Sovjeten, arbetarrådet, fabriksrådet. Organiseringen utifrån position i produktionen, utifrån lönearbetet, sin yrkesbransch. Direkt inom ”produktionens hemliga verkstad”, där mervärdet skapas och exploateringen äger rum. Arbetarklassen som subjekt har här en central position, arbetarmakten riktas mot kapitalet i dess hjärta, i själva värdeförmeringsprocessen. Maktmedlen är väl kända, hotet finns att blockera arbetsprocessen (och därigenom värdeförmeringsprocessen), oavsett om det gäller den etablerade arbetarrörelsen (med sin säljande av arbetsfred och hot om stridsåtgärder, som strejken) eller den ”andra” arbetarrörelsen (förbättringar genom stärkande av arbetarautonomi, genom direkta aktioner, sabotage, ”facklig gerillataktik” osv).

Kommunen. Organiseringen inom territoriet, proletariatet som sluter sig samman i sitt område och tar strid för det. Territoriella kampen går bortom produktionen, sker ofta snarare i cirkulationen (kring priser, fördelning) och i reproduktionen. Den etablerade arbetarrörelsens satsning på kooperationen, byggandet av mötesplatser som Folkets hus, hyresgästföreningar. Den ”andra” stadsrörelsens kamper om pris (moralisk ekonomi), reapproprieringar, ockupationer. Men också upploppen, tumultet, ockupationen av stadsrummet, plundring och sabotage. Stadskamperna, upprättandet av kommunen, har historiskt samlat en bredare samling subjekt än enbart den strikt lönearbetande klassen, som hemmafruar, ungdomar, arbetslösa, ”trasproletariatet”.

Medan sovjeten, kampen på arbetsplatsen, kommit att riktas direkt mot kapitalet, har kommunen, de territoriella kamperna, oftast hamnat i direkt konflikt med staten, och i sin radikala form fått en insurrektionell karaktär. De flesta stora konflikter har traditionellt fungerat på dessa båda plan, arbetsplatskamperna har spillt över och kommit att engagera hela lokalsamhället. Men kan man verkligen jämställa aktörerna på dessa två arenor? Vilka former av subjektivitet uppstår i dem, vilken styrkeposition kan de uppnå och vilka maktmedel står till deras förfogande?

Frågeställningen blir än mer intressant när det fordistiska arbetet allt mer förlorat sin centralitet, bredvid de fasta anställningarna på massarbetsplatser växer snabbt andra kontraktsformer med visstidsanställningar, svartarbete, egenföretagande och andra kontraktuellt mer osäkra anställningsformer inom en ”postfordistisk” produktion – mer utspridd i rummet, och mer flexibel i tiden, områden där arbetarrörelsen, vare sig den etablerade eller ”andra”, funnit sina organisationsformer och maktmedel. Med skiktningen av arbetsmarknaden i subjekt med rättigheter och rättslösa ”papperslösa”, med delar av arbetskraften exkluderad från arbetsmarknaden och betraktad som oanställbar, med en ökande arbetslöshet som följd av den ekonomiska recessionen – verkar vi se en ökning av de territoriella kamperna, medan kamperna inom den direkta produktionsprocessen försvagas. Eller kommer kommunen och sovjeten som modeller allt mer flyta samman? Jag ska försöka se närmare på exempel från de senaste årens kampcykler i Frankrike, Italien, Tyskland och Argentina och se hur diskussionerna gått där, för att leta ledtrådar. Bloggen får fungera som en loggbok i det sökandet.

Tumult och rebeller

Niccolò Machiavellis Republiken har äntligen kommit översatt till svenska, efter nästan 500 års väntan. Skriften, som han sammanställde samtidigt som Fursten, är inte någon hyllning till demokratin som statsskick, vilket den ibland skildrats som, men den innehåller ett intressant erkännande av den folkliga makten (Machiavelli använder ofta begreppet multituden, vilket inte finns med i den svenska översättningen). Om Machiavellis målsättning med Fursten är att lämna rekommendationer för den härskare som ska kunna ena hela Italien, är hans syfte med Republiken att diskutera det mest hållbara styrelseskicket. Han skiljer på tre styrelseformer, men ser att alla tre bär på nackdelar och alla har en degenererad sida. Furstendömet/monarkin riskerar med tiden att övergå i tyranni, aristokratdömet i ett fåvälde och demokratin i anarki/pöbelvälde, där de olika styrelseskicken cykliskt också sinsemellan avlöser varandra: tyrannin ersätts av aristokratdömet, fåväldet av demokratin, pöbelväldet av monarkin. Modellen för en hållbar stat hittar Machiavelli i Titus Livius beskrivning av republiken Rom, som genom sin blandkonstitution lyckas balansera ut de olika klassintressena mot varandra och därigenom bli hållbart i tid.

Den nödvändiga motvikt mot aristokratin i romerska republiken, som hindrade dem att bli ett självberikande fåvälde, var de folkliga upploppen. Machiavelli menade att upploppen hade en vitaliserande effekt på republiken, och tvingade fram ett erkännande av folktribunerna, ett folkmaktorgan som satte press på och balanserade aristokratin.

”Ty de goda exemplen är en följd av god utbildning, god utbildning en följd av goda lagar och goda lagar en följd av de tumult som många tanklöst fördömer. De som noggrant studerar följderna av dessa tumult kommer inte att finna att de ledde till någon förvisning eller något våld som var till nackdel för det allmänna bästa, utan lagar och institutioner som tjänade den allmänna friheten”.

Upploppens funktion var därför i Rom inte statshotande, enligt Machiavelli, utan blev statsbevarande, klassmotsättningen överdeterminerades och gjordes istället till en grundpelare för att upprätthålla republiken.

”Någon säger kanske att medlen var extraordinära, nästan barbariska, då man såg hur folket samlades för att skrika mot senaten, hur man i senaten skrek mot folket, hur män sprang besinningslöst genom gatorna, bodar stängdes och alla plebejer gav sig av från Rom – allt händelser som minst sagt skrämmer alla som läser om dem. Till detta säger jag att varje stad bör försäkra sig om att folk kan få utlopp för sin ambition och särskilt städer som i viktiga frågor vill stödja sig på folket.”

Om multitudens upploppen kunde ha en positiv funktion för staten hos Machiavelli, var multituden hos Hobbes allas krig mot alla. Hobbes vände sig mot Aristotoles syn på en naturlig ordning, att människan är ett socialt ”politiskt djur” som har behov av varandra. I Hobbes De Cive, där han lägger fram sin teori om den absoluta makten, utgår han från att människorna är naturliga fiender med varandra eftersom de vill samma sak och konkurrerar med varandra, konflikten är redan given. Som självbevarelse behövs ett lagsystem, ett samhällskontrakt, där det överförs på en att representera alla andras behov av självbevarelse. En (suverän) som kan besluta över livet och över döden. Den representativa personen (lat: mascera) representerar allas behov att hålla sig vid liv. Någon ges en ”omotsättbar rätt”, vilken ger alla andra rätt och samtidigt får sin auktorisering av alla andra.

Suveränen har alltid ett territorium, inom det utdelas och fördelas rättigheter/straff. Suveränen har som sin speciella uppgift att neutralisera konflikter (allas krig mot alla), påföra en respekt för lagen genom hot om straff. Legitimiteten ges genom representationen av allas behov av överlevnad, inte genom sin styrka i sig, utan genom ett auktoriserande av ett ”oss”.
Rebellen är de som hotar denna ordning, som hotar suveränens legitimitet genom ifrågasätta detta gemensamma ”oss”, det gemensamma folket samlat under en suverän. Rebellen är den som återinför bellum (re bellum), kriget, återöppnar ett allas krig mot alla, inbördeskriget, klasskonflikterna. Den sociala freden för alla, suveränens uppgift, hotas av rebellen.

Hos Machiavelli och Hobbes möter vi två motsatta perspektiv, två motsatta effekter: som insurrektionell form som hotar statsmakten och suveräniteten, genom att rasera den sociala freden, eller som ett ”collective bargaining by riot”, en form som kan införlivas för en ökad stabilitet. Kanske kan dessa båda perspektiv vara viktiga att ta med sig när vi betraktar den upprorsvåg som sveper genom Europa i finanskrisens spår.

Trasproletariatets och småbourgeoisins ideologi

När den ryska vänsterbolsjeviken Nikolai Bukharin 1922 släppte sin stridsskrift ”Anarkism och vetenskaplig kommunism” i Ryssland, väckte den direkt översatta pamfletten stor förundran och vrede i den italienska anarkiströrelsen. De två röda åren med fabriksockupationer hade just passerat, där Gramscis rådsinfluerade kommunister gjort gemensam sak med anarkisterna i klasskampsvågen i fabrikerna. Att i det läget från Moskva bemötas med draper om anarkister som tjuvar och banditer, vars enda intresse i klassrörelsen var att genomföra ”individuella exproprieringar”, för att stoppa rikedomar i egen ficka, tedde sig som en märklig anklagelse gentemot den faktiska rörelsen i fabrikerna.

”Anarkismen är inte proletariatets ideologi, utan ideologin för grupper som förlorat klasstillhörighet, inaktiva grupper som saknar koppling till allt produktivt arbete: det är trasproletariatets ideologi, en kategori folk som hämtar sina rekryter från proletärer, ruinerade borgare, dekadenta intellektuella, bönder som slängts ut ur sina familjer och fattiga; en hopklumpning av folk som inte klarar av att skapa något nytt, något av värde, bara att ”konfiskera” det som de lagt händerna på.”

Italienska anarkisten Luigi Fabbri bemötte direkt Bukharin med en rasande pamflett, där han deklarerade att anarkisterna var i lika stor del av arbetarrörelsen och förankrad i arbetarklassen, som bolsjevikerna var, både i Ryssland och Italien. Frågan är om inte Fabbri missade var Bukharins kritik riktade sig, och därför var så oförstående för anklagelserna. Givetvis hade bolsjevikerna ett intresse av att dra en tydlig gräns mot den konkurrerande anarkokommunismen, framför allt i italienska fabriksrådsrörelsen – där Malatestas och Gramscis inflytande var likvärdigt.

Men måltavlan för Bukharins stridsskrift var i lika hög grad riktad in emot det egna partiet. Bolsjevikpartiets kader hade deltagit i omfattande plundringar under ryska revolutionen – vilket inte skett i den italienska fabriksrådsrörelsen – och syftet var att hindra denna spontana exproprieringsrörelse. De samhälleliga rikedomarna skulle likt produktivkrafterna ställas till det gemensamma samhällets förfogande, inte hamna i individuella fickor. Bukharins kritik drabbade därför framför allt Stalins flygel inom partiet, vars uppgift varit att just dryga ut partikassan med bankrån. Kritiken mot det ”anarkistiska beteendet” var inte riktat mot anarkisterna, utan var ett försök att kräva rättelse i de egna leden – fast utan att rikta öppen kritik mot det kommunistiska partiet. Att tillskriva en yttre aktör de egenskaper man själv ville ha bort i den egna organisationen, och på så sätt få igenom samtycke och stärka den inre hegemonin och kontrollen.

Nikolai Bukharins öde blev det samma som alla andra revolutionsveteraner, vid Stalins tillträde anklagades han för ”antisovjetisk verksamhet” och avrättades 1938. Men Bukharins tes om anarkismen som en udda klassallians, ”trasproletariatets och småbourgeoisins ideologi” blev en standardfras bland marxist-leninister, som alltid plockades fram varenda gång anarkismen behövde bemötas genom historien.

Trasproletariatet

Under arbetarrörelsens födelse på 1800-talet behövde arbetarrörelsen inte bara uppfinna politiska kampformer och organisationsformer för att formera sig som klass, utan man behövde även skapa en ny politisk begreppsapparat, nya koncept att beskriva rörelsen, kampen och motsättningarna, begrepp som gick bortom de ditintills existerande politiska och ekonomiska kategorierna. När Marx och Engels skrev Kommunistiska manifestet 1848 var begreppet ”kommunism” bara åtta år gammalt, och de lånade begreppet från ett av de hemliga sällskapen under julimonarkin i Frankrike, för att fylla det med sitt eget innehåll. Begreppet proletärer (proletarius) användes om antika Roms lägsta klass och användes på tidiga 1800-talet mest som nedsättande begrepp med betydelsen samhällets avskräde, knekt och bottenskikt. På 1830-40-talet började det användas inom arbetarrörelsen med en positiv betydelse, för ”fria lönearbetare”. När Marx och Engels i Tyska ideologin (1845) beskriver de antika plebejerna i Rom, skiktet som finns mellan slavar och fria, använder de för första gången begreppet trasproletariat. Med det överför de det gamla negativa innehållet hos proletariatet på denna nya kategori, och frigör därigenom användandet av begreppet ”proletariat” politiskt.

Prefixet lumpen som Marx använde var tyska ordet för trasa, men lump var även en tysk benämning på knekt. Marx ställde aldrig upp en begreppsdefinition av trasproletariatet, likt han gjorde med lönearbetare (de som inte har något annat och sälja än sin arbetskraft), utan använder alltid beteckningen med en empirisk uppräkning av olika kategorier.

I Marx historiska skrifter om de franska revolutionsförsöken och reaktionsåren 1848-1852, i Louis Bonapartes 18:e Brumuaire (1852) och Klasskampen i Frankrike, använder han begreppet 27 gånger. Trasproletariatet beskrivs där som ett ”avskräde från alla klasser”, en suddig upplöst grupp utan kollektiva bestämningar, en ”ickeklass”. Trasproletariatet skildras som det klassegment som var basen för Louis Bonaparte’s statskupp i Frankrike 1848, det stöd som fick honom att ställa sig över proletariatet och bourgeoisin.

Inom den marxistiska traditionen används beteckningen oftast för att beskriva ”deklasserade” eller klasslösa kategorier, och man betonade deras böjelse åt att delta i reaktionära mobiliseringar och allmänna politiska oberäknelighet. Leon Trotsky betonade trasproletariatet som fascismens fotfolk och dess särskilda mottaglighet för reaktionära teorier. Bland marxistleninister, där Partiet och proletariatet oftast hopblandades som kategorier, användes trasproletariatet som polemisk beteckning på de segment av arbetarklassen som valde att stå utanför partiet.

På sextiotalet kom begreppet att få en renässans, och viss revansch. En växande sektor oavlönade, marginaliserade, exkluderade, subkulturella grupper verkade inte representeras av det lönearbetscentrerade proletariatet. Trasproletariatet framstår därför som en lockande kategori för de som vill bedriva en skillnadens politik. Delar av radikala vänstern (Fanon, Black Panther Party, situationisterna, Provos osv) såg trasproletariatet som ett revolutionärts subjekt och deras utanförskap i produktionen som en form av arbetsvägran. (En liknande dagsaktuell vurm för trasproletariatet kan vi se i den svenska anarkisttidningen Yelah).

Huey P Newton och Black Panther Party beskrev semikvalificerade och ”underemployed” arbetare som avantgardet för USAs revolutionära klasser. När fler och fler proletärer blir oanställbara, blir trasproletärer, blir de en revolutionär klass. Black Panther Party försökte organisera dessa kategorier i en territoriell organisering. Frantz Fanon beskrev trasproletariatet i Jordens fördömda (1962) som ”en av de mest spontana och mest radikala revolutionära krafterna hos ett koloniserat folk”, som kunde antingen bli revolutionärt eller kontrarevolutionärt.

Trasproletariatet som identitärt projekt

Nicholas Thouburn gör en intressant deleuziansk och operaistisk nyläsning av trasproletariatet i sin bok ”Deleuze, Marx and Politics” från 2003. Han menar att Marx inte beskrev trasproletariatet som en samling sociala grupper, utan olika former av politisk sammansättning. Han går igenom trasproletariatet (och kontrasterar mot proletariatet) hos Marx utifrån tre perspektiv: trasproletatiatets relation till historien, politiken och produktionen.

Thouburn vänder sig emot den nutida tradition inom den radikala vänstern som sett trasproletariatet som en radikal kraft, en bärare av en mångfald och skillnad. Trasproletariatet är en form av politisk sammansättning som tenderar åt ett upprätthållande av identiteter – det är i proletariatet som en skillnad, ett gränsöverskridande bortom kapitalismens kategorier uppstår, som en form av komplicering och nyskapande inom det kapitalistiska samhällets sociala relationer. Trasproletariatet måste snarare förstås som en uppsättning praktiker inriktade på att stödja en identitet, en identitär rörelse frikopplad från de sociala relationerna.

I Louis Bonapartes 18:e Brumuaire diskuterar Marx den kontrarevolutionära reaktionen i Franrike i slutet av 1840-talet och början av 50-talet, om hur Louis Bonaparte kunde genomföra sin statskupp, utan att stödja sig på vare sig proletariatets eller bourgeoisin:

”Under förevändning att stifta en välgörenhetsförening hade man organiserat lumpproletariatet i Paris i hemliga sektioner, varje sektion leddes av bonapartistiska agenter och i spetsen för det hela stod en bonapartistisk general. Utom av ruinerade lebemän med tvetydiga existensmedel och tvetydig härkomst, utom av förman, äventyrliga element från bourgeoisin, bestod denna förening av vagabonder, avskedade soldater, frigivna fribrytare, förrymda tukthusfångar, skojare, bedragare, lazzaroner, ficktjuvar, taskspelare, sutenörer, bordellvärdar, bärare, litteratörer, positivhalare, lumpsamlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare, kort sagt: hela denna obestämda, brokiga, krigstrykande massa som fransmännen kallar la Boheme. Av dessa med honom besläktade element bildade Bonaparte kärnan i 10 decemberföreningen. En ‘välgörenhetsförening’ – så tillvida som alla dess medlemmar liksom Bonaparte kände ett behov att öva välgörenhet mot sig själva på den arbetande nationens bekostnad. Denna Bonaparte, vilken konstituerar sig som chef för lumpproletariatet, vilken här bara i massomfattning återfinner samma intressen, som han själv personligen fullföljer, vilken i detta utskott, avfall, avskum från alla klasser ser den enda klass, på vilken han obetingat kan stödja sig, det är den verkliga Bonaparte, Bonaparte sans phrase (oförfalskad).”

Bonaparte verkar kortsluta både dialektiken och klasskampen, genom att genomföra en reaktionär revolution tvärt emot både borgarklassen och arbetarklassens klassintressen.

Trots en utvecklad kapitalism under Louis-Philippe och den andra republiken skedde en ”bakåtskridandets revolution”, en historisk anomali genom en reaktionens återkomst.

Loius Bonapart skapade en politisk rörelse med lånade namn, slagord och kostymer – historiska identiteter som lanserades på nytt i en parodisk och farsartad form. Reaktionen försökte återknyta till tidigare historiska händelser, ”frammana historiens andar” för att hjälpa dem. Målet var inte att upplösa eller överskrida dagens identiteter, utan att stärka och upprätthålla dem genom det farsartade återupprepandet. Framtiden, historiens potentiella ”blivande”, skulle blockeras. En identitär rörelse producerar inte ”verklig” historia, den skapar inte historia, utan ”spelar” historia, ikläder sig historiska roller och identiteter. Folk agerar farsartat sina simultanroller som substitut, ”köpta på sprit och korvar”, istället för att överskrida dem.

Här är intressant att dra en parallell till hur historieforskare som Roger Griffin beskriver fascismens ideologiska kärna som en ”palingenetisk ultranationalism”, en rörelse som strävar efter en nationell återfödsel, ett återvändande till en mytisk urhistorisk identitet.

Thouburn kontrasterar trasproletariatets identitära politik genom att lyfta fram Deleuze begrepp ”minor politics” (en ”mindre politik”, eller hur man översätter det). En ”mindre politik” agerar utifrån ”trängda utrymmen”, utan en självsäker tydligt uppritad identitet, en politik inte längre en självrefererande process av självartikulation. Den mindre politiken agerar inom de sociala relationerna, relationer som genomsyrar minoriteterna och bestämmer deras rörelser och får dess politik att bli en politik mot identiteter. Proletariatet saknar en fast bestämning hos Marx, det är inte en specifik grupp, utan syftar enligt Thouburn just på en uppsättning praktiker som utgår från sådana trängda utrymmen inom de sociala relationerna, för att överskrida identitetens bestämningar. Proletariatets rörelse är en antiidentitär rörelse, ett blivande och överskridande, inte ett ”rollspelande”.

Trasproletariatets politiska praktik

Trasproletariatet, är enligt Engels, inte alltid kontrarevolutionär. Det kännetecknas snarare av sin spontanitet och beredskap att gå till handling, och erbjuder sina tjänster åt den högstbjudande.

Marx har en liknande syn, när han skriver om de hemliga sammanslutningarna av professionella konspiratörer. Deras osäkra levebröd, irreguljära liv där mycket hänger på slumpen, prekära och hotade liv, gjorde att denna grupp inom la Boheme hade en böjning åt insurrektionen.

”Det är de som reser och tar befäl över den första barrikaden, som organiserar motståndet, leder plundringarna av vapenaffärerna… Kort sagt, de är insurrektionens officerer”. (Marx & Engels)

Det Marx är kritisk mot konspiratörerna för är deras utomsamhälleliga spontanitet, att spontaniteten sker frikopplad från samhället och de sociala relationerna. De blandar samman att förutsättningarna är rätt för deras konspiration, en lokal revolt, med revolutionen – utan att förutsättningarna för en social revolution föreligger.

Här, i diskussionen om vad som är det revolutionära subjektet, finns en av de stora skiljelinjerna mellan Marx och Bakunin, en kanske mer grundläggande och viktigare skiljelinje än deras skilda syn på staten.

Marx och Bakunin (som av Engels gavs epitetet ”trasprinsen”) var överens om att trasproletariatet stod utanför de sociala relationerna. För Marx hade trasproletariatet en tendens mot att upprätthålla sin identitet, att inte kunna gå bortom den rådande ordningen – de som kunde gå bortom kapitalismen var proletariatet, som var revolutionärt genom att vara ett subjekt immanent i de kapitalistiska sociala relationerna. Hos Bakunin förkroppsligar trasproletariatet däremot i sin nuvarande identitet en sorts faktiskt existerande anarkism, genom sin externalitet till kapitalismens sociala relationer. Bakunin såg arbetarnas integrering i kapitalet som hämmande, att det omöjliggjorde proletariatet som primär revolutionär kraft. Revolutionärerna återfanns istället i bondemiljön, där det fanns en traditionen av bondeuppror, samt bland arbetslösa unga, fattiga, tjuvar – de personer i samhällets marginaler, som flytt, utestängts från och ännu inte inordnats i det framväxande industriarbetet. Det vill säga, just de grupper Marx räknade till kategorin trasproletariatet. Dessa externa revoltörer, ”osynliga lotsar”, kunde generalisera och ena partikulära bonderevolter till en hela folkets revolt.

”Marx talar föraktfullt, och orättfärdigt om detta trasproletariat. För i dem, och bara i dem, inte i det borgerliga skiktet av arbetare, finns hela intelligensen och makten i den kommande sociala revolutionen koncentrerad. En folklig insurrektion är i sin natur instinktiv, kaotisk och destruktiv, och består alltid av en massa personliga uppoffringar och en enorm förlust av offentlig och privat egendom.”

Dessa ”underjordiska” revoltörer ur trasproletariatet hade en inre revolutionär drift immanent i deras identitet, inte i deras klassposition och sammansättning i kapitalismen, som gav dem den rollen.

Position i produktionen

De grupper Marx räknade in i trasproletariatet stod utanför lönearbetssystemet, men var samtidigt beroende av den formella ekonomin. Trasproletariatet har enligt Marx inget riktigt motiv att delta i revolutionen, de kunde till och med ha intresse att behålla sin klasstruktur eftersom trasproletariatets medlemmar ofta var beroende av bourgeoisin och aristokratin för sin dagliga överlevnad. Därigenom kunde de bli en kontrarevolutionär kraft.

Medan trasproletariatet som identitet framträder hos Marx genom ett uppräknande av olika attribut och historiska exempel, saknar däremot proletariatet en tydlig definition eller positiv beskrivning. I Kapitalet är proletariatet märkbart frånvarande.

Enligt Thouburn måste proletariatet hos Marx förstås som en ickeidentitet, någon ”onämnbart” och namnlöst. Det är just genom att vara icke namngivet, odefinierat, som det är så radikalt jämfört med 1800-talets andra identiteter och kategorier.

Proletariatet befinner sig inom den kapitalistiska sociala relationen, inom ett fientligt trängt utrymme, och kan inte hitta en självständig form i förhållande till dessa sociala relationer, utan tvingast ständigt ge sig i kast med dessa. Det är just genom denna ständiga aktivitet som proletariatet sammansätter sig, formerar sig, i försöket att omforma dessa relationer, överskrida dem eller undfly ur dem. Proletariatet formas ur en vägran inom produktionen, mitt i värdeförmeringsprocessen, ur arbetet – men inte som en affirmation av arbetet självt.

Det är i produktionen som exploateringen sker, och det är där arbetskraften sätts att samverka och bli en socialiserad produktionsfaktor – denna mångsidiga samhälleliga förbindelse med varandra skiljer proletariatet från exempelvis produktiva småbönder, som inte är satta i en relation till varandra, och därför inte blir något gemensamt, och som bara är ett kollektiv på det sätt ”en massa ihopsäckade potatisar är en potatissäck”.

Kritiken av arbetet kommer därför inte externt från kapitalistiska relationerna, utan finns immanent i dem. Gilles Deleuze menar i linje med detta att ”Proletariatet är inte arbetarklassen, den är snarare kritiken av arbetets klass”. Proletariatets essens som ett självupphävande överkommande av den ”existerande världsordningen” gör det därigenom omöjligt för Marx att presentera det som en positiv identitet. Marx lämnar därigenom proletariatet som något som kontinuerligt måste försöka finna sin egen form och uppfinna sina egna tekniker och kampformer ur arbetets speciella konfiguration och sammansättning.

Från Konfliktportalen.se: MJE skriver Baghdad: City of walls., autonomak skriver All makt åt partiet!, jesper skriver Antirasistiskt forum 19 April, Job skriver Sex hypoteser, många frågor, och ett konkret tips, Krastavac skriver A Spoonful of sugar helps the marx go down, tusenpekpinnar skriver Jag fattar inte Marx

Del 1: Arbetarundersökningen, deltagande undersökning och medvetandehöjande

Genom nutidshistorian är det möjligt att spåra en ihärdig misstro från de samhällsförändrande rörelserna riktad mot vissa former av kunskapsproduktion och distribution. Å ena sidan är det en misstro mot den vetenskap som hjälper till att utveckla en bättre organisering av makten och exploateringen, så väl som ett misstroende mot de fångstapparater som är riktade mot en mindre kunskap (en underjordisk, jäsandes av obehag och olydnad, som göds av det autonoma sociala samarbetets processer eller rebelliskhet [1]) från de instanser som är ansvariga för att garantera regementaliteten. Å andra sidan är det ett misstroende riktat mot möjliga intellektuella och idealistiska förvandlingar av den kunskap som har sitt ursprung i hjärtat av själva rörelsen. Misstroendet har i vissa fall lett till en impotens. I de processer av kamp och självorganisering som har varit mest livaktig och dynamisk, har det däremot funnits en uppmuntran att producera en egen kunskap, eget språk och egna bilder. Detta har skett genom artikulationsprocedurer mellan teori och praktik, som utgåendes från en konkret verklighet, passerar från det enkla till det komplexa, från det konkreta till det abstrakta. Målet är att skapa en träffande aktiv teoretisk horisont, som ligger nära det ”levdas” sfär, där enkelheten och det konkreta beståndsdelarna ur vilka den har framträtt, får betydelse och potential.

Idag, i begynnelsen på det nya millenniet där våra mödrars och farföräldrars verklighet verkar ha sprängts i bitar före oss (med besegrandet av de systemkritiska rörelserna efter 68-perioden, det Yalta kallade världens slut, försvinnandet av subjektet ”arbetarrörelsen”, slutet på det industriella paradigmet, informationens och teknologins ekonomi, automatiseringen, deterritorialiseringen och omorganiseringen av produktionen, finansekonomin och ekonomins globalisering, affirmerandet av en statsform baserat på krig som en vektor av normativ produktion) [2] och då det enda som är konstant är förändringen själv – denna svindlande förändring – får vissa handlingar en känsla av angelägenhet och nödvändighet. Nödvändigheten att göra sig av med fetischer och ideologiska bakgrunder, som är alldeles för inriktade på Varande och essens, och nödvändigheten att bygga fungerande aktiva kartor, kartografier under utveckling, som framträder ur självorganiseringens dynamik, för att kunna intervenera i det verkliga och kanske förvandla det. Dessa kartor behövs för att orientera oss och kunna röra oss inom ett landskap av relationer och härskartekniker som genomgår en rasande förändring. Men de är också kartor som kan hjälpa oss att se var vi befinner oss i detta hyperfragmenterade landskap, att identifiera en utgångspunkt och en koppling där produktionen av kunskap och subjektivitet sammanstrålar i konstruktionen av det gemensamma och skakar om det reella.

Denna nödvändighet förstärks, i ännu högre grad om så är möjligt, genom den centralitet som ”kunskap” och en hel uppsättning av allmänna mänskliga förmågor (språk, affekter, kommunikationsförmåga, sociala förmågor, lekfullhet och samarbete) har uppnått i att bestämma de ekonomiska värdena i hela företagsvärlden. Med andra ord har de fått en central position i att konkurrera i den globala ekonomins övre echelonger [echelons], de har blivit strategiska resurser – ur den kapitalistiska synvinkeln – för att göra profit och förbindelselänken för en flexibel, utspridd och nätverkad ekonomi. Kopplad till alla dessa förvandlingar (åtminstone vad gäller arbetet) är virtuosen (virtuouso) som modell, just den arbetare som fram till nu setts som oproduktiv, som inte lämnar efter sig en materiell produkt utan har en arbetsuppgift baserad på utförande eller uppträdande (performance) – som underlättar och hanterar flöden av information, nätverkar och harmoniserar relationer, producerar innovativa idéer och så vidare. Virtuosen som figur utmanar genom sina egna handlingar den traditionella uppdelningen mellan Arbete, Handling och Intellekt (Hannah Arendt): intellektet som satts i arbetets tjänst blir offentligt, världslig och dess karaktär som något allmännytta stiger fram i förgrunden. Samtidigt blir arbetet som är inneslutet i intellektet aktivitet-utan-slutprodukt, en ren virtuositet som utövas i relation med andra, de andra som sammansätter produktionens nätverk. I sammansmältandet av intellektet och arbetet, eftersom båda av dem övertagit egenskaper som hitintills varit specifika för handlingen, blir handlingen själv helt överskuggad, efter att dess specificitet utraderats [3].

Något som hänger samman med denna utveckling (inte som en övergripande eller direkt konsekvens, utan snarare som en komplex och paradoxal relation), är det egendomliga mångfaldigandet av experimenterande (och sökande) med tankarnas, handlingens och artikulerandets sfär som hittas inom de sociala nätverk som försöker att förändra sakernas nuvarande tillstånd (och inom en social formation som redan i sig är virtuos, eftersom den tvingas vara det för att överleva). Det handlar om initiativ som utforskar:
1) hur man bryter med ideologiska filter och nedärvda ramar;
2) hur man producerar kunskap som kommer direkt ur den konkreta analysen av livets och samarbetets områden, och direkt ur erfarenheter av obehag och revolt;
3) hur man får denna kunskap att verka för en social förändring;
4) hur man aktiverar den kunskap som redan cirkulerar i rörelsernas nätverk;
5) hur man reapproprierar de mentala förmågorna från arbetets dynamik, produktionen av profit eller av regementalitet och hur man istället förbinder dem med kollektiva (subversiva, förvandlande) handlingar och får dem att ge upphov till kreativa interventioner.

Dessa frågor är helt klart inga nya, även om kontexten som de ställs inom kan vara det. Många av de nuvarande erfarenheterna och experimenten som ställer dessa frågor, har sett bakåt och sökt historiska referenser. De söker efter dessa exempel där kunskapsproduktionen på ett omedelbart och fruktbart sätt varit sammanbunden med självorganiseringen och kampens processer. I denna bemärkelse är det fyra inspirationskällor och tendenser som är möjliga att identifiera de senaste åren: arbetarundersökningar och deltagande undersökningar, feministisk epistomologi och kvinnors medvetandehöjande grupper, institutionell analys och deltagande aktionsforskning. Alla dessa exempel förtjänar (på grund av rikedomen i deras ackumulerade erfarenheter) åtminstone en kort genomgång, i form av en historisk exkurs som tillåter oss att placera dagens diskussioner och strömningar av militanta undersökningar och/eller aktionsforskning. Vi kommer ägna en stor del av detta förord åt denna historiska tillbakablick.

Några inspirationskällor

Arbetarundersökningarna och deltagande undersökningar

Arbetarundersökningen, där arbetarna själva använde tekniker från den akademiska industriella sociologin (en sociologi som utvecklades och användes för att kunna bättre styra över fabriken och grannskapet), började åtminstone med Karl Marx själv. 1881 frågade tidningen Revue Socialiste om Marx kunde utarbeta en undersökning om förhållandena i det franska proletariatet. Marx antog direkt detta uppdrag, eftersom han tyckte det var betydelsefullt för den franska arbetarrörelsen och dess sekter, som hade fastnat i ett tomt språk och ett lättvindigt utopiskt tänkande, för att placera deras kamp i en mer realistisk terräng. Så Marx skrev ihop ett märkligt frågeformulär med över hundra frågor, som distribuerades i tusentals i fabriker över hela landet. Varför var det märkligt? Därför att denna undersökning vägrade anta ett neutralt angreppssätt till arbetets värld, vilket gick emot perspektivet att enbart använda enkäter för ett inhämtande av användbar information eller för att verifiera vissa fakta. Denna undersökning placerade sig själv helt öppet på en sida (den sida som är arbetarnas verklighet) genom frågor som skulle bedömas som partiska av en empirisk sociolog. Det handlade inte om att plocka fram fakta ur en direkt erfarenhet, utan snarare var den i första hand inriktad på att få arbetarna att se kritiskt på sin egen verklighet. [4]

Idén med ”deltagande undersökande”, vilket innebär en undersökningsform som river ner uppdelningen mellan subjektet-forskaren och objektet-den-undersökte dyker inte upp förrän på 50-talet i USA. Dess framträdelse är å ena sidan kopplad till den framträdandet av en industriell sociologi och ett fokus på mänskliga grupperingar som ett specifikt område för sociologiska undersökningar (till exempel Elton Mayos ”human relation”-sociologi [5]); och å andra sidan, i arbetarhistorier [6]). Dessa insikter gjordes däremot enbart ur en akademisk synvinkel. Italienaren Alessandro Pizzorno hjälpte efter att ha importerat denna sociologi till Europa till att utveckla de politiserade dimensionerna i den. Pizzorno började tillsammans med en grupp italienska intellektuella aktivister (däribland Romano Alquati och Danilo Montaldi [7]) att förvandla och radikalisera dessa metoder mellan 1966 och 1967 för att sedan tillämpa dem praktiskt på kamperna i provinsen Cremona.

Under sextio och sjuttiotalet spreds användandet av arbetarundersökningen och den deltagande undersökningen i olika former: den användes av tidningar som Quaderni Rossi och Quaderni del territorio i Italien eller grupper som Socialisme ou Barbarie i Frankrike som ett redskap för att analysera former av exploatering i fabriken och bostadsområdena, såväl som ett instrument för att spåra former av olydnad. Men i många fall användes dessa tekniker av arbetarkretsarna själva, i mer eller mindre flexibla former, utan teoretikernas eller experternas yttre interventioner i processen av självorganiserande. Dessa tekniker användes som metoder för att konstruera plattformar för kamper [8]. I den spanska staten utvecklade tidskrifterna Teoria y Pràctica och Lucha y Teoria sina egna former av arbetarundersökningar, grundade för att skriva klasskampens historia ”berättad av dess egna aktörer” (som underrubriken på Teoria y Pràctica beskrev det).

Ur vår synvinkel är det värt att ägna en särskild uppmärksamhet åt de arbetarenkäter som genomfördes av italienska operaismo (”arbetarism”, en strömning inom arbetarrörelsen) [9]. De unga operaisterna samlades till en början kring tidskriften Quaderni Rossi [10], som försökte förklara arbetarrörelsens kris under 50- och tidiga 60-talet. För operaisterna var det inte möjligt att förstå denna kris enbart som ett resultat av antingen en felaktig teori eller genom ledarskapets och vänsterpartiernas förräderi (ett argument som ortodoxa kommunistiska strömningar och den anarkosyndikalistiska strömningen inom arbetarrörelsen brukar gång på gång framföra). Istället menade operaisterna att krisen hade ägt rum på grund av en omfattande förvandling av produktionsprocessen och i arbetskraftens sammansättning genom införandet av scientific management i arbetet. Därför var syftet med undersökningen att visa de ”nya arbetsförhållandena”. Att se förhållandena för dessa nya subjekt, hur de kunde öppna nya konfliktrum och återuppliva arbetarnas krav blev ett centralt tema för operaisternas praktik och diskurs.

