel tredje vägens socialdemokrati (New Labour) byggde hela sitt hopp på, har visat sig fallerad. Den kognitiva kapitalismen är lika ohållbar, lika exploaterande och visar samma kristendens som andra former av produktion och kapital. ”Det immateriella arbetet finns inte, en vara kan vara immateriell, men aldrig arbetet [som producerar den]. Arbetet är alltid slitsamt och exploaterat.” Det finns ingen anledning att göra någon separation mellan immateriellt kognitivt arbete och materiellt arbete.

Den generaliserade strejken

Studentrörelsen lämnade över sina erfarenheter till Fiom: om att se strejkvapnet inte bara som blockad av produktionen, utan även cirkulationen (i metropolen, transporterna, infrastrukturen, det ”förlängda löpande bandet”), som ett sätt att finna maktmedel och bygga en styrkeposition på. Generalstrejen måste kompletteras med den generaliserade strejken. ”Vi måste göra som i London. Om en bank vill in på universitetet, går vi till banken och håller våra lektioner i deras lokaler”. Maktmedlen är både ”destituerande”, som genom blockaderna, och ”konstituerande”, som studentrörelsens självbildning, ockupationer och egna kunskapsproduktion.

”Nej:et” på Pomiglino och Mirafiori har mött ”nej:et” från Sapienza, från Chiaiano, No Tav, No dal Molina, l’Aquila. Gemensamt mot Gelmini-Marchionne-modellen. Den 28 januari höll Fiom en generalstrejk, som generaliserades av sociala centren och studentrörelsen, på Fioms inbjudan. De sociala centren och studentrörelsen stod återigen utanför Fiatfabrikernas grindar, likt den heta hösten 1969. Nu återstår att se, om det nu liksom då, kommer ge upphov till en ny kampcykel.

Dyer-Witheford hade i sitt framförande försökt påpeka att allmänningar kräver planering, och därigenom någon form av statsstruktur. De kräver också resurser – han tog upp exemplet med Attacs Tobinskatt på finanstransaktioner som en möjlig inkomstkälla för den gemensamma välfärden. Negri muttrade ilsket. Casarini och de sociala centren i Nordöst förklarade å sin sida, att det var dags att en gång för alla lämna gamla marxistiska framstegsorienterade utvecklingsmodeller, progressivism, och dumpa begreppet kommunism med dem. Där exploderade Negri. Seminariet den 9 maj i Venedig var kulmen på ett halvårs gräl mellan Negri och rörelsen i nordöst om synen på den ekonomiska krisen och klimatfrågan. De sociala centren mobiliserade till Cop15, deltog i Climate Justice Actions inbrytningsförsök och tog med sig begreppet klimaträttvisa och nollväxt hem. Rörelsens fokus har allt mer förflyttats från produktionen till resursfördelningar och allmänningar. Deras tillämpning av ”klimaträttvisa” har ett mer socialt inriktat fokus än Climate Justice Actions, de försöker knyta samman alla lokala aktionskommittéer och ”NIMBY-protester” i olika orter till en gemensam rörelse, oavsett om det handlar om kampanjen mot höghastighetståg utanför Turin, sopprotester i Neapel, Natoflygbasprotester i Vicenza, de jordbävningsdrabbades kamp för bostäder i Aquila och – framför allt – motståndet mot vattenprivatiseringar i Italien. Konflikten rör sig därigenom mer om territoriell och regional autonomi mot staten och kontrollen över resurserna, än en antagonism inom den sociala produktionen.

I sitt tal till Climate Justice Action och sina artiklar har Michael Hardt försökt överbygga motsättningen genom att tala om kamperna för (oändliga) sociala artificiella allmänningar och (ändliga) ekologiska naturliga allmänningar. Dyer-Witheford gör samma sak i sin artikel Commonism, som Brand nyligen publicerade. Men Hardt tar också upp skillnaderna mellan de två allmänningskamperna, som tog sitt uttryck i globala rättviserörelsen och klimaträttviserörelsen.

”Å andra sidan framstår det som om det finns en motsättning mellan de två allmänningarna (den ekologiska och den samhälleliga). Den ekologiska allmänningen sköts med avsikt att bevaras, medan den artificiella är baserad på expansion, ett obegränsat skapande. [...] Det syntes även i våra slagord. Det finns en slogan som har varit mycket populär de senaste femton åren, den som säger att vi vill ha ”allt åt alla”. När det gäller de ekologiska begränsningarna framstår detta som ett galet slagord med tanke på att det finns en gräns för mark, vatten och resurser där det begreppsmässigt inte går att uppnå detta mål. Men för oss är denna målsättning hjärtat i vår verksamhet. Å andra sidan, sett ur våra gränslösa begärs perspektiv är det ofta använda slagordet ”There is no planet B” fint men passar också väl samman med den konservativa politik som till exempel personifierades i Margaret Thatcher och hennes ”There is no alternative”. [...]… för globaliseringsrörelsen innebär autonomi inte att huvudmålsättningen med aktionerna är att begära att nationalstaterna ska börja agera – utan att huvudaktören i skapandet av autonomin är gemenskapen och lokalsamhället. För miljö- och klimatrörelserna däremot är ofta den centrala uppgiften att uppmana staterna att agera, eftersom det är de som kan staka upp och korrigera världens färdriktning.”

I de femte och sjätte cirklarna i Det stundande upproret tar Den osynliga kommittén upp den så kallade ”gröna kapitalismen” som en möjlighet för kapitalet att ta sig ur sin kris. Den osynliga kommittén menar att ”… miljön kommer att bli den ekonomiska politikens medelpunkt under 2000-talet”. Kommitténs kritik lägger sig på flera plan. Dels berör de kort hur klimatkrisen kommit att bli en möjlighet för kapitalet att hitta nya marknader att ta sig in på för att hålla igång kapitalackumulationen. ”… man anlitade våra föräldrar för att ödelägga denna värld, nu vill man förmå oss att bygga upp den igen och, till råga på allt, att detta ska vara lönsamt”. Marknadsekonomin som klimatkrisens lösning, inte bara dess upphov, ställs ofta mot den kompletterande vägen med ökade regleringar, med kravet på en global ”ekosuveränitet” som ska kunna genomdriva dessa klimatlösningar, och därigenom riskerar att stärka Imperiet. Denna tendens betonar klimatkrisen som ”ett globalt problem, det vill säga ett problem som bara de globalt organiserade kan ha en lösning på ”. Ekosuveränen härskar inte bara över liv/död som Hobbes suverän, utan över hela biosystemet – alla våra livsförutsättningar och livsvillkor. En makt att proklamera det och agera i det ekologiska undantagstillståndet. Men vare sig en ny grön kapitalism eller en ny ekosuveränitet räcker i sig för att skapa en ny social stabilitet. Huvudfokus i Den osynliga kommitténs kritik riktas därför snarare mot hur klimatfrågan kommit att fungera som en ny samförståndsideologi som samhället ska mobiliseras runt. ”Det handlar om att mobilisera sig. Inte för återuppbyggandet, som efter kriget, inte för etiopierna, som på 80-talet, inte för sysselsättningen, som på 90-talet. Nej, den här gången är det för klimatet”.

Klimatmobiliseringen av samhället kommer däremot aldrig åt problemens rötter. ”Ekologins paradox är att den under föresatsen att vilja rädda Jorden inte räddar annat än själva fundamentet i det som ödelägger planeten i fråga”. Klimatfrågan blir inte en systemkritik, utan en fråga om individuell konsumtion, en fråga om valfrihet och att välja från en extra kompletterande marknad, att ”handla miljövänligt”. Kritiken av konsumismen blir därför aldrig riktigt radikal, för att den fortfarande vilar på att återupprätta ekonomin. ”Det gäller att konsumera mindre för att kunna fortsätta konsumera. Producera biologiskt för att kunna fortsätta producera. Det gäller att betvinga sig själv för att kunna fortsätta betvinga”. Tillväxtkritiken och kravet på ”nerväxt” vilar på ett asketiskt val av en frivillig enkelhet och hushållande med resurserna, det vill säga ”För att uttrycka det enkelt: bli ekonomisk”. Nerväxtrörelsen går aldrig bortom den kapitalistiska ekonomin, utan uttrycker bara ett annat sätt att fördela kapital. ”Det är i ekologins namn som det idag är nödvändigt att dra åt svångremmen, liksom det igår vari ekonomins”. Klimaträttviserörelsen går där i en liknande fälla som den Globala rättviserörelsen gjorde, menar Den osynliga kommittén. Även Attacs tilltro till Tobinskatten baserades på en tro att det upprättade ”den ‘riktiga ekonomin’ som motsatts till finansmarknaden”. Ironiskt nog så framförs nu kravet på en Tobinskatt av några av de mäktigaste ekonomierna i världen på G20-mötet i Toronto, som ett förslag på att komma tillrätta med spekulationen som fick bolånekrisen att bli en global finanskris.

Den osynliga kommittén för detta resonemang ytterligare ett steg. Nerväxtrörelsen, klimathandeln och ”handla klimatsmart” blir etiken för dagens kapitalism. ”Ekologin är inte bara den totala ekonomins logik, det är också kapitalets nya moral”. Det finns en märkvärdig överensstämmelse mellan de individuellt baserade klimatvisionerna och den postfordistiska kapitalismens ideologi. ”Omvärdera de icke-ekonomiska aspekterna av livet’ är slagordet som nerväxtrörelsen delar med kapitalets reform-program”. Den biopolitiska produktionen, hur våra liv görs produktiva: ”… kräver en ny definition av arbete som arbete med sig själv, en ny definition av kapital som mänskligt kapital, en idé av produktion som producerandet av relationer och konsumtion som konsumtion av situationer: och framförallt en ny idé om värde som innefattat alla varelsers kvaliteter”

Så även om klimathotet är reellt ser Den osynliga kommittén mängder med faror i klimatfrågan, hur den kan vändas till sin motsats och enbart bli en fortsatt reproduktion av det kapitalistiska systemet och reproducera klimatproblemens orsaker. Men alla kriser och katastrofer bär även på möjligheter. Lenins revolutionsteori tog sin utgångspunkt i den kris som uppstod efter krig, hur krigsnederlag kunde vändas till en allmän förtroendekris där statsmakten och den härskande klassen förlorade all legitimitet. Med staternas sammanbrott eller blockeringar, oavsett om dessa berodde på sviterna efter krig, ekonomisk kollaps eller det misslyckande hanterandet av en kris, framstod självorganiseringen plötsligt som ett realistiskt alternativ och en dubbelmakt – parallell till och ställd emot statsmakten – kunde uppstå. En leninistisk revolutionsformell följer det möjliga förloppet krig/kris/katastrof > förtroendekris > systemkris > dubbelmakt > revolution.

