Snart tar de till vapen. Så fel de hade, men ändå så rätt.

Den här boken handlar om ett sökande efter vapen, vapen för klasskampen. Om sökandet efter maktmedel och redskap som kan användas för sociala rörelser som strävar efter en samhällsförändring. Om olydnad som utmanar gränser. Som avbryter ordergivningen, sätter käppar i hjulet för maktutövningen, undandrar sig exploateringen.

Det gemensamma med alla texter i denna antologi är att de är skrivna mitt i en pågående kamp, mitt i stundens hetta, och handlar alla om att mitt i den brådskande situationen förstå vad som händer, vart man vill ta sig och vilka medel som är effektiva för att nå dit.

Sådana texter är av nödvändighet självkritiska och därför fulla av en ärlig uppriktighet. De är inte propagandistiska eller till för att övertyga någon om en viss uppsättning åsikter, utan har oftare formen av interna strategidokument eller utvärderingar. Det finns ingen poäng att lura sig själv, utan tvärtom kräver varje brinnande situation ett ögonblick av klarsyn, en realistisk uppskattning av ens förmåga.

Vad har vi för att sätta kraft bakom våra krav? Artiklarnas fokus är massmobiliseringar och massaktioner, aktionskampanjer och sociala kraftsamlingar. Men bakom diskussionerna om effektiva metoder finns en annan lika angelägen, och lika komplicerad, fråga som ringlar sig igenom texterna: vilka är detta ”vi”?

Ett ”vi” som anarkister? Som autonoma – autonoma från vad? Som aktivister – vad säger det? Antikapitalister – men är det en ståndpunkt eller en praktik? En rörelse – en rörelse av vad? Som rör sig vart? Är detta ”vi” baserat på en åsiktsgemenskap, en sammanhållen ideologi, ett medvetet val? Eller på en delad gemensam situation, en gemensam utsatthet, en gemensam antagonism? Ett ”vi” som arbetarklassen? Eller ett vi som en delad historia, en gemensam identitet?

Att utgå från ett ”vi”, inte istället för liberalismens isolerade individer, öar av skenbart självständiga ”jag”. Men inte heller den gamla vänsterns gemenskaper, där kollektivet antogs som förutsättning och självklarhet, klassen som ett homogent ”folk”. Utan ett försök att hitta något gemensamt i en mångfald, hitta det delade, gemensamma behov och begär, samma antagonism mot kapitalismen – att vara utsatta för samma exploatering.

Det vill säga. En materiell sida som utgångspunkt. Vår delade situation. Och en politisk sida, som projekt: att ur det uppsplittrade försöka konstruera en enhet, finna det gemensamma intresset. Genom kamp. Vi:et som fråga och problem, inte ett vi som identitet, ett fast avgränsat subjekt. Utan en kollektivitet stadd i förändring. Det är sällan samma vi som kommer ur en händelse, en samhällskonflikt, som trätt in i den. Vilket speglas i texterna, ”vi:et” i början av artiklarna är ofta inte samma ”vi” som i slutet på dem. Vi transformeras på vägen, gränserna luckras upp och vi:et breddas och kommer att involvera flera.

Den gamla arbetarrörelsens ”vi” var mycket enklare att se. De sammanfördes i fabrikerna och bostadsområdena, ställdes vid samma maskin, hade samma boss, följde samma order, stämplade in vid samma klockslag. Den massa de blev i produktionen kunde vändas till ett vapen, en disciplinerad kraft som krävde sin rätt genom att kollektivt hota med att lägga ner sitt arbete. Men vad är vår tids strejk? Och hur utvecklar vi en klassgemenskap och klassolidaritet, när vi inte är ett homogent klassubjekt från början: vi som arbetar korta perioder på olika ställen, bor i andrahandslägenheter, är mobila i rummet och flexibla i tiden. Fragmentiserade, uppdelade, omfördelade i tid och svårligen sammansatta.

Texterna i den här antologin brottas med det problemet, hur kan vi som ett uppsplittrat heterogent subjekt ändå finna en enhet, utan att förneka vår mångfald eller ta den enheten på förhand given. En mängd begrepp används för att försöka se hur en sådan process av politisk sammansättning kan gå till: det är samma grundproblem – frågan om att ena en mångfald utifrån ett gemensamt intresse och gemensam antagonism – som begreppen multitud, svärmar, emergenta system, nätverk, rörelse, det gemensamma, gemenskaper, prekariat, besmittande, generaliserade strejken, mänskliga strejken eller sammankopplande försöker lösa. Försöken att nå de stunder av överskridande där man finner nätverk bortom nätverken, en rörelse bortom rörelsen, aktivitet bortom aktivismen.

Generaliseringen av aktivismen

Diskussionen i boken måste ses mot bakgrund mot 90-talets aktivistkultur. Aktivismen kan inte ses som någon ahistorisk kategori, som alltid existerat. Aktivisten är inte samma som sjuttiotalsvänsterns militant från ett avantgardeparti eller gamla arbetarrörelsens kadermilitant. Aktivismen är ett ungt fenomen, en form av kamp som hänger tätt samman med den postfordistiska produktionens subjekt och en marknad som saluför individuella livsstilar snarare än massprodukter. Entreprenören och aktivisten är två sidor av samma mynt.

90-talsaktivismen uppstod efter realsocialismens sammanbrott, mitt under nyliberalismens kalla vindar. Den bredare vänstern hade börjat sin kräftgång, samtidigt som dess massbas i fabriksproduktionen försvagades. Kapitalismkritiken kom att få en allt mer undanskymd position, och övervintrade inom akademin eller marxistiska mikropartier. Kvar fanns sociala rörelser som främst organiserade sig som enfrågerörelser och kampanjer: feminism, miljökamp, antirasism, queer-hbt och djurrätt. De autonoma var i praktiken den militanta flygeln av dessa sociala rörelser. Kamperna kretsade kring identitet, kravet på representation och erkännande av minoriteters eller särbehandlades rättigheter, ett hävdande av sin partikularitet snarare än en universell politik. Även när försök till att lyfta klassfrågan gjordes, stöptes den ofta i identitetspolitikens förpackning. Klass diskuterades som social roll och kulturellt kapital snarare än produktion och exploatering.

Oförmågan under 90-talet att lyfta fram ett kraftfullt vänstersvar är slående, i en av de tider då de hårdaste angreppen – en klasskamp från ovan – fördes mot arbetarklassens vinningar: nedmonteringen av välfärdsstaten, tillbakapressandet av fackföreningarna, en partivänster och socialdemokrati i fritt fall. I Europa stod projektet med uppbyggandet av Europeiska unionen i centrum, denna nyliberala institution för att genomdriva en konkurrenskraftig inre marknad. Det var just kampen mot EU-projekten som många sociala rörelser förde på 90-talet: EU-motståndet, den militanta miljöaktivismen mot de 15 000 kilometer motorväg som den inre marknaden krävde för sina just-in-time-transporter, flyktingaktivisternas kamp mot konstruktionen av ”Fort Europa” och den allt restriktivare flyktingpolitiken, Europamarscherna mot den strukturella arbetslösheten. Det är i dessa kamper som antikapitalismen ”återupptäcks”, med protesterna mot ”marknadens diktatur”, privatiseringsvågen och nyliberalismens ”tredje världskrig” mot världens befolkningar. Zapatisternas uppror i Chiapas, Mexiko, tillförde dessa kamper ytterligare en beståndsdel, insisterandet på att vi ur denna mångfald av kamper och protester behövde hitta en ny global enhet och gemenskap, och generalisera de partikulära kamperna. Att bli ett gemensamt NEJ, beståendes av många mindre JA.

Till en början tog denna antikapitalism samma form som aktivismen, det vill säga, man försökte med aktivismen som redskap bedriva en antikapitalistisk kamp: genom att stänga ner företag eller finanscentra, samlas utanför huvudkontor och toppmöten. Men det är också inom dessa kamper som diskussionen om begränsningarna med 90-talsaktivismen börjar, som en aktivismkritik. Kritiken av identitetspolitiken inom de radikala rörelserna börjar intressant nog samtidigt som denna strömning börjar få brett ett bredare genomslag i samhället och spilla utanför aktivistmiljön. Det visade sig att identitetspolitikens målsättningar var väl integrerbara med den postfordistiska kapitalismen. Det är i denna interna aktivistkritik vår antologi tar sitt avstamp.

Med Seattle och globaliseringsrörelsen går denna aktiviströrelse-i-förvandling i totalkonfrontation mot nyliberalismens och frihandelns internationella institutioner. Rörelsen lyckas verkligen anta Europa, till och med världen, som sin konfliktterräng. Men steget från de stora händelserna och eventen, toppmötesmobiliseringarna, tillbaka till den vardagliga livssituationen är fortfarande komplicerat.

Styrkan i globaliseringsrörelsens mobiliseringar 1999-2001 är att den återvände till en universell politik igen, börjar se de generella krav och kamper som kan politiskt sammansätta den tekniskt uppsplittrade klassammansättningen (och som 90-talets partikulära kamper på ett sätt speglade). Rörelsens innovativa former, med globala aktionsdagar, taktikmångfald, aktivistmedia och mediaaktivism, öppen social olydnad, bröt 90-talsaktivismens isolering och kommunicerade globalt – och även lokalt. Svarta block, vita overaller och rosa parader – sammanlänkade i samma kamp.

Som en röd tråd genom hela denna bok löper diskussionen mellan en grupp brittiska Class War-aktivister från Leeds (via deras olika inkarnationer som Leeds May Day Group, the Free Association och tidskriften Turbulence) och den italienska (post)autonoma tidskriften DeriveApprodi löper som en röd tråd genom hela denna bok. Inför det första europeiska sociala forumet 2002 i Florens skickar DeriveApprodi ut ett öppet brev till den europeiska antikapitalistiska rörelsen, för att göra en gemensam undersökning om vilka kamper och subjekt denna nya rörelse samlar och uttrycker. Leedsfolket tar upp tråden, och diskussionerna mellan de båda tidskrifterna – väl förankrade i kamperna i sitt respektive land – om vad som är det ”gemensamma” som kan föra samman dagens sociala kamper mot kapitalismen fortsätter ända fram till dags datumidag.

En bärande diskussion genom texterna är hur kampmetoderna ska generaliseras och bli en del av bredare samhällsprotester, hur fler sociala rörelser ska hitta former baserade på självorganisering och deltagande i direkta aktioner.

Massprotesterna förenade ofta två olika tendenser: den disciplinerade och organiserade sociala olydnaden. Ooch den utspridda svärmande insurrektionella militansen utifrån affinitet. Under de tio år som gått från Seattle kan vi se hur båda dessa tendenser har generaliserats och fått sin spridning långt utanför aktivistkretsar.
Trots att de framstår som oförenliga, massolydnaden kräver en grad av kontroll och de lösa svärmangreppen förutsätter en okontrollerbarhet, har de två tendenserna många gånger lyckats hitta former att fungera tillsammans och komplettera varandras brister. Konceptet med ”taktikmångfald” eller globala aktionsdagar är sådana former som försökt skapa utrymme för de båda utan att de ska krocka eller hamna i motsättning mot varandra.

Massolydnaden har alltid en Plan B: om aktionen bemöts med repression och övervåld finns hotet att upphäva den ickevåldsliga aktionskonsensusen. I ickevåldet finns våldet som ett dolt hotvärde. ”Under de här omständigheterna kan vi inte längre garantera en fredlig manifestation”. Medan de militanta svärmattackerna ofta behöver de kontrollerade massaktionerna som skapar en plattform, öppnar upp en dialog, breddar toleransen och gör tillfälliga kraftsamlingar möjliga. De senaste årens antifascistiska massblockader och antikärnkraftsmotstånd i Tyskland, universitetsockupationer i Italien, Grekland, Spanien, England och Frankrike, den nordiska husockupationsvågen efter stormningen av Ungdomshuset i Köpenhamn, nedskärningsprotester i Europa, har alla burit med sig en kombination av dessa två tendenser.

Den globala ekonomiska krisen 2008 har i land efter land omvandlats från ekonomisk kris till politisk kris och en djupare systemkris, från de arabiska länderna till stora delar av Europa. De erfarenheter som gjordes kring massprotester inom globaliseringsrörelsen har nu en rykande aktualitet och en stor social relevans för breda samhällsskikt. Därför har vi sammanställt dessa texter och erfarenheter, som en stafettpinne att lämna vidare som en stafettpinne till den nya vågen av sociala kamper.

Givetvis kräver en sådan här sammanställning sina avgränsningar. Fokus för den här boken är massprotesterna och olydnaden i Europa och Nordamerika, på erfarenheterna och diskussionerna mellan aktivister som befunnit sig mitt i dem, som organiserat och kravallat, svettats och älskat, tagit risker och vandrat frågande i denna rörelseprocess. Det finns massor med erfarenheter som flyter samman med dessa historier, trådar som inte utvecklas här utan bara antyds: aktivismens vändning till vardagen och arbetsplatskampen, stadsdelsorganiseringen och stadskampen, ockupationsvågen, nedskärningsprotesterna, universitetockupationerna och studentprotesterna, Noborder-lägren och migrantrörelserna, klimaträttviserörelsen och klimatlägren, feminismens och queerrörelsens liv efter identitetspolitiken, det latinamerikanska laboratoriet, den arabiska våren och demokratirevolten i Nordafrika. Listan kan göras lång. Den autonoma rörelsens historia återstår att skrivas. Snarare än en historik, hoppas vi att denna bok kan fungera som en form av kunskapsöverföring, ett överlämnande av en samling erfarenheter och redskap.

Söker du fortfarande efter vapen? Den här boken är ett. Plocka upp den. Rikta den rätt. Använd den.

Förordet till antologin I Stundens Hetta. Boken finns att köpa här.

Sommaren 2010 hölls en omröstning på Fiatfabriken Pomigliano d’Arco utanför Neapel bland alla anställda, fabriksarbetare och kontorspersonal, om att undandra Fiat från de nationella avtalen och införa ett hårdare arbetsschema (fler skift, kortare pauser, femtimmarspass utan matpaus osv). Arbetarna fick välja mellan försämringen eller av att produktionen av pandor istället skulle ske i på Fiat i Polen. En ren utpressning. Då förklarade man att denna nya avtalsform i Pomigliano var ett undantag. Men den 13-14 januari 2011 hölls en omröstning om att införa samma avtal även på Mirafiori, Fiats största fabrik. Valet stod mellan fabriksnedläggning eller ett försämrat avtal med kraftigt inskränkta fackliga rättigheter. Nu befarar man att modellen snart kommer att tillämpas på alla 22 000 Fiatarbetare i Italien (fabrikerna Melfi och Cassino står på tur) och sprida sig till andra sektorer, vilket kommer att rasera hela den italienska nationella avtalsmodellen. Fiat har förklarat att de endast tänker acceptera de fackförbund som accepterar avtalet som legitima fack att bedriva fortsatta förhandlingar med och representativa för arbetarna. Metallfacket Fiom-Cgil är det enda som vägrat underteckna det nya avtalet och hävdar att omröstningarna är utpressning och illegitima. (Läs mer på Motkraft )

Mario Tronti beskriver i Il Manifesto hur Fiats generaldirektör Marchionne försöker krossa Fiom, genom att spela ut dem mot arbetarna och splittra arbetarna mot varandra:

”Det handlar om att ge dödsstöten åt konfliktfacken för att ersätta dem med samarbetsvilliga fack. Och de stora facken anpassade sig direkt efter sin ‘högste majestäts’ önskan. De som gör motstånd och sätter sig på tvären, skulle behöva underkasta sig arbetarnas ja-röster för avtalet mot de representativa fackens nej. Så kan arbetsköparen sedan hävda att det är Fiom, inte Fiat som hotar jobben i Pomigliano. Det är generalreceptet för att avlegitimera den facklig representationen. Det får bara finnas en representant för arbetarna, nämligen företagsledaren. Detta är den mest allvarliga aspekten i hela denna frågan. Tvångsdiktaten – med de flexibla arbetsskiften, mot sjukfrånvaron, förnekandet av rätten till hälsa, angreppen på strejkrätten, åtsidosättandet av obligatoriska konstitutionella rättigheter – sker av politiska skäl, inte på grund av produktionen kräver det. … Regeringen agerar på exakt samma sätt. Arbetsrätten (arbetarnas rättigheter) har degraderats till att bli arbetets rätt, eftersom det inte längre är personer som räknas, utan de funktioner de fyller. … Skälet är den dröm som förenar kapitalister över hela världen: avskaffandet av kollektivavtalen. Så syftet är att isolera Fiom i ett hörn. Men resultatet av folkomröstningen visar att de inte är isolerade. Och kanske är det bättre att stå isolerad i ett hörn, än i scenens mitt, med allt ansvar och samtidigt ha gett upp. Detta är en kamp som är politisk, det måste jag trycka på, men även kulturell. Den angår oss alla. Är det ett ofrånkomligt öde att vara passiva subjekt under konkurrenskraftens diktatur, att vi måste offra allt, mänsklig värdighet, individuell frihet, möjlighet att kämpa, att vilja förändra? En symbolisk attack behöver ett symboliskt svar. Tack Fiom för att ni har förstått det och fått oss att förstå det.”

”Arbetsmarknaden och avtalsformerna måste moderniseras”, säger näringslivet och högern. ”Arbetarna måste ta sitt samhällsansvar för krisen”, säger centervänstern. Trots alla gula fack uppmanat arbetarna att rösta ja, trots att det mittenreformistiska partiet Partito Democratico tillsammans med alla partier i riksdagen uppmanat arbetarna att rösta ja, trots att företagsledningen översköljt arbetarna med hot och propaganda så har närmare 40-50% gett Fiom sitt stöd. Stormötena på fabrikerna har visat att Fiom har stöd långt utanför de egna leden, långt utöver sin egna medlemsskara.

Om Fiom varit isolerade från alla de etablerade (gula) fackföreningarna och från alla politiska partier, har de fått sitt stöd från annat håll. Under hösten publicerades uppropet Enade mot krisen (Uniti contro la crisi), undertecknat av flera drivande aktivister från de sociala centren och studentprotesterna, som uppmanade alla att delta i den fackliga protesten i Bryssel och den europeiska generalstrejken 29 september och Fioms manifestation på piazza San Giovanni i Rom 16 oktober 2010. Dagen efter, den 17 oktober, hölls ett stormöte på Sapienza-universitetet i Rom där Fiom, studentrörelsen och de sociala centren började föra en gemensam dialog. Alliansen stärktes ytterligare den 14 december, då Rom fylldes med demonstranter samtidigt som parlamentets två kammare röstade om ett misstroendevotum mot Berlusconi och regeringen var en hårsmån från att falla.

Tillbaka till Marghera

Idag är många av industrierna i Porto Marghera nedlagda. I en av de gamla fabrikslokalerna finns nu det sociala centret Rivolta, nordöstra Italiens största center. Den 22-23 januari hölls en konferens för Uniti contro la crisi. 1500 personer från hela Italien hörsammade kallelsen och kom till mötet. Uniti contro la crisi är inte en ny organisation, ett nytt nät eller bara en ny ”logo”. Det är snarare ett försök att sammanföra olika kamper, singulariteter och sociala rörelser och försöka finna det gemensamma, att skapa ett gemensamt politiskt utrymme.

Det gemensamma är inte en tom fras eller slagord, utan ett sökande efter att hitta det som förenar kampen mot Marchionnes modell och Gelminis universitetsreform, mot vattenprivatiseringar och kärnkraft, försvaren för en gemensam välfärd och för nya sociala skyddsnät som motsvarar dagens klassammansättning.

På mötet, i paneldebatter och workshops sammanfördes flera olika tendenser, tre rörelser som bemöter krisen på olika sätt:

* Radikaliseringen av fabriksarbetarna mot fabriksnedläggningarna och nedskärningsåtgärderna. Fiom representerades av sin generalsekreterare Maurizio Landini, med målsättningen att knyta en allians med studentrörelsen och få stöd för generalstrejken den 28 januari. Studentrörelsen har deltagit i Fioms demonstrationer och hjälpt till att hålla picketlines och flygbladsutdelningar utanför Fiatfabrikernas grindar. Dagarna efter mötet besökte Landini universitetet Sapienza i Rom och sociala centret TPO i Bologna, för att förankra generalstrejken hos dem.

* Studentrörelsen, som fick ett uppsving 2008 (l’Onda, vågen) och tog fart på nytt hösten 2010 i kampen mot utbildningsminister Gelminis universitetsreform, som kommer innebära stora nedskärningar, höjda avgifter, knyta universitetet närmare näringslivet och göra slut på forskningens och utbildningens autonomi samt prekarisera doktorandtjänster och forskning ytterligare. Hela hösten har universitet ockuperats och studentrörelsen lamslagit de italienska storstädernas kommunikationsstrukturer. Även Fiom protesterar mot Gelminireformen, eftersom den kommer att utestänga arbetarklassens barn från högre studier och återigen göra universiteten till elitinstitutioner.

* De lokala rörelser där lokalsamhället slutit sig samman för att agera för allmännyttan, den gemensamma välfärden och miljön. Konfliktlinjerna har varit mellan en politik från ovan (stat/region) mot lokalsamhället. På mötet fanns representanter från sopprotesterna i Chiaiano utanför Neapel, motståndet mot höghastighetsjärnvägen Tav utanför Turin, mot Natobasen Dal Molina utanför Vicenca, kampanjen mot vattenprivatiseringar, kampanjen mot kärnkraft och de jordbävningsdrabbade i L’Aquila. I dessa lokala kampanjer har det funnits en bred radikalitet och massmilitans, en djupt förankrad territoriell kamp som varit beredd att bedriva en långtgående olydnad för att garantera sitt självbestämmande och hindra makthavarna. De sociala centren har spelat en viktig roll i dessa lokala kamper. Genom sin territoriella kamp har dessa kampanjer i praktiken också kommit att bliv en viktig utmanande faktor mot Lega Nord och dess territoriella anspråk.

Partivänstern återuppstår

Till detta kan man tillfoga en fjärde tendens, partipolitikens kris och partivänsterns försök att åter samla sig. Skandalerna kring Berlusconis utnyttjande av minderåriga och prostituerade har förlamat regeringen. Italienska näringslivet, Confindustria, klagar på att politiken istort sett står still sedan ett halvår, utan några nya politiska initiativ. Postfascisten Finis nya parti, det nationella mittenpartiet Futuro e liberta (Framtid och frihet), som är nära knuten näringslivet, har försökt ersätta Berlusconi genom att väcka ett misstroendevotum, som var bara några röster från att fälla regeringen. Samtidigt har Lega nords krav på en ökad federalism (att de rika regionerna i nord ska förfoga över sina skattepengar som inte ska utjämnas till fattigare syd) blockerats. Högeralliansen håller på att haverera, men det finns ingen vänster att utmana den. Det reformistiska centervänsterpartiet Partito Democratico har försökt plocka upp missnöjda högerväljare genom att röra sig ytterligare in mot mitten. Vänstern (Rifondazione comunista, de gröna, PdCI), som samlades i valalliansen Sinistra Arcobaleno i valet 2008 och som förlorade alla platser i parlamentets båda kammare, har de senaste åren fortsatt bryta samman i fler partisplittringar. Den enda vänsterkraft som växt fram ur dess haveri är Nichi Vendola, som styr regionen Puglia i Syditalien. Efter brytningen med Rifondazione comunista har han steg för steg byggt upp sitt egna nätverk, ”La Fabrica di Nichi” och grundat det nya vänsterpartiet Sinistra Ecologia Libertà (Vänster Ekologi Frihet). I alla opinionsundersökningar är han den största vänsterkandidaten, större än PDs kandidater. Italiensk media talar om en ”Obama-effekt”, medan Berlusconi bemött honom med hån över hans sexualitet: ”hellre en premiärminister som gillar unga tjejer, än en som är bög”. Vendola deltog i toppmötesprotesterna i Genua och skrev en diktsamling om Carlo Guiliani. Under arbetet med att samla vänsterkrafter för ett nytt parti har han hållit tät kontakt med flera sociala center, bland annat talade han på autonoma Sherwoodfestivalen sommaren 2010. Vendola deltog inte själv på mötet i Rivolta, men flera personer från hans nätverk. Även före detta partiledaren för Rifondazione comunista/Sinistra Arcobaleno Fausto Bertinotti, talade på Rivoltamötet.

Frågan om att närma sig ett nytt partiprojekt är givetvis omdiskuterat och kontroversiellt. Flera sociala center, speciellt de från Nordöst (Veneto mfl), menade att de måste hålla sig framme och vara beredda att ta plats i det nya utrymme som tar form, för att se vilka politiska möjligheter som öppnas med det. Medan kretsen kring Negri (tidningen Common, doktorandnätverket Uninomade 2.0) ställer sig kritiska till att närma sig ett nytt vänsterpartiprojekt, och deltog inte på Rivoltamötet.

Det gemensamma

Vad är då det gemensamma? Det finns en risk att ”enhet” bara blir ett artificiellt eller falskt adderande av en rad disparata subjekt. Vad har mekanikerna och massarbetarna från Fiat, studenterna, de prekära kunskapsarbetarna, rörelserna för ”gemensam välfärd” (lokala initiativ, attac osv) för rent konkreta gemensamma intressen. Detta ägnades de öppna workshops-diskussionerna åt, försöket att hitta generella politiska frågor och intressen, som sammanförde kamperna. De gemensamma beröringspunkterna löpte genom frågor om inkomst, allmänningar och demokrati.

* Prekariseringen, om behovet av en ny välfärdsmodell och garanterad inkomst. De osäkra anställningarna ska inte ses som en avgränsad grupp eller sektion av klassen, utan det framstår nu tydligt att det är ett villkor som drabbar alla, ett vapen som kapitalet använder för att krossa arbetsrätten, facklig organisering såväl som underordna utbildningen.
* Mot ”finansialiseringen”, privatiseringarna och marknadsanpassningarna. En vägran att låta försämrade arbetsvillkor vara en konkurrensfaktor, att låta bostäder vara föremål för spekulation, att låta gemensamma nyttigheter som vatten och miljö förvaruligas och privatiseras. En vägran att låta arbetare och studenter, genom nedskärningar, avgiftshöjningar och lönesänkningar, betala för den ekonomiska krisen.
* Demokratifrågan. Hur en omedelbar aktiv demokrati underifrån utan representation, i fabriksmötena, sociala centren, universitetsaulorna och i lokalsamhällena står mot den politiska vändningen till en auktoritär ”governance”, en aggressiv krispolitik från ovan utan kompromisser eller hegemoni, som tvingar fram en lydnad centralt ovanifrån. Kontrasten mellan arbetarmötena på Fiat organiserade av Fiom och Marchionnes fabriksomröstningar, en demokrati underifrån och ett skendemokratiskt val för att acceptera en strikt styrning ovanifrån är uppenbar. För alla sociala kamper framstår nu tydligt att rättvisa och legalitet/lag är inte samma sak, att de ofta står i motsättning. Och att politikens kris och institutionernas avlegitimering rymmer möjligheterna att stärka dessa demokratiska utrymmen underifrån. Demokratin, de deltagande och öppna mötena, som vänder sig utåt och involverar, är därför hjärtat i de sociala kamperna. Mot Marchionne (Fiat-VDn), Tremonti (finansministern ansvarig för åtstramningspaketen) och Gelminis (utbildningsministerns) modell av governance, auktoritära styrning utan samtycke.
* Försvaret och återtagandet av allmänningar och en gemensam välfärd (”bene comune”) går som en röd tråd igenom alla kamper, i behovet av inkomst, kampen om arbetskraftens reproduktionskostnad, försvaret av sociala skyddsnät mot prekarisering, behovet av gemensamma mötesplatser (ockupationer) och bostäder, försvaret av ekosystemet, behovet av en fri kunskap och fri forskning som ackumulerar ett kunskapsöverskott bortom patent och marknadslogik – med kunskap som inte gått att förvaruliga men som kan vara väsentlig för demokratin, klimatet och sociala kamper (social forskning, filosofi, miljövård osv), en öppen utbildning som garanterar arbetarklassens rätt till bildning. Ett återtagande av den samhälleliga gemensamt producerade rikedomen ställd mot kapitalets ständiga försök att inhägna nya områden, förvaruliga och marknadsutsätta.

Genom dessa områden kan ”den stundande gemenskapen” (GlobalProject, Il comune che viene) växa fram. Att ”skapa gemenskap utan att göra förbestämda antaganden eller villkor för medlemskap” (Agamben, La comunità che viene).

Slaktandet av heliga kor

Under diskussionerna fanns en stor vilja att göra upp med sin historia och att inse behovet att finna ett nytt gemensamt språk och nya gemensamma krav och målsättningar.

Fioms generalsekreterare Landini förklarade hur händelserna på Fiat fått honom att omvärdera synen på en garanterad inkomst. Hur Fiom tidigare sett arbetet som enda källan till inkomst (lön), men hur man nu med prekariseringen måste gå bortom detta perspektiv. Med den höga arbetslösheten, så stor del av arbetsstyrkan som passerar genom osäkra anställningar och visstidsjobb, med studenternas låga framtidsutsikter efter fullgjord utbildning, så måste någon form av ny social välfärdsmodell startas som garanterar en inkomst åt alla personer som befinner sig i detta tillstånd, som nu är permanent – inte temporärt. Fiom öppnade därigenom för det krav som drivits av sociala centren och studentrörelsen. En garanterad inkomst är ett sätt att upprätthålla en lägstalönenivå och vrida arbetslöshets- och produktionsflytt-vapnet ur arbetsköparens händer, menade Landini. Han menade att fackföreningsrörelsen nu måste se mer till de atypiska och prekära anställningsformerna, hur man garanterar en säkerhet och lönenivå där för att höja deras standard, än att bara slå vakt om de organiserade med fasta anställningar. De nationella kontrakten gäller främst fastanställda, medan för de atypiska arbetena växt fram en djungel (över 33 olika) anställningsformer och avtal.

För de sociala centren i nordöst, förklarade Luca Casarini, gällde det att göra upp med det gamla operaistiska framtidsoptimistiska schemat ”kris-motstånd-utveckling”, att bryta med tilltron till en stadig utvecklingslinje, förbättring och tillväxt. Kapitalets väg framåt har blivit att bara fortsätta samma modell som försatte den i krisen: massprekarisering, fortsatt ödeläggelse av klimat och ekosystem, förstörelse av sociala relationer, riva upp avtalsmodeller och rättigheter, attacken mot facken och den fackliga organisationsrätten. Det finns ingte ett nytt historiskt pådrivande hegemoniskt och antagonistiskt subjekt idag inom produktionen (massarbetaren, sociala arbetaren, prekariatet, den immateriella kunskapsarbetaren), ”centralitetet idag finns inte i ett subjekt, men i krisen”. Det var mot krisens verkningar, nedskärningspaket och attacker som en rad singulariteter och subjekt tvingades motsätta sig och fann varandra i. Därav ökar vikten för projektet att hitta en ”gemensam praktik”, en ”stundande gemenskap” mellan flera olika singulariteter och subjekt. En ickemekanisk, icke-teleologisk och ickelinjär process av sammansättande. Casarini gjorde upp med 90-talets postoperaistiska diskussion om det immateriella arbetets centralitet i den ”kognitiva kapitalismen”. Utopin om den ”kognitiva kapitalismen” (kunskaps och informationsbaserade kapitalismen) som frälsare, som till exempel tredje vägens socialdemokrati (New Labour) byggde hela sitt hopp på, har visat sig fallerad. Den kognitiva kapitalismen är lika ohållbar, lika exploaterande och visar samma kristendens som andra former av produktion och kapital. ”Det immateriella arbetet finns inte, en vara kan vara immateriell, men aldrig arbetet [som producerar den]. Arbetet är alltid slitsamt och exploaterat.” Det finns ingen anledning att göra någon separation mellan immateriellt kognitivt arbete och materiellt arbete.

Den generaliserade strejken

Studentrörelsen lämnade över sina erfarenheter till Fiom: om att se strejkvapnet inte bara som blockad av produktionen, utan även cirkulationen (i metropolen, transporterna, infrastrukturen, det ”förlängda löpande bandet”), som ett sätt att finna maktmedel och bygga en styrkeposition på. Generalstrejen måste kompletteras med den generaliserade strejken. ”Vi måste göra som i London. Om en bank vill in på universitetet, går vi till banken och håller våra lektioner i deras lokaler”. Maktmedlen är både ”destituerande”, som genom blockaderna, och ”konstituerande”, som studentrörelsens självbildning, ockupationer och egna kunskapsproduktion.

”Nej:et” på Pomiglino och Mirafiori har mött ”nej:et” från Sapienza, från Chiaiano, No Tav, No dal Molina, l’Aquila. Gemensamt mot Gelmini-Marchionne-modellen. Den 28 januari höll Fiom en generalstrejk, som generaliserades av sociala centren och studentrörelsen, på Fioms inbjudan. De sociala centren och studentrörelsen stod återigen utanför Fiatfabrikernas grindar, likt den heta hösten 1969. Nu återstår att se, om det nu liksom då, kommer ge upphov till en ny kampcykel.

Under mitt besök i Grekland i somras visade det sig att många av de flesta sociala aktivister jag intervjuade flitigt studerade och diskuterade exemplet med den argentinska motmakten 2001-2003, vad som var dess styrka och svaghet. När Argentina drabbades av en svår ekonomisk kris i början av 2000-talet krävde Internationella valutafonden att de offentliga utgifterna skulle minskas drastiskt och den utbyggda välfärdsstaten kraftigt skulle nedmonteras för att sanera statens finanser – vilket mötte ett massivt uppsving av sociala protester som utvecklades till en faktisk motmakt. I Brand nummer 2 ägnade vi åt oss att se närmare på detta samband och ta en diskussion kring begreppet motmakt. I en artikel av Martin Cornell introducerades det argentinska undersökande aktivistkollektivet Colectivo situaciones, som i tio års tid befunnit sig mitt ibland de sociala rörelserna och försökt delta i utvecklandet av de sociala kamperna när dessa befunnit sig i såväl medvind som motvind.

Colectivo situaciones analyser av den argentinska motmakten och metoddiskussioner är intressanta för oss även idag, på andra sidan jordklotet. Inte som en modell att lyfta över rakt av – det varnar Colectivo situaciones noga för – men däremot finns det flera erfarenheter i den argentinska krisen och revolten som går att generalisera. Den argentinska revolten var en postfordistisk revolt, genomförd av ett heterogent klassubjekt, till skillnad från fordismens homogena klassammansättning, och skedde i en tid där välfärdsstaten rustats ned – med både försvagade skyddsnät och försvagad social kontroll som följd.

Militanta undersökningar

När sociologer studerar sociala rörelser ser de dem ofta som tydliga avgränsade subjekt, vars uppkomst, struktur och målsättningar ska studeras och förklaras – vad konstituerar dessa subjekt? Colectivo situaciones deltagande militanta undersökningar av de nya sociala aktörskapen i Argentina väljer en helt annan väg. De har valt att snarare studera destituerande dynamiker, hur subjekt och aktörer överskrids, korsbefruktas och transformeras. Syftet med undersökningen är inte att definiera/förklara färdiga subjekt, utan genom deltagande vara med att arbeta fram denna transformation och stärkandet av en subjektiveringsprocess där gemenskapen blir resultatet, inte utgångspunkten. Undersökandets och skrivandets roll blir att gemensamt arbeta fram ett “know how”, att artikulera erfarenheter, finna gemensamma begrepp och procedurer, att producera resonanser snarare än ett sätt att föra ut budskap och kommunicera. Undersökningens diskussioner blir inte skapande av möten med subjekt, utan snarare möten som skapar subjekt. Den militanta undersökningen vet därigenom ”hur man börjar, men inte vart det slutar”.

”Den militanta undersökningen tar form, åtminstone för oss, som en serie av operationer när man ställs inför konkreta problem…: hur man kan upprätta kontakter och kopplingar som kan förändra våra subjektiviteter och finna någon form av gemenskap mitt i dagens långgående uppsplittring. Hur kan man få tillstånd interventioner som stärker horisontaliteten och skapar resonans, och samtidigt undviker både hierarkisk centralism och fragmentering. Och för att fortsätta på detta spår: hur kan man gemensamt arbeta fram ett gemensamt teoretiserande och tänkande kring de erfarenheter och experiment som utvecklat nya hyperintelligenta metoder? Hur skapar man autentiska sammansättningar, vars knep sedan kan cirkulera inom motmaktens spridda nätverk – utan att vare sig betraktas som en outsider till dessa upplevelser, eller att helt gå upp i de erfarenheter som inte är direkt våra egna? Hur man undviker man ett ideologiserande, det idealiserande som drabbar allt intressant i vår tid?” (On the researcher militant)

Subjektivering

Detta är långt ifrån ett erkännandets politik, att lyfta fram och kräva partikulära rättigheter åt en mängd subjekt eller minoriteter (som ska garanteras av en extern suverän), utan snarare utvecklandet av ett nytt universellt plan. Det liknar Toni Negri och Michael Hardts perspektiv i Multitude och Common Wealth. Men där Negri och Hardt betonar singulariteternas ömsesidiga erkännande som den gemenskapsskapande processen, erkännandet av mångfalden som konstituerande i det gemensamma, så betonar Colectivo situaciones än mer skapandet av det gemensamma som ett överskridande av tidigare subjekt: motmakten är inte en addering av olika subjekt, utan den nya sammansättning, den nya maskin som uppstår när dessa kombineras på andra sätt. Det är en process av avsubjektivering i lika hög grad som det är en subjektiveringsprocess. Motmakten är inte en uppradning av fabriksockupanter, arbetslösa piqueteros, Hijos-aktivister, bytesringar, kvartersmöten – som alla ställer sina partikulära krav samtidigt – utan det som sker när dessa kamper kombineras och hybridiseras: när kvartersförsamlingarna koordinerar utbytet i bytesringar med varor från fabriksockupanter som distribueras till piqueteros, när alla gemensamt militant försvarar dessa strukturer, ockuperar sociala center för att upprätthålla dem, skapar egna utbildningsstrukturer för att cirkulera dem. Motmakten kan betraktas som en alternativ samhällelighet som tar form, bortom kapitalismens arbetsdelning och uppdelningar.

Motmakten har också sin säregna relation till territorialiteten, som ett korsbefruktande mellan starkt territoriellt förankrade initiativ (som stadsdelsorganiseringen, ockupationerna) och starkt nomadiska och deterritorialiserade initiativ (prekariserade arbetare, hijos-outningarna, piqueterosblockaderna). Även dessa skilda rumsligheter hjälper till att destituera på förhand givna subjekt och skapa en ny sammansättning.

”Motmakten existerar enbart som ett fält eller sammanbindning mellan heterogena erfarenheter/experiment. En dynamik är territoriell, andra är mer deterritorialiserade. Den territoriella dynamiken blir torftig och de mer deterritorialiserade erfarenheterna och experiment blir ’virtualiserade’ utan denna gemensamma förbindelse, utan detta möte mellan båda. Deterritorialiserade rumslighet och territoriella former är polerna inom motmaktens fält och att det är en central fråga för denna nya radikalitet att de förbinds med varandra. De erfarenheter och experimenten som är närmare förbundna med territoriet – mer ’koncentrerade’ – och de mer ’diffusa’ – mer utspridda och nomadiserande – kan med sina dynamiska skillnader formulera, kombinera, eller interagerar som motmakt i till exempel ockupationen av det offentliga rummet.” (On the researcher militant)

Autonomi och social reproduktion

Motmakten kan inte ses som en spegelbild av makten, en ren reaktiv reflex eller en motstat. Colectivo situaciones betonar vikten av att heller inte se motmakten i någon ren form, i en total autonomi från staten – utan för att förstå den måste man även studera formerna av samexistens, konflikt och undandragande.

”Makt och motmakt förhåller sig till varandra som asymmetriska poler och misslyckade möten, i samexistens och konfrontation. De är relationsspäckade yttre rum som penetrerar varandra, som stjäl territorium från varandra, som orena inplanteranden bakom fiendens linjer”. (Tolv hypoteser om motmakt)

Både de så kallade ”reformistiska” och ”revolutionära” aktörerna försöker med olika metoder (dialog eller hot) nå ett erkännande och genomdriva sina krav från staten. Dessa metoder är inte diametralt motsatta, utan ligger ofta rätt nära varandra: det krävs någon form av hotvärde för att öppna upp en dialog och få ett erkännande, samtidigt som dialogen är det som kan nå fram och institutionalisera en kompromiss där konfrontationen har svårt att själv nå märkbara resultat och förbättringar. ”Staten erkänner enbart de som underordnar sig den eller de som konfronterar den.” Båda vägarna har sina faror, i form av antingen en införlivning eller att ”konfrontationens logik” tar över. Våldet och konfrontationen är statens terräng, en terräng de gärna styr om de sociala rörelsernas protester till eftersom de där är lätta att isolera och krossa genom sin överlägsna våldspotential.

Autonomin är för Colectivo situaciones en tredje väg. Den piqueteros-grupp som de följt och engagerat sig med, MTD Solano, försökte utveckla denna väg. Oavsett om piqueteros-grupperna använder sig av dialog, konfrontation eller autonomi så baseras de alla på vägblockaden som metod. Någon ”ren” autonomi existerar därigenom inte i piqueterosrörelsen.

”Tittar vi närmare ser vi att vid en blockad samexisterar tre olika parallella och kompletterande former av relation till staten: konfrontation, förhandling och likgiltighet. Det är en svår, motsägelsefull och paradoxal situation, men den måste tas itu med. Och rörelsens möjligheter uppstår i stor utsträckning ur dess förmåga att kombinera dessa tre verkligheter. En första slutsats är att om det finns behov av att ställa krav på staten finns alla varianter närvarande i olika proportioner. Och därmed är konfrontationen oundviklig. Därför är det av avgörande betydelse att stärka alternativa försörjningsformer för rörelsens existens, bort från en praktik inriktad på att nå offentliga bidrag som enda och centrala resurs.” (Tolv hypoteser om motmakt)

Konfrontationen och förhandlingen bygger på former av erkännande som ett (inomkapitalistiskt) subjekt, som en kollektiv försäljare av varan arbetskraft och en kamp om villkoren för arbetskraftens (och därigenom kapitalets) reproduktion. Colectivo situaciones undviker fällan att vare se antikapitalismen som bara en ren negation eller attack mot denna reproduktion – likt ultravänsterns kommunisering eller anarkisternas insurrektionalism – eller att fastna inom kapitalismens logik, att bara förhandla fram ett bättre pris för varan arbetskraft och fortsatt upprätthålla relationen arbetare/försäljare av arbetskraft inom kapitalet. Den arbetslöse som kräver ersättning och arbete löser frågan om överlevnad – om mat på bordet och tak över huvudet – men löser inte frågan om exploatering och makt. En negation genom arbetsvägran eller kommunisering löser frågan om exploatering, men ger ingen mat på bordet eller tak över huvudet, klarar inte av att omedelbart tillfredsställa våra behov. Motmaktens autonomi innebär för Colectivo situaciones dess förmåga till självreproduktion, självaffirmation och självständighet. Motmaktens framgång består i dess förmåga att skapa sin egen materiella grund, att konstituera sig som en egen kraft kapabel att reproducera sig – men inte som arbetskraft, utan snarare garantera en produktion och reproduktion utanför kapitalet.

”[Motmakts-]Erfarenheterna har skapats utifrån sina egna förutsättningar, av sin egen kraft och potentialitet, och som sprider denna energi, hämtar sin styrka från en process av självaffirmation och självständighet. Det viktigaste för deras utveckling ligger i deras förmåga att undkomma samtidens, representationens och de ekonomiska förhållandenas krav och istället lyckas producera egen tid. Hos motmakten tycks politik främst innebära förmågan att producera denna temporalitet och denna autonomi.” (Tolv hypoteser om motmakt)

Autonomiseringen av reproduktionen sker som en överlevnadsstrategi underifrån parallellt med att välfärdsstaten nedmonteras och tvingas släppa allt fler av sina sociala funktioner.

”Utmaningen de radikala erfarenheterna [av motmakt] och reproduktionens ’autonomisering’ står inför kräver praktiska hypoteser för att effektivt kunna förverkligas. Ur ovanstående framträder en första hypotes: i Argentina har ett antal olika nätverk – mer eller mindre diffusa, mer eller mindre organiserade – nu blivit självständiga. Det rör sig om grupper som arbetar med byteshandel och andra former av alternativ ekonomi, de som arbetar för mänskliga rättigheter, kvartersförsamlingar och politiska diskussionsgrupper, ockupationer av fabriker (över 100 stycken), andra grupper arbetar med vård och utbildning och så vidare. Dessa erfarenheter är mycket heterogena. Vissa är i själva verket obskyra. Men samtidigt lever miljontals människor i dem.” (Tolv hypoteser om motmakt)

”Det finns massor med frågor som måste lösas i praktiken: hur man skall lösa den dagliga driften av fabriken, hur man fördelar arbetsuppgifter internt om företaget ska vara ickehierarkiskt, hur ska varorna distribueras, levereras och ska man betala gamla skulder som de gamla ägarna lämnat efter sig, hur man skapar band till stadsdelen baserade på solidaritet och så vidare. Dessa frågor får en speciell innebörd under finanskapitalets hegemoni, eftersom fabriksproduktionen övergavs av sina ägare eftersom den inte gav den avkastning som utlovats på den spekulativa finansmarknaden. Detta öppnar ett nytt perspektiv: en värld av två lönsamheter, en som styrs av vinstmaximering, och en som utgår från den alternativa sociala reproduktionens logik. I denna bemärkelse handlar fabrikens återhämtande inte om att öka vinsterna igen, utan det är någon helt annat som måste öka. Vi måste verkligen fundera över betydelsen av fabriksockupationerna, av arbetsplatserna som överges av sina ägare. Utmaningen är om dessa fabriker förutom sin produktion också kan producera en annan form av subjekt, som kan agera bortom en inkludering och uteslutning, speciellt med tanke på att de som ockuperar dessa fabriker är just arbetare som levt hela det senaste decenniet med osäkra anställningar”. (Bortom blockaderna)

Men är denna autonomi tillräcklig? Risken finns att den bara blir en form av självexploatering, som ändå tvingas anpassa sig och infogas i kapitalismen. Här handlar det återigen om hur korsbefruktningen och hybridiseringen, ”subjektiveringsprocessen”, är förutsättningar för autonomin och för skapandet av en ny form av samhällelighet. De arbetslösa kan överskrida sin roll som arbetslösa när deras vägblockader – och styrkeposition därur – förbinds med fabriksockupationerna, fabriksockupationerna överskrider sin roll genom att förbindas med bytesringarna, stadsdelsförsamlingarna kan garantera sin självständighet genom bytesringarna förbundna med ockuperade fabriker och militansen från de arbetslösas blockader. Tillsammans går motmakten bortom ett reproducerande av kapitalförhållandet – vilket de enskilda subjekten inte skulle klara – utan kan bli en självreproduktion av liv, utan att bli en reproduktion av arbetskraft.

Situationellt tänkande

Även Colectivo situaciones teorier om motmakten löper ju risken att reduceras till en modell färdig att implementera – om än mer uppdaterad för en postfordistisk klassammansättning än vänsters fordistiska organisationsmodeller. Colectivo situaciones aktar sig för att uppställa även motmakten som en färdig modell.

”Aktiviteter som lyckas låta erfarenheter/experiment skapas och komma till liv idealiseras. De förvandlas då till en ’bra form’ som ska tillämpas överallt och alltid, som en ny uppsättning a priori-principer. Det begärs därigenom att detta ideal ska kunna gälla för alla”. (On the researcher militant)

Idealiseringen fungerar som en destruktiv kraft, dels genom försöket att pressa in nuvarande situationer i mallar från andra tider och andra situationer, men också genom att bortse från situationens komplexitet, hur varje situation är full av motsägelser och motsättningar. Verkligheten anpassas efter kartan. Colectivo situaciones beskriver två aktörer som oftast verkar hämmande på utvecklandet av motmakten och ett situationellt perspektiv: Den ena är ”den sorgliga aktivisten”, de militanter som följer en partilinje och närmar sig situationen utifrån, med en färdig formel och en instrumentell syn på hur de ska intervenera. Den andra är universitetsforskaren, som också kommer in i situationen utifrån med förbestämda hypoteser som ska testas och verifieras. Den militanta undersökningen fungerar på ett annat sätt:

”Det som driver de militanta undersökningarna är inte en modell för framtiden, utan om ett sökande efter makt (potencia) i nuet. Därför är en av dess viktigaste kamper riktad mot ”a priori”, mot fördefinierade system. Att bekämpa ’a priori:s’ innebär inte att dödförklara varje försök att tänja på verkligheten. Ingenting behöver dö. Det innebär dock en permanent medveten introspektiv genombelysning över de sortens uppfattningar som vi försöker tillämpa i varje situation.” (On the researcher militant)

Den undersökande militanten kan inte vara extern ifrån situationen som ska undersökas och utvecklas, det ”finns inga procedurer utanför situationen”. Det gäller att tänka i och från situationer, genom ett involverat delande av erfarenheter och möten – utan att betrakta praktiker, teorier eller subjekt a priori-bestämda. Stärkandet av den situationella erfarenheten är bästa vaccinet mot dessa a priori-strategier.

”Faktum är att i vår erfarenhet finns det en mycket stark komponent i ett tänkande mot just idealen i deras funktion som löften. Det vill säga: hur agerar vi utifrån vår makt (potencia) i det som är – och inte utifrån vad som ”borde vara” (ideal)?” (On the researcher militant)

Dödläge

Motmakten nådde sin kulmen i Argentina mellan åren 2001-2003, men bröts succesivt ner när de argentinska statsfinanserna förbättrades. Fabriksockupationerna legaliserades eller vräktes, piqueterosrörelsen splittrades upp genom rekuperering och repression, stadsdelsmötena avmattades och hade svårt att hantera partivänsterns infiltrationer och agendor. Colectivo situaciones ägnade mycket tid åt att analysera dessa processer och infångningsmaskiner, och också se hur besvikelsen och vemodet hos den rörelse som var kvar kunde omvandlas till en politisk kraft. Motmakten lyckades inte bli en permanent process, men det innebär inte att det var en bortkastad erfarenhet. Colectivo situaciones värjde sig mot att använda den progressivistiska vänsterns linjära syn på ”vinster” och ”förluster” mellan symetriska maktblock. ”En process upphör inte med förluster eller segrar, men de kan helt klart stelna och tappa sin dynamik.” En revolutionär process, en rörelse, har sina olika temporaliteter: den bromsar upp eller accelererar, men den står aldrig stilla. Och framför allt kan den inte gå tillbaka dit den var tidigare. De erfarenheter som gjorts går inte att göra ogjorda och den subjektiveringsprocess som motmakten gav upphov till har i djupet förändrat samhällets aktörer. Det finns inga vägar tillbaka till en fordistisk homogen klassanalys, utan motmaktens erfarenheter i ett enande av homogena krafter finns med även i dagens kamper – oavsett om de är mindre i sitt omfång. Vägen framåt går fortfarande genom att kunna agera situationellt, kunna lyssna och finna det gemensamma.

Texter av Colectivo Situaciones på svenska:
[2002] Piqueteros
[2002] Tolv teser om motmakt
[2002] Bortom blockaderna
[2003] Dessa decemberdagar
[2003] Mellan kris och motmakt
[2007] Politisera vemodet

Från Konfliktportalen.se: vandringsmyran skriver Regionalism i Sverige och politik (del 1, södra sverige, södra norrland), Kaj Raving skriver Men vem ska betala?, Anders_S skriver Partistyrelsen i S avgår?, L. O. K. Ejnermark skriver Boris Vian – Je Bois, Hans Norebrink skriver Äntligen vardagsmuslimer!, >> 907 skriver Politisk extremism och den normala liberalismen

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Det är däremot tydligt att det finns många världar, naturen och också många idéer och praktiker som varken är offentliga eller privata, som ingår i en självorganisering av lokalsamhället eller olika samhällen. Detta blir ett kritiskt förhållningssätt till både privat och offentlig egendom. En kritik mot själva grundbegreppet, ägandet. Denna kritik motsvarar ett politiskt praktiserande av autonomi, dvs en politik som strider både mot kapitalet (privatiseringarna) och statlig kontroll (offentlig förvaltning), och som leder till skapandet av en samhällelig autonomi, till självstyre. Detta är det perspektiv som jag under några års tid har försökt att utveckla tillsammans med den italienska filosofen Antonio Negri.

Som ett första antagande kan vi säga att det finns två sorters allmänningar: de ekologiska naturliga allmänningarna och de artificiella samhälleliga allmänningarna. Båda utmanar och konfronteras samtidigt med äganderätten som begrepp, de båda bryter mönstren och de traditionella måtten för det ekonomiska värdet som kapitalet försöker att mäta dem i. Detta beror på att det gemensamma, allmänningen, bara har en enda skala för bedömning, nämligen livet. Å andra sidan framstår det som om det finns en motsättning mellan de två allmänningarna (den ekologiska och den samhälleliga). Den ekologiska allmänningen sköts med avsikt att bevaras, medan den artificiella är baserad på expansion, ett obegränsat skapande. Den ekologiska allmänningen har dessutom som sin horisont biosfären i sin helhet, medan den artificiella å andra sidan har hela mänsklighetens intressen som sitt centrala fokus.

Det är avgörande enligt min åsikt att sätta det gemensamma i centrum. Hypotesen är att vi befinner oss mitt i ett epokskifte: från en kapitalistisk ekonomi baserad på industriproduktion till en kapitalism baserad på immateriell produktion eller biopolitik. Uttryckt på ett annat sätt, den industriella produktionen är inte längre central, inte på grund av att det inte skulle finnas fabriker längre, utan för att industriproduktionen inte längre motsvarar formerandet av ett industriellt samhälle, det är snarare den immateriella produktionen som ger form åt dagens samhälle.

Det är inte en kvantitativ, utan en kvalitativ skillnad. Om så är fallet måste vi tänka på att om frågan om rörligheten tidigare satte egendomen på spel – genom spänningen mellan orörlig mark och en rörlig varumarknad – bestäms egendomen idag av en nyttighets exklusivitet eller möjligheten att reproducera den. Här uppstår ett nytt problem: idéer, musik, relationer, kunskap fungerar enbart om de är gemensamma och delade.

Det är därför vi säger att när den immateriella produktionen är den nya källan till rikedom för kapitalet blir staden central. Och kommer samtidigt bära på en motsättning. Det finns ett behov av att införa gemensamma idéer, känslor, kunskap, eftersom de ökar och får produktiva resultat, men detta krockar med behovet av att hålla dessa gemensamma nyttigheter privata, som en strukturell dimensionen inom den kapitalistisk ackumulationens mönster.

Ur vår synvinkel är därigenom den första läxa vi måste lära oss att inse hur mycket av vår värld, hur mycket av vår erfarenhet som redan är gemensam. Uttryckt på ett annat sätt: det stämmer inte att allt i vår värld redan skulle vara egendom. Detta betonar jag, inte för att hävda att det inte skulle finnas några problem, utan för att se att det finns en punkt att utgå ifrån. Det är denna bas som autonomin som projekt försöker expandera och utifrån denna man försöker reappropriera det gemensamma.

En förvaltning av det gemensamma som inte är egendom eller utanför egendomen är inte något naturligt och spontant. Det är inte så att vi upptäcker någon naturlig egenskap hos oss att hantera det gemensamma bara vi eliminerar det privata ägandet och den statliga kontrollen. Tvärt om, det är något vi måste skapa.

Det viktigaste och vackraste i zapatisternas lokalsamhällen är därför känslan av experimenterande i deras politiska verksamhet. Det vill säga att vi måste experimentera med förvaltningsformen, med kommunen – det finns inga förutbestämda formler att använda sig av. Experimenterandet är det enda sättet att erövra former av självstyre och finna olika sätt att förvalta det gemensamma.

Efter Köpenhamn, en ny etapp för rörelsen

Den stora framgången i Köpenhamn var att det blev det första stora mötet mellan två olika sociala rörelser, det vill säga mellan de ekologiska rörelserna inriktade på klimatförändringarna och de sociala rörelserna som kämpar inte bara mot den nyliberala globaliseringen utan även till förmån för autonomi och skapandet av gemenskaper. Det var ett bra möte, och var helt klart en stor förening av gemensamma begär, praktiker och tankar, men å andra sidan syntes en viss skillnad, i viss utsträckning även motsättning i formen på hur man skulle konfrontera den globala makten. I denna situation var mötet (och krocken) mellan dessa två synsätt ett stort steg framåt, även om detta lyfte fram några allvarliga problem, både ur ett begreppsmässigt hänseende och som rörelse. Det finns något som vi kan definiera som allmänningens motsättning: å ena sidan står vi inför en allmäning som är begränsad av ekologins ramar, å andra sidan har vi en allmänning som är obegränsad i den meningen att produktionen av våra begär, idéer, föreställningar, det ”mänskliga området”, innebär så att säga en produktion av samhället, av sociala relationer. Vad vi ser är skillnaden mellan en politik inriktad på planetens gränser och begränsningar, de ekologiska allmänningarna, och en annan inriktad på våra begärs brist på gränser. Detta är skillnaden som innebär vissa begreppsmässiga och politiska svårigheter.

Det syntes även i våra slagord. Det finns en slogan som har varit mycket populär de senaste femton åren, den som säger att vi vill ha ”allt åt alla”. När det gäller de ekologiska begränsningarna framstår detta som ett galet slagord med tanke på att det finns en gräns för mark, vatten och resurser där det begreppsmässigt inte går att uppnå detta mål. Men för oss är denna målsättning hjärtat i vår verksamhet. Å andra sidan, sett ur våra gränslösa begärs perspektiv är det ofta använda slagordet ”There is no planet B” fint men passar också väl samman med den konservativa politik som till exempel personifierades i Margaret Thatcher och hennes ”There is no alternative”. Den antikapitalistiska rörelsen skapar alltid alternativ. Detta är en del av vår brist på gränser: att producera alternativ är en del av vårt DNA.

Det finns också en annan mycket viktig skillnad mellan de två inriktningarna: tidsaspekten. I den autonoma tradition – det vill säga i rörelsen från Seattle, zapatisterna, kvartersförsamlingarna i Argentina osv – finns det helt klart en viss brådska, eftersom det vi vill ha begär vi nu omedelbart, men denna temporalitet bestäms av konstruerandets takt, det är en konstituerande tid som ibland löper lika långsamt som det tar tid att bygga en gemenskap. Klimatförändringarnas temporalitet, å andra sidan, ser annorlunda ut: där handlar den huvudsakliga tidsaspekten om hur akut det är att lösa problemen, om en tid som vi kanske inte längre har. Rent generellt kan man säga, att för miljöaktivisterna innebär tidsaspekten att om det inte sker en förändring nu kommer allt vara förlorat.

Detta är alltså en annan viktig skillnad: de två temporaliteterna som begreppsmässigt skiljer de två rörelserna åt och visar sig i deras praktiker. Skillnaden återspeglas därför i praktiken, och detta är den sista skillnaden som jag ser: för globaliseringsrörelsen innebär autonomi inte att huvudmålsättningen med aktionerna är att begära att nationalstaterna ska börja agera – utan att huvudaktören i skapandet av autonomin är gemenskapen och lokalsamhället. För miljö- och klimatrörelserna däremot är ofta den centrala uppgiften att uppmana staterna att agera, eftersom det är de som kan staka upp och korrigera världens färdriktning. Det är uppenbart att detta har att göra med det som vi nämnde tidigare, nämligen tidsskillnaden i hur akut man definierar situationen, om vi väntar på att en autonomi ska skapas och att gemenskaperna ska kunna fatta besluta kan det vara alldeles för sent. För mig är det mycket intressant och viktigt att jämföra dessa skillnader, dessa motsättningar – jag vet inte om det är ett alltför akademiskt sätt att ta upp frågan, men det här är de tankarna som dyer upp i mitt huvud. Det är viktigt att ta upp dessa aspekter, inte på grund av att de utgör ett hinder för varandra, det är inga dramatiska skillnader – men de skulle kunna bli mycket värre och därför måste vi ta itu med dessa två positioner. Med andra ord, det är inte en oförenlig skillnad, utan en skillnad som kan vara fruktbar.

Jag tror att lösningen går att finna i rörelsernas praktik. Till exempel, för tio år sedan i Seattle, och även i Genua, hade vi en motsättning mellan globaliserings och antiglobaliseringsrörelsen, att vi var emot den nyliberala globaliseringen och därför kallade massmedia oss för ”globaliseringsmotståndare”. Detta var ett begreppsmässigt problem: Vår uppgift var att lösa denna ickeexisterande tudelning. Det tog utan tvekan en lång gemensam ansträngning för att skapa inte bara ett begrepp utan också alterglobaliseringsrörelsens metoder, det vill säga lösningen på den motsägelse som tillskrevs oss. På samma sätt kan dagens rörelser möta dessa skillnader med erfarenheter från Köpenhamn, inte som en slutpunkt utan som en utgångspunkt.

Statsmakten kontra autonomin

De sociala rörelsernas kamper mot privatiseringar och mot nyliberalismen i Latinamerika har varit en av det senaste deceniets framgångar. Dessa är konstituerande, men det finns olika vägar och jag tror att den ena inte utesluter den andra. Det vill säga, erövrandet av statsmakten via val kan vara en del av detta konstituerande projekt som, enligt mitt sätt att se det, är produktionen av autonomi, av subjekt kapabla till självstyre och självförvaltning. Det utesluter inte att en ”progressiv” statsmakt kan vara en del av denna process. Klart att erövringen av denna makt inte är slutmålet, men den kan vara ett medel. Om det är så blir allting tveklöst mycket mer komplext, eftersom detta kan vara ett sätt att skapa autonomi men kan också vara ett hinder för denna process. I Bolivia, som är ett av de finaste exemplen på försök att gå via staten, är det mycket svårt att avgöra hur mycket Evo Morales presidentsskap hjälper och hur mycket det hindrar uppnåendet av en autonomi för ursprungsbefolkningarnas och andra grupper i landets lokalsamhällen.

Enligt min uppfattning både och. Och ofta realiseras de sociala rörelsernas kamp mot staten inom detta område för att sedan gå bortom dessa hinder. Det finns helt klart en dimension av att en stat av denna sorten kan inom vissa konturer utföra en viss form av underlättande.

Den stora svårigheten i denna bemärkelsen är att inte sträva efter en renhet i denna process. Jag tror att det finns en tendens till två motsatta positioner: antingen försvarar vi erövring av statsmakten eller så kritisera vi den, eftersom den makten inte är slutmålet för rörelserna. Jag tror det är nödvändigt att ha en övergripande vision, och vi måste kunna dra nytta av det gynnsamma i situationen, men vara hårda och kritiska mot dessa regeringar. I den bemärkelsen är rörelserna i Latinamerika mycket mer avancerade än i USA, sett mot att det även här finns en regering som tagit makten genom sociala rörelser. Idag finns det två positioner både som vänster och som rörelse: å ena sidan finns det de som säger att vi måste stödja Obama, att han är en av oss och representerar oss, å andra sidan finns de som säger att han bara är en ny Bush. Jag tror att han varken är det ena eller det andra. Jag tror att vi måste utnyttja de möjligheter som öppnas med denna regering, men utan att ha något större förtroende för den.

Det är därför Obamas seger ödelade rörelserna, fick dem att försvinna. Idag finns ett slags begreppsförvirring. Under Busheran var allt begreppsmässigt så enkelt: han var fienden och vi visste alla varför. Men i dag är det svårare. Vi måste hitta ett sätt att vara antagonistiska mot denna Obamas regering, som vi ännu inte klurat ut. I Latin Amerika har rörelserna kommit mycket längre på detta område och i USA ligger vi långt efter.

Matteo Deans intervju med Michael Hardt den 4 mars 2010. Intervjun är publicerad i marsnumret av tidningen Desinformemonos.

Från Konfliktportalen.se: Bo Myre skriver “City is not a company – Rozbrat stays!”, loaderrorready skriver Greppet hårdnar, Anders_S skriver Förvirrade knäppskallar, Kaj Raving skriver Anders Åkesson (c) argumenterar för städhjälp åt Lidingö-direktörer, Cvalda skriver Strejken mot strejken, Hans Norebrink skriver Varken staten eller kapitalet

Vad är en fabrik? Det är något mer än bara fyra väggar, en företagsbyggnad med bara sammanfösta arbetare i, en gigantisk arbetsplats. Fabriken är en form av samverkan där de enskilda arbetarna sätts i förbindelse med varandra, där deras arbetskraft kombineras och blir en samhällelig produktivkraft genom ett maskinsystem. Automatiseringen i fabriken är arbetarnas hantverkstekniska kunnande överförd på maskiner, ett dekvalificerande av arbetskraften. Genom maskineriet, den tekniska vetenskapen och arbetsorganisationen samverkas den individuella arbetskraft kapitalet köper från arbetaren till en samhällelig form. Det är igenom kapitalet som arbetarna träder i kontakt med varandra i fabriken och blir en kollektiv arbetare. Arbetets samhälleliga karaktär, arbetskraften som samhällelig produktivkraft, framstår som något givet av kapitalet. Arbetarna möter samverkan som kapitalets plan, kapitalets kommando.

Det är ointressant att diskutera vilka arbetsuppgifter som är produktiva eller improduktiva i fabriken utan de måste bedömas som en organisk produktiv helhet. Städaren, kontoristen som betalar ut lönen, försäljningsavdelningen, lastbilschaffisen, löpandebandet-arbetarna på montaget, arbetsledaren, lagerpersonalen, forskningsavdelningen – alla är delar av totalarbetaren, den socialt samverkade arbetskraft som krävs för att färdigställa varan. Marx fick sin beskrivning av storindustrin verifierad i utvecklandet av fordismen och taylorismen.

Vad händer när fabrikens fyra väggar tas bort? När det är ett bemanningsföretag som hjälper de fastanställda att plocka samman varan under produktionstoppar, lönekontoret är inhyrt, städningen sköts av ett privat städföretag med papperslösa, lastbilschaffisarna fraktar färdiga delar från underleverantörer och levererar just in time, forskningsavdelningen bedriver forskningssamarbete med universitetet, en pr-byrå marknadsför produkterna som säljs via återförsäljare. Kapitalets plan i fabriken kräver nu en plan i samhället från den kollektiva kapitalisten: universitetets forskning och utbildning, ett utbyggt vägnät för transporterna, a-kassa och soc-bidrag för de bemanningsanställda i glappen mellan uthyrningar, gemensamt satta standarder för underleverantörerna. Den samverkade produktivkraften har spritts över hela samhället, de små- och mediestora industrierna knutits upp i produktionskedjor snarare än koncentrerade storfabriker. När dessutom industriproduktionen förlorar sin centralitet och tertiära tjänstesektorn expanderar. Hur kombineras den kombinerade arbetaren när den samhälliga produktivkraften i produktionen verkligen blir samhällelig, omfattar hela samhället och går utanför fabrikens väggar?

I det Kommunistiska manifestet beskriver Marx och Engels hur arbetarklassen i storindustrin blir en masskraft, hur den organisationsform som ges dem i fabriken också möjliggör en massorganisering för klasskampen. De massarbetsplatserna är nu splittrade och omorganiserade med fabrikens utspridande. Kan vi ens tala om klassen som en massa längre, efter massfabrikernas nedläggningar? Har klassen splittrats upp i individuella arbetare snarare än massarbetaren, klasskampens subjekt i fabriken?

Samtidigt som arbetarna inte blir massa längre i fabrikerna så har aldrig tidigare i historien en så stor mängd arbetare förts samman på samma plats som nu: till metropolen. Metropolerna är historiskt ett relativt nytt fenomen. I början på 1900-talet fanns bara fyra metropoler med en befolkning på över en miljon invånare. 2006 fanns 372 metropoler med över en miljon invånare, plus 45 som har mer än fem miljoner. Halva jordens befolkning bor nu i storstäder. Utvecklingen är irreversibel och kommit att definiera hela det tillstånd som kallas postmodernt.

Metropolen som fabrik

Negri menar att vi måste betrakta staden som plats för produktionen. Metropolen är för multituden, vad fabriken var för arbetaren. I fabrikerna blev arbetarna massa, det centrala fordistiska subjektet var massarbetaren. Men industriproduktionen inte längre hegemonisk eller central på samma sätt. I den postfordistiska socialiserade produktionen sprids samverkan över hela samhället, istället för att se arbetarna som isolerade och bedömas utifrån enskilda arbetsuppgifter måste arbetarna i metropolen ses som en samhälleliga arbetare, samverkad och kombinerad. Om den fordistiska klassammansättningen var homogen – en dekvalificerad arbetarmassa med liknande arbetsuppgifter i massprodukten – så är den metropolitanska klassammansättningen heterogen. Men ändå med gemensamma egenskaper.

Från det individuella arbetet i manufakturen över det samverkade i fabriken är det metropolitanska arbetet individualiserbart men samverkat. Negris kontroversiella teori är att se samverkan i metropolen som något som inte längre är givet från kapitalet som i fabriken. I staden går inte samverkan att skilja från stadslivet. Staden är ett levande element, inte totalt planerad från ovan av det kollektiva kapitalet och staten. I staden uppstår det nya allmänningar och gemensamma strukturer, språk, livs-former, kulturyttringar, kunskap, gemenskaper, samarbeten. Produktionen måste använda sig av dessa allmänningar. Hela staden måste bedömas som en samhällelig produktivkraft.

Generalisering av den kapitalistiska produktionen i staden, skiftet bort från industriarbetets hegemoni, är inte kvantitativt utan kvalitativt. Produktionen i metropolen är en biopolitisk produktion – livet själv sätts i produktion när produktionen blir samhällelig, nätverkad och kognitiv. Det är i metropolerna som arbetskraftens förändrade karaktäristik visat sig först: arbetet som nät av aktiviteter, de kognitiva processernas värdeskapande, den rika cirkulationen av information – som alla blir essentiella förutsättningar för produktion, menar Negri.

Problemen är många med denna teori. Risken med att se all kreativ och produktiv verksamhet som arbete är att arbetet tenderar att försvinna ut ur vårt fokus. Lönearbetet är fortfarande centralt för att förstå hur värdeförmeringen sker i samhället. Ett av problemen i italiensk teoribildning är att begreppet ”valorizzazione”, används både för att beteckna värdeförmering – dvs den del av produktionsprocessen där en värdeökning sker – och värdeskapande. Värde är inte en inneboende egenskap hos varan hos Marx, utan en relation mellan den i varor nedlagda arbetsmängden (samhälleligt nödvändiga arbetstiden). Däremot är arbetet hos Marx inte den enda ”källan” till värdet, värde ”skapas” även exempelvis i naturen. De ”virtuella” urbana allmänningarna – som samverkan, språk, kultur, information – kan precis som naturens allmänningar (resurser, råvaror) fungera som arbetsmaterial som genom arbetes tillägnande förvandlas till produkter. Marx beskrivning av produktionsprocessens dubbelkaraktär är intressant att lyfta fram: hur den (samhälleliga) arbetsprocessen inbegriper hur (löne)arbetet tillägnar sig naturresurser (allmänningar) och bearbetar dessa till produkter medan hur värdeförmeringsprocessen handlar om hur kapitalet tillägnar sig arbetet. Stadens allmänningar är en ”open access” för produktion, som Hardt uttrycker det. Men det gemensamma som vi producerar kan inte helt bli varor, det sker ett överskott som kapitalet inte lyckas inhägna.

Trots dessa invändningar så innebär Negris (och Hardts) teorier om metropolen mycket intressanta perspektiv på a) den samhälleliga samverkan inte enbart som given inom kapitalet och produktionsprocessen utan utvecklas i hela samhället, b) utvecklandet de urbana allmänningarna och inhägnandet av dem genom privatiseringar, avgifter och gentrifiering, och c) metropolen som plats för motstånd.

Metropolen som exploatering

Precis som staden är en plats för produktion är den också en plats för exploatering. Exploateringen sker givetvis fortsatt igenom lönearbetet. Men Negri påpekar även den ”exploatering” (även om det kanske inte är korrekt begrepp att använda – appropriering är nog mer passande) som sker genom kapitalets tillägnande av de urbana allmänningarna. Exploatering av allmänningarna sker igenom privatisering och kommodifiering – inte bara av naturresurser, utan även av det gemensamma. Tillägnandet av det som kallats externaliteter, ”urban properties”, ex kulturproduktionen i staden. Gentrifieringen är exempelvis en form av expropriering av det gemensamma, menar Negri. Kamp mot gentrifiering blir kamp mot exploatering av det gemensamma. När det gemensamma exploateras, blir privat och kommodifieras, sker ett ras i produktivitet inom dessa allmänningar. Införlivade i kapitalet kvävs den fria kreativiteten som gett upphov till dem.

I fabriken skedde exploateringen genom urvinnandet av merarbete och den centrala kampen stod kring lönen. Med keynsianismen knöts kampen för löneökningar till produktivitetsökningarna i fabriken. Därigenom kunde en offensiv arbetarrörelse också använda lönekampen för att överskrida den keynsianska dealen, driva upp lönerna snabbare än produktiviteten för att försätta fabriksproduktionen i kris. En generaliserad lönekamp gav arbetarrörelsen en möjlighet att överskrida fabrikens uppdelningar och hitta ett gemensamt ekonomiskt krav som blev direkt politiskt. Men med den utspridda fabriken och den metropolitanska produktionen har inte lönekampen också förlorat sin centralitet som politiskt sammansättande krav för det multitudska proletariatet.

Fabrikens jakt på profit har i metropolen förskjutits till en jakt på avgifter, ränta och hyra (Negri använder begreppet ”rendita”). Avgifterna på stadstjänsterna, på välfärd, på gemensamma institutioner skjuter i höjden. Avgifterna har blivit ett sätt att profitera på allmänningar: avgifter ska ge ”fri” tillgång till allmänningar på Internet, i kollektivtrafik, universitet. Om en ökande reallön inom den keynsianska lönepolitiken inom fordismen gav en relativt köpstark arbetarklass och skapade en efterfrågan. Men i den postfordistiska metropolen hålls köpkraften och efterfrågan snarare uppe genom frikostiga lån och kredit än genom reallöneökningar. Kampen kring ”rendita”, kring avgifterna och hyran, har därför fått en liknande politiskt sammansättande roll som krav för storstadsproletariatet som lönen hade för fabriksarbetarklassen. Vad spelar löneökningarna för roll om de direkt äts upp av allt högre reproduktionskostnader för arbetarklassen genom ett ökat avgiftstryck på den gemensamma välfärden, stegrande hyror, stigande låneräntor och skuldsättningar för studier, bostad och konsumtion. Kampen om allmänningar – både som krav, som motstånd mot inhägnande och gentrifiering, och som faktiska reapproprieringar – blir central.

Samverkan i fabriken skedde under kapitalets kommando, som ett genomförande av kapitalets plan. Med utspridda fabriken absorberas även de strukturer som legat utanför fabriken tjänstesektorn, användning av offentlig sektor och sociala skyddsnät, transportsystem, kommunikationsmedel in i produktionskommandot. De biopolitiska produktionen i metropolen innebär en övergång från de disciplinära maktteknikerna i fabriken till en kontroll i territoriet. Staden är platsen där nya kontrollsystem påförs, nya inhägnader, uteslutningar och hierarkier skapas.

”’Nolltolerans’ har blivit slagordet, eller snarare dispositivet för prevention som investeras i hela samhällsskikt och sätts in mot uppstudsiga och exkluderade individer. Hudfärg och ras, religiös klädsel, vanor eller klasskillnader är, var för sig, antagna som de definierande elementen inom metropolis repressiva zonindelningen. Metropolis är byggt på dessa dispositiv. […] de rumsliga dimensionerna, byggnadernas och de offentliga rummens bredd och höjd är fullständigt underordnade kontrollens logik.” (Negri: Dalla fabbrica alla metropoli, Posse 2006)

Metropolis och motstånd

När produktionen och den biopolitiska kontrollen över den samt försöken att tillägna sig allmänningarna (igenom gentrifiering och privatiseringar) pågår i hela metropolen så multipliceras och mångfaldigas även motståndsytorna i staden. Fragmentariseringen och pluraliseringen av arbetskraften har spritt antagonism till hela samhället, mot alla sociala discipliner. Metropolen är den plats där motsättningen och antagonismen i den kapitalistiska produktionen når sin högsta intensitet. Antagonismen tar sig uttryck i metropolen mot metropolen.

Antagonismen i metropolen som produktiv utspridd fabrik är däremot uppsplittrad, inte given som en masskraft. Det finns en temporal diskontinuitet (flexibilitet) och en rumslig utspridning (mobilitet) som måste övervinnas. På den primära nivån finns en likhet hos den samhälleliga arbetaren eller multituden rent ontologiskt, det samhörande och gemensamma som definierar de skilda singulariteterna. Men på en sekundär nivå, som fenomenologiska former är den politiska sammansättningen något som måste skapas, som ett övervinnande av diskontinuiteten (i tiden) och utspridningen (i rummet). Det är en rörelse från motstånd till ett politiskt-konstituerande projekt. Det behövs fortfarande hittas ett kommunikativt ”interface” mellan dessa. Detta gemensamma kan bara konstrueras i kamp.

Samhälleliga arbetaren eller multituden är territorialiserad i metropolen, motståndet utgår ofta från stadsdelen och tar ett utryck som en strävan efter ett självstyre och autonomi i territoriet. Ett steg är uppbyggandet av ”politiska-sociala center” i territoriet.

”Denna [dagens] utveckling och antagonismer föregreps under sjuttiotalet i Tyskland, Förenta staterna och Italien. Det stora skiftet av frontlinjen från fabriken till metropolis, från klass till multitud, erfors teoretiskt och praktiskt av många avantgarden. ”Reclaim the city” var ett ihärdigt, betydelsefullt och överväldigande slagord i Italien. Liknande ord gick genom de tyska Bürger-initiativen [lokala medborgar- och stadsdelsorganisationer organiserade underifrån] och ockupanters erfarenheter i de flesta europeiska metropoler. Fabriksarbetarna kände igen sig i denna utveckling, medan fackföreningarnas och arbetarrörelsens partiers dagordningar ignorerade det. Vägran att betala trafikavgifter, de massiva ockupationerna av hus, övertagandet av distrikt för organiseringen av fritid och för säkerhet för arbetare mot polis och kronofogdar var projekt som genomfördes med stor omsorg. Dessa zoner kallades sedan ’röda fästen’ men var i själva verket stadsutrymmen för offentlig opinion, snarare än platser som sådana. Ibland var de som bestämda icke-platser – de var massdemonstrationer i rörelse som gick igenom och ockuperade torg och territorier. Således började metropolen ombyggas genom en märklig allians: fabriksarbetare och metropolens proletärer. Här började vi upptäcka hur mäktig denna allians kunde vara. ” (Negri: Multituden och metropolis, Posse 2002)

I tidningen Posse diskuterar Negri exemplet från hur den 24 timmars generalstrejk som lanserades i Sevilla 2002 blev en generaliserad strejk i metropolen: där de strejkande arbetarna gick ut från sina arbetsplatser och tillsammans med sociala rörelser i varje distrikt i territoriet blockerade alla gator och gick ut och kommunicerade strejken i hela staden.

”Detta varade en hel dag, vid sidan av en generell mobilisering på metropolens territorium, koncentrerad till eftermiddagen i massdemonstrationer. Detta är ett bra exempel på hanteringen av en generalstrejk: en metropolens strejk där olika sektorer av sociala arbetare möttes, genom dygnets 24 timmar. Likväl, denna utsökta politiska rörelse verkar otillräcklig för att karaktärisera en ”generaliserad strejk”. Vi måste gå djupare och specifikt analysera varje passage och/eller rörelse i nysammansättningen, varje moment i kampen som kan flöda in i konstruktionen av en social strejk. Varför säger vi detta? För att vi betraktar metropolens strejk som den specifika formen för multitudens nysammansättning i metropolis. Metropolens strejk är inte en socialisering av arbetarklass-strejken: den är en ny form av motmakt. Vi vet ännu inte hur den opererar i tid och rum. Vad vi vet är att en funktionalistisk sociologi, en av dem som sätter ihop diverse sektorer av social nysammansättning av arbete under kapitalistisk kontroll, inte kommer att forma en metropolens strejk. Mötet, sammandrabbningen och sammanflätningen och rörelsen framåt av olika delar av metropolens multitud kan inte ses som annat än skapandet (genom kamp) av rörelser av makt. Hur blir denna rörelse kapabel att sprida makt? För oss anspelar inte svaret till Vinterpalatset. Metropolens revolter ställer inte frågan om att ersätta stadsfullmäktige: de uttrycker nya former av demokrati och planer andra än kontroll. Metropolens revolt är alltid återgrundandet av staden. Därför måste den ”generaliserade strejken” i sig innehålla det ”deliriska” projektet att återuppbygga metropolis. Detta innebär att finna allmänningarna och bygga metropolens band.” (Negri: Multituden och metropolis, Posse 2002)

Med Negris försök att beskriva den samhälleliga samverkan och den biopolitiska produktionen i metropolen som utspridd fabrik övervinns uppdelningen mellan proletariatets kamper inom produktionen och trasproletariatets upplopp i stadsutrymmet utanför produktionen. Upploppen i staden och blockaderna av stadens infrastrukturer och kommunikation har kommit att bli två centrala delar i metropolprotesterna idag. De arbetslösas piqueterosblockader i Buenos Aires 2001, franska banlieus-upploppen 2005, CPE-protesterna 2006, grekiska upprorsvågen och Ungdomshusprotetesterna i Köpenhamn 2007, vågen av universitetsockupationer, förortsbränderna, massprotesterna mot ekonomiska krisen i forna östeuropa och Reykavik 2008 ger oss en fingervisning. I sin essä över 00-talet tar Stefan Jonsson i DN upp exemplet om vad som verkar bli en växande motståndsform inför 10-talet:

”I Paris på decenniets sista utlandsresa köper jag Alain Bertho’s bok ”Le temps des émeutes” (Upploppens tid). Den visar att antalet våldsamma upplopp ökat i världen de senaste åren. Bertho drar slutsatsen att vi trätt in i en ny politisk cykel. Ingen vet vad revolterna kan leda till, men faktum är att folk i allt högre grad protesterar, gärna våldsamt – mot polis, stat, religioner, överhet, invandrare, rasism, priser, inflation, arbetslöshet eller vad som helst. Bertho ger empiriskt belägg för Hardts och Negris föreställning om den mångformiga multituden. Överallt sätts människor i rörelse, därför att isen brustit.”

Men Hardt och Negri går längre. Insurrektion i staden och arbetsvägran-olydnaden i produktionen är inte tillräckligt: det måste till en mer radikal exodus för att konstruera en motmakt. Det måste till ett stärkande av allmänningarna, en appropriering av det gemensamma som går bortom det privata och offentliga. Måste finnas en process av hegemoni, en ”institutionalisering” underifrån som skapar kontinuerliga beteenden och hållbara strukturer (vilket inte är samma sak som fasta strukturer) av det gemensamma, den gemensamma välfärden och allmänningarna. Negri och Hardt betecknar detta som ”The becoming prince of the multitud”.

Missa inte stadskampsveckan.

Från Konfliktportalen.se: Redaktionen skriver ”Helsingborgs Dagblad kritiseras av SD”, loaderrorready skriver Äcklen och nollorna är tillbaka…, Anders_S skriver Stockholm – Roslagens Järnvägar, Hans Norebrink skriver Kinesisk elitkamp, komakino skriver På västfronten intet nytt, jesper skriver Saman läser en dikt för Dagens Konflikt

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Tes 2
I metropolens kamper utgör den biopolitiska strejken det huvudsakliga uttrycket för den attackstrategi som de nysammansatta livs-formerna (forme-di-vita) antar mot metropolens styrning. Idag kan arbetsvägran inte innebära något annat än en vägran att överlämna delar av livet, känslofragment och kunskapsskärvor till den cybernetiska kapitalismen. Idag innebär kamp mot kapitalismen ett direkt undandragande av kroppar från exploateringen och en attack mot avkastningen (rendita), ett gerillakrig mot gentrifieringen och en våldsam appropriering av allmänningar, sabotage av kontrollmekanismer och en destabilisering av den politiska och sociala representationen. På samma sätt, och precis lika omedelbart är det vilda experimenterandet med nya livs-former, befrielsen av affektioner, skapandet av kommuner, inympning av lycka och en dynamisk expansion av begär. Precis som kroppar – både som singularitet och befolkning – är målet för den biopolitiska polisen och exploateringen, är det bara genom att utgå från kropparnas singularitet som varje mänsklig biopolitisk generalstrejk mot metropolen startar: det är i singulariteten som livs-form som oregerbarheten som motsätter sig biomakten finns. Den feministiska demonstrationen den 24 november 2007 var ett av de mest magnifika uttrycken på de italienska gatorna för detta. Man kan förutse de kapitalistiska initiativen åtminstone om en utspridd singulär vägran åtföljs av beslutet att skapa en storstadsorganisering av autonomin som kan få de rebelliska lisv-formerna att bli en upprorisk multitud. När singulariteter reser sig som en gemensam kropp, kan oregerbarheten bli en revolutionär process.

Tes 3
Blockadtaktiken blir essentiell för den biopolitiska strejkens effektivitet när denna verkligen blir stadsövergripande, det vill säga när den överskrider specificiteten och sträcker sig överallt som en förlamning av kontrollen, en blockering av cirkulationen, ett virus av motbeteenden, ett avbrott i produktionen och reproduktionen, en störning i kommunikationsfabriken. Med andra ord: när de hindrar den kapitalistiska värdeförmeringens normala förlopp. Det är igenom blockaderna som det är möjligt att se den biopolitiska strejkens generalisering. De arbetslösas blockader, piqueteros-rörelsen, i Buenos Aires och upproret mot CPE i Frankrike belyste dess kraft och organisationskapacitet. Blockader är ett materiellt tecken på en brytning med kapitalet och biomakten. Varje blockad i metropolen öppnar andra vägar, andra passager, andra liv: blockaderna i metropolen är nödvändiga för konstruerandet och försvaret av en exodus.

Tes 4
Sabotaget svarar mot behovet av att förena en destabilisering av styrningen (governo) med ett nedbrytande av herraväldet (comando) och förstärker därmed blockaderna i metropolen. Det intervenerar på olika nivåer i metropolens liv: från den anonyma singulariteten som maskar och bromsar takten i värdeproduktionens cirkulation över till den öppna konfliktens punktinriktade och förödande intervention. I det första fallet är det ett spontant utspritt beteende mot arbetet, i andra fallet är det en omstörtandets intelligens som diagonalt avbryter regementalitetens konfliktmedling. Metropolens subversiva vetenskap definieras därför också som sabotagets vetenskap.

Tes 5
När den biopolitiska strejken, sabotaget och blockader sammanstrålar skapas förutsättningarna för storstadsrevolten. Metropolens uppror blir möjlig när sammankopplandet av specifika kamper och ackumuleringen av revolter blir en övergripande strategi som slår mot (eller tar över) territorier, existenser, maskiner och dispositiv.

Tes 6
Sociala center, befriade utrymmen, hus och aktiva territorier borde underordnas multitudens politiska kritik och förvandlas till samhällen för inbördes hjälp. Precis som på 1800 och 1900-talen kan dessa territoriella sammanslutningar inte bara stå för solidaritet mellan individer, gemensamhet mellan livs-former och organisering för både specifika och generella kamper, utan även för singulariteterna och lokalsamhällets medvetandestruktur genom att de är både förtryckta och utsugna. Det gemensamma (il comune) som en politisk handling föds därför som en process i vilken vänskapen och ömsesidighet mellan dem som är egendomslösa förvandlas till motståndskommuner (le comune delle resistenza). Idag kan alla socialiserade utrymmen bli platsen där en autonom organisation i och mot metropolen formeras ur deras upproriska intensitet. Visstidare, arbetare, homosexuella, studenter, kvinnor, lesbiska, lärare, invandrare, queerfolk, barn – vilka singulariteter som helst måste kunna referera till dessa områden för att skapa revolutionära livs-former och organisera sig så att de är oangripbar från biopolitiska polisen. Gemensamma element – som fonder för inbördes hjälp, kollektivboende, kvarterskolonilotter och parker, autonoma produktions- och reproduktionsredskap, passioner och känslor – borde rekupereras, uppfinnas, byggas, och göras tillgängliga för alla som väljer att inleda motstånd, gå i strejk eller i uppror. Summan av alla dessa element kommer i territorium efter territorium sammansätta 2000-talets allmänningar.

Tes 7
Den enda säkerhet som de livs-former som vägrar underordna sig strävar efter är upphörandet av förtryck och exploatering. Den materiella och etiska fattigdom som biomakten begränsar miljontals män och kvinnor till är källan till den osäkerhet som råder i storstaden och styr över befolkningen. Mot detta kan vi inte trilla i fallgropen att begära rättigheter, som innebär mer styrning och därför icke-frihet: den enda gemensamma rätt (diritto) skapas och bestäms genom att revolutionärt praktiseras. Varje önskan, alla behov som multitudens livs-former kan uttrycka har sin rätt. Genom att de uttrycker dem vederlägger de Rätten (il Diritto).

Tes 8
Utan en brytning finns det ingen möjlighet att föra flyktlinjerna bortom maktens herravälde (comando). Varje brytning motsvarar en krigsförklaring från de rebelliska livs-formerna mot metropolernas imperium: minns Genua 2001. I metropolen råder en asymmetri mellan biomakten och livs-formerna, men det är just denna asymmetri som kan bli ett grundläggande vapen i metropolernas gerillakrig: effekten mellan olika livs-former och styrningen skapar ett överflöd och som när det uttrycks med kraft och styrka kan bli en revolutionär organisering av det gemensamma livet.

Tes 9
I metropolen är uttryckandet och sammankopplandet mellan olika krafter och inte mediering det som driver deras intensitet till att köra spelet av subversiva allianser. Konstruerandet och förverkligandet av Rostockrevolten mot G8 2007 visade på styrkan i detta ”spel.” Autonomin, som en strategisk uppgift för att avskilja sig från biomakten, betyder metropolernas politiska sammansättning ett sammanförande av samtliga minoritets-blivanden till ett gemensam-blivande, en horisontell spridning av kontraproduktiva beteenden flyttad till ett enda konsistensplan utan att någonsin skapa en transcendent enhet. I metropolen finns det inget Revolutionärt Subjekt: det finns ett subversionens konsistensplan som låter varje singularitet att välja sin del.

Tes 10
Den viktiga delen i varje social metropolrörelse finns i det överflöd (eccedenza) som den producerar. Varje form av överflöd (eccesso) uttrycker sanningen i en kamp. Det som finns kvar från varje kamp är alltid en gemensam sanning.

Tes 11
Utan ett delat språk finns det aldrig någon möjlighet att dela någon form av rikedom. Språkets gemenskap skapas endast i och genom kamp.

Tes 12
En av största farorna för de autonoma livs-formerna är att vara släpphänt i en teknisk åtskillnad mellan liv och politik, mellan styrandet av det existerande och omstörtande verksamhet, mellan varor och gemensam användning, mellan förkunnelse och materiell sanning, mellan etik och blind aktivism för sina egna skull. Förvirringen mellan vad som är gemensamt och vad som hålls privat, mellan individualism och cynism, skingras igenom praktik, det vill säga genom en etik om det gemensamma som smitts samman i konflikt. Det personliga är biopolitiskt, politik är opersonligt.

Tes 13
Autonomins alla arkitekturer i metropolen är horisontella. Som sådana följer de med organiserande-former i alla dess konstituerande politiska former och vice versa. De maktbaserade arkitekturerna i alla dess former och överallt där det finns, är alla vertikala och det är så de skiljer individerna från det gemensamma. Dessa arkitekturer måste överges, omringas, neutraliseras och, när det är möjligt, attackeras och förstöras. Det enda möjliga vertikala i metropolens autonomi är konfrontationen med makten.

Tes 14
Organisations-formen kan i dagens historiska förhållanden inte vara annat än livs-formen. Den är en icke-normativ reglering av det gemensamma för det gemensamma. Disciplin innebär här inte något annat än den gemensamma organiseringen av odisciplinering. Organisations-formen är konsistensplanet på vilken individer och multituder, affektioner och uppfattningar, reproduktionsredskap och begär, kompisgäng och motsträviga konstnärer, vapen och kunskap, kärlek och sorg cirkulerar: en mängd flöden som går in i en politiska sammansättning som tillåter allas kraft att växa och samtidigt minskar motståndarens. Ett horisontellt mångfaldigande av organisationen i centraliseringen av målsättningar, det är den disciplin (la disciplina) som vi föreslår som artificiellt mått på den revolutionära processen i vilken metropolens subversiva parti skapas.

Tes 15
I metropolen är individer enbart kroppsliga återspeglingar av biomakten, medan singulariteter är den enda levande närvaron (ad essere presenza vive) kapabel till ett blivande. Singulariteter älskar och hatar medan individer är oförmögna att leva dessa känslor, om de inte får dem förmedlade av skådespelet. Därför är de underkastade och neutraliserade redan innan makten blivit närvarande. Individen är biomaktens basenhet medan singulariteten är den minsta enheten som varje praktik inriktad på frihet kan utgå ifrån. Individen är singularitetens fiende. Singulariteten är det mest gemensamma vi kan vara.

Tes 16
Det är dags att börja problematisera kategorin ”medborgarskap”, det arv från en urban modernitet som inte längre existerar någonstans. I en storstad innebär ett medborgarskap bara ett återinträdande i regementalitetens biopolitiska arbete, instämma i det ”lagliga” i en stat, en nation och en republik som inte existerar annat än som en nod i imperiets organiserade repression. Singulariteten överskrider medborgarskapet. Att kräva sin egen singularitet mot medborgarskapet är det motto som till exempel migranter dagligen skriver med sitt blod längs Medelhavskusten, i de revolterande flyktingförvaren CPT, på stålmuren som skiljer Tijuana från San Diego eller på den hinna av kött och cement som skiljer romernas bidonvilles från skammens glittrande innerstan. Medborgarskap har blivit en belöning för trogenhet mot den imperiella ordningen. Singulariteten klarar sig så fort den kan lyckligtvis utan medborgarskapet. Endast singulariteterna kan riva murarna, gränserna, hinnorna och begränsningarna som skapats av biomakten som herraväldets infrastruktur.

Tes 17
Precis som den kapitalistiska avkastningen (rendita) parasitärt utnyttjar den samhälleliga samverkan i metropolen, sammanfaller politiken med den parasitära avkastningen (rendita) i styrningen av multitudens livs-former: ett våldsamt eller ”demokratiskt” avtvingande av samförstånd, det privata offentliga användningen av det gemensamma, och det missbrukande utövandet av en tom suveränitet över samhället är de sätt som den politiska inkomsten (rendita) göder sig i skuggan av det globala kapitalets skyskrapor. I metropolen är det politiska (il politico) den enda möjligheten som är kvar av att utöva det gemensamma och en mångfald tidsfrister (scadenza) för dess appropriering. Man ska aldrig bedriva politik (la politica), om man vill nå en ”punkt det inte finns någon återvända ifrån”. Politiken (la politica) är alltid en form av regerande. Det politiska (il politico) är ibland revolutionärt.

Tes 18
Den biopolitiska metropolen administreras enbart genom styre (governance). Sociala rörelserna, de autonoma krafterna och alla dem som verkligen önskar omstörta status quo har insett att när en kamp börjar ska man aldrig skulle begå det fatala misstaget att genast förhandla med ledningen (governance), sätta sig ned vid deras ”bord”, acceptera dess former av korruption och därmed bli deras gisslan. Tvärtom är det nödvändigt att redan från början påtvinga makten (governance) ett slagfält, tidsfrister och även kampens former. Först när maktbalansen omkullkastas till förmån för autonomin i metropolen kommer det att vara möjligt att förhandla om maktens (governance’s) kapitulation och samtidigt stå fast, på stadiga ben. Det utomordentliga Ungdomshus-upproret i Köpenhamn visar på det som är möjligt, om man bara har modet att ta initiativ och hålla fast vid det.

Tes 19
Just när arbetet har blivit överflödigt i metropolen måste alla, paradoxalt nog, arbeta intensivt hela tiden, från vaggan till graven och kanske ännu längre. Tvånget att arbeta är alltmer uppenbart en politisk skyldighet påförd befolkningen så att den kommer att vara foglig och lydig, producerandes varor på löpande band och individuellt sysselsatta i produktionen i och för sig själva som imperiella subjekt (sudditi). Vi förespråkar arbetsvägran och skapandet av andra former av produktion och reproduktion av livet som inte är belastat under lönens ok, som inte ens är språkligt definierbara av kapital, som utgår ifrån och avslutas i det gemensamma, i allmänningen. En garanterad inkomst i metropolen kan bara bli ett gemensamt faktum när praktikerna med appropriering och autonomins expanderar över territoriet och massivt tvingar fram en ny maktbalans. Fram till man nått en sådan maktbalans finns det risk att en garanterad inkomst istället kommer att – som till exempel det som sker i de lokala och regionala förslagen om en så kallad ”medborgarlön” – utvecklas till en fragmentering av allmänningen, det gemensamma, och i en hierarki av livsformerna. 60-talets och 70-talets autonoma erfarenheter har lärt oss att det först när vi faktiskt kan finna det gemensamma i våra liv, att riskera dem i kampen, som alla egalitära anspråk blir resonliga. I vår historia har det aldrig funnits ett ekonomiskt krav som inte varit omedelbart politiskt: precis som när fabriksarbetare förr sade ”mer lön åt alla” och det då betydde ”mer makt åt alla”, betyder idag ”inkomst åt alla” samtidigt ”makt delad av alla”. Som singulariteter som har valt att vara på den subversiva sidan måste vi ha modet att bygga och dela det gemensamma och allmänningen framför allt mellan oss själva. Detta är vad som kommer göra oss starka.

Tes 20
En ny sentimental utbildning är på gång i rebellsamhällena, uppfinnandet av och de mikrofysiska experimenten med denna är på dagordningen för varje sann revolutionär erfarenhet som slåss mot imperiet idag. Man kan inte tala om vänskap, kärlek, broderskap och systerskap, om man inte gör det som en del inom upprorets strategiska framskridande mot biomakten och för det gemensamma. I samma ögonblick som en vänskap uppstår, som kärleken blir det gemensammas kraft eller ett gäng bildas för att bekämpa herraväldet (dominio), framträder deras fiende vid horisonten. Förstörelsen av den kapitalistiska metropolen kan bara vara ett resultat av en irreducibel kärlek och av de gemensamma försöken från alla singulariteter som med glädje kommer att resa sig mot lidandets präster och de hyrda ligister som satts att försvara maktens torn. Den kommande kommunismen kommer uppstå ur multitudens livs-former som valt det gemensammas parti mot biomakten.

Smid planer, var redo.

/ Marcello Tari, Plan B-Byrån

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Aldrig förr har de fattiga tvingats betala hela krisen, Jinge skriver Gott Nytt År?, Kaj Raving skriver Gott Nytt År önskar jag er alla – och avger ett nyårslöfte, Bo Myre skriver Best of 2000, Fredrik Jönsson skriver Är hedersvåld från sverigedemokrater bättre?

Den 7 april 1979 grep polisen Toni Negri i Milano. Samtidigt greps ett 20-tal personer i Padua och Rom, däribland Negris assistenter Luciano Ferrari Bravo, Guido Bianchini, Sandro Serafini och Alisa del Re vid den statsvetenskapliga institutionen i Padua. Dessutom greps författaren Nanni Balestrini, journalisten Giuseppe “Pino” Nicotri, redaktören för tidningen Rosso Emilio Vesce och Oreste Scalzone. Franco Piperno anhölls i sin frånvaro, och greps senare i Paris under spektakulära former.

Den offentlig åklagare Pietro Calogero, som ledde utredningen, förklarade för media att Brigate Rosses strategiska ledning gripits. Dagen efter lade även den offentliga åklagaren Gallucio från Rom till åtalspuntker mot Toni Negri, att han skulle varit bakom kidnappningen och mordet på fd statsministern Aldo Moro.

De flesta gripna anklagades för att ha bildat en ”subversiv förening” (§27) och ”deltagande i väpnad grupp” (§306). Negri anklagades även för att ha planerat ”beväpnat uppror mot statsmakten” (§284), en fascistlag som aldrig tidigare använts i republiken. Negri utredes för att som ensam åtalad vara strategisk ledare för Röda brigaderna, inte tillsammans med de historiska grundarna Curcio, Franceschini och Ognibene, som sedan årtal suttit fängslade. Bland annat utredes om Negri och Nicotri varit de som ringt in telefonsamtal under gisslandramat till Moros familj med krav.

7 aprilprocessen blev startskottet på en våg gripanden av autonoma kommunister i hela Italien. Kort efter de första tjugo greps redaktionen för tidningen Metropoli, Libero Maesano, Lucio Castellano och Paolo Virno i Rom, och anklagades även de för planera beväpnat uppror mot statsmakten.

Den andra vågen arresteringar skedde 21 december 1979. Mot åtalslättnader pekade tjallaren Carlo Fioroni ut en rad personer som varit aktiva i början av 70-talet i Potere Operaio. Det tvivelaktiga användandet av Fioronis vittnesmål ledde till nya åtalspunkter mot Negri för attentat, mord och kidnappningar i Milano.

Rättsprocessen byggdes upp kring ”Calogeros teorem”, ett antagande att Röda Brigaderna och Autonomia Operaia Organizzata var en del av samma struktur, ett terroristparaply som leddes av den ”onda hjärnan” Negri. Båda organisationsstrukturerna ansåg Calogero egentligen var en fortsättning på organisationen Potere Operaio, som bara skenbart skulle upplösts 1973. Autonomiarörelsen skulle vara massgrenen, den massillegalitet som det underjordiska avantgardet Brigate Rosse värvades ur, allt underställt Negris strategiska ledning. Grundbulten i teoremet var den mord- och kidnappningsåtalade Fioronis vittnesuppgifter, som gavs igengäld på strafflättnader.

Men Calogeros teorem var en fantasiprodukt och målade upp en struktur och samband som inte existerade. En efter en lades åtalspunkterna ner mot Toni Negri. Tyngsta stöten mot teoremet gavs i april 1980 när en tjallare i Brigate Rosse hävdade att Negri inte hade någon koppling till Röda brigaderna. Röstundersökningar visade dessutom att det inte var Negris röst på samtalen till Moros familj. Åtalen mot Negri för att ligga bakom mordet på Moro lades ner. Även åtalet för deltagande i väpnad grupp lades ner, men åtalspunkten om uppror mot statsmakten låg kvar.

Calogero förklarade att främsta vittnesmålet mot Negri ”var Negri själv”. Åtalet för uppror mot statsmakten byggdes enbart på utdrag ur de böcker Negri gett ut under 70-talet, pamfletter som ”Dominans och sabotage” och ”Arbetarpartiet mot arbetet”.

Amnesty international började 1981 arbeta med rättsfallet och riktade hård kritik över hela rättsförfarandet mot autonomia pga vagheten i åtalspunkterna som var omöjliga att bemöta och den svaga bevisföringen. Amnesty kritiserade användandet av preventiva häktningar och speciallagar, vilket bröt mot internationella konventioner. Italienska lagen gav åklagaren rätt att häkta personer i två år inför rättegång, och i specialfall i fyra år. Genom att hela tiden ändra åtalspunkterna, hålla rättsutredningen öppen och lägga till nya åtalspunkter så kunde häktningarna förlängas in absurdum. Internationella upprop från kända franska intellektuella, som Michel Foucault, Felix Guattari, Jean-Paul Sartre och italienska som Massimo Cacciari, Mario Tronti och Umberto Eco krävde att processen mot Negri och de andra åtalade skulle läggas ned. I slutet av 1982 satt 143 åtalade i 7 aprilprocessen mot Autonomia. Totalt beräknades 1500 personer sitta gripna 1980 i olika rättsprocesser mot politiska vänstergrupper.

Sommaren 1983 frigavs Toni Negri tillfälligt, efter en kampanj från Radikala partiet, som fick Negri invald i parlamentet vilket gav honom åtalsimmunitet. Hösten 1983 flydde Negri till Frankrike när hans imunitet drogs in.

I juni 1984 hölls slutligen rättsprocessen mot Autonomia. Då hade många suttit häktade i fem år. I rättegången dömdes 55 personer dömdes för väpnad grupp eller subversiv sammanslutning, till sammanlagt 500 års fängelse. Rättsprocesserna fortsatte till högre instans ända fram till mars 1987. Flera friades då för väpnat uppror och flera åtal för deltagande i väpnade grupper lades också ner i brist på bevis. De personer som släpptes kom ut till en autonom rörelse som helt slagits i spillror.

Totalt beräknas 60 000 personer gripits från 1968 och framåt, varav 6 400 fick fängelsestraff. När Negri återvände till Italien från sin franska exil 1997 för att kräva amnesti för alla fångar och avtjäna resten av sitt fängelsestraff satt fortfarande 200 autonoma fängslade.

Många av de personer som suttit fängslade för Autonomia deltog på det öppna mötet i kommunhuset i Padua kvällen den 7 april 2009, 30 år efter Calogero inlett sitt korståg mot Autonomia. Själv missade jag allt, utan fick nöja mig med att följa de streamade sändningarna på Radio Sherwood. Men samma kväll startade vi en studiecirkel i Stockholm med 15 deltagare på just de texter som Negri fängslades för, de upprorspamfletter som finns samlade i Books for burning.

När vi organiserade 77-festivalen i Stockholm fångade vi träffande varför Autonomiarörelsen och händelserna 1977 (som krossades med rättsprocessen 1979) talar så starkt till oss fortfarande:

1977 var inget nytt 1968. 1977 var både våldsamt och kreativt – en revolt som var okontrollerbar och som inte begränsade sig till vare sig fabriker eller universitet. Sammansättningen liknade inte något tidigare. Partier, fackföreningar, folkrörelser, ortodoxa vänstersekter – de fann sig alla förbisprungna. Istället baserades revolten på smågrupper som multiplicerade sig, på do-it-yourself och vildvuxna nätverk. Fanzines, aktionsgrupper, självlärda band med tre ackord, piratradiostationer, husockupationer, självorganiserade konserter, militanta demonstrationer.

Om 1968 var studenternas och massarbetarna vid de löpande banden i de fordistiska fabrikernas revolt var 1977 föraningen av något annat, en helt annan klassammansättning, där arbetslösa, visstidsarbetare, skolavhopparna, vårdarbetare, de småkriminella och bostadslösa möttes i sina direkta återtagande av den samhälleliga rikedomen. En autonom rörelse reste sig, som inte bara konfronterade stat och kapital, utan även kolliderade med den institutionaliserade arbetarrörelsen.

1977 blev repressionens år. Där en kvävande normalitet återupprättades efter ett decenium av vänsterkamp. Den tyska hösten slog hårt mot alla vänsteraktiva och blev en föraning av “kriget mot terrorismen” som ursäkt för att kväva även de nya sociala rörelserna.

30 år har passerat. Men ändå talar 1977 direkt till oss, så mycket starkare än 1968 någonsin gjort. Energin, revolten, kreativiteten, ilskan är lika aktuell idag. Erfarenheterna från 1977 är direkt överförbara till oss. Partiernas kris, massrörelsernas sammanbrott, representationens tappade legitimitet – alla de tecken som visade sig 1977 är idag fullt utblommade. Det gamla systemet har inga lösningar, inga kompromisser att erbjuda längre.

Bränderna i Rosengård. Ilskan efter Ungdomshusets stormning i Köpenhamn. Osynliga partiets yviga protester mot påförandet av osäkra anställningar. Nätverken som blommar upp, snabbt sprider sig och sedan försvinner, för att sedan återuppstå med förnyad kraft. 1977 visade på revoltens framtid.

Från Konfliktportalen.se: andread0ria skriver Ian Tomlinson RIP, Björn Nilsson skriver Spola det där dj-a Forum, slutstadium skriver Jag har tittat på länge nog, salkavalka skriver KORT UPPDATERING OM POLISMORDET I LONDON, Björn Nilsson skriver Kan Keynes rädda oss rätt av?

En autonom historieskrivning börjar givetvis med en kravall. Så även när man ska beskriva territoriet och kvarterets betydelse för den italienska autonoma rörelsen. I juli 1969 strejkade arbetarna på FIAT-fabriken Mirafiori i Turin, en föraning på den kommande heta hösten av vilda strejker och arbetarprotester på fabriken. Utanför Mirafioris grindar samlades dagligen studentrörelsen med flygblad, som informerade om vilka protester som pågick på de olika isolerade avdelningar i den enorma bilfabriken. Efter studentprotesterna 1968 hade rörelsen inte gått till maoismen som i exempelvis Sverige, utan studentledarna hade istället återupptäckt den operaistiska teorin, som placerade massarbetarna vid fabrikernas löpande band som centralt subjekt. Operaisternas tidningar Quaderni Rossi och Classe Operaio var redan nedlagda när studentprotesten 1968 och den heta hösten på fabrikerna 1969 exploderade. Flera ledande teoretiker, som Mario Tronti och Alberto Asor Rosa, hade redan återvänt in i kommunistpartiet och satsat entristiskt på partipolitiken. Men studenterna fick kontakt med kretsen kring Toni Negri och deras arbetsplatsnätverk Potere Operaio Veneto-Emilia, och beslöt att inleda ett samarbete inför avtalsrörelsen och koncentrera sig på Mirafiore.

Corso Traiano

I juli 1969 skulle en demonstration hållas utanför FIAT-fabriken och gå in till Turin. Temat var för första gången bredare än bara strikta arbetsplatskrav (lön, arbetsrytm, anställningsform), utan tog nu upp boendesituationen för arbetarna: de höga hyrorna, de usla boendevillkoren i kåkstäder för migrantarbetarna från södra Italien. Men statsmakten ville hindra arbetsplatskonflikten att spridas utanför arbetsplatsen och förbindas med samhället. När demonstrationen ställt upp och just börjat gå på Corso Traiano angreps den direkt av polisen som gjorde allt för att skingra den och driva tillbaka arbetarna mot fabriken. Effekten blev dock det motsatta. En omfattande kravall bröt ut som inte bara involverade bilfabriksarbetarna, utan hela arbetarkvarteren deltog, de proletära ungdomarna och studenterna byggde barrikader på gatorna, hemmafruar kastade blomkrukor från fönstren. Under en dag rådde ett regelrätt uppror i Turins arbetarkvarter och polisen mötte en nivå av motstånd de inte mött sedan 20-talet eller partisantiden.

Den heta hösten blev den skola som födde två nya utomparlamentariska organisationer, med rötterna i operaisternas arbetsplatsnätverk och studentrörelsen: Lotta Continua (Kampen fortsätter) och Potero Operaio (Arbetarmakt).

Corso Traiano-kravallerna blev första händelsen där operaisterna började omvärdera sitt fokus att enbart inrikta sig på fabrikerna som revoltfästen för stärkandet av arbetarautonomin. De följande åren kom kvarterskamperna att få en allt mer betydelsefull roll bredvid fabriks- och universitetskamperna. Ställda inför ökande levnadskostnader, vad är då en högre tillkämpad lön då värd? Lönekampen blev nödvändig att kombinera med en kamp mot prishöjningarna, en kamp där ett nytt subjekt framträdde och nya effektiva kampmetoder utvecklades inom området för arbetskraftens reproduktion.

Hyrestrejker och kvarterskommittéer

I Milanoförorten Quarto Oggiaro inledde redan 1968 cirka 700 familjer en hyresstrejk för att själva bromsa de skenande hyreshöjningarna. Quarto Oggiaro bestod till 80% av migranter från södra Italien som kommit till Milano för att arbeta i de stora fabrikerna, på knappt tio år växte förorten från 3 000 till 30 000 invånare. Stadsdelen kom att de första åren på sjuttiotalet utveckla en mängd innovativa kamper med boendesituation som utgångspunkt. För att försvåra vräkningar började lokalbefolkningen upprätta antivräkningskommittéer, som samlades varje gång hyresvärden med polisens hjälp försökte tömma en bostad. Varje vräkning krävde en större polisinsats än den tidigare, vilket bromsade hyresvärdarnas vilja att ta till den utvägen. Genom antivräkningskommittéernas arbete behövdes det 1970 500 poliser för att vräka en familj. Första maj 1970 organiserade lokalbefolkningen och kvarterskommittéerna sin egna förstamaj-demonstration i området, med 2 000 deltagare. Om hyresstrejkerna och antivräkningskommittéerna var ett första steg, så inleddes 1971 nästa, med en massiv våg av bostadsockupationer i förorten. När kommunen skulle vräka ockupationerna på Via Tibaldi i juni 1971 krävdes en insats med 2 000 poliser. Hela lokalsamhället svarade, och arbetarna från området lämnade fabrikerna för att delta i försvaret av ockupationerna. I sex dagar rasade konfrontationer, hela området barrikaderades och polisen drevs bort vid två tillfällen. Arkitekturfakulteten ockuperades tillsammans med studenterna för att ha ett utrymme för stormöten. Ockupanterna vräktes efter sex dagar, men kommunen gav med sig och gav nya bostäder både åt dem och 140 andra familjer.

Samma händelseutveckling skedde i förorten San Basilio i Rom. Ett hundratal familjer inledde en hyresstrejk i juni 1971. De ockuperade en lokal för att upprätta en egen ”folkklinik”, eftersom en vårdcentral saknades i området. När kristdemokraterna provokativt förlade sin valkampanj till San Basilio under kraftigt polisbeskydd och förolämpade de boende i området som ”ohyra”, bröt konfrontationer ut i hela kvarteret. Hyresstrejken följdes av en våg av bostadsockupationer där bortåt hundra familjer ockuperade. Antivräkningskommittéerna försvarade ockupationerna mot polisen, varje vräkningsförsök ledde till omfattande kravaller.

Liknande utveckling skedde 1971 i syditalienska städer som Tarento, Palermo och Neapel.

Självreduktioner

Ofta tog hyresstrejkerna inte formen av en total vägran att betala hyran, utan man betalade det pris man ansåg vara rimligt för en arbetarfamilj att klara av. I förorten Magliana i Rom deltog till exempel 2 000 familjer i en kampanj 1973 där de självreducerade sin hyra och endast betalade halva hyran varje månad. Denna form av självreduktion av priset spred sig sedan till andra områden. I augusti 1974 inledde arbetarna i Pinerolo, en förort till Turin, en självreduktionskampanj mot busspriserna, efter att dessa höjts med 30%. En självreduktionskommitté sålde egna biljetter till gamla priset och krävde att dessa skulle gälla på busslinjen. Bussbolaget vägrade ta emot dessa biljetter och ställde in trafiken de följande dagarna som svar, vilket ledde till att inga arbetare kom till jobbet och även företagen drabbades. Detta tvingade kommunen att sänka busspriset till den gamla nivån på den linjen, vilket resulterade i att fler och fler förorter började självreducera priserna. Efter en månad sänktes så priset till den gamla nivån för hela Turin.

Nästa stora självreduktionskampanj riktade sig mot elpriserna, en stor utgiftspost för arbetarhushåll. I och med att elverket var statligt ägt och priserna var de samma för hela Italien fanns det i kampanjen en stor möjlighet att generalisera kampen till hela landet. Initiativet startades i Milano och Turin, och fick stöd både av lokala fackklubbar och basfacken. Självreduktionskommittéer bildades, ofta av fackliga representanter, som samlade in räkningar från arbetarfamiljerna, som igenom kommittéerna betalade räkningen till 50 procent. Modellen spreds över hela Italien. Kvarterskommittéer i förorter till större och mindre städer satte upp självreduktionskommittéer. De fackliga organisationerna på det statliga elverket Enel vägrade slå av strömmen till de hushåll som självreducerat sina räkningar. I Turin, där kampanjen blev som mest omfattande, var det 140 000 hushåll som betalade sina räkningar på det sättet.

Hemmafrun

Om den manliga arbetaren var det centrala subjektet i massarbetarnas kamp i fabriken, så var den centrala aktören i kvarterskommittéerna, antivräkningskommittéerna och självreduktionskommittéerna hemmafrun. Det var kvinnorna som stod i frontlinjen, som först bemötte poliser och vräkningshot, som kunde dra ihop grannarna, organisera självstyrda folkkliniker och folkkök. Det var också hemmafruarna som skötte arbetet med att reproducera arbetskraften, höll i hushållets ekonomi och direkt drabbades av hyres- eller prishöjningar, och först hade behov att agera i frågorna. Hemmafruarna var därigenom det centrala subjektet i organiserandet av kvarterskamperna, som såg till att det fanns kontaktansvariga i varje trappuppgång, hus, kvarter och bostadsområde, och som utvecklade nya kollektiva organisationsformer, som kvartersstormöten, kommittéer, folkkök och hälsocenter.

“Det är uppenbart att kapitalets attack på den produktiva konsumtionens plan kommer ut dess svårigheter att bromsa löneökningen som arbetarna lyckats vinna i fabrikerna. Även om denna attack riktas mot arbetarklassen som helhet, försöker den exploatera den arbetsdelning (fabriksarbete kontra obetalt hemarbete) som kapitalet vilar på, genom att slå mot en svagare del av klassen – till exempel genom att tvinga fram mer obetalt arbete från hemmafruarna. Att se den centrala rollen som hemmafruar har i denna våg av självreduktionskamper som bara ett uppvisande av solidaritet gentemot fabrikskampen vore att fördunkla en väldigt viktig klassprocess med tom vänsterretorik”. (Bruno Ramirez, The Working-Class Struggle Against the Crisis: Self-Reduction Of Prices in Italy)

Facket och motattacken

Det som fick självreduktionskampanjerna att få en så stor spridning var kopplingen mellan kvarteren och fabrikerna. När fackföreningarna anslöt sig till kampanjerna så blev de möjliga till en mycket större omfattning, i hela förorter och inte bara enskilda hushåll. Med fackligt stöd försvårades möjligheterna för staten att slå av strömmen, ställa in transporter eller vräka boende. Fackföreningarnas stöd skedde dock inte på ledningens eller kommunistpartiets direktiv, utan oftast var det lokala fackklubbar som anslöt sig på grund av att deras medlemmar till så hög grad deltog i kampanjerna redan samt att de utomparlamentariska vänstergrupperna skaffat sig ledande positioner på lokal nivå. Fackföreningarna oroades över att förlora dessa medlemmar till basfacken och fabriksråden, om de inte deltog i kampanjerna. Kraven på deltagande från medlemmarna möttes av fackledningarna med löften om utredningar på alternativa lösningar, vilket gav dessa mer tid att få kontroll över situationen. När kristdemokraterna hamnade i en regeringskris i oktober 1974, öppnade de dörren för italienska kommunistpartiet, PCI, för att vinna fackets stöd mot löften om reformer. Den historiska kompromissen började utformas, en social samförståndspolitik mellan kristdemokrater, PCI och fackföreningsrörelsen, för att skapa en ny stabilitet och social fred mot löfte om nya sociala reformer. Efter oktober 1974 intog därigenom fackföreningsrörelsen en mer fientlig inställning till självreduktionskampanjerna och beordrade sina medlemmar att lägga ner dessa. Självreduktionskampanjerna kom dock att fortsätta under flera år, med en fortsatt stark ställning, men nu utanför fackets kontroll.

Lotta Continua och Potere Operaio

Den utomparlamentariska vänsterorganisation som mest satsade på att delta i förortsprotesterna var Lotta Continua, bland annat genom sin kampanj ”Riprendiamoci la citta” (Vi tar tillbaka staden, jmf Reclaim the city.) För Lotta Continua var förortskampen ett sätt för fabriksarbetarna att utöva hegemoni även utanför fabriken, i territoriet. Potero Operaio var med sin operaistiska analys mer inriktade på massarbetarna i fabrikerna, i att hjälpa till att bygga upp autonoma arbetarråd på fabrikerna. Men uppsvinget av kamp i bostadsområdena fick även Potero Operaio att börja engagera sig där, i gemensam diskussion med Lotta Continua, och det var i Potero Operaio som en sammanhållen gemensam strategi som inbegrep både fabriken och territoriet formulerades.

Potere Operaio var ingen enhetlig organisation, utan innehöll under hela sin korta existens som riksorganisation (1969-1973) en spänning mellan de fabriksorienterade operaisterna (Negri, Bologna, Bianchi, Sbrogi mfl) och en insurrektionell falang med rötterna i Roms studentrörelse (Scalzone, Piperno, Virno, Morucci mfl). Just motsättningarna mellan betoningen på arbetarautonomi i fabrikerna eller organiserandet av attacken mot staten igenom en militarisering av rörelsen fick till slut organisationen att upplösa sig själv. Potere Operaios slogan, som sammanfattade deras program, var ”för partiet för insurrektionen för kommunismen”. I Potero Operaios program förbands de olika delarna, arbetarautonomin och insurrektionen mot staten. Ett viktigt sammanbindande koncept var begreppet ”röda fästen” (basi rosse).

Röda fästen

Med röda fästen syftar Potere Operaio på olika maktbaser där arbetarklassen uppnått en styrkeposition att gå till angrepp utifrån och försvara sig. De röda fästena var tre sorter: fabrikerna, universiteten och bostadsområdena. Begreppet röda fästen lånades från maoismen, en politisk strömning Potere Operaio i övrigt ställde sig väldigt kritisk till.

1927 började Mao utveckla en ny strategi som bröt med den arbetarbaserade linjen i det kinesiska kommunistpartiet. Under våren 1927 upptäckte Mao styrkan i bonderörelsen i Hunan, en rörelse som han använde för att skapa en gerillazon på berget Jinggan. I bergen började Mao utveckla sin strategi: att med bönderna konstruera beväpnat uppror mot kinesiska statsmakten, igenom att skapa röda fästen (på italienska ”basi rosse”), befriade bondeområden där land exproprierades och fördelades bland bönderna. Dessa väpnade röda fästen var grunden för skapandet av en motmakt eller dubbelmakt, de fyllde funktionen att mobilisera och utbilda bönder. Strategin med röda fästen blev så framgångsrik, en sådan stark realitet att kommunistiska partiet och Internationalen var tvungna att ta hänsyn till den – till skillnad från arbetarbaserade linjen kring Li Lisan och de trogna Stalin, som motsatte sig Mao.

Men om begreppet hämtades från maoismen, så kom inspirationen snarare från de så kallade ”no-go”-områdena på Nordirland, Free Derry och de befriade och självstyrda kvarteren i Belfast, dit Potero Operaios insurrektionalister gjorde en studieresa. ”Vi betonar att denna [irländska] ’modell’ är ett mycket mer berikande exempel för oss än Latinamerika”, skriver de i organisationens tidning.

Garanterad inkomst

I dubbelnumret 47-48 och nummer 49, i maj-juni 1972, utvecklar Potero Operaio konceptet med röda fästen, som en helhet där organisationens syn på generaliserbara krav, militans, organisering och partiet sammanlänkas.

Potere Operaio bildades ur studenternas och operaisternas försök att intervenera i avtalsrörelsen 1969. Redan från början var lönekampen en central fråga, dels för att inkomsthöjningar var en av de frågor arbetarna värderade högt att men också för att det fanns en möjlighet att där driva en egalitär fråga som enade alla fabriksarbetare: kampen för lika lön, för mer lön och mindre arbete. Potero Operaio utvecklade inkomstkampen genom att driva kravet på en garanterad inkomst för alla arbetare, för att generalisera inkomstfrågan även utanför fabriken. Kravet på garanterad inkomst ska inte ses som ett reformistiskt krav, bara en vädjan åt en suverän att skänka utökade rättigheter åt klassen, utan användes medvetet av Potero Operaio som ett konstituerande krav, ett imperativ: klassens rätt att återta den del av den sociala rikedomen som arbetarklassen producerat men inte fått betalt för av kapitalet. Förorten, gettot, är inte längre en separerad eller uppslittrande plats för klassammansättningen menade Potero Operaio, utan en delad plats och därigenom en grund för en politisk klassammansättning.

”Det har alltid funnits proletära getton. Lönen och ickelönens nivå har alltid bestämt samhällsstrukturen och utformningen på arbetskraftens reproduktion. Men idag har saker förändrats, just därför gettot är inte längre en plats av exkludering av arbetarklassen eller en separerande, uppdelande plats. […] De stora historiska uppdelningarna av arbetarklassen, nämligen den mellan norra och södra Italien, den mellan stad och landsbygd, har försvunnit. Arbetarklassen är inte längre nedbrytbar rumsligt, horisontellt, splittringen måste idag passera via horisontella linjer, över hela klassen. Brytningen och obalansen förs in i integration. Gettot är nu arbetargettot.” (PO. Nr 49. juni 72)

Från krav till reappropriering

Potero Operaio betonade att det inte fanns någon motsättning mellan fabriks- och kvarterskamperna.

”Fabriken är inte en motsats till gettot utan ett komplement till den: platsen för produktion av välstånd och platsen för arbetskraftens reproduktion binds samman i den sociala fabriken, inom det kapitalistiska styret av den sociala fabriken på ett oupplösligt sätt.” (PO. Nr 49. juni 72)

Förbindandet av fabriks- och bostadskampen går genom en kamp om inkomsten, som i Potero Operaios version i förorterna innebär en direkt reappropriering av välståndet i samhället.

”Enandet i kampen, i fabriken och i gettot, är ett projekt som organisationen kan och måste lösa. Och stegen som behövs tas är uppenbara. I gettot, i denna avdelning i den sociala fabriken, kan enandet inte ske annat än genom att betona det omedelbara behovet av en lön, av en garanterad inkomst. Det kan inte ske annat än igenom en motattack, i ett konfronterande av de sociala kostnaderna, var än dessa framträder. Den form det måste ske igenom är igenom reappropriering: i en första fas är det inte en fråga om någon skala av approprieringen, – om det till exempel vore bäst med en självreducering av eller bara ett våldsamt tillägnande av bostäder. De specifika formerna förenas till en taktik, till den nödvändighet som visar sig för stunden, till en komplex grad av klassmedvetande och till en grad av massbeväpning och skapandet av partiet.” (PO. Nr 49. juni 72)

På så sätt tar kravet på garanterad inkomst direkt ett språng, som ett legitimerande krav omvandlas det till en kamp för reapproriation i kvarteren och territoriet, ett skapande av nya allmänningar igenom ockupationer, självreduktioner och hyresstrejker. Detta förutsätter att en territoriell organisering skapas, de röda fästena kräver en territoriell kontroll.

”Samma bild gäller även för kvarteren, som direkt visar på det röda fästet, i en relation mellan cellerna i territoriet och de territoriella kommittéerna: ett organisationsnätverk för det proletära praktiserandet av reapproprieringar, för konfrontationer med de grupper som går i bossarnas ledband.” (PO. Nr 47-48, maj-juni 72)

Beväpnade fästen

Reappropriationskampanjer blir ett direkt angrepp på egendomsrätten och därigenom även dess garant, staten, och förutsätter därför att den territoriella organisationen kan skapa en militant struktur för både försvar och angrepp.

”I det ögonblick vi bekräftar den oersättbara funktionen som den territoriella avdelningen av Potere Operaio har, anser vi därför att dess aktioner måste utvecklas med syftet att rekuperera eller att skapa territoriella massorgan, kapabla att hantera proletariatets komplexa intresse inom territoriet.[…] Vi kallar dessa organ för Röda fästen. Det Röda fästet är inte ett försök att förutse lösningar på arbetarnas och proletärernas allmänna problem kring självstyre, det är inte heller bara kraften att intensifiera specifika och sektoriella motsättningar. Det Röda fästet är:

a) den plats där massavantgardet, arbetare och proletärer, förenar sig organisatoriskt, vilket skapar en sammankoppling mellan arbetsvägran i fabriken och samhällsappropriering, från arbetsvägran – garanterad inkomst – till en offensiv i en social attack mot arbetet:

b) projektet med en organisatorisk styrning genom den politiska lönen inom den komplexa terrängen, ett partiprojekt.[…]

c) ett beväpnat organ, kapabel att trovärdigt hantera attacken med rätt tekniska instrument för att kunna genomföra denna funktion.” (PO. Nr 47-48, maj-juni 72)

Våldet är redan en realitet för livet i gettot. Vräkningar av de som inte kan betala hyran, stormningarna av bostadsockupationer, fascistiska provokationer krävde att de proletära fästena kunde försvara sig. Genom generaliserandet av kamperna igenom de röda fästena stod konfrontationen dessutom inte längre mot enskilda företagsledare eller en enskild polisinsats, utan de partikulära kamperna förenas i en direkt konfrontation med statens struktur, med den offentliga ordningen. Klasskampen hade blivit insurrektionell.

”Det röda fästet är enheten av alla de moment av arbetarolydnad och vägran att underordnas som förenas i ett beväpnat partiprojekt”. (PO. N49. juni 72)

Denna uppfattning av det ”beväpnade partiet” som öppna röda fästen (basi rosse) utvecklades i kontrast till den andra diskussionen inom fabrikskampen om klasskampens övergång till väpnad kamp, nämligen den om underjordiska röda brigader (brigate rosse), som fördes vid samma tid.

Partiet

Reappropriationskampanjerna, självförsvaret och attackerna, krävde organisering. De röda fästena (fabriksråd-kvarter-skola) var ett överskridande av uppdelning mellan massorganisation och politisk grupp, en ny kvalitet av parti: partiet som kommunisters politiska initiativ, det vill säga möjligheten att koordinera och driva denna generaliserade kamp för att genomdriva kraven. Partiet i Potero Operaios bemärkelse sågs som nätverk av ett kommunistiskt massavantgarde, den militanta struktur som kunde ta ledningen för den spontana rörelsen genom politiska projekt. Dessa politiska projekt var möjligheten till att generalisera de partikulära kamperna, att förbinda dem och ur dem skapa en politisk sammansättning. Därigenom blev kravet på och genomdrivandet av en garanterad inkomst, dvs förbindandet av lönekampen, arbetsvägran och reapproprieringarna i en helhet, den praktik som partiet formerades igenom.

”Det Röda fästet är partiets förmåga att få principen med reappropriering att fungera och på nytt ena proletariatet igenom den garanterade inkomsten, betraktad som en politisk projektion, som ett moment av generalisering för alla. Det Röda fästet är början på inbördeskriget mot arbetet, den bas som de militanta revolutionärerna utgår ifrån (och som de försvarar sig i).” (PO. Nr 49. juni 72)

Kampen för generalisering är i denna bemärkelse

“det centrala för att i det röda fästet ges ett erfarande av partiet, det är det fundamentala ögonblicket där partiets perspektiv skapas, om man med parti menar – som vi betraktar det – som en förening av den garanterade inkomsten med en massmilitarisering.” (PO. Nr 49. juni 72)

”Rörelsens centralisering, ett frigörande av de centrala momenten av arbetarledning från massorganen utgör de uppgifterna som vi idag måste genomföra. Parollerna är: ”från baskommittéer till röda fästen”, ”från grupper till arbetarledning”. Det röda fästet måste idag bli det organisatoriska sammansmältandet till en centraliserad ledning av alla det insurrektionella projektets olika beståndsdelar inom sin massdimension: från krav till organisationen av reapproprieringsaktioner och agitation, från propaganda till militarisering. Det röda fästet måste kunna uttryckas som ett insurrektionellt projekt inom territoriet och igenom arbetarledningen nysammansätta ett massuttryck för projektet, den måste styra det. Det röda fästet är inte ett försvarsmoment, men en ny möjlighet att verifiera massarbetarens rörelse i termer av kamp för politisk inkomst, det vill säga kamp om makt.” (PO. N49. juni 72)

Röda fästet hade därigenom en viktig funktion i Potero Operaios partiteori, som möjligheten att centralisera (i bemärkelsen generalisera, sammanföra, koordinera, cirkulera och kommunicera) de partikulära kamperna och utveckla den form av massmilitans som krävdes för att garantera dessa praktiker. Det löpte därigenom en röd tråd från arbetsvägran och lönekampen i produktionen, reapproprieringarna inom reproduktionen, generaliserade till kravet på garanterad inkomst, formerandet av partiet genom den organisationsprocess som möjliggjorde rörelsens militarisering (dvs möjlighet att försvara reappropriationerna), koordinera kamperna och genomdriva den garanterade inkomsten, till att därigenom bli direkt insurrektionell för kommunismen, det vill säga människans befriande från arbetet.

Konflikt: På Dagens Konflikt visar Johan Frick varför Sverigedemokraterna på alla sätt är ett högerparti, Den udda vinkeln associerar fritt kring parlamentariska val, häkten och mäns våld, Bola del Fogo tipsar om P1s radioserie Bruket, Redundans visar upp sina Marx-animationer och Vida Latina skriver om Colombias självständighetsdag.

Viktigast just nu: Missa för allt i världen inte de superintressanta reseberättelserna från Libanon från en svensk kamrat.

]]> http://guldfiske.motkraftblogg.net/2008/07/26/roda-fasten-%e2%80%93-kvarteret-som-upprorsbas-for-det-bevapnade-partiet/feed/ 4 http://guldfiske.motkraftblogg.net/2008/06/25/utomparlamentariskt-syre-efter-vansterns-dod/ http://guldfiske.motkraftblogg.net/2008/06/25/utomparlamentariskt-syre-efter-vansterns-dod/#comments Wed, 25 Jun 2008 20:41:21 +0000 guldfiske http://guldfiske.motkraftblogg.net/2008/06/25/utomparlamentariskt-syre-efter-vansterns-dod/ Utomparlamentariskt syre. Parollen stod stort på banderollen och affischen för Rifondazione comunistas veckolånga festival i Padua. Sedan ”väljartsunamin” som sköljt ut alla vänsterpartier ur det italienska parlamentet, har det pågått några månader av febril diskussion hur partierna ska kunna återskapa vänstern. Samma slutsats kommer upp gång på gång. Partierna behöver andas de sociala rörelsernas syre för att kunna överleva. Men de unga sociala rörelserna lös med sin frånvaro när de tre partierna från valalliansen Sinistra arcobalena (Regnsbågsvänstern) skulle debattera ”Vilken framtid för vänstern?”

En publik på 60 personer, med en medelålder på över femtio år, och bara några få under 30 år, kom för att lyssna. Värden Ramon Mantovani, från Partito Rifondazione Comunista inledde med att dödförklara vänstern, den vänster som tror att den kan representera och styra. Med valalliansen Sinistra arcobalena hade de skapat ett monster. Istället ville han återvända till den roll Rifondazione hade under Genua-protesterna, att kämpa tillsammans med de sociala rörelserna, att utgå från samhället och fylla en samhällelig funktion, att ”fare società”.

Även Lalla Trupia, från socialdemokratiska Sinistra Democratica, hyllade en återgång till de sociala rörelserna. I hennes kommun Vicenza misslyckade SA totalt, medan de sociala centren med sin lista, No Dal Molina, mot Natomilitärbasen hade valframgångar. Hon pekade på sociala centren som förebild, att ”de fick rösterna för att de var folkliga, i de sociala protesterna, de fanns nära folks vardag, nära arbetsplatserna”. Hon förklarade Lega Nords framgång på samma sätt, dessa ”rädslans entreprenörer” lyckades inte på grund av de frågor de drev, utan på grund av VAR de drev frågorna – att de fanns ute i lokalsamhället, mitt ibland folk dagligen, och kunde ge dem sina svar. ”Vad spelar det för roll om vi har ett korrekt eller effektivt svar, om vi inte finns bland dem som efterfrågar det”, frågade hon retoriskt.

Jacopo Venier från mer ortodoxa kommunistpartiet Partito di Comunisti Italiani betonade även han vikten av att närvara i dagskamperna, men betonade till skillnad från PRC vikten att göra det utifrån en tydlig kommunistisk identitet. Att kalla sig kommunister, att bära hammaren och skäran, att återvända till frågan om ägandet över produktionen. För att bekämpa högerreaktionen ville han återgå till den traditionella folkfrontstrategin igen, och försöka samla alla demokratiska krafter mot dem.

Alla tre debattörerna var överens om att vänsterns kris var total, att högern verkligen lyckats på djupet att förankra sina värderingar och genomföra ett skifte i hela samhället. En kris så djupgående att det möjligen inte fanns någon förhoppning att kortsiktigt ens återskapa en partivänster. I det nya bipolära politiska läget mellan Berlusconis Popolo della liberta och Veltronis Partito democratico kommer alltid en partivänster dra det kortaste strået: väljer vänsterpartierna en radikalare hållning framstår en röst på dem som bortkastad och väljer de en mer reformistisk röstar väljarna hellre på orginalet. Både alternativet att stå utanför en centervänster-regering, eller att ta regeringsansvar i en centervänsterregering, är förödande för dem. Så enda vägen framåt är utomparlamentarisk? Alla tre partierna upprepade gång på gång, att den enda väg framåt var ett återvändande till territoriet, till den lokala förankringen.

Marxister – men inte vänster

Stämningen var helt annorlunda på Radio Sherwoods övervåning. På första representantmötet för alla Venetos politiska kollektiv efter valet dök 200 personer upp, varav hälften var gamla 50-åriga ”veteraner” från 77-autonomia-rörelsen, medan andra hälften var aktiva ungdomar från de sociala centren. Skadeglädjen var stor. Kommunistpartiet har alltid betraktats i bästa fall som en konkurrent, i värsta fall en bitter fiende till den antagonistiska rörelsen. Talare efter talare betonade vilka möjligheter som öppnades upp nu när partivänstern var borta.

Några helger senare hölls ett större möte, med 700 personer från hela Italien, på det sociala centret Rivolta i Venedig-Mestre. De olika sociala centren från ex-disobbedienti-miljön och de starka lokala proteströrelserna i regionerna hade skickat sina representanter. I inledningstalet betonade Beppe Cacia och Luca Casarini att ”Vi är inte vänstern, vi kan nu säga Goodby mr Socialism, farväl socialismen. Vi är marxister, men inte vänster”. Representationens kris skapade möjligheterna att stärka rörelsernas autonomi och självbestämmande, fri från partivänstern. Partivänsterns försvagade partier var inte välkommen tillbaka till de sociala rörelserna.

Franscesco Raparelli från sociala centret ESC i Rom, nära knutet till studentkollektiven på universitetet Sapienza, återvände även han till vikten av att starkare satsa på territoriet i sitt inledningstal. Men han varnade för en allt för stark naturalistisk eller geografisk syn på territoriet, för att bara överta Lega Nords syn. Territorium är inte bara ett geografiskt område, utan alltid en konstruktion, något uppfunnet. Det handlar snarare om olika former av gemenskaper, av sociala utrymmen, som är föränderliga och inte alltid lokala. Det går vare sig att se territoriet i strikt ideologiska termer, som bara något projekt ska överföras på – men inte heller att tänka sig territoriet bra som geografi, utan något projekt. Det är snarare ett projekt att skapa gemenskaper, utifrån vissa materiella förutsättningar som inte är enhetliga överallt.

Brandkårspolitik?

Med högerförändringar i ett rasande tempo är det lätt att bara låsa sig i en försvarsställning, att bara reagera på varje attack och genomföra motmobiliseringar eller protester. Och till viss del har sociala rörelserna inget val. På bara de månader högern har suttit vid makten genomför de en målmedveten förändring i ett rasande tempo. Säkerhets-diskursen har dragits upp ytterligare ett varv, och nu motiverar högern öppet alla sina åtgärder utifrån att det råder en ”nödsituation” som kräver tillfälliga specialåtgärder: så motiveras de 3 000 insatta soldaterna som ska patrullera gatorna i de större städerna, så motiveras upprensningarna i nomad- och romalägren, så motiveras Italiens beslut att gå emot EUs regler och kriminalisera alla migranter som saknar papper, så motiverar Berlusconi sina stopplagar mot de rättsliga utredningarna mot honom (att utreda honom är att försvaga staten i en nödsituation, eftersom han som person representerar hela regeringen, förklarade han för media). De senaste veckorna har två sociala center vräkts, all’Eire i Milano och Paz i Rimini. Och inrikesministern har uttalat att i Milano måste militärpatrulleringen användas för att knäcka de fästen där en ”illegalitetens kultur” råder – de fästen han åsyftar är Milans moské och det sociala centret Leoncavallo, Italiens största och äldsta av sitt slag.

Högerextrema organisationer gör vad de kan för att trissa upp situationen ytterligare, genom att inrikta en kampanj mot universiteten, ”ett av de sista röda fästena”. Genom att ansöka om möten på universitetet för att rentvå de fascistiska soldater som dödades under andra världskriget försöker de provocera fram reaktioner från studentrörelsen för att därigenom kunna väcka högerkrav om vikten att kontra universitetens ”vänstervridning”. Konfrontationerna på Sapienza i Rom har följts av fascistprovokationer mot universiteten i Bologna, Turino och Padua.

Steget för de sociala centren och sociala rörelserna är inte självklart att ta, om man ska bemöta dessa angrepp eller fortsätta sitt arbete med att stärka sin position territoriellt. Eller går det att kombinera? Reaktionen på mordet på Nicola i Verona natten till 1 maj av fotbollshuliganer nära stående Forza nuova, visade på problematiken. Rifondazione comunista och vänsterpartierna såg sin möjlighet att göra en första styrkemanifestation efter valet genom en uttalad antifascistisk manifestation mot det nyfascistiska våldet. De genomförde en landsomfattande manifestation den 25 maj i Verona tillsammans med många av de antifascistiskt orienterade sociala centren, som utgjorde hälften av den 5 000 starka demonstrationen och med ett stort antifascistiskt svart block.

Men de sociala centren från Veneto och Reggio Emelia som länge bedrivit ett lokalt basfackligt arbete i Verona bland migrantarbetare, och som bara veckorna innan genomfört en starkt förankrad och självorgansiserad migrantdemonstration, avstod från att demonstrera med vänsterpartierna och antifascisterna. Istället deltog dessa sociala center i en migrantledd antirasistisk manifestation som pågick samtidigt i Verona, med 3 000 personer, riktad mot det klimat Lega Nords borgmästare skapat i staden och kopplade därigenom mordet till en bredare rasistisk diskurs och kommunens agenda för ”säkerhet”, snarare än gatufascistiskt våld. De två demonstrationerna visar förutom en skillnad i synen på politisk kamp mellan de olika sociala centren, även en skild analys om hotet från högerreaktionen: medan aktivisterna i Veneto (med sina lierade i Milano, Bologna och Rom) ser Lega Nords territoriella förankring som det stora hotet, har några andra sociala center i Milano, Turin, Bologna och Rom snarare byggt upp en identitet kring antifascism och reagerar mest på de nyfascistiska grupperingarnas öppna gatuvåld.

Autonoma antifa-grupper från Milano kritiserade migrantdemonstrationen i Verona för att de saknade paroller och tydliga ställningstaganden mot fascismen. Jag frågade under en intervju med antirasistprojektet Melting Pot hur de ställde sig till kritiken. Nicola från Melting pot ryckte på axlarna och svarade:

”Att antifascism som begrepp inte användes i Verona vid migranternas demo, har att göra med att det är ett begrepp de inte använder, som inte har någon historia hos dem. De ser det fascistiska gatuvåldet och ser att det existerar inom en mer övergripande intolerant klimat i staden, som organiseras av fascister, fast ”fascister” i partier vid makten, som Lega Nord. Och svaret måste komma med deras språkbruk, deras sätt att uttrycka sig. För vänsterns slogans och symboler har jag aldrig varit någon stor anhängare.”

Nicola varnar för att antifascismen får inte bli en identitet, ideologi eller estetik, som han tycker flera av de nordeuropeiskt influerade sociala centren fallit för.

Jag vet att antifascism är en väldig viktig fråga i Nordeuropa. Och grupperna i Milano ser nog för mycket till Nordeuropa och Tyskland, men för lite till vad som sker i Milano och Verona. Jag anser ärligt, utan att vara polemisk mot någon, att det knappast finns något utrymme idag i samhället för den radikala ”antifa-estetiken”, även om den förr kanske hade en poäng. Så klart är vi antifascister. Men jag har aldrig ansett att det finns en antifascism som ideologi. Antifascismen som ”anti” blir en fetisch, bara antifa-fanor som symboler på t-shirts och antifascistiska pressmeddelanden. Vi har ju till och med en konstitution här som är antifascistisk, som är mot fascismen. Och inte ens det räcker, inte ens den italienska konstitutionen.

När Forza nuova ansökte om att hålla ett möte på universitetet i Padua, såg aktivisterna kring Pedro, Melting pot och Radio Sherwood de antifascistiska aktiviteterna för att stoppa mötet snarare som en möjlighet: en möjlighet att skapa studentnätverk utifrån den motmobilisering som skapades och därur bygga en politisk rörelse genom att sedan introducera studentfrågor snarare än fortsatt antifascism när den akuta elden släckts.

Herrar i sitt eget hus

Men trots ambitionen att ersätta antifascismen med en egen offensiv politik, tvingas även de sociala centren i nordöst att svara på högerreaktionen. Lega nords valframgångar i Italien och Veneto har inte fått partiet att trappa ner sin utomparlamentariska verksamhet, snarare tvärtom. Partiet genomför just nu en satsning med massmöten i flera av städerna, deras medborgargarden patrullerar gatorna och partiet genomför även mer provokativa och mediala aktioner. I Venedig-Mestre tog legisterna i två dagar, 3-4 juni, och kedjade fast sig vid den nya campingplats som skulle öppnas för stadens nomader, sinti och romer. Konstruktionen av lägerplatsen har pågått under flera år, och det har funnits en bred politisk konsensus bakom byggbeslutet. Men först veckorna innan campingen ska öppna, veckor efter pogromerna och polisrazzior mot romläger på olika platser i Italien, väljer Lega Nord att inleda en kampanj i Venedig och direkt blockera campingplatsen slutförande. Men aktivister från Venedig-Mestres sociala center Rivolta och Morion valde att svara Lega Nord med samma mynt. Den 4 juni, medan Lega Nord stod fastkedjade vid lägergrindarna, tog aktivisterna och vräkte Lega Nords kontor. De satte upp en stor banderoll utanför lokalen, körde ut personalen och bar ut alla möbler i kontoret på gatan. Till Lega nords ytterligare irritation hade många av sociala center-aktivisterna flaggor i händerna med stadssymbolen för Venedig. Aktivisterna gjorde ett helt försök att omdefiniera och utmana vem som representerade det ”yttre” hotet mot staden och vilka som representerade territoriet. ”Om det är några som inte hör hemma i vår öppna stad, så är det Legas rasism”, förklarade de sociala centren i en kommuniké.

Några dagar senare var det Paduas tur. Den 7 juni hade Lega Nord utannonserat en antimoskédag, med stöd av Allianza nazionale och Forza Italia. På en mängd platser i staden skulle torgmöten mot moskébygget, som de menade var en ”säkerhetsrisk” och skulle medföra kriminalitet, med de tre partiernas riksdagsledamöter som talare. Sociala centret Pedro svarade med att de skulle hålla en critical mass-cykeldemonstration mot torgmötena, ”Ingen tolerans mot de intoleranta” och höll öppna planeringsmöten i flera kvarter i Padua för att involvera civilsamhället. Polismyndigheten i Padua utfärdade cykelförbud i hela innerstaden samma morgon, den 7 juni, och satte in en stor styrka för att skydda varje stor infartsväg till centrum runt staden. Men hur stoppar man 150 cyklister som dagligen brukar cykla igenom just innerstaden och kan varenda gränd, genväg och bakgata. Cykeldemonstrationen delades in i olika färger, som efter en halvtimme längs den legala demonstrationsvägen, på en given signal avvek och snabbt svepte förbi varenda polisspärr och polisbilar, in bland lördagshandeln och folkvimlet, för att ta sig via slingriga bakvägar rakt på Lega Nordtorgmötet och överösa det med slagord och ägg. Polisen fick givetvis panik när äggen träffade riksdagspolitikerna, attackerade Critical mass-cyklisterna, men avbröt även Lega Nords torgmöten. Alla Legas övriga torgmöten ställdes därefter in för hela dagen. ”De kallar sig herrar i sitt eget hus, men måste sedan be Roms poliser skydda dem. Det visar bara på hyckleriet i deras projekt”, ropade en av sociala centeraktivisterna i megafon, medan alla cyklade triumferande därifrån.

Men kampen om territoriet är i första hand inte fråga om en reaktiv politik som bara svarar Lega Nords utspel. I några kommande bloggtexter ska jag försöka följa synen på territoriet och stadsdelskamp inom den antagonistiska rörelsen, med utgångspunkt från 70-talets autonoma strategier, för att därifrån kunna belysa hur strategin ser ut idag att skapa en förankring i territoriet kring social antagonism och sociala rörelser.

Gränsernas förändring återspeglar en förändring i de politiska strategierna att hantera migration. Det återspeglar också det faktum att varken fysiska eller lagliga gränser kan hindra folks rörelser. Migranter är inte bara en bieffekt av den globala kapitalismen: de är aktiva aktörer i en fri rörelse som utgör en omstörtande kraft gentemot nationalstaternas suveränitet såväl som de nya hyperexploaterande regimerna på en global nivå. Framställandet av nationella och övernationella gränser som redskap vars funktion bara är att stoppa oönskade migranter är missvisande eftersom det misslyckas både att förstå migration som en social rörelse och att ta hänsyn till kampen mot gränserna. Huvudfunktionen för den globala gränsregimen och migrationskontrollstrategierna är inte att bara hålla folk utanför, utan snarare att styra deras handlingar och beteenden i rummet, vilket ger upphov till ett system av selektiv inkludering genom illegaliserandet av migranter. Gränser tillskriver folk differentierade sociala, politiska och legala rum som sträcker sig inåt och utåt genom nationella och övernationella territorier. Utvisningar och flyktingförvar utgör ett differentierat rättssystem inriktat på att administrera utlänningars handlingar utanför garantierna till medborgerliga rättigheter och de allmänna lagliga principerna. På samma sätt definierar de legala mekanismer som begränsar folks fria cirkulation en de facto differentierad regim för gästarbetare inriktad på att expropriera det inre värdet av folks rörlighet. I kontrast mot delningen av denna världen är migrationen i sig en utmaning av distributionen av rättigheter och privilegier enligt en hierarkisk fördelning av sociala och politiska rum. Medan globaliserandet av gränsregimerna är ett symptom på den ökande svårigheten med att tygla våldet i arbetets kommodifieringsprocess inom de nationella gränsernas ramar, visar migranternas vardagliga trotsande av gränserna samtidigt denna globaliseringsprocess svaghet. Förstörelsen av gränserna är inte en politisk utopi, det är en kamp som migranter för varje dag när de erövrar Fort Europa – eller vilken annan institution som helst baserad på gränser – och när de kämpar för sina sociala, politiska och civila rättigheter.

November 2003 lanserade Europeiska rådet begreppet ”virtuella havsgränser” för att övervinna begränsningarna med att kontrollera haven. Den generella frihetsprincipen på allmänt vatten, snarare än att dela upp den mellan staterna, betydde bokstavligen att havet var en allmänning och fritt rum som ”tillhörde” och kunde användas av alla. Som kontrast kan nu varje fartyg som misstänks för att transportera illegala migranter ses som en ”virtuell gräns” och utsättas för kontroller med den mest avancerade militära tekniken som hjälpmedel. Å ena sidan visar detta exempel på hur gränserna inte bara utgörs av fysiska hinder utan blir allt mer ”virtuell” och spridas över rum som tidigare sätts som ”fria”. Samtidigt lyfter det fram en sida av gränserna som ofta förbises: själva handlingen att dela jorden och havsytan genom att dra upp gränser, oavsett om de är fysiska, virtuella eller legala gör det också möjligt att expropriera dess resurser. De resurser som exproprieras är däremot inte bara det fördelade territoriet. Snarare är det också att subjektivt göra anspråk på folk att fritt välja område som de vill bo och vilken sorts relation de vill upprätta till detta område. Med andra ord, gränser förvandlar folks anspråk på rörelse till en resurs som kan exproprieras och bytas. EUs invandringspolitik exproprierar och byter folks mobilitet genom avtal som förbehåller kvoter av legalt inträde för medborgare till de stater som samarbetar i att bekämpa illegal invandring. International Organisation for Migrants (IOM) projekt för att ”kontrollera illegal migration” exproprierar och byter folks mobilitet genom program som filtrerar och väljer rekryteringen av migrantarbetare i deras ursprungsländer enligt de sponsrande staternas arbetsmarknaders behov. Legala anspråk enligt vilka migranternas rätt till uppehållstillstånd underordnas villkoret för ett giltigt arbetskontrakt överlämnar åt arbetsköparna en stor makt över migrantarbetarnas liv. Dessa mekanismer förvandlar effektivt arbetsköpare till ”privatiserade” gränskontrollsaktörer. Detta är bara några få exempel på sättet som gränsregimer exploaterar och profiterar på skiljeväggen som gränserna i sig skapar mellan folk.

Betydelsen av de autonoma migrationsflödena uppmärksammas i de senaste gränshanterings-strategierna (strategies of border management). De nya avtalen med Libyen och andra sydliga medelhavsländer – som kommit till efter påtryckningar från de italienska och tyska regeringarna – syftar också till att upprätta ett internationellt nätverk at ”Europeiska unionen rörlighet serviceplatser” (European union mobility service points). Dessa serviceplatser kommer att utgöra en sorts vägspärr för migranter och asylsökare som vill ta sig till Europa. Asylsökandes ansökningar och den medföljande skyldigheten att ge skydd kommer att hanteras i skyddscenter placerade utanför Europa. Samma center kommer även att ta hand om frivilliga migranter vars planer att migrera kommer att omdirigeras av EUs myndigheter enligt värdländernas behov och den globala migrationshanteringen. Kommentatorer och anhängare av denna plan rekommenderar också att hjälpen borde betalas tillbaka genom att migranterna och asylsökande får arbeta eller skydd i utbyte mot ”förmånliga” lån. Bakom den uttalade syftet att minska illegal invandring, förfinar gränsregimerna deras strategier med målsättningen att administrera de autonoma migrationsflödena i ”konstruktiva” och profitabla sätt för värdländerna.

Den växande tendensen av externaliserad migrationshantering – som nu håller på att införas vid Medelhavets södra kust – tillämpas redan vid Europas östra gränser. Långt innan EU utökades var de ansökande staterna tvungna att fullständigt införa EUs migrationsstandard och asylpolitik trots det faktum att de inte hade någon del alls i förhandlings eller beslutsprocessen. För att kunna tjäna på visum-undantaget för sina medborgare, var kandidatländerna tvungna att införa åtgärder för att förhindra genomresa av illegala invandrare genom deras territorium, garantera återinträde av migranter tillbakaskickade från medlemsländerna och successivt införa ett hårdare system av visum-regleringar, grunden som redan hade upprättas inom Schengen-avtalet. ”Europeifierandet” av den inhemska lagstiftningen i de nya medlemsländerna och kandidatländernas (som Rumänien och Bulgarien) har fört med sig införandet av legala institutioner som exempelvis det administrativa förvaret av migranter. Det har utökat förutsättningarna för utlänningarnas förvisning och har stärkt dess tillämpningssystem genom konstruktionen av skyddsförvar för migranter och asylsökare. Europeiska yttre gränser bevarar och förstärker de defensiva redskapen från den gamla ”järnridån” som, genom Phare-program (Pologne-Hongrie: Assistance à la reconstruction économique), kommer att förflyttas till östfronten. Till exempel planeras förstärkta/fortliknande gränsövervakningstorn att byggas varje 15 till 20 kilometer, där varje torn utrustas med de mest avancerade och kostsamma elektroniska och optiska redskapen.

Till skillnad från de konventionella geopolitiska gränserna, är de nya europeiska yttre gränserna inte befästa mot hotet av militära invasioner. Istället utgör de nya gränsregimerna en socioteknologisk attack mot den informella gränsöverskridande ekonomin och mot transitmigration. Som följd har alla dessa åtgärder lett till en massiv ”illegalisering” av rörelser. Till exempel, nya visumkrav mellan Polen, Ukraina, Ryssland och Vitryssland illegaliserar befolkningars rörelser som tidigare sågs som lagliga. Efter järnridåns fall har en ny ridå av inresevisum och administrativa procedurer upprättats med syftet att inte bara begränsa tillträdet till de europeiska medlemsländerna utan också att till kandidatländerna och grannländer, vilket skapar frustration efter det löftet om rörelsefrihet som nyligen erhölls. Vidare motsvarar också illegaliserandet av rörelser illegaliserandet av gästarbete. Faktum är att införandet av en EU-standard för migrationspolicys i central- och östeuropeiska länderna utesluter den fria tillgängligheten av gästarbetare till den officiella arbetsmarknaden om de inte redan har ett visum för arbetstillstånd och ett anställningskontrakt. Även om den första vågen av EUs utvidgning avslutades första maj 2004, får medborgarna i de åtta postkommunistiska medlemsstaterna inte direkt någon omedelbar fördel av Schengens upphävande av de nationella gränserna. Under en övergångsperiod som sträcker sig på mellan två till sju år kommer arbetarna inte kunna cirkulera fritt. Under denna period kommer migrantrörelser med anställningssyfte att regleras enligt lokal och nationell policy, även om man kan sluta överenskommelser om andra villkor utifrån bilaterala relationer mellan enskilda medlemsländer och kandidatländer. Storbritannien, Irland och Sverige är de enda länderna som inte införde förbundet mot fri cirkulation för arbetare från de nya medlemsländerna. Andra gränser har rests runt Europa, som visar på att gränser inte finns i periferin. Snarare är avgränsandet och hierarkiserandet av det sociala och politiska rummet en inre styrmetod i det nya institutionaliserade europeiska medborgarskapet.

För att kunna förstå i vilken utsträckning gränser utövar deras effekt, måste vi följa dem utanför EU och kandidatländernas territorium. Vi måste följa strömmarna av inträdesavtal och ”utvisningsflödena” som de ger upphov till; likt väl som kartografin av differentiella rättssystem som utvisningsförvaren för migranter ritar upp inom och utanför EU. Gränser blir allt mer virtuella och deras repressiva karaktär blir ofta svårare att se. Denna repressiva karaktär kan uppträda överallt, av den ena eller andra anledningen, och med en uppsättning olika konsekvenser. Gränser vänder och vrider sig inåt och utåt, de sträcker sig ut i ”säkra” tredjeländer och expanderar ut i kustlandet genom diffusa kontrollmekanismer som SIS (Schengen Information System för utbyte av personuppgifter) och Eurodac (EU-system för utbytet av biometriska uppgifter). Kontrollerna har sedan länge upphört att bara vara begränsade till nationalstaterna utan ingår i innerstädernas trafikknutpunkter och överregionala färdleder i samma utsträckning som de gör i förhållande till icke-offentliga platser – med arbetsplatsen som det främsta av dessa.

Rörelsefrihet är inte bara ett krav gentemot Europas synliga och militariserade gränser. När migranter forcerar och övervinner de europeiska gränserna genom deras dagliga kamper utövar de en alternativ konstituerande makt som skiljer sig från den europeiska materiella konstitution som baserats på hierarkiserandet av sociala och politiska rum. Migrationsautonomin är en subversiv rörelse mot en rasistisk syn på världen där alla ska stanna i sin ”egna” hemort.

/Frassanitonätverket