Snart tar de till vapen. Så fel de hade, men ändå så rätt.

Den här boken handlar om ett sökande efter vapen, vapen för klasskampen. Om sökandet efter maktmedel och redskap som kan användas för sociala rörelser som strävar efter en samhällsförändring. Om olydnad som utmanar gränser. Som avbryter ordergivningen, sätter käppar i hjulet för maktutövningen, undandrar sig exploateringen.

Det gemensamma med alla texter i denna antologi är att de är skrivna mitt i en pågående kamp, mitt i stundens hetta, och handlar alla om att mitt i den brådskande situationen förstå vad som händer, vart man vill ta sig och vilka medel som är effektiva för att nå dit.

Sådana texter är av nödvändighet självkritiska och därför fulla av en ärlig uppriktighet. De är inte propagandistiska eller till för att övertyga någon om en viss uppsättning åsikter, utan har oftare formen av interna strategidokument eller utvärderingar. Det finns ingen poäng att lura sig själv, utan tvärtom kräver varje brinnande situation ett ögonblick av klarsyn, en realistisk uppskattning av ens förmåga.

Vad har vi för att sätta kraft bakom våra krav? Artiklarnas fokus är massmobiliseringar och massaktioner, aktionskampanjer och sociala kraftsamlingar. Men bakom diskussionerna om effektiva metoder finns en annan lika angelägen, och lika komplicerad, fråga som ringlar sig igenom texterna: vilka är detta ”vi”?

Ett ”vi” som anarkister? Som autonoma – autonoma från vad? Som aktivister – vad säger det? Antikapitalister – men är det en ståndpunkt eller en praktik? En rörelse – en rörelse av vad? Som rör sig vart? Är detta ”vi” baserat på en åsiktsgemenskap, en sammanhållen ideologi, ett medvetet val? Eller på en delad gemensam situation, en gemensam utsatthet, en gemensam antagonism? Ett ”vi” som arbetarklassen? Eller ett vi som en delad historia, en gemensam identitet?

Att utgå från ett ”vi”, inte istället för liberalismens isolerade individer, öar av skenbart självständiga ”jag”. Men inte heller den gamla vänsterns gemenskaper, där kollektivet antogs som förutsättning och självklarhet, klassen som ett homogent ”folk”. Utan ett försök att hitta något gemensamt i en mångfald, hitta det delade, gemensamma behov och begär, samma antagonism mot kapitalismen – att vara utsatta för samma exploatering.

Det vill säga. En materiell sida som utgångspunkt. Vår delade situation. Och en politisk sida, som projekt: att ur det uppsplittrade försöka konstruera en enhet, finna det gemensamma intresset. Genom kamp. Vi:et som fråga och problem, inte ett vi som identitet, ett fast avgränsat subjekt. Utan en kollektivitet stadd i förändring. Det är sällan samma vi som kommer ur en händelse, en samhällskonflikt, som trätt in i den. Vilket speglas i texterna, ”vi:et” i början av artiklarna är ofta inte samma ”vi” som i slutet på dem. Vi transformeras på vägen, gränserna luckras upp och vi:et breddas och kommer att involvera flera.

Den gamla arbetarrörelsens ”vi” var mycket enklare att se. De sammanfördes i fabrikerna och bostadsområdena, ställdes vid samma maskin, hade samma boss, följde samma order, stämplade in vid samma klockslag. Den massa de blev i produktionen kunde vändas till ett vapen, en disciplinerad kraft som krävde sin rätt genom att kollektivt hota med att lägga ner sitt arbete. Men vad är vår tids strejk? Och hur utvecklar vi en klassgemenskap och klassolidaritet, när vi inte är ett homogent klassubjekt från början: vi som arbetar korta perioder på olika ställen, bor i andrahandslägenheter, är mobila i rummet och flexibla i tiden. Fragmentiserade, uppdelade, omfördelade i tid och svårligen sammansatta.

Texterna i den här antologin brottas med det problemet, hur kan vi som ett uppsplittrat heterogent subjekt ändå finna en enhet, utan att förneka vår mångfald eller ta den enheten på förhand given. En mängd begrepp används för att försöka se hur en sådan process av politisk sammansättning kan gå till: det är samma grundproblem – frågan om att ena en mångfald utifrån ett gemensamt intresse och gemensam antagonism – som begreppen multitud, svärmar, emergenta system, nätverk, rörelse, det gemensamma, gemenskaper, prekariat, besmittande, generaliserade strejken, mänskliga strejken eller sammankopplande försöker lösa. Försöken att nå de stunder av överskridande där man finner nätverk bortom nätverken, en rörelse bortom rörelsen, aktivitet bortom aktivismen.