Även hos Den osynliga kommittén ses en möjlighet i katastrofen och krisen. Miljökatastrofer är inte något historiskt nytt, de har skett upprepade gånger i historien men nu bara nått sin ”fulländade perfektion” i detta system. ”Det finns ingen ‘miljökatastrof’. Miljön är själva katastrofen”, menar Den osynliga kommittén. Klimatkatastrofen kan skapa den förtroendekris och systemkris som gör en dubbelmakt och upprorsprocess möjlig och realistisk igen. Kommittén tar upp orkanen Katrinas ödeläggelse av New Orleans som exempel, där myndigheterna reagerade genom tvångsförflyttningar och att sätta in militären medan de humanitära hjälpinsatserna drog ut på tiden. I detta läge ”återuppstår självorganiseringens självklara betydelse”. Lokalbefolkning och anarkister ockuperade bostäder, vägrade flytta och satte upp den självorganiserade Common ground-kliniken. I katastrofen, när vi ställs inför utplånandet, framstår självorganiseringen och gemenskapen som en möjlighet igen. ”… Det enda möjliga sättet att inte gå under tillsammans med den här världen är att återknyta till de rörelser som ligger begravda under årtal av normaliserat liv. Och kanske kommer då en tid vari man kan förälska sig.”

Samma möjlighet finns i den ekonomiska krisen. Med en liknande formulering som om miljön menar Den osynliga kommittén att ”vi måste inse att ekonomin inte är ‘i kris’, ekonomin är i sig själv krisen”. Om Mitterands experiment med nykeynsianism (1981-1983), finansklippens yuppieera (1986-1989) och IT-boomen/new economy (1998-2001) alla innehöll en stor tilltro till ekonomins möjlighet men som slutade i sammanbrott, har dagens ekonomiska kris följts av en masslikgiltighet. Det finns ingen tilltro till något ekonomiskt projekt längre. Mönstret från Guinea, Ryssland, Argentina, Bolivia ”de länder och hela kontinenter som förlorat tron på ekonomin antingen för att de sett IMF komma och gå mitt i finanskrascher…” har nu nått Europa. På Island och Grekland har den ekonomiska krisen blivit en systemkris, och fler länder förväntas följa. Legitimiteten har fallit, eurokrisen är ett faktum.

Tidningen Turbulence och Rosa Luxemburg Stiftung diskuterar hur nyliberalismens hegemoniska kris brutits upp: inte i form av en annan ekonomisk doktrin, utan enbart i hur den fortgående nyliberala ekonomiska politiken förlorat hela sin legitimitet med dagens ekonomiska kris. Den osynliga kommittén menar i liknande termer att denna kris blivit ”ett våldsamt avslöjande av den ekonomiska religionen och dess prästerskap”. Under nyliberalismens hegemoniska fas framstod den som oifrågasättbar vetenskap, medan idag framträder den som religion. ”Plötsligt avslöjas allt vi bestämt oss för att glömma bort; att ekonomin är politisk. Och att den politiken idag är en politik som handlar om att välja inom en mänsklighet som till stora delar blivit överflödig.” Kejsaren är naken, ekonomin saknar någon ideologisk fasad.

Fler blogginlägg om femte och sjätte cirkeln:

Copyriot: Femte cirkeln – Ekonomin
Alamut: Femte cirkeln – It’s the economy stupid
Loke: Det stundande upproret – ”Femte cirkeln” (eller den totala ekonomin)
Skumrask: Det stundande upproret – Femte cirkeln
Skumrask: Det stundande upproret – Sjätte cirkeln
Copyriot: Sjätte cirkeln – Miljön
Loke: Det stundande upproret – ”Sjätte cirkeln” (eller hotet mot miljön)

Från Konfliktportalen.se: Johan Frick skriver Skvaller om friskolor, Anders_S skriver Ekosocialism, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Privatiseringens pris – sämre kvalité, Hans Norebrink skriver Feminism-ABC, petter skriver Marknaden som haver barnen kär…

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Laboratorium Italien

Det är svårt att hitta en tidningsartikel om Italien, både i Sverige och resten av Europa, som inte varnar för Berlusconi, för det italienska exemplet. Men en mer korrekt beskrivning vore att se Italien som Europas experimentlaboratorium snarare än en anomali. De säkerhetsåtgärder som testas fram där inrättas senare i övriga EU. Under Sveriges ledning.

Den globala suveräniteten håller på att skifta form, efter nyliberalismens kris och de blockeringar som påfördes de internationella institutionerna under globaliseringsrörelsens kampcykel. Den ekonomiska krisen, i kölvattnet av bolån och bankkrisen i USA, påskyndar utvecklingen genom att ge upphov till ökade sociala spänningar.

En av de ledande arkitekterna för EUs nya ”säkerhetsarkitektur” är Franco Frattini. Efter valet i Italien 2008 lämnade han sin post som EU-kommissionär för rätts- och inrikesfrågor för att istället bli utrikesminister i Berlusconis kabinett. Som utrikesminister blev en av hans första uppgifter att utforma G8-mötet i L’Aquila i juli 2009. Följaktligen blev också ”säkerhet” den centrala frågan på toppmötet, Frattini drev hårt linjen att EU och Nato måste integreras istället för att överlappa varandra och såg den centrala roll G8 kunde spela i detta projekt.

Italien har fått mycket internationell kritik i sin målsättning att reducera ”illegala” migrationen till noll och sin kriminalisering av papperslösa. Frattini har framgångsrikt genomfört resor till Mauretanien, Senegal, Angola och Nigeria för att upprätta en dialog inför G8-mötet, för att involvera dem i bekämpandet av illegal migration och droghandel. Italien och G8 har förbundit sig att hjälpa dessa länder att bygga upp nya passystem, stå för polisutbildning i upprorsbekämpning och stärka deras förmåga att vakta sina egna gränser och hindra utvandring. Framgångsrikast har Italiens samarbete med Libyen blivit, om gemensam gränspatrullering och utvisningsförvar förlagda i Libyen – utanför EUs rättssystem.

Men denna flyktinghantering, som sätter asylrätten helt ur spel och strider mot FNs mänskliga rättigheter, är inte ett isolerat italienskt fenomen. Det är just Franco Frattini som utformat den sjupunktsplan för EU om hur ”illegal” migration ska bekämpas, för att skapa enhetliga mekanismer. Den planen förs nu in i Stockholmsprogrammet, EUs femårsplan för rätt-, inre säkerhet och migration, som beslutades under svenska ordförandeskapet. Den italienska modellen blir under Beatrice Asks ledning till europeisk norm i Stockholmsprogrammet. EU går mot en ökad integrering av polisorganisationer och dataregister, överflyttning av militära uppgifter på paramilitäriserade poliskårer, en restriktivare flyktingpolitik med utvisningsförvar placerade i länder utanför EUs gränser.

Europeiska kommissionens president José Manuel Barroso förklarade att ”vanliga medborgare” skulle vara i hjärtat för Stockholmsprogrammet, att syftet är att göra medborgarnas liv enklare och ge dem skydd. Stockholmsprogrammet ska innebära att ”en närmare matchning ska utvecklas mellan immigration och den europeiska arbetsmarknadens behov”. För att föregå ett nytt FRA-motståndet, skrämd av Piratpartiets framgångar i EU-parlamentsvalet, har Beatrice Ask varit noga att även hon påpeka att den nya övervaknings- och säkerhetsåtgärderna är för att skydda medborgarna.

Panoptikon-effekten hotar att slå tillbaka. Thomas Mathiesen beskriver i Socialistisk debatt de nya europeiska datalagringsdirektiven:

”Krimnologen Lucia Zedner har påpekat att denna process har gått igenom tre faser. Först var det de farliga människorna som skulle övervakas, men det visade sig vara så pass komplicerat att finna de farliga att man var tvungen att börja tänka i risktermer istället. Det var dock mycket svårt att även finna vilka människor som man borde övervaka när man laborerade med sannolikhetstal, så man fick till sist övervaka alla. Processen har alltså gått från att övervaka farliga människor, till potentiellt farliga människor, till samtliga medborgare.”

Högern som hybrid

Berlusconis stora bedrift i italiensk politik är att lyckas samla hela den brokiga högern, från nyliberala frihandelsförespråkare, konservativa kristdemokrater eller ärkenationalister till nyfascistiska gatugrupper, i samma politiska paraply. För att hålla ryggen fri åt höger har han steg för steg inte bara lyckats införliva det gamla konservativa fascistpartiet Allianza nazionale i sitt parti Popola della liberta (Frihetens folk), utan även de nyfascistiska utbrytarpartierna – som i sin tur ingår i aktionssamarbeten med de extrema våldsgrupperna. Men det är farligt att stirra sig blind på Berlusconi. Anledningen att högern vann valet i Italien våren 2008 berodde inte på Berlusconis valallians, de fick samma valresultat som i valet innan, utan på det rasistiska högerpopulistpartiet Lega Nords stora valframgångar. Lega Nord gick främst framåt genom arbetarröster, och lyckades för första gången ta sig in i traditionellt röda regioner som Emilia Romagna.

Man inte får se olika högerströmningar isolerade fenomen, utan måste se hur de samverkar. Relationen mellan högern, högerradikal populism och nyfascistisk extremhöger är tät och kan balansera upp varandras brister.

Patrullerande poliser, militärer och legaliserade medborgargarden ska återställa ett sken av trygghet genom hård territoriell kontroll. ”Säkerhetsdiskursen” blir högerns svar på det problem de själva skapat. Utförsäljningar, privatiseringar av offentliga sektorn, nedbrytandet av lokalsamhällena, ökad osäkerhet på arbetsmarknaden, marknadspriser på bostadsmarknaden – som svar på hela den osäkra livssituation detta skapat försöker högern garantera en artificiell säkerhet genom fler speciallagar, övervakning och hårdare straff.

När det sommaren 2009 blev kriminellt att vara papperslös migrant i Italien och gränskontrollerna skärptes ytterligare, skapade detta inte en större våg av utvisningar – utan bara mer ”utvisningsbara” människor: och därigenom en skiktad arbetsmarknad, bestående av arbetare med rättigheter, och de papperslösa rättslösa arbetarna som kunde hyperexploateras för svältlöner. Väger man in dessa perspektiv det inte svårt och förstå hur högern och extremhögern tätt sammanflätats i sitt projekt, hur arbetsosäkerheten, rasismen och säkerhetsdiskursen hänger samman, hur högerpolitiken som åtföljer arbetsmarknadens förändringar också verkar både genom institutionella förändringar och mobiliserande på gatorna.

Fascistisering

Men är ”fascism” ett användbart begrepp för att begripa dagens rörelser och reaktionära samhällskrafter? Fascismen har aldrig varit ett sammanhängande ideologiskt system, inte ens i dess ursprungsland Italien. Det har snarare handlat om en flexibel ideologi, beredd att förändras och ta in influenser, att liera sig med olika klasskikt och presentera sig i olika förpackningar. I grunden har en reaktionär oföränderlig kärna funnits, baserad på föreställningen om en nationell återfödsel, återgången till en organisk samhällsmodell i en mytisk urtid och ett återupprättande där skadliga influenser rensats ur samhällskroppen. Den kärnan hittar vi fortfarande i äldre partier som Allianza nazionale, såväl som i nyare partier som Lega nord och Sverigedemokraterna här hemma. Betraktar vi bara dessa element är det lätt att se fascismen som en isolerad företeelse, något alla politiska partier kan ta ställning mot. Rasism, aggressiv nationalism och reaktionär politik är tacksam att enbart tillskriva Sverigedemokraterna, en extrem anomali, vilket gör att man undviker att se relationen till den förda politiken.

Men ser vi relationen mellan högern, högerpopulismen och extremhögern som ett delat fält, och likt vänsterskribenten Ali Esbati istället börjar betrakta det som en process, en ”fascistisering”, hur reaktionära förslag förs in i samhället, blir nyckeln snarare att analysera det som sker inom etablerade högern just nu. Fascistisering innebär att se till fascismens funktion, snarare än enskilda teman. Vilka blockeringar står kapitalets partier inför idag, vilka dilemman står de inför där en förbruning framstår som en möjlig lösning för dem på kapitalets problem och levererar rätt resultat?

Den process som blir intressant att studera då, det område där högern och extremhögern möts, är den politik och kulturkamp som bryter ner klassolidariteten och klasskampen i samhället. Italienska vänsterfacket CGILs talesperson Dino Greco menar att det är så vi ska förstå Lega nords framgångar i arbetarklassen. ”Vi måste inse att det inte längre finns en relation mellan arbetarklassen och att rösta vänster. Arbetaren isolerade är inte längre en klass, han är något annat – det är en individ som ersätter den horisontella solidariteten med en vertikal solidaritet, den med sina företagsledare”. Magnus Marsdal visar i sin bok Högerpopulismen dissekerad hur norska Framstegspartiet effektivt brutit upp klassolidariteten genom att skapa en annan polarisering och annan form av solidaritet i samhället. I Framstegspartiets världsbild delas samhället istället vertikalt mellan ”de som gör rätt för sig” (arbetare som individer och konsumenter, företagsledare, rättframma politiker) och de som är ”parasitära” (arbetslösa, bidragstagare, migranter, kulturvänstern, spekulerande bankchefer, fackpampar). Den här retoriken känner vi igen från Alliansens politik i Sverige, i hur klassfrågor etnifieras eller individualiseras. Arbetslöshetsfrågan förvandlas till ”utanförskap”, de ekonomiskt eftersatta förorterna till ”utanförskapsområden” och förortsupploppen tolkas som etniska eller religiösa protester. Kvinnoförtrycket i samhället externaliseras och görs till en kulturfråga – något som ”talibanerna utsätter kvinnor för i Afghanistan” eller hedersvåld. Då finns det inte längre något utrymme inom jämställdhetsfrågan att diskutera kvinnolöner. Esbati beskriver det som att ”vinna terräng i vanliga klasskampen, genom att kliva ur klasskampen och ta andra grepp som får effekter på den direkta klasskampen”. Massmobilisering skapas kring andra frågor än klasskonflikter, kring ”säkerhet”, ”våldet”, ”moraliskt förfall” eller ”brottslighet”.
Dagens fascism kommer inte att vara en reprissändning. Den kommer inte komma enhetligt underifrån, som en reaktionär rörelse för att bemöta hotet från en stark arbetarrörelse. Den kommer att snarare att vara ett svar på en svag arbetarrörelse, som ett svar på de problem kapitalet skapar. Dagens fascism kommer vara en hybrid, en ”fascistisering” av institutionerna och högerpolitiken, som samtidigt öppnar portarna för reaktionär mobilisering på gatuplanet. För att bemöta ett diffust hot av ”massinvandring”, brottslighet, ”extremism”, välfärdsfuskare, ”islamifiering”, förortsgetton. Den kommer som en ny rädsla för de ”farliga klasserna”. Den kommer införas genom säkerhetspaket, Stockholmsprogrammet, FRA, Ipred, uppluckrande av gränsen mellan militär och polis, nolltolerans i förorterna. Det kommer ske genom åtgärder mot ”utanförskap” i arbetslinjens namn. Och framför allt ske i medborgarmajoritetens namn.

Publicerad i Direkt aktion 2009 och på Dagens Konflikt. Texten är baserad på de tre antirasistiska forum som Tankesmedjan Konflikt höll i Stockholm under 2009.

Från Italien deltog en stor delegation aktivister från den autonoma rörelsen av ockuperade sociala center. Den italienska rörelsen stod vid ett vägskäl, internt fördes en diskussion om vilken väg den skulle ta, vilka metoder den kunde använda sig av för att bryta sig ur den isolering, det vänstergetto den hamnat i, och återigen bli en politisk kraft i samhället. Mötet med zapatisterna blev en omvälvande händelse, som kom att förändra dessa sociala centers sätt att arbeta. När delegationen återvände från mötet grundade de föreningen Ya Basta, för att bygga vidare på zapatisternas erfarenheter och inledda ett långvarigt samarbete med lokalsamhällena i Chiapas. Eugenio är aktiv i föreningen Ya Bastas lokalavdelning i Padua, en av Ya Bastas sjutton avdelningar i Italien.

- Det finns ju alla möjliga grupper, från katolska högern till de rättrogna antiimperialistiska grupperna på yttersta vänsterkanten som bedriver internationellt solidaritetsarbete. Det finns olika kommunistiska grupperingar i nord som stödjer andra liknande kommunistiska grupperingar runt i världen. Men de har mer en envägsrelation. Det vi öppnade med zapatisterna var något annat, inte ett enkelriktat stöd, säger Eugenio.

- Vi inspirerades av zapatisternas sätt att organisera sig, att kommunicera. Vi tog ju inte bara några slogans från dem, utan idéer och gemensamma föreställningar. Och vi började titta på oss själva: hur skulle man kunna agera zapatistiskt i Europa till exempel, genom att till exempel ockupera sitt universitet eller arbeta med de röstlösa här, som migranter, bostadslösa eller arbetslösa. Då är du inte längre bara ett stöd utifrån, utan du är en aktivist som börjar agera zapatistiskt här på det lokala planet, inte bara bedriva zapatiststöd från ett annat land.

Vilka metoder och tekniker var det ni influerades av?

- Det är inte bara en fråga om tekniker. Men till exempel sättet att arbeta med de vita overallerna, det byggde ju på inspiration från zapatisterna. Och i globaliseringsrörelsen, mellan Seattle och Genua, då den växte väldigt snabbt och en massa människor engagerade sig, så började många göra saker på ett zapatistinfluerat sätt, ett Ya basta-sätt lokalt, säger Eugenio.

Till skillnad från nationella befrielserörelser strävade zapatisterna inte efter att ta över statsmakten. Istället för regeringsmakten krävde de autonomi, rätten till självbestämmande för lokalsamhällena i Chiapas, över sina byar, sin mark och sin produktion. Det är dessa lokala projekt Ya Basta började samarbeta med och stödja. Det rörde sig till en början om mycket praktiska insamlingar, att hjälpa lokalsamhällen med att få en ambulans, ett vattenreningsverk eller importera deras självproducerade kaffe. Med åren har Ya Basta börjat använda samma metod att arbeta med andra delar av världen. Istället för att stödja ideologiska organisationer, politiska partier eller befrielserörelser bygger Ya Basta upp en direkt kontakt med praktiska projekt i samhällena, projekt som har den gemensamma nämnaren att de stärker lokalsamhällenas autonomi och självbestämmande. Eugenio har för Ya Bastas räkning börjat bygga upp kontakter i Ecuador, ett land som skiljer sig mycket från Chiapas starka lokalsamhällen.

- Jag var tvungen att åka dit för min avhandling, och just då följde Ya Basta inte så noga utvecklingen i Ecuador. Ya Basta försöker ju hitta platser där det är möjligt att bedriva politik tillsammans, att få kontakter med politiska rörelser. Så när jag behövde åka till Ecuador och började knyta kontakter så öppnade jag också en ny väg för Ya Basta. Jag pratade med de sociala rörelserna i Quito, som också stödde och hade kontakt med indianernas kamp i Amazonerna, med många olika indiansamhällen. I två års tid nu har vi i Ya Basta organiserat karavaner dit och hållit kontakt med grupperna och rörelserna där, samt drivit projekt med lokalsamhällena. På så sätt började jag tillsammans med andra kamrater att bygga upp en politisk väg in i Ecuador, till organisationer och lokalsamhällen. Och det är inte lätt, för det här är inte som Chiapas, säger Eugenio.

Till en början kunde han knyta kontakter genom nätverket kring Indymedia i staden Quito och lokala miljöorganisationer som samarbetade med indiansamhällen mot skövlingen av regnskogen och oljebolagens prospekteringar efter olja.

- På västkusten vid Stilla havet samarbetar vi med olika lokalsamhällen som kämpar där, bland annat med några som ockuperar mark som en schweizisk företagare köpt upp för att spekulera. Det rör sig om ett stort kustområde just framför Galapagosöarna, där han vill skapa ett enormt turistprojekt. De här lokalsamhällena gör motstånd och ockuperar stranden, de tar tillbaka deras områden som staten sålt, och de bedriver olika projekt där. Vi samarbetar med dem kring dessa projekt, som exempelvis att skapa en lokalradio för lokalsamhällena, och även sätta upp en webbradio, så de kan sprida sin information och nyheter till andra lokalsamhällen. Dessa projekt bygger vi upp tillsammans. Stöd till lokalsamhällen kan delvis vara av ekonomisk natur, genom insamlingar. Men ekonomiska stödet kan även ske genom att importera deras varor, som zapatistkaffe eller olivolja från Palestina, eller att ordna resor och gemensamma karavaner till orterna.

Men riskerar det här inte att bara bli en ny form av grön kapitalism, rättvis handel och ekoturism? Ya Basta säger själva att de är medvetna om problemet och kallar det själva att gå ’från solidarisk turism till globala medborgare’ och ’från solidarisk handel till rebelliskt utbyte’.

- Jag ogillar verkligen begreppet ekoturism, men vi lever ju i en globaliserad värld, där folk rör på sig mycket mer och får mer kontakter världen över. Nu börjar det bli allt vanligare även i Italien att resa utomlands och utbyta erfarenheter. Men vanligtvis brukar du inte ha möjligheterna att se de världarna på ett annat sätt, du kan bara vara turist. Det är en annan sak att befinna sig på plats som människa, att se andra människor, se och uppleva deras problem och deras kamper. Att besöka lokalsamhällen och göra saker med dem, istället för att bara vara en gringo i jakt på vackra naturplatser. Jag har hållit på med ett utbyte med några lokalsamhällen i Ecuador, där vi börjat skapa andra sätt att resa dit för att både se den vackra naturen där, och att när man besöker deras byar så bidrar man ekonomiskt till deras strukturer och samtidigt kan stödja deras politiska kamp. Denna ”turism” är ett initiativ som kommer underifrån. Det handlar inte om stora lyxhus vid stranden, utan man bor i samma sorts hus som dem, äter med dem och allt sköts av dem själva. De har ett nätverk, en struktur som heter la Comuna, där de tar sina gemensamma beslut och organiserar sina kamper, och sköter detta. Så när man ”turistar” där så sköts allt av deras struktur och man stödjer samtidigt deras kamp.

Ya Bastas resor går oftast direkt till konfliktzoner, för att själva där delta, bygga upp kontakter direkt på plats och se med egna ögon. De har organiserat karavaner till Bagdad mitt under Irakkrigets utbrott, till Palestina, eller följt oljebolagens pipelines in i Amazonas för att spåra naturförstörelsen och dokumentera skadorna på lokalbefolkningen av utsläppen. I en stor del av världen är lågintensiva militära konflikter ett normaltillstånd. Där försöker Ya Basta i samråd med lokala initiativ agera genom vad de kallar ”diplomati underifrån”.

- Det handlar framför allt om arbete i Palestina. Att när det är möjligt använda våra kroppar, och våra politiska resurser, för att placera oss själva mitt i konfliktzoner, som mänskliga sköldar och använda vårt ”europeiska” medborgarskap till fördel för de lokala samhällena och den palestinska kampen.

Är det inte svårt att använda er strategi att stödja lokalsamhällen och lokala initiativ i platser som Palestina och Colombia, områden som är så starkt polariserade mellan Israel och Hamas, eller colombianska staten och Farc-gerillan. Hur kan man jobba lokalt då, utan att räknas till någon av ”sidorna”?

- Vi måste tro att det finns andra sätt att bedriva politik där än bara inom de två sidorna, att befinna sig där och hitta andra projekt, andra målsättningar och andra kamper som är praktiserbara. I Palestina finns en blandning av olika strömningar, men de är inte så dominerade av fundamentalister som man i väst vill göra gällande, till exempel studentkollektiven på universiteten. Vi sände radio i Palestina, Global Radio, och fick en massa folk att jobba ihop med det, även folk från universitetet här. Men det är verkligen svårt att agera i den situationen där, vilka grupperingar man ska bygga upp kontakter med. I Colombia har vi till exempel kontakt med jordlösa bönder som ockuperar mark, de är lokala initiativ som inte styrs av gerillan, men som inte heller ställer sig mot FARC. Vi försöker jobba med dem, utan att tvingas ’välja sida’ mellan dem i konflikten, det vill säga att vara en tredje aktör. Och det är inte lätt, du kan sympatisera härifrån på distans med gerillan, men när du väl är där måste du pejla in det lokala sammanhanget. Så både i Colombia och Palestina har vi kunnat hitta lokala kamper och lokala projekt som har gått att stödja, säger Eugenio.

Många av de lokala initiativ Ya Basta stödjer handlar om att försvara lokalsamhällens rätt till gemensamma resurser, rätt till sjukvård, till allmänningar som vatten, mark och skog, mot kapitalistiska inhägningar och ”förvaruligande” av gemensamma resurser. Du har nyligen genomfört en föredragsturné i Italien om oljeutvinningen i Ecuador och Amazonas, och då tog du upp hur flera av de bolag som orsakar massor med oljespill, förorenar marken och drabbar lokalinvånarna är från Venezuela och Kina. Att det börjar uppstå ett nytt nätverk av nationer, som stått utanför de gamla globala institutionerna, som börjar samverka för att skapa en gemensam marknad.

- Ja, dessa stater, oavsett om de ses som ”vänster” eller progressiva, sätter ju nationalstaten i främsta rummet, och försöker stärka staten för att kunna kontrollera naturresurser och råvaror inom landet, på bekostnad av den lokala autonomin. De försöker bygga upp en kontakt mellan stater som står dem nära politiskt, i bemärkelsen att de är emot USA och sitter i en liknande situation globalt. Även de krafter som är antiimperialistiska i en klassisk bemärkelse, kan ha ett tätt samarbete med dessa stater, som Bolivia, Ecuador, Venezuela och Brasilien. Ecuadors president reser två gånger i månaden till Kina, de har bra formella kontakter med Kinas regering och även med Iran. Denna nya internationella formation är inte så lätt att förstå ännu, den innehåller många motsättningar internt. Är det möjligt för dem att återvända till nationalstaten som projekt, kan globaliseringen delas i två block igen? För marknaden är ju global och handeln tar sig runt olika nationella hinder. Samtidigt försöker de här länderna att knyta samman sina inhemska marknader och ha mer handelsutbyte med varandra, säger Eugenio.

Med Lula vid makten i Brasilien, Morales i Bolivia och Chavez i Venezuela, hur förändrar det sättet som Ya Basta kan arbeta i Latinamerika? Den etablerade officiella vänstern här i Europa har ju stora förhoppningar på dem.

- Alla vet att den geopolitiska situationen håller på att förändras, speciellt med det som sker i Venezuela, men även Bolivia, Ecuador, Argentina och så vidare. Där det pågår kamper måste vi finnas, och vi hittar alltid ett sätt att kunna stanna där och göra saker. Men varje lands situation är också speciell, Venezuela är inte Ecuador, Lula är inte Chavez. Vi håller mycket koll och försöker se vad nytt som kommer fram ur denna situation i Latinamerika. Latinamerika är inte längre USA:s bakgård. I Ecuador håller vi fortfarande på att kolla vilka effekter det kommer få. I Argentina jobbar vi ihop med många lokala initiativ, i exempelvis Buenos Aires pågår flera workshops med lokala aktivister för att se hur man kan agera i den här nya situationen. Men vi stödjer ju inga regeringar, vi har inte tagit ställning för dem. För det pågår ju fortfarande lokala kamper i Venezuela, Ecuador och Brasilien. I till exempel Brasilien har ju de jordlösas rörelse, Movimento Sem Terra, haft mycket problem med Lula. Vi står ju alltid på lokalsamhällenas sida, i de lokala kamperna. Det kommer alltid finnas dessa konflikter, mellan de lokala samhällenas självbestämmande och statens politiska makt, och just nu försvagas den lokala och politiska autonomin när statsprojekten stärks igen.

Publicerad i Direkt aktion 2008

Nie wieder Deutschland?

Den 8 maj är det 65 år sedan Nazityskland föll. Tyska antifascisterna i Antifascistische Linke Berlin håller för fullt på att planera minnesaktiviteterna. Men om Tyskland befriades utifrån, av Röda armén, är Berlins antifascisters intresse i än högre grad inriktad på de kommunistiska partisanrörelser i Europa som själva inifrån störtade fascismen. ALB planerar ett helgseminarium där de bjuder in de åldrade partisanerna från ex-Jugoslavien och norra Italien. I sommar kommer de följa upp med en alpvandring där de besöker de historiska platserna och möter de sista levande partisanerna i deras byar. Minnet måste hållas levande. De italienska partisanveteranerna pratar fortfarande lyriskt om de hundratals tyska ungdomar som kom och lyssnade på dem förra gången de pratade i Berlin. ”Hade ett sånt möte hållits med dem i Italien hade inga aktivister kommit. Aktivisterna där bryr sig inte om historien, bara det nya i samtiden”, konstaterar en vän från ALB cyniskt.

Det kan verka märkvärdigt att det inte finns något stort intresse för antifascism i italienska autonoma rörelsen. Det är ju ändå ett land där postfascisterna sitter vid makten, där nyfascistiska grupper växer på gatorna och på läktarna, där den populistiska högernationalismen och separatismen är på stark frammarsch – medan partivänstern nästan totalt är utraderad.

Antifascismen är en huvudpelare för varje autonom organisation i Tyskland, en fråga som alltid finns närvarande. Vänsterideologin baseras ofta på en antifascistisk grund. Det är genom att påvisa och kritisera hur de fascistiska tendenserna finns närvarande i hela det demokratiska kapitalistiska samhället – och inte är en isolerad extrem eller anomali – som de tyska antifascistiska organisationerna försöker hitta legitimitet för att sedan utveckla antifascismen till ett offensivt vänsterprojekt. Antifascismen som vänsterpolitikens första stadium. Detta i skarp kontrast mot Italien, där det är svårt att ens hitta några referenser till fascismen i autonom teori: huvudfokus är alltid inställt på kapitalismen och dess nya utvecklingsfaser.

Siamo tutti antifascisti?

Den italienska autonoma rörelsen, och dess föregångare, de sk ”operaisterna” på 60-talet, drog tidigt en demarkationslinje mot strömningar som antiimperialism och antifascism. Båda dessa strömningar sågs som felaktiga fokus, som riktade bort blicken från den italienska arbetarklassens kamp i fabrikerna och lokalsamhället. Till skillnad från antiimperialisterna betonade de autonoma att klasskampens viktigaste punkt var i centrumländerna där klassen var som starkast – inte i periferiländerna där kapitalismen var som svagast. Antifascismen var i sin tur en marxistleninist-dominerad rörelse, som varnade för italienska statens fascistifiering och för möjligheterna till en högerstatskupp – en inte helt orimlig tanke med tanke på att de andra länderna vid Medelhavet i slutet av 60- och början av 70-talet var fascist- eller militärdiktakturer. En oro som militärkuppen i Grekland och i Chile 1973 spädde på. Receptet för ML-antifascisterna var därför att antingen formera nya folkfronter – breda samarbeten till försvar för demokratin, eller bilda underjordiska nypartisanska grupper (GAP, Röda brigaderna etc) i beredskap inför stadskuppen. Båda dessa antifascistiska vägar gick bort från klasskampen som en offensiv masskamp.

Även i dagens italienska autonoma rörelse, bland de sociala centren och i basfacken, finns ett märkbart arv av ointresse för antifascismen. Det har flera anledningar. I Italien har antifascismen fungerat som en överideologi, den grundläggande samförståndsideologin mellan kristdemokrater och kommunister som den italienska konstitutionen efter andra världskriget baserats på. Som statsideologi, med sina ritualer och högtidsdagar, har antifascismen som ideologi haft begränsad lockelse på de radikala antagonistiska grupperna. Här skiljer sig Italien från Tyskland, där enandet efter murens fall snarare byggt på en vilja att glömma och lämna historien bakom sig för att kunna skapa ett nytt nationellt projekt. Den tyska antifascismen har därigenom kommit att direkt undergräva legitimiteten för nationalstaten, medan den italienska staten baserats på antifascism. Antifascismen som samförståndsideologi har även betonats inom ml-vänsterns folkfrontsideologi: inom antifascismen har målet alltid varit att först rädda den parlamentariska demokratin i allians med klasselement från bourgeoisin, för att först i ett andra senare skede kunna föra kampen för kommunismen. I antifascismens namn har självorganiserad socialrevolutionär klasskamp underifrån kunnat kvävas för att inte skrämma bort möjliga borgliga allianspartners.

Problemet med antifascismen som folkfronts/samförståndsstrategi framstår rätt tydligt när man ser på dagens politiska situation i Europa. Socialdemokratin har förlorat sin roll som masspartier och fackföreningsrörelsen tappar medlemmar. De vänsterpartier som gått in som stödpartier åt socialdemokratin har i efterföljande val närmast helt raderats. Kvar finns i många länder bara två stora bipolära block: ett bestående av extremhögern och högern i allians – ett ”säkerhetens parti” baserad på populistisk (reaktionär) mobilisering och ett bestående av en ”socialliberalare” mittenhögern/centervänstern – ”legalitetens parti” som försöker hålla kvar en regeringsform baserad på social fred och minoriteters rättigheter. Det är just denna mittenhöger-centervänster som bedriver statsrepressionen hårdast mot de sociala centren i Italien, betonandes ”legaliteten”, vräkningar av ockupationer och rättsprocesser för demonstrationer, medan extremhögern-högern istället bromsat alla rättsprocesser, undergrävt rättsväsendet och förhandlingar – för att täcka sin egen korruption – för att istället genomdriva sin säkerhet genom mobilisering av civilsamhället i medborgargarden, gatupatrulleringar och ökad polisiär närvaro. Att i det läget försöka ”ena alla demokratiska krafter” mot extremhögerns frammarsch skulle vara förödande för den marginaliserade vänster som finns kvar.

Oggi come ieri…

En av skiljelinjerna i de autonomas förhållning till antifascism i Tyskland och Italien kan också vara i synen på historien. Det finns en tendens i den antifascistiska retoriken i Tyskland att behandla historien som en pendelrörelse, där historiska situationer kan återkomma. Det gäller att ”lära sig av historien”, för att historien inte ska upprepa sig. Fascismens värderingar finns spridda hos tyska folket och inneboende i kapitalismen, redo att blomma ut på nytt. I den italienska autonoma traditionen betonas däremot kapitalismens framåtskridande och utveckling. Historien kan inte gå bakåt och återupprepar sig inte. Nutida blockeringar och hot mot kapitalismen kräver nutida svar. Fascismen uppkom som svar på de kvalificerade fabriksarbetarnas revolutionsförsök i Europa och starka maktposition inom produktionen, men den fordistiska och postfordistiska kapitalismen har funnit andra lösningar på sina problem och kriser, statens funktion har förändrats, produktionen skapar andra former av antagonistiska klassammansättningar som möter andra former av reaktioner från kapitalet. Det finns därigenom en risk att titta för mycket på historien och försöka lära sig av historiska exempel, att dessa ”historiska glasögon” hindrar en från att se det nya i den faktiska situationen idag. Historien följer inte ett givet mönster eller repetoar. Antifascismen löper risken att bli en bakåtblickande ideologi som kan hindra en analys av dagens reaktionära rörelser och motreaktioner.

… antifascista sempre

Till dessa invändningar mot antifascismen kan man dessutom tillägga den italienska kritiken mot antifascismen som identitet, hur ”antifascism” blivit en aktivistidentitet med sina koder, blackblock-klädstil, symboler och subkulturella attribut som importeras från Tyskland, utan att det skett en politisk diskussion om dess effektivitet.

All denna kritik mot antifascismen till trots så bedrivs givetvis ändå antifascism bland de italienska autonoma och sociala centren, fast den inte ges samma centralitet som i Tyskland. I första hand ses de fascistiska rörelserna som ett politiskt problem – som en politisk konkurrent som hotar att ta mark från en autonom politik. Italienska fasciströrelserna är inte enfrågerörelser, bara ”anti-invandring” som i Tyskland och Sverige, utan har en bred social praktik och driver en mängd frågor (bostäder, arbete, säkerhet/trygghet). Därför blir den absolut viktigaste (outtalat antifascistiska) strategin för de autonoma sociala centren att satsa på en egen offensiv politik, att själva sätta agendan, ständigt närvara i alla sociala kamper och vara en tydlig politisk aktör i samhället. Sociala centren har ju en central roll i italienska rörelsen, och centren har ett behov av legitimitet för att kunna överleva – de måste därför arbeta för att skapa sympati och stöd för sin verksamhet, bygga allianser och ha en förankring i sin stad. Den egna agendan ges därför alltid prioritet, den egna politiken kommer alltid i första rummet – istället för att agera reaktivt och bara svara på extremhögerns aktiviteter (sk brandkårspolitik). Som politiska huvudfienden ses inte postfascisterna i Allianza nationale (som nu gått upp i Berlusconis Popola della liberta) eller de nyfascistiska gatugrupperna (Forza nuova, CasaPound Italia), utan snarare det separatistiska och högerpopulistiska Lega nord. Lega nord har framgångsrikt satsat på att vara ett mobiliserande parti, bygga en massbas och djup förankring i territoriet, i städerna i norra Italien. Lega nord lockar till sig både stora delar av arbetarklassrösterna och även arbetarna på de nya atypiska jobben i småföretag och manufakturer, som ju även delvis är de sociala centrens målgrupp. Lega nords gatupatruller i kvarteren, diskriminerande kommunalpolitik mot invandrare och papperslösa bemöts av sociala centren genom organisering av papperslösa, egen kvartersorganisering och frenetiskt nätverksbyggande ut i lokalsamhället. Allt detta kräver att man agerar som en öppen och erkänd politisk aktör, deltar i det offentliga samtalet, gör sin röst hörd, har offentliga talespersoner, ger ut egna böcker och skapar egen media.

Vid sidan av denna verksamhet förekommer även en öppen (uttalad) antifascism. Varje gång nyfascistiska grupper försöker organisera möten på universiteten eller på torgen så organiserar man egna demonstrationer och öppna möten. Målet är inte alltid att stoppa de fascistiska manifestationerna, även om man ofta försöker blockera dessa blir det rätt sällan kravaller kring demonstrationerna. Poängen är snarare att hela tiden artikulera en protest och visa på en annan röst, en annan oppositionell stämma så att fascisterna inte står själva för systemkritiken. Nyfascistiska möten bemöts därför genom en rad öppna protestaktiviteter: det organiseras seminarier, möten, uppvaktningar av politiker och rektorer, skrivs artiklar. Varje fascistiskt våldsdåd används för att skapa offentlighet och diskussion, genom att man går ut öppet i presskonferenser och med manifestationer för att synliggöra fascistvåldet. Det fascistiska våldet öppnar upp en möjlighet till kommunikation som sociala centren direkt brukar ta för att skapa en ökad bredd och legitimitet för antifascism, bygga allianser mellan drabbade grupper, visa solidariskt stöd med utsatta, sätta press på myndigheter att agera och minska fascisternas handlingsutrymme. När till exempel Forza Nuova (Italiens SMR) hotade med våld och stämningar mot biografer som visade den avslöjande dokumentärfilmen NaziRock om dem, svarade de sociala centren med att arrangera gratisvisningar av den stoppade filmen på sina center och i universitetsaulor över hela landet. Varje hot från Forza Nuova offentliggjordes, så att fascisternas strategi till slut slog tillbaka mot dem själva.

En målsättning för den öppna antifascismen är att ta sig in på de områden nyfascister har fått ett fotfäste, och då framför allt i fotbollsklackarna. Genom att delta organiserat och kollektivt stödja vissa lag försöker man bli en motvikt mot fascistdominansen. Just här blir antifascistiska identitetsbygget ändå viktigt, med egna symboler, tifo och band, för att skapa en antifascistisk klackkultur. Några av de drivande bakom den strategin är tex Verona-bandet som Los Fastidios (med låten ”Antifa hooligans”) eller den internationella antirasistiska fotbollskuppen ”Mondiali Antirazzisti” som hålls nära Bologna i slutet av juni varje sommar. Denna form av antifascism liknar den nordeuropeiska.

Vid sidan av dessa former att arbeta öppet politiskt antifascistiskt finns en sluten antifascism, en aktionsverksamhet. Men denna verksamhet sker alltid i det dolda, den rapporteras inte om och förnekas alltid i de öppna diskussionerna. Det händer att Lega nord utsätts för så kallade ”eldnätter” där alla deras partilokaler sätts i brand. Ingen organisation tar någonsin på sig aktiviteterna. På samma sätt bemöts fascistiska aggressioner med motattacker, angrepp på lokaler och bortjaganden från gatan. Återigen i det tysta, utan att förknippas med några öppna aktörer, sociala center eller organisationer. Därigenom vägrar man gå in i en gängkrigslogik, motsvarande den som blivit så dominerande i svensk antifascism.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Hotade fiskarter, andread0ria skriver Brunhögerns nyttiga idioter, loaderrorready skriver Våldsamma extremister attackerade Shell

Tes 2
I metropolens kamper utgör den biopolitiska strejken det huvudsakliga uttrycket för den attackstrategi som de nysammansatta livs-formerna (forme-di-vita) antar mot metropolens styrning. Idag kan arbetsvägran inte innebära något annat än en vägran att överlämna delar av livet, känslofragment och kunskapsskärvor till den cybernetiska kapitalismen. Idag innebär kamp mot kapitalismen ett direkt undandragande av kroppar från exploateringen och en attack mot avkastningen (rendita), ett gerillakrig mot gentrifieringen och en våldsam appropriering av allmänningar, sabotage av kontrollmekanismer och en destabilisering av den politiska och sociala representationen. På samma sätt, och precis lika omedelbart är det vilda experimenterandet med nya livs-former, befrielsen av affektioner, skapandet av kommuner, inympning av lycka och en dynamisk expansion av begär. Precis som kroppar – både som singularitet och befolkning – är målet för den biopolitiska polisen och exploateringen, är det bara genom att utgå från kropparnas singularitet som varje mänsklig biopolitisk generalstrejk mot metropolen startar: det är i singulariteten som livs-form som oregerbarheten som motsätter sig biomakten finns. Den feministiska demonstrationen den 24 november 2007 var ett av de mest magnifika uttrycken på de italienska gatorna för detta. Man kan förutse de kapitalistiska initiativen åtminstone om en utspridd singulär vägran åtföljs av beslutet att skapa en storstadsorganisering av autonomin som kan få de rebelliska lisv-formerna att bli en upprorisk multitud. När singulariteter reser sig som en gemensam kropp, kan oregerbarheten bli en revolutionär process.

Tes 3
Blockadtaktiken blir essentiell för den biopolitiska strejkens effektivitet när denna verkligen blir stadsövergripande, det vill säga när den överskrider specificiteten och sträcker sig överallt som en förlamning av kontrollen, en blockering av cirkulationen, ett virus av motbeteenden, ett avbrott i produktionen och reproduktionen, en störning i kommunikationsfabriken. Med andra ord: när de hindrar den kapitalistiska värdeförmeringens normala förlopp. Det är igenom blockaderna som det är möjligt att se den biopolitiska strejkens generalisering. De arbetslösas blockader, piqueteros-rörelsen, i Buenos Aires och upproret mot CPE i Frankrike belyste dess kraft och organisationskapacitet. Blockader är ett materiellt tecken på en brytning med kapitalet och biomakten. Varje blockad i metropolen öppnar andra vägar, andra passager, andra liv: blockaderna i metropolen är nödvändiga för konstruerandet och försvaret av en exodus.

Tes 4
Sabotaget svarar mot behovet av att förena en destabilisering av styrningen (governo) med ett nedbrytande av herraväldet (comando) och förstärker därmed blockaderna i metropolen. Det intervenerar på olika nivåer i metropolens liv: från den anonyma singulariteten som maskar och bromsar takten i värdeproduktionens cirkulation över till den öppna konfliktens punktinriktade och förödande intervention. I det första fallet är det ett spontant utspritt beteende mot arbetet, i andra fallet är det en omstörtandets intelligens som diagonalt avbryter regementalitetens konfliktmedling. Metropolens subversiva vetenskap definieras därför också som sabotagets vetenskap.

Tes 5
När den biopolitiska strejken, sabotaget och blockader sammanstrålar skapas förutsättningarna för storstadsrevolten. Metropolens uppror blir möjlig när sammankopplandet av specifika kamper och ackumuleringen av revolter blir en övergripande strategi som slår mot (eller tar över) territorier, existenser, maskiner och dispositiv.

Tes 6
Sociala center, befriade utrymmen, hus och aktiva territorier borde underordnas multitudens politiska kritik och förvandlas till samhällen för inbördes hjälp. Precis som på 1800 och 1900-talen kan dessa territoriella sammanslutningar inte bara stå för solidaritet mellan individer, gemensamhet mellan livs-former och organisering för både specifika och generella kamper, utan även för singulariteterna och lokalsamhällets medvetandestruktur genom att de är både förtryckta och utsugna. Det gemensamma (il comune) som en politisk handling föds därför som en process i vilken vänskapen och ömsesidighet mellan dem som är egendomslösa förvandlas till motståndskommuner (le comune delle resistenza). Idag kan alla socialiserade utrymmen bli platsen där en autonom organisation i och mot metropolen formeras ur deras upproriska intensitet. Visstidare, arbetare, homosexuella, studenter, kvinnor, lesbiska, lärare, invandrare, queerfolk, barn – vilka singulariteter som helst måste kunna referera till dessa områden för att skapa revolutionära livs-former och organisera sig så att de är oangripbar från biopolitiska polisen. Gemensamma element – som fonder för inbördes hjälp, kollektivboende, kvarterskolonilotter och parker, autonoma produktions- och reproduktionsredskap, passioner och känslor – borde rekupereras, uppfinnas, byggas, och göras tillgängliga för alla som väljer att inleda motstånd, gå i strejk eller i uppror. Summan av alla dessa element kommer i territorium efter territorium sammansätta 2000-talets allmänningar.

Tes 7
Den enda säkerhet som de livs-former som vägrar underordna sig strävar efter är upphörandet av förtryck och exploatering. Den materiella och etiska fattigdom som biomakten begränsar miljontals män och kvinnor till är källan till den osäkerhet som råder i storstaden och styr över befolkningen. Mot detta kan vi inte trilla i fallgropen att begära rättigheter, som innebär mer styrning och därför icke-frihet: den enda gemensamma rätt (diritto) skapas och bestäms genom att revolutionärt praktiseras. Varje önskan, alla behov som multitudens livs-former kan uttrycka har sin rätt. Genom att de uttrycker dem vederlägger de Rätten (il Diritto).

Tes 8
Utan en brytning finns det ingen möjlighet att föra flyktlinjerna bortom maktens herravälde (comando). Varje brytning motsvarar en krigsförklaring från de rebelliska livs-formerna mot metropolernas imperium: minns Genua 2001. I metropolen råder en asymmetri mellan biomakten och livs-formerna, men det är just denna asymmetri som kan bli ett grundläggande vapen i metropolernas gerillakrig: effekten mellan olika livs-former och styrningen skapar ett överflöd och som när det uttrycks med kraft och styrka kan bli en revolutionär organisering av det gemensamma livet.

Tes 9
I metropolen är uttryckandet och sammankopplandet mellan olika krafter och inte mediering det som driver deras intensitet till att köra spelet av subversiva allianser. Konstruerandet och förverkligandet av Rostockrevolten mot G8 2007 visade på styrkan i detta ”spel.” Autonomin, som en strategisk uppgift för att avskilja sig från biomakten, betyder metropolernas politiska sammansättning ett sammanförande av samtliga minoritets-blivanden till ett gemensam-blivande, en horisontell spridning av kontraproduktiva beteenden flyttad till ett enda konsistensplan utan att någonsin skapa en transcendent enhet. I metropolen finns det inget Revolutionärt Subjekt: det finns ett subversionens konsistensplan som låter varje singularitet att välja sin del.

Tes 10
Den viktiga delen i varje social metropolrörelse finns i det överflöd (eccedenza) som den producerar. Varje form av överflöd (eccesso) uttrycker sanningen i en kamp. Det som finns kvar från varje kamp är alltid en gemensam sanning.

Tes 11
Utan ett delat språk finns det aldrig någon möjlighet att dela någon form av rikedom. Språkets gemenskap skapas endast i och genom kamp.

Tes 12
En av största farorna för de autonoma livs-formerna är att vara släpphänt i en teknisk åtskillnad mellan liv och politik, mellan styrandet av det existerande och omstörtande verksamhet, mellan varor och gemensam användning, mellan förkunnelse och materiell sanning, mellan etik och blind aktivism för sina egna skull. Förvirringen mellan vad som är gemensamt och vad som hålls privat, mellan individualism och cynism, skingras igenom praktik, det vill säga genom en etik om det gemensamma som smitts samman i konflikt. Det personliga är biopolitiskt, politik är opersonligt.

Tes 13
Autonomins alla arkitekturer i metropolen är horisontella. Som sådana följer de med organiserande-former i alla dess konstituerande politiska former och vice versa. De maktbaserade arkitekturerna i alla dess former och överallt där det finns, är alla vertikala och det är så de skiljer individerna från det gemensamma. Dessa arkitekturer måste överges, omringas, neutraliseras och, när det är möjligt, attackeras och förstöras. Det enda möjliga vertikala i metropolens autonomi är konfrontationen med makten.

Tes 14
Organisations-formen kan i dagens historiska förhållanden inte vara annat än livs-formen. Den är en icke-normativ reglering av det gemensamma för det gemensamma. Disciplin innebär här inte något annat än den gemensamma organiseringen av odisciplinering. Organisations-formen är konsistensplanet på vilken individer och multituder, affektioner och uppfattningar, reproduktionsredskap och begär, kompisgäng och motsträviga konstnärer, vapen och kunskap, kärlek och sorg cirkulerar: en mängd flöden som går in i en politiska sammansättning som tillåter allas kraft att växa och samtidigt minskar motståndarens. Ett horisontellt mångfaldigande av organisationen i centraliseringen av målsättningar, det är den disciplin (la disciplina) som vi föreslår som artificiellt mått på den revolutionära processen i vilken metropolens subversiva parti skapas.

Tes 15
I metropolen är individer enbart kroppsliga återspeglingar av biomakten, medan singulariteter är den enda levande närvaron (ad essere presenza vive) kapabel till ett blivande. Singulariteter älskar och hatar medan individer är oförmögna att leva dessa känslor, om de inte får dem förmedlade av skådespelet. Därför är de underkastade och neutraliserade redan innan makten blivit närvarande. Individen är biomaktens basenhet medan singulariteten är den minsta enheten som varje praktik inriktad på frihet kan utgå ifrån. Individen är singularitetens fiende. Singulariteten är det mest gemensamma vi kan vara.

Tes 16
Det är dags att börja problematisera kategorin ”medborgarskap”, det arv från en urban modernitet som inte längre existerar någonstans. I en storstad innebär ett medborgarskap bara ett återinträdande i regementalitetens biopolitiska arbete, instämma i det ”lagliga” i en stat, en nation och en republik som inte existerar annat än som en nod i imperiets organiserade repression. Singulariteten överskrider medborgarskapet. Att kräva sin egen singularitet mot medborgarskapet är det motto som till exempel migranter dagligen skriver med sitt blod längs Medelhavskusten, i de revolterande flyktingförvaren CPT, på stålmuren som skiljer Tijuana från San Diego eller på den hinna av kött och cement som skiljer romernas bidonvilles från skammens glittrande innerstan. Medborgarskap har blivit en belöning för trogenhet mot den imperiella ordningen. Singulariteten klarar sig så fort den kan lyckligtvis utan medborgarskapet. Endast singulariteterna kan riva murarna, gränserna, hinnorna och begränsningarna som skapats av biomakten som herraväldets infrastruktur.

Tes 17
Precis som den kapitalistiska avkastningen (rendita) parasitärt utnyttjar den samhälleliga samverkan i metropolen, sammanfaller politiken med den parasitära avkastningen (rendita) i styrningen av multitudens livs-former: ett våldsamt eller ”demokratiskt” avtvingande av samförstånd, det privata offentliga användningen av det gemensamma, och det missbrukande utövandet av en tom suveränitet över samhället är de sätt som den politiska inkomsten (rendita) göder sig i skuggan av det globala kapitalets skyskrapor. I metropolen är det politiska (il politico) den enda möjligheten som är kvar av att utöva det gemensamma och en mångfald tidsfrister (scadenza) för dess appropriering. Man ska aldrig bedriva politik (la politica), om man vill nå en ”punkt det inte finns någon återvända ifrån”. Politiken (la politica) är alltid en form av regerande. Det politiska (il politico) är ibland revolutionärt.

Tes 18
Den biopolitiska metropolen administreras enbart genom styre (governance). Sociala rörelserna, de autonoma krafterna och alla dem som verkligen önskar omstörta status quo har insett att när en kamp börjar ska man aldrig skulle begå det fatala misstaget att genast förhandla med ledningen (governance), sätta sig ned vid deras ”bord”, acceptera dess former av korruption och därmed bli deras gisslan. Tvärtom är det nödvändigt att redan från början påtvinga makten (governance) ett slagfält, tidsfrister och även kampens former. Först när maktbalansen omkullkastas till förmån för autonomin i metropolen kommer det att vara möjligt att förhandla om maktens (governance’s) kapitulation och samtidigt stå fast, på stadiga ben. Det utomordentliga Ungdomshus-upproret i Köpenhamn visar på det som är möjligt, om man bara har modet att ta initiativ och hålla fast vid det.

Tes 19
Just när arbetet har blivit överflödigt i metropolen måste alla, paradoxalt nog, arbeta intensivt hela tiden, från vaggan till graven och kanske ännu längre. Tvånget att arbeta är alltmer uppenbart en politisk skyldighet påförd befolkningen så att den kommer att vara foglig och lydig, producerandes varor på löpande band och individuellt sysselsatta i produktionen i och för sig själva som imperiella subjekt (sudditi). Vi förespråkar arbetsvägran och skapandet av andra former av produktion och reproduktion av livet som inte är belastat under lönens ok, som inte ens är språkligt definierbara av kapital, som utgår ifrån och avslutas i det gemensamma, i allmänningen. En garanterad inkomst i metropolen kan bara bli ett gemensamt faktum när praktikerna med appropriering och autonomins expanderar över territoriet och massivt tvingar fram en ny maktbalans. Fram till man nått en sådan maktbalans finns det risk att en garanterad inkomst istället kommer att – som till exempel det som sker i de lokala och regionala förslagen om en så kallad ”medborgarlön” – utvecklas till en fragmentering av allmänningen, det gemensamma, och i en hierarki av livsformerna. 60-talets och 70-talets autonoma erfarenheter har lärt oss att det först när vi faktiskt kan finna det gemensamma i våra liv, att riskera dem i kampen, som alla egalitära anspråk blir resonliga. I vår historia har det aldrig funnits ett ekonomiskt krav som inte varit omedelbart politiskt: precis som när fabriksarbetare förr sade ”mer lön åt alla” och det då betydde ”mer makt åt alla”, betyder idag ”inkomst åt alla” samtidigt ”makt delad av alla”. Som singulariteter som har valt att vara på den subversiva sidan måste vi ha modet att bygga och dela det gemensamma och allmänningen framför allt mellan oss själva. Detta är vad som kommer göra oss starka.

Tes 20
En ny sentimental utbildning är på gång i rebellsamhällena, uppfinnandet av och de mikrofysiska experimenten med denna är på dagordningen för varje sann revolutionär erfarenhet som slåss mot imperiet idag. Man kan inte tala om vänskap, kärlek, broderskap och systerskap, om man inte gör det som en del inom upprorets strategiska framskridande mot biomakten och för det gemensamma. I samma ögonblick som en vänskap uppstår, som kärleken blir det gemensammas kraft eller ett gäng bildas för att bekämpa herraväldet (dominio), framträder deras fiende vid horisonten. Förstörelsen av den kapitalistiska metropolen kan bara vara ett resultat av en irreducibel kärlek och av de gemensamma försöken från alla singulariteter som med glädje kommer att resa sig mot lidandets präster och de hyrda ligister som satts att försvara maktens torn. Den kommande kommunismen kommer uppstå ur multitudens livs-former som valt det gemensammas parti mot biomakten.

Smid planer, var redo.

/ Marcello Tari, Plan B-Byrån

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Aldrig förr har de fattiga tvingats betala hela krisen, Jinge skriver Gott Nytt År?, Kaj Raving skriver Gott Nytt År önskar jag er alla – och avger ett nyårslöfte, Bo Myre skriver Best of 2000, Fredrik Jönsson skriver Är hedersvåld från sverigedemokrater bättre?

Den 7 april 1979 grep polisen Toni Negri i Milano. Samtidigt greps ett 20-tal personer i Padua och Rom, däribland Negris assistenter Luciano Ferrari Bravo, Guido Bianchini, Sandro Serafini och Alisa del Re vid den statsvetenskapliga institutionen i Padua. Dessutom greps författaren Nanni Balestrini, journalisten Giuseppe “Pino” Nicotri, redaktören för tidningen Rosso Emilio Vesce och Oreste Scalzone. Franco Piperno anhölls i sin frånvaro, och greps senare i Paris under spektakulära former.

Den offentlig åklagare Pietro Calogero, som ledde utredningen, förklarade för media att Brigate Rosses strategiska ledning gripits. Dagen efter lade även den offentliga åklagaren Gallucio från Rom till åtalspuntker mot Toni Negri, att han skulle varit bakom kidnappningen och mordet på fd statsministern Aldo Moro.

De flesta gripna anklagades för att ha bildat en ”subversiv förening” (§27) och ”deltagande i väpnad grupp” (§306). Negri anklagades även för att ha planerat ”beväpnat uppror mot statsmakten” (§284), en fascistlag som aldrig tidigare använts i republiken. Negri utredes för att som ensam åtalad vara strategisk ledare för Röda brigaderna, inte tillsammans med de historiska grundarna Curcio, Franceschini och Ognibene, som sedan årtal suttit fängslade. Bland annat utredes om Negri och Nicotri varit de som ringt in telefonsamtal under gisslandramat till Moros familj med krav.

7 aprilprocessen blev startskottet på en våg gripanden av autonoma kommunister i hela Italien. Kort efter de första tjugo greps redaktionen för tidningen Metropoli, Libero Maesano, Lucio Castellano och Paolo Virno i Rom, och anklagades även de för planera beväpnat uppror mot statsmakten.

Den andra vågen arresteringar skedde 21 december 1979. Mot åtalslättnader pekade tjallaren Carlo Fioroni ut en rad personer som varit aktiva i början av 70-talet i Potere Operaio. Det tvivelaktiga användandet av Fioronis vittnesmål ledde till nya åtalspunkter mot Negri för attentat, mord och kidnappningar i Milano.

Rättsprocessen byggdes upp kring ”Calogeros teorem”, ett antagande att Röda Brigaderna och Autonomia Operaia Organizzata var en del av samma struktur, ett terroristparaply som leddes av den ”onda hjärnan” Negri. Båda organisationsstrukturerna ansåg Calogero egentligen var en fortsättning på organisationen Potere Operaio, som bara skenbart skulle upplösts 1973. Autonomiarörelsen skulle vara massgrenen, den massillegalitet som det underjordiska avantgardet Brigate Rosse värvades ur, allt underställt Negris strategiska ledning. Grundbulten i teoremet var den mord- och kidnappningsåtalade Fioronis vittnesuppgifter, som gavs igengäld på strafflättnader.

Men Calogeros teorem var en fantasiprodukt och målade upp en struktur och samband som inte existerade. En efter en lades åtalspunkterna ner mot Toni Negri. Tyngsta stöten mot teoremet gavs i april 1980 när en tjallare i Brigate Rosse hävdade att Negri inte hade någon koppling till Röda brigaderna. Röstundersökningar visade dessutom att det inte var Negris röst på samtalen till Moros familj. Åtalen mot Negri för att ligga bakom mordet på Moro lades ner. Även åtalet för deltagande i väpnad grupp lades ner, men åtalspunkten om uppror mot statsmakten låg kvar.

Calogero förklarade att främsta vittnesmålet mot Negri ”var Negri själv”. Åtalet för uppror mot statsmakten byggdes enbart på utdrag ur de böcker Negri gett ut under 70-talet, pamfletter som ”Dominans och sabotage” och ”Arbetarpartiet mot arbetet”.

Amnesty international började 1981 arbeta med rättsfallet och riktade hård kritik över hela rättsförfarandet mot autonomia pga vagheten i åtalspunkterna som var omöjliga att bemöta och den svaga bevisföringen. Amnesty kritiserade användandet av preventiva häktningar och speciallagar, vilket bröt mot internationella konventioner. Italienska lagen gav åklagaren rätt att häkta personer i två år inför rättegång, och i specialfall i fyra år. Genom att hela tiden ändra åtalspunkterna, hålla rättsutredningen öppen och lägga till nya åtalspunkter så kunde häktningarna förlängas in absurdum. Internationella upprop från kända franska intellektuella, som Michel Foucault, Felix Guattari, Jean-Paul Sartre och italienska som Massimo Cacciari, Mario Tronti och Umberto Eco krävde att processen mot Negri och de andra åtalade skulle läggas ned. I slutet av 1982 satt 143 åtalade i 7 aprilprocessen mot Autonomia. Totalt beräknades 1500 personer sitta gripna 1980 i olika rättsprocesser mot politiska vänstergrupper.

Sommaren 1983 frigavs Toni Negri tillfälligt, efter en kampanj från Radikala partiet, som fick Negri invald i parlamentet vilket gav honom åtalsimmunitet. Hösten 1983 flydde Negri till Frankrike när hans imunitet drogs in.

I juni 1984 hölls slutligen rättsprocessen mot Autonomia. Då hade många suttit häktade i fem år. I rättegången dömdes 55 personer dömdes för väpnad grupp eller subversiv sammanslutning, till sammanlagt 500 års fängelse. Rättsprocesserna fortsatte till högre instans ända fram till mars 1987. Flera friades då för väpnat uppror och flera åtal för deltagande i väpnade grupper lades också ner i brist på bevis. De personer som släpptes kom ut till en autonom rörelse som helt slagits i spillror.

Totalt beräknas 60 000 personer gripits från 1968 och framåt, varav 6 400 fick fängelsestraff. När Negri återvände till Italien från sin franska exil 1997 för att kräva amnesti för alla fångar och avtjäna resten av sitt fängelsestraff satt fortfarande 200 autonoma fängslade.

Många av de personer som suttit fängslade för Autonomia deltog på det öppna mötet i kommunhuset i Padua kvällen den 7 april 2009, 30 år efter Calogero inlett sitt korståg mot Autonomia. Själv missade jag allt, utan fick nöja mig med att följa de streamade sändningarna på Radio Sherwood. Men samma kväll startade vi en studiecirkel i Stockholm med 15 deltagare på just de texter som Negri fängslades för, de upprorspamfletter som finns samlade i Books for burning.

När vi organiserade 77-festivalen i Stockholm fångade vi träffande varför Autonomiarörelsen och händelserna 1977 (som krossades med rättsprocessen 1979) talar så starkt till oss fortfarande:

1977 var inget nytt 1968. 1977 var både våldsamt och kreativt – en revolt som var okontrollerbar och som inte begränsade sig till vare sig fabriker eller universitet. Sammansättningen liknade inte något tidigare. Partier, fackföreningar, folkrörelser, ortodoxa vänstersekter – de fann sig alla förbisprungna. Istället baserades revolten på smågrupper som multiplicerade sig, på do-it-yourself och vildvuxna nätverk. Fanzines, aktionsgrupper, självlärda band med tre ackord, piratradiostationer, husockupationer, självorganiserade konserter, militanta demonstrationer.

Om 1968 var studenternas och massarbetarna vid de löpande banden i de fordistiska fabrikernas revolt var 1977 föraningen av något annat, en helt annan klassammansättning, där arbetslösa, visstidsarbetare, skolavhopparna, vårdarbetare, de småkriminella och bostadslösa möttes i sina direkta återtagande av den samhälleliga rikedomen. En autonom rörelse reste sig, som inte bara konfronterade stat och kapital, utan även kolliderade med den institutionaliserade arbetarrörelsen.

1977 blev repressionens år. Där en kvävande normalitet återupprättades efter ett decenium av vänsterkamp. Den tyska hösten slog hårt mot alla vänsteraktiva och blev en föraning av “kriget mot terrorismen” som ursäkt för att kväva även de nya sociala rörelserna.

30 år har passerat. Men ändå talar 1977 direkt till oss, så mycket starkare än 1968 någonsin gjort. Energin, revolten, kreativiteten, ilskan är lika aktuell idag. Erfarenheterna från 1977 är direkt överförbara till oss. Partiernas kris, massrörelsernas sammanbrott, representationens tappade legitimitet – alla de tecken som visade sig 1977 är idag fullt utblommade. Det gamla systemet har inga lösningar, inga kompromisser att erbjuda längre.

Bränderna i Rosengård. Ilskan efter Ungdomshusets stormning i Köpenhamn. Osynliga partiets yviga protester mot påförandet av osäkra anställningar. Nätverken som blommar upp, snabbt sprider sig och sedan försvinner, för att sedan återuppstå med förnyad kraft. 1977 visade på revoltens framtid.

Från Konfliktportalen.se: andread0ria skriver Ian Tomlinson RIP, Björn Nilsson skriver Spola det där dj-a Forum, slutstadium skriver Jag har tittat på länge nog, salkavalka skriver KORT UPPDATERING OM POLISMORDET I LONDON, Björn Nilsson skriver Kan Keynes rädda oss rätt av?

Med en aggressiv höger vunnit regeringsmakten, där Berlusconis stöd i opinionsmätningarna bara ökar, ser situationen mörk ut. Mötet på Rivolta försökte dock hitta öppningarna. Det är inte bara vänstern och de sociala rörelserna som krisar: globaliseringens kris (sammanbrotten i förhandlingsrundorna av frihandelsavtal, svårigheten att nå legitimitet, folkomröstningarna mot EU-konstitutionen, de globala krigen som aldrig når stabilitet) sammanfaller med nyliberalismens kris (finanskrisen, bankkonkurserna, matupploppen) – kriser som både drabbar oss, men som också skapar blockeringar för kapitalismen och öppnar nya motståndsmöjligheter.

De hundratalet presentationerna av olika kamper skissade fram konturerna på en ny politisk rörelse, gemensamma drag och beröringspunkter, i en process av konstituerande absolut demokrati. Denna rörelse saknar fortfarande en ”logo”, ingen gemensam organisation eller profil kommer forceras fram, utan det är något som kommer att växa fram de kommande månaderna mellan projekten i en process av olika kamper. Betoningen ligger på vad man gör, inte vilka man är. Men även om ingen ny kollektiv identitet är formad, så antydde ändå flera av mötestalare de centrala begrepp som många av rörelsens praktiker och slogans skulle komma att formas runt i globaliseringen och nyliberalismens kris: frihet, oberoende, territorium och rörelseautonomi.

Trots försöket till en positiv stämning på Rivoltamötet, är det en rörelse ur civilsamhällen under attack, som formerar sig. Högerns attack mot civila samhället och sociala rörelser sker på många plan samtidigt: dels genom nedskärningspolitiken som slår hårt mot framför allt den offentliga utbildningen och universiteten, genom ”säkerhetspolitiken” med patrullerande militärer på gatorna, trakasserier och rasistiska angrepp på migranter, dels regeringens försök att köra över lokala proteströrelser i miljö och fredsfrågor (No Tav, No Dal Molina, motståndet mot sopdumpning i Neapel osv), Berlusconiregeringens upprivande av de små sociala reformer kring osäkra anställningar som vänstern han genomföra, och slutligen de ökande angreppen på sociala center från högern i hela Italien.

”Vi tänker inte betala er kris”

Knappt en vecka efter mötet exploderade en första våg av sociala protester, gemensamt organiserad av studentrörelsen och basfacken CUB och Cobas. Det som utlöser protesten är regeringens så kallade Gelmini-reform, lag 133 som innebär en privatisering av de italienska universiteten, nedskärningar för forskning och mindre offentliga fonder för utbildning. Studentrörelsens kopplar direkt samman privatiseringen med den globala finanskrisen: ”universiteten ska inte betala er kris.”

Fredagen den 17 oktober hade basfacken utlyst en generalstrejk i Milano och Rom i utbildning, transport och offentlig sektor. Generalstrejken övergick i en generaliserad strejk, i hela det sociala rummet. I Rom började studentrörelsen protesterna redan dagen innan. 10 000 studenter deltog i ett stormöte på universitetet mot lagförslaget. Studenterna höll därefter en demonstration som blockerade stadens gator. Under två timmar blockade de finansministeriet, och sedan ytterligare en timmes blockader av tågstationen Termini. Demonstrationen återvände därefter till universitetet La Sapienza i San Lorenzo och ockuperade litteraturfakulteten. Dagarna efter ockuperades även fysik-, kemi- och statsvetenskapliga fakulteten av studenter.

I Milano hölls en demonstration med 50 000 fackföreningsmedlemmar och studenter under anti-Gelminidagen. När 2000 studenter efteråt försökte blockerade norra järnvägsstationen vid Piazzale Cadorna anfölls de av karbinjärpolis, som besköt dem med tårgas och slog dem med batonger. Ett tiotal studenter skadades. Under dagen dök även de prekäras skyddshelgon San Precario upp i igen i Milano. På vår tids katedral, börshusets port, spikade han upp 95 teser om osäkra anställningar, precis som Martin Luthers teser 1517 på kyrkoporten i Wittenberg.

I Florens hölls ytterligare en massdemonstration med 40 000 deltagare. 600 studenter blockerade tågstationen och olika universitetsinstitutioner. Andra demonstrationer hölls under dagen i Genua, Cagliari, Aquila, Parma, Pavia, Perugia, Palermo, Turin och Napoli. Även i Napoli ockuperades en universitetsinstitution av studenterna. Media har redan börjat prata om protesterna som en ny italiensk CPE-revolt ala Frankrike 2006.

Berlusconi höll en presskonferens onsdagen 22 oktober, förklarade att han inte tänker backa om lagförslaget med nedskärningar i offentliga studier, och hotade att polisen skulle börja storma de ockuperade universitetsinstitutionerna.

Studentrörelsen har utropat fredagen 7 november som en ny aktionsdag mot lagförslaget, och ytterligare en generalstrejk är varslad till fredagen den 14 november.

Inbördes hjälp

Under möteshelgen på Rivolta hölls även en assembly för de italienska sociala centren, för att diskutera hur de skulle försvara de nya angreppen på frizoner från högerregeringen. Bara några dagar senare, den tisdagen 21 oktober, stormades på militärt maner två sociala center och vräktes, det återockuperade centret Laboratori Paz i Rimini och sociala centret Horus i Rom. Stormningarna utlöste direkt en rad aktiviteter på gatorna i båda städerna.

Efter att postfascisten Alemanno valts till borgmästare i Rom har hoten mot de 23 sociala centren där ökat. Som motvikt mot försöket att dela upp de sociala centren i ”goda” och ”onda”, de som sysslar med ”kultur” och de som ockuperar för boende, har för första gången alla Roms sociala center gått ihop och slutit ett gemensamt avtal om ”inbördes hjälp” och att gemensamt stödja varandra vid vräkningshot. Uttalandet underteckades av sociala centren Acrobax, Angelo Mai, Auro e Marco, Brancaleone, Corto Circuito, Decolliamo, Esc, Forte Prenestino, Horus occupato, Intifada, Kollatino, Lucha y Siesta, Onda Rossa 32, Rialto, Sans Papiers, Spartaco, Spazio occupato Il comitato primavalle, Strada, Strike, la Torre, Villaggio Globale, Vittorio occupato och Zona a rischio.

Territoriet i revolt

Precis som med protesterna mot privatiseringarna inom utbildningsväsendet och den hårda linjen mot ockupationer, har Berlusconi valt att köra en hård linje även mot alla lokala proteströrelser. En av de stora valfrågorna Berlusconi lovade genomföra, var att snabbt komma till rätta med sophanteringen i Neapel. En av hans ”lösningar” var att sätta in militären och storma den dalgång som lokalbefolkningen i Marano, Chiaiano och Mugnano ockuperat i nästan ett år för att hindra upprättandet av en enorm sopdumpningsplats i ett av Neapels sista grönområden, en sopstation som klassats som en ”miljökatastrof”. Militären rev ner alla barrikader, drev bort det permanenta presidiet som vaktat området och upprättade en egen bevakad zon med militärpatruller och taggtråd. Lördagen 28 september hölls en protestmanifestation mot den militära belägringen med 10 000 lokalbor. Bara en halvtimme efter att manifestationen påbörjats blockerades och stormades den av karbinjärpoliser. Karbinjärerna hade tidigare på dagen omringat och gripit personer vid det sociala centret Insurgencia för att hindra dem att ta med sig skumgummi och plast, material som skulle kunna användas för att pressa sig igenom polisavspärrningar och vara skydd mot polisbatonger. Motståndet i Chiaiano fortsätter, men har tvingats söka nya former för att undkomma den allt hårdnande repressionen mot dem.

I motståndet mot konstruktionen av den nya Natobasen Dal Molina i Vicenza har det gått bättre. Den lokala proteströrelsen och de sociala centren genomförde en gemensam vallista i kommunvalet, vilket gav vänstern seger. Därigenom kunde man besluta om att genomföra en folkomröstning lokalt om den amerikanska militärbasen. Den 5 oktober deltog närmare en tredjedel av lokalbefolkningen i staden i folkomröstningen, och en överväldigande majoritet, 95,66% ställde sig mot en Natobas. Planerna är fortfarande inte stoppade, regeringen hotar att köra över kommunen, och det råder därigenom en öppen konflikt mellan Vicenza och Berlusconiregeringen.

En dödlig cancer

En cancer äter långsamt upp Italien, rasismens cancer. Den nya högerregeringens tal om ”säkerhet” visade sig inte omfatta landets invandrare, som utsatts för allt mer trakasserier och angrepp. ”Säkerhetspaketet” riktat mot ”invandrarbrottslighet” har lett till en explosionsartad ökning av grovt våld mot migranter. Två händelser den senaste månaden har fått extra stor uppmärksamhet. Den 14 september slogs den 19 åriga migranten Abdoul till döds av butiksägare i Milano, anklagad för att ha snattat ett paket kakor. De sociala centrens antirasistiska minnesmarsch som hölls några dagar senare, 20 september, angreps av polisen. Den 19 september skedde en blodig massaker i Castelvolturno, Neapel, där camorran sköt ihjäl sex migranter från Liberia, Ghana och Togo, som mejades ner av fyra personer med pistoler och kalashnikovs som sköt 130 skott mot dem. Media var snabba att utmåla händelsen som en ”intern uppgörelse” mellan kriminella, vilket väckte enorm vrede i det svarta communityt, eftersom flera av de döda var vanliga arbetare utan någon brottslig koppling alls. Dagen efter blockerade upprörda migranter hela stadsdelen och kravaller utbröt. 4 oktober höll de lokala migrantorganisationerna tillsammans med sociala centret Ex Canapificio en stor demonstration med 15 000 deltagare mot det rasistiska våldet, mot camorran och mot den rättslösa situation som regeringens säkerhetspaket skapat.

Konfliktkamrater: Martin på Dagens konflikt manar vänstern att det är dags att gå på offensiven, Petter tipsar om bloggar som eldar mot högerpolitiken, Kim Müller diskuterar de senaste peppande aktionerna i Lund och Malmö, Vardagspussel diskuterar myten om vänstern som ickearbetande, Redundans ger oss en inblick i hans överbelastade liv i och emot kapitalet.

]]> http://guldfiske.motkraftblogg.net/2008/10/23/ar-noll/feed/ 3