Skiljaktigheter runt tillvägagångssättet och undersökningens fokus framträdde redan direkt från begynnelsen. Som Damiano Palano berättar: ”en ganska grundläggande splittring uppstod kring undersökningens form och mål, därigenom bildades den första Quaderni Rossi-gruppen. På ena sidan fanns en fraktion ’sociologer’ (ledda av Vittorio Rieser) [11] och dessa var den största gruppen. Denna fraktion såg undersökningen som ett kognitivt redskap för att kunna förstå en förändrad arbetartillvaro och var inriktad på att ta fram redskap för att producera en teoretisk och politisk renovering av arbetarrörelsens officiella institutioner. På andra sidan hittar vi Alquati och några andra (Soave och Gaparotto) som utifrån fabrikserfarenheterna i USA och Frankrike betraktade undersökningen som grunden för en politisk intervention inriktad på att organisera arbetarnas antagonism. Detta var en stor skillnad i synen på vad som var undersökningens konkreta mål. Avståndet var däremot ännu större vad gällde metodfrågan: medan den första fraktionen uppdaterade marxistisk teori med teman och metoder från den nordamerikanska industriella sociologin föreslog Alquati istället en sorts strategisk undersökning i fabriksstudien”. [12]

Vad handlade denna strategiska undersökning om som Alquati föreslog, Alquati som utvecklade en metod av deltagande undersökningar tillsammans med Danilo Montaldi och som blev ihågkommen för att han använde sin cykel för att ta sig till Fiat och Olivettifabrikerna? Vad var grunden för denna epistomologiska och metodologiska vändning som fanns i de intressanta användningarna av arbetarenkäter inom den italienska operaismen? För att ta det kort, grunden var en teori om klassammansättning, som senare skulle kompletteras med en teori om arbetarnas självbemäktigande (self-empowerment), även kallat autovalorisering. Dessa koncept sammansmälte med den Lukac-inspirerade ”arbetarteorin” och med en ”koperniansk revolution” påbörjad av Mario Tronti, en annan operaist. Tronti utgick från arbetarautonomin, vilket är en potentiell autonomi hos arbetarklassen i förhållande till kapitalet. Men låt oss ta det i rätt ordning.

Begreppet klassammansättning syftar på den subjektiva strukturen av behov, beteenden och antagonistiska praktiker som finns sedimenterade genom en lång historia av olika kamper. Det första utvecklandet av detta begrepp finns i Alquatis tidiga skrifter publicerade i Quaderni Rossi. Det första (”organiska”) formulerandet kom först senare in i operaisternas språkbruk. Detta hände när tidskriften Classe Operaia [13] under sitt andra år beslöt att införa en särskild avdelning i tidningen med rubriken klassammansättning och med Alquati i egen hög person som redaktör.

Men vad var de grundläggande beståndsdelarna i teorin om klassammansättningen? Det rör sig i grunden om tre delar:
1) en idé om existensen av en underjordisk och osynlig konflikt som pågår i vardagen av arbetarna mot den kapitalistiska arbetsorganiseringen;
2) uppfattningen att den hierarkiska organiseringen i företagen är i själva verket bara ett svar på arbetarnas kamper;
3) en intuition om att alla kampcykler lämnar politiska sediment som utkristalliserar sig i arbetskraftens subjektiva struktur (som behov, beteenden och antagonistiska praktiker) och att det visar på ett visst mått av rigiditet och irreversibilitet.

Snart skulle klassammansättnings-teorin bli mer komplex och göra en åtskillnad mellan ”teknisk sammansättning” och ”politisk sammansättning”. Det första begreppet åsyftar på situationen med arbetskraften i en intern relation med kapitalet under ett konkret historiskt ögonblick, och den andra på den uppsättning (antagonistiska) beteenden som i det ögonblicket definierade klassen. Några delar av operaisterna [14] tog dock död på den teoretiska rikheten i denna distinktion och till och med på själva begreppet klassammansättning. De reducerade den tekniska sammansättningen till att bara vara en ekonomisk faktor och identifierade den politiska sammansättningen med partiet (och med arbetarrörelsens ideologier och organisationer). Däremot hjälpte teorin om självbemäktigande som en process av klassammansättande (som utvecklades av Antonio Negri på sjuttiotalet) till att bilda en mer komplex tolkning, med definitionen av klassammansättningen som en produkt av beteenden, kamptraditioner och konkreta praktiker av arbetsvägran (alla dessa helt materiella) som utvecklades av en mångfald subjekt i en given historisk stund och i en specifik ekonomisk och social kontext.

Teorierna om klassammansättning och självbemäktigande har en avgörande konsekvens för arbetarundersökningen. Den gruppen ”unga socialistiska sociologer” som skrev i Quaderni Rossi tog inte med dem i räkningen. För dem var undersökningen begränsad till att betrakta ”effekterna” som uppstod efter produktionsförändringarna hos arbetarna, över deras fysiska, psykologiska och finansiella situation och kring andra särskilda aspekter i deras liv. Den andra strömningen som arbetade med operaistiska undersökningar byggde vidare på idén med klassammansättningen som en produkt av historiska sediment av föregående kamper, och som samtidigt konstant förnyades av processen av självbemäktigande baserat på de rebelliska praktikernas materialitet hos en mångfald subjekt i produktionen. Undersökningen sågs då som utgåendes från de konsoliderade nivåerna av social antagonism för att kunna spåra den underjordiska och ofta osynliga strömningen av obehag och olydnad i vardagen. [15]

Denna version av arbetarundersökningen antydde ytterligare ett steg vidare från det enkla frågeformuläret på väg mot en process av deltagande undersökning: en som å ena sidan införde den intellektuelle-aktivisten som ägnade sig åt undersökningar av objektet-territoriet (nästan som fabriken och ibland bostadsområdet) och förvandlade dem till ytterligare subjekt-aktörer för det territoriet. Å andra sidan aktivt göra subjekten som bebor detta territorium (i huvudsak arbetare och ibland studenter och hemmafruar) delaktiga i undersökningsprocessen som samtidigt förvandlar dem till subjekt-undersökare (inte bara objekt). När denna dubbla rörelse fungerar bra, ger kunskapsproduktionen som framträder i undersökningsprocessen ömsesidigt näring åt en process av självbemäktigande och produktionen av en rebellisk subjektivitet i fabriken och grannskapet. [16]

Medvetandehöjande kvinnogrupper och feministisk epistomologi

Även om föregångarna skulle kunna spåras tillbaka flera århundraden – till kvinnors informella möten och erfarenheter som Blackclubwomen’s Movement efter USAs utbrytningskrig (1865) [17] – så föddes de medvetandehöjande grupperna i en strikt bemärkelse ur den radikala feministrörelsen i USA i slutet av sextiotalet. Kathie Sarachild namngav praktiken med kollektiv analys av förtryck, en analys som uppstod ur delandet av kvinnors känslor och erfarenheter i en grupp, till medvetandehöjande (cousciousness-raising). Detta var 1967 inom New York Radical Womens ramar.

Sedan starten har medvetandehöjande kvinnogrupper haft som mål att fokusera på det självmedvetande som kvinnor har om sitt eget förtryck, för att kunna lansera en politisk omtolkning av deras egna liv och upprätta fundament för dess förvandling. Enligt en radikalfeministisk terminologi hade de som mål att ”väcka det latenta medvetandet”. Genom praktiken av medvetandehöjande hoppades de att kvinnor skulle bli experter på sitt egna förtryck, bygga en teori utifrån den personliga och intima erfarenheten och inte från de tidigare ideologiernas filter. Förutom detta sökte denna praktik efter ett erkännande av rösterna och erfarenheterna från ett kollektiv, som systematiskt har marginaliserats och förnedrats genom historien.

Slagordet ”det personliga är politiskt” föddes ur samma praktik. Det var genom denna slogan och andra liknande som de medvetandehöjande praktikerna, baserade på historiska kamper och revolutioner, krävde att erkännas som en ”vetenskaplig metod”. Kathie Sarachild beskrev det som: ”Beslutet att betona våra egna känslor och erfarenheter som kvinnor och att prova alla generaliseringar och läsande vi gjorde på våra egna erfarenheter var faktiskt en vetenskaplig undersökningsmetod. Vi upprepade därigenom i själva verket 1600-talets vetenskapliga utmaning av skolastiken: ”studera naturen, inte böcker”, och testade alla teorier i levande praktik och handling. Det var också en metod av radikal organisering utprövad i andra revolutioner. Vi vände oss till kvinnor och till oss själva som organisatörer av kvinnors befrielse med en praktik som ett antal av oss hade lärt oss som organisatörer i medborgarrättsrörelsen i södern under det tidiga 60-talet.” [18]

Förespråkarna för medvetandehöjande grupper var säkra på att det enda sättet att bygga en radikal rörelse var att utgå från sig själv. Detta var ytterligare ett slagord som feministrörelsen populariserade: ”Det verkade tydligt att veta hur våra liv hänger samman med kvinnors allmänna villkor gjorde oss till bättre kämpar å alla kvinnors vägnar. Vi kände att alla kvinnor måste se kvinnokampen som deras egen, inte som något för att hjälpa ’andra kvinnor’, att de måste se denna sanning om deras egna liv innan de kunde bedriva en radikal kamp för någon annan.” [19]

Medvetandehöjande grupper var därigenom en mekanism att samtidigt producera sanning och organisera, teori och radikal aktion mot en förtryckande genusverklighet. Det var inte en föregående analytisk fas avgränsad i tiden och inte heller ett mål i sig själv: ”Medvetandehöjande sågs både som en metod för att komma fram till en sanning och ett medel för handling och organisering. Det var ett medel för organisatörerna själva att göra en analys av situationen och också ett medel som användes av folk som de organiserade och som i sin tur organiserade ännu fler personer. Samtidigt sågs det inte bara som ett steg i den feministiska utvecklingen som kunde leda till en annan fas, en handlingsfas, utan som en essentiell del av en övergripande feministisk strategi.” [20]

I början orsakade upprättandet av medvetandehöjande grupper stora skandaler, både inom kvinnorörelsen och utifrån. De stämplades nedsättande som ”fikamöten”, ”skvallerstunder” eller ”häxträffar” (beroende på personlig smak, tradition av kvinnohat eller fördomar). Dessa rum blev måltavla för alla möjliga anklagelser och särskilt för att inte vara politiska, utan snarare terapeutiska och att stanna kvar på en individuell nivå. Själva slagordet ”det personliga är politiskt” myntades som svar på dessa kritiska ”torpeder” som kom från alla håll. Detta svar hade en affirmativ och trotsig anda som ifrågasatte hela grunden för vad som ditintills räknats som ”politiskt”.

Trots de inledande konflikterna spred sig praktiken med medvetandehöjande som en löpeld: kvinnogrupper och organisationer över hela världen, inräknat även dem som i början rasade över den opolitiska karaktären hos dessa ”häxträffar” (som National Organisation for Women), började använda praktiken med medvetandehöjande och anpassade den till sina behov. Detta skedde så långt att en tendens mot ett institutionaliserande och formaliserande av medvetandehöjandet framträdde runt 1970. Denna process ändrade praktiken med medvetandehöjande till en uppsättning abstrakta metodologiska regler som var frikopplade från de målsättningar och konkreta kontext för rörelsen i vilken de hade uppstått. I denna bemärkelse insisterade Sarachild bestämt att medvetandehöjande inte utgjorde en ”metod”, utan ett kritiskt vapen, anpassningsbart till varje kamps mål:

Tillbehören av regler och metodologi – den nya dogmen ”C-R” som hade växt upp runt medvetandehöjandet när metoden spreds – hade effekten att skapa egenintressen för metodologexperter, både professionella (som exempelvis psykiatriker) och amatörer. Det har funnits ett antal formaliserade ”regler” eller ”riktlinjer” för medvetandehöjande som har publicerats och distribuerats till kvinnogrupper med ett visst auktoritärt skimmer som om de representerade det ursprungliga programmet för medvetandehöjande. Men ny kunskap är källan till medvetandehöjandets styrka och makt. Metoder ska bara tjäna detta syfte och förändras om de inte fungerar. [21]

Medvetandehöjandets grund var sammanfattningsvis bara en, som var lika enkel som svår att sätta i verket: ”Att analysera våra erfarenheter i våra personliga liv och i rörelsen, läsa om erfarenheter från andra människors kamp och sammankoppla dessa genom medvetandehöjande kommer att hålla oss på banan och röra sig så fort som möjligt mot kvinnornas befrielse” [22]

Däremot den överdrivna betoningen på en nivå av ”rent medvetande” och idén om ett ”latent medvetande” som existerar inom alla kvinnor om hur de förtrycks som kvinnor, färdigt att synliggöras, fick vissa grupper att tro på ett ”sant medvetande”. Det betraktades som ett för-existerande objekt istället för någonting som utvecklas. En del grupper som hade detta perspektiv fokuserade mer på tolkningen av förtrycket snarare än att fiska ur de underjordiska praktiker av vägran och rebelliskhet, som kanske är mindre uttryckt och mindre ”sant” i denna tid. Med allt detta i åtanke, var dock praktiken av medvetandehöjande direkt kopplat till tusentals kvinnors erfarenheter: från de spektakulära brännande av bh:ar som New York Radical Women blev kända för till de underjordiska nätverk av familjeplanering och självvårdande av hälsan som uppstod i många europeiska länder och USA. Och dessutom gav många av de intuitioner som fanns i formulerandet och praktiken i dessa ”fikamöten” upphov till en hel feministisk epistomologi som utvecklades av intellektuella kvinnor från olika institutioner från sjuttiotalet fram till idag.

Att spåra de olika strömningarna från olika tendenser av feministisk epistomologi ryms inte inom denna artikels ramar. Sandra Harding däremot försökte spåra en sådan strömning 1986, med alla förenklingar och reduktioner som en sådan klassifikatorisk uppgift förde med sig. Hon skilde mellan teori från en feministisk synvinkel, postmodern feminism och empirisk feminism. [23] Å andra sidan är det en historia i huvudsak utvecklad inom den akademiska världen, även om det fått viktiga effekter inom många ämnesområden. Allt detta medräknat, så tror vi att det är värt att nämna, även om det är kortfattat, några av de gemensamma föreställningarna inom dessa feministiska strömningar. Speciellt de outtryckta intuitionerna i praktiken med medvetandehöjande som faktiskt fyller funktionen som inspiration för nuvarande initiativ inom kritisk samhällsforskning, militanta undersökningar eller aktionsforskning kopplad till rörelsens dynamik av självstyre.

I första hand är det viktigt att nämna den genomgående kritik som utvecklats av feministisk epistomologi mot den nuvarande positivistiska vetenskapens blick ”som kan se allting” och som är placerad ”ingenstans”: en bild som i verkligheten bara är en mask för ett kunskapssubjekt som till största delen är vit, heterosexuell och från en bekväm klassposition, och som sådan innehar en dominerande position och har konkreta intressen i att kontrollera och styra (över kroppar, befolkningar, naturliga, sociala och mekaniska verkligheter). Den antagna neutraliteten från en blick av denna sort leds av ett dualistiskt paradigm som konsoliderar kropp/sinne-dikotomin helt och hållet, där sinnet dominerar de kroppsliga ”avvikelserna” och dess affekter, som alltid kopplas till det feminina. I ett försök att spränga sönder detta stympade okroppsliga kunskapssubjektet, utan att hamna i relativistiska narrativ, föreslår feministisk epistomologi en idé om ett kunskapssubjekt som är inbegripen och rotad i en konkret social struktur. Det är därför ett subjekt som är sexualiserad, radikaliserat osv och som producerar situerade – men inte mindre objektiva – kunskaper. Donna Haraway skriver ”bara det partiska perspektivet utlovar en objektiv syn”. Detta partiska perspektiv kräver en lokaliseringens politik och engagemang med ett visst konkret territorium från vilket vi talar, agerar och undersöker. [24] Direkt sammankopplad med denna kritik mot den dominerande vetenskapliga blicken lägger feministisk epistomologi en speciell betoning på de verksamma maktrelationerna i varje undersökning och i det konsekventa behovet av en social organisation för undersökningen baserad på paradigmet reflexivitet och kriterier som transparens och demokrati. Slutligen, genom att rekuperera en underjordisk praktik från underordnade grupper, att praktiker, inbördes förhållanden och narrativ värdesätts som en del av en process av kunskapsproduktion och förvandling.

/ Marta Malo de Molina

Denna text är ett utdrag ur förordet till boken Nociones Comunes. Experiencias y Ensayos entre Investiagacion y Militancia (Gemensamma föreställningar. Erfarenheter och Essäer i mötet mellan Undersökningar och Aktivism). 2004, Madrid, Traficantes de Suenos, sid 13-27. Översatt från engelska.

Noter:
1. Angående perspektivet mindre kunskap (minor knowledge), se Gilles Deleuze och Felix Guattaris arbeten, speciellt A Thousand Plateaux: Capitalism and Schizophrenia).
2. Se Sanchez, Perez, Malo och Fernandez-Savater ”Ingredientes de una onda global”, opublicerat manuskript skrivet inom ramen för undersökningsprojektet Desacuerdos: www.desacuerdos.org
3. Paolo Virno, ”Virtuosity and Revolution”. www.16beavergroup.org/mtarchive.archives/00941.php
4. Se Karl Marx ”A Workers Inquiry”, www.marxist.org/archive/marx/works/1880/20.htm
De första tre avdelningarna i enkäten är frågor inriktade på att analysera själva exploateringens karaktär, medan den sista avdelningen är inriktad på att uppmuntra arbetarna att tänka på oppositionsformer mot deras egna exploatering.
5. Se tex Elton Mayo, Problemas humanos de una civilacion industrial, Buenos Aires, Nueva Vision, 1972
6. De är historier berättade i första person om vardagserfarenheter i fabriken. Ett vackert exempel är en artikel av Paul Romano och Ria Stone, The American worker, Bewick Editions, Detroit 1972, om arbetarnas förhållandet och relationen klass-fabrik-samhälle. Publicerades ursprungligen som en pamflett av Johnson-Forest-tendensen, av C L R James och Raya Dunayevskaya 1947 och översattes till italienska av Danilo Montaldi. För mer om denna artikel och dess betydelse, se Harry Cleaver, Att läsa Kapitalet politiskt, Roh-nin förlag, 2006.
7. Snarare än att vara som Gramscis organiske intellektuell har dessa intellektuella-aktivister en lång historia av politisk aktivitet, inberäknat grundandet av en grupp kallad Gruppo di Unita Proletaria (Cremona 1957-1962), aktivt deltagande (speciellt från Alquatis sida) i tidskrifter som Quaderni Rossi, ursprunget till den italienska operaismen, och utvecklandet av starka internationella kontakter (speciellt genom Montaldi), med grupper som franska Socialisme ou Barbarie. Alquati som var yngre än Montaldi, lärde av honom och hans internationella referenser (som exempelvis författare som Daniel Mothe, Paul Romano och Martin Glaberman) att tillskriva en speciell betydelse till den vardagliga underjordiska antagonismen som kommer ur nätverken av materiell kommunikation skapade av arbetarna mot den ökade fabrikskontrollen och ”mot arbetet” (en grund för mer visuella och explosiva konflikter).
8. Se ”Entra las calles, las aulas y otros lugares. Una conversacion acerca del saber y de la investigacion en/para la accion entre Madrid y Barcelona” i denna bok, sid 133-167.
9. Se Steve Wright, Storming Heaven: Class Composition and Struggle in Italian Autonomist Marxism, Pluto Press, 2002 och Harry Cleaver, Att läsa Kapitalet politiskt, Roh-nin Förlag, 2006.
10. Grundad och utgiven av den avvikande socialistiska dissidenten Raniero Panzieri mellan 1961-1965.
11. Alquati kallade dem ”unga socialistiska sociologer”. Förutom Vittorio Rieser var andra intellektuella som deltog i denna strömning Dino de Palma, Edda Salvatori, Dario Lanzarno och Liliana Lanzardo.
12. Daminano Palano, ”Il bandolo della matassa. Forzo lavoro, composizione di classe e capitale sociale: note sul metodo dell’inchesta”. www.intermax.com/temi/bandolo.html
13. Gavs ut mellan 1964-1967. Redaktionen utgjordes av flera från Quaderni Rossi-gruppen (Mario Tronti, Romano Alquati, Alberto Asor Rosa och Antonio Negri). De lämnade QR efter konflikter med fraktionen runt Raniero Panzieri.
14. Till exempel, en som leddes av Massimo Cavviari som senare blev en del av Italienska Kommunistpartiet, PCI.
15. Se Damiano Palano: ”Il bandolo della matassa”.
16. För mer information om användningen av undersökningar och andra aspekter av den italienska operaismen, ur en synvinkel inifrån denna erfarenhet, se bland annat: Guido Borio, Francesca Pozzi och Gigi Roggero, Futuro anteriore, Dai ”Quaderni Rossi ai movimenti global: richezze e limiti dell’ operaismo italiano, DeriveApprodi, Rom 2002. Nanni Balestrini och Primo Morini L’Orda d’oro. 1968-1977: La grande ondata rivoluzionaria e creativa, politica ed esistenziale, Feltrinelli, Milano 1988.
17. Blackclubwomens Movement bildades som en förening för ömsesidig hjälp med enbart kvinnor. De bidrog med emotionell och logistiskt stöd för nyligen befriade slavkvinnor.
18. Kathi Sarachild, ”Consciousness-Raising: A Radical Weapon”, i Feminist Revolution, Random House, New York, 1978, pp 144-150. Finns digitalt på http://scriptorium.lib.duke.edu/wlm/fem/sarachild/html
19. Ibid.
20. Ibid.
21. Ibid.
22. Ibid.
23. Sandra Harding, The science question in feminism, Cornell University Press, Ithaca, 1986. Författare som Nancy Harsock, Hilary Rose, Patricia Hill Collins och Dorothy Smith skulle representera teori från en feministisk synvinkel. Donna Haraway och Maria Lugones bidrog till postmodern feminism och Helen Longino och Elizabeth Andersson till en kritisk empiristisk feminism. Genom tidens lopp har gränserna mellan dessa tre trender suddats ut, precis som Sandra Harding själv förutspådde. För en kort (nästan encyclopedisk) samling om frågan om den feministiska epistomologin, se början på ”Feminist Epistemology and Philosophy of Science” i Stanford Encyclopedia of Philosophy. Se också Sandra Harding, Is Science Multicultural?: Postcolonialisms, Feminisms and Epistemologies, Indiana University Press, Bloomington, 1998.
24. Donna Haraway, “Conocimientos situados: la cuestion cientifica en el feminismo y el privilegio de la perspectiva parcial” i Ciencia, cyborgs y mujeres. La reinvencion de la naturaleza, Ediciones Catedra, Madrid, 1995, sid 326.