Generaliseringen av aktivismen

Diskussionen i boken måste ses mot bakgrund mot 90-talets aktivistkultur. Aktivismen kan inte ses som någon ahistorisk kategori, som alltid existerat. Aktivisten är inte samma som sjuttiotalsvänsterns militant från ett avantgardeparti eller gamla arbetarrörelsens kadermilitant. Aktivismen är ett ungt fenomen, en form av kamp som hänger tätt samman med den postfordistiska produktionens subjekt och en marknad som saluför individuella livsstilar snarare än massprodukter. Entreprenören och aktivisten är två sidor av samma mynt.

90-talsaktivismen uppstod efter realsocialismens sammanbrott, mitt under nyliberalismens kalla vindar. Den bredare vänstern hade börjat sin kräftgång, samtidigt som dess massbas i fabriksproduktionen försvagades. Kapitalismkritiken kom att få en allt mer undanskymd position, och övervintrade inom akademin eller marxistiska mikropartier. Kvar fanns sociala rörelser som främst organiserade sig som enfrågerörelser och kampanjer: feminism, miljökamp, antirasism, queer-hbt och djurrätt. De autonoma var i praktiken den militanta flygeln av dessa sociala rörelser. Kamperna kretsade kring identitet, kravet på representation och erkännande av minoriteters eller särbehandlades rättigheter, ett hävdande av sin partikularitet snarare än en universell politik. Även när försök till att lyfta klassfrågan gjordes, stöptes den ofta i identitetspolitikens förpackning. Klass diskuterades som social roll och kulturellt kapital snarare än produktion och exploatering.

Oförmågan under 90-talet att lyfta fram ett kraftfullt vänstersvar är slående, i en av de tider då de hårdaste angreppen – en klasskamp från ovan – fördes mot arbetarklassens vinningar: nedmonteringen av välfärdsstaten, tillbakapressandet av fackföreningarna, en partivänster och socialdemokrati i fritt fall. I Europa stod projektet med uppbyggandet av Europeiska unionen i centrum, denna nyliberala institution för att genomdriva en konkurrenskraftig inre marknad. Det var just kampen mot EU-projekten som många sociala rörelser förde på 90-talet: EU-motståndet, den militanta miljöaktivismen mot de 15 000 kilometer motorväg som den inre marknaden krävde för sina just-in-time-transporter, flyktingaktivisternas kamp mot konstruktionen av ”Fort Europa” och den allt restriktivare flyktingpolitiken, Europamarscherna mot den strukturella arbetslösheten. Det är i dessa kamper som antikapitalismen ”återupptäcks”, med protesterna mot ”marknadens diktatur”, privatiseringsvågen och nyliberalismens ”tredje världskrig” mot världens befolkningar. Zapatisternas uppror i Chiapas, Mexiko, tillförde dessa kamper ytterligare en beståndsdel, insisterandet på att vi ur denna mångfald av kamper och protester behövde hitta en ny global enhet och gemenskap, och generalisera de partikulära kamperna. Att bli ett gemensamt NEJ, beståendes av många mindre JA.

Till en början tog denna antikapitalism samma form som aktivismen, det vill säga, man försökte med aktivismen som redskap bedriva en antikapitalistisk kamp: genom att stänga ner företag eller finanscentra, samlas utanför huvudkontor och toppmöten. Men det är också inom dessa kamper som diskussionen om begränsningarna med 90-talsaktivismen börjar, som en aktivismkritik. Kritiken av identitetspolitiken inom de radikala rörelserna börjar intressant nog samtidigt som denna strömning börjar få brett ett bredare genomslag i samhället och spilla utanför aktivistmiljön. Det visade sig att identitetspolitikens målsättningar var väl integrerbara med den postfordistiska kapitalismen. Det är i denna interna aktivistkritik vår antologi tar sitt avstamp.

Med Seattle och globaliseringsrörelsen går denna aktiviströrelse-i-förvandling i totalkonfrontation mot nyliberalismens och frihandelns internationella institutioner. Rörelsen lyckas verkligen anta Europa, till och med världen, som sin konfliktterräng. Men steget från de stora händelserna och eventen, toppmötesmobiliseringarna, tillbaka till den vardagliga livssituationen är fortfarande komplicerat.

Styrkan i globaliseringsrörelsens mobiliseringar 1999-2001 är att den återvände till en universell politik igen, börjar se de generella krav och kamper som kan politiskt sammansätta den tekniskt uppsplittrade klassammansättningen (och som 90-talets partikulära kamper på ett sätt speglade). Rörelsens innovativa former, med globala aktionsdagar, taktikmångfald, aktivistmedia och mediaaktivism, öppen social olydnad, bröt 90-talsaktivismens isolering och kommunicerade globalt – och även lokalt. Svarta block, vita overaller och rosa parader – sammanlänkade i samma kamp.

Som en röd tråd genom hela denna bok löper diskussionen mellan en grupp brittiska Class War-aktivister från Leeds (via deras olika inkarnationer som Leeds May Day Group, the Free Association och tidskriften Turbulence) och den italienska (post)autonoma tidskriften DeriveApprodi löper som en röd tråd genom hela denna bok. Inför det första europeiska sociala forumet 2002 i Florens skickar DeriveApprodi ut ett öppet brev till den europeiska antikapitalistiska rörelsen, för att göra en gemensam undersökning om vilka kamper och subjekt denna nya rörelse samlar och uttrycker. Leedsfolket tar upp tråden, och diskussionerna mellan de båda tidskrifterna – väl förankrade i kamperna i sitt respektive land – om vad som är det ”gemensamma” som kan föra samman dagens sociala kamper mot kapitalismen fortsätter ända fram till dags datumidag.

En bärande diskussion genom texterna är hur kampmetoderna ska generaliseras och bli en del av bredare samhällsprotester, hur fler sociala rörelser ska hitta former baserade på självorganisering och deltagande i direkta aktioner.

Massprotesterna förenade ofta två olika tendenser: den disciplinerade och organiserade sociala olydnaden. Ooch den utspridda svärmande insurrektionella militansen utifrån affinitet. Under de tio år som gått från Seattle kan vi se hur båda dessa tendenser har generaliserats och fått sin spridning långt utanför aktivistkretsar.
Trots att de framstår som oförenliga, massolydnaden kräver en grad av kontroll och de lösa svärmangreppen förutsätter en okontrollerbarhet, har de två tendenserna många gånger lyckats hitta former att fungera tillsammans och komplettera varandras brister. Konceptet med ”taktikmångfald” eller globala aktionsdagar är sådana former som försökt skapa utrymme för de båda utan att de ska krocka eller hamna i motsättning mot varandra.

Massolydnaden har alltid en Plan B: om aktionen bemöts med repression och övervåld finns hotet att upphäva den ickevåldsliga aktionskonsensusen. I ickevåldet finns våldet som ett dolt hotvärde. ”Under de här omständigheterna kan vi inte längre garantera en fredlig manifestation”. Medan de militanta svärmattackerna ofta behöver de kontrollerade massaktionerna som skapar en plattform, öppnar upp en dialog, breddar toleransen och gör tillfälliga kraftsamlingar möjliga. De senaste årens antifascistiska massblockader och antikärnkraftsmotstånd i Tyskland, universitetsockupationer i Italien, Grekland, Spanien, England och Frankrike, den nordiska husockupationsvågen efter stormningen av Ungdomshuset i Köpenhamn, nedskärningsprotester i Europa, har alla burit med sig en kombination av dessa två tendenser.

Den globala ekonomiska krisen 2008 har i land efter land omvandlats från ekonomisk kris till politisk kris och en djupare systemkris, från de arabiska länderna till stora delar av Europa. De erfarenheter som gjordes kring massprotester inom globaliseringsrörelsen har nu en rykande aktualitet och en stor social relevans för breda samhällsskikt. Därför har vi sammanställt dessa texter och erfarenheter, som en stafettpinne att lämna vidare som en stafettpinne till den nya vågen av sociala kamper.

Givetvis kräver en sådan här sammanställning sina avgränsningar. Fokus för den här boken är massprotesterna och olydnaden i Europa och Nordamerika, på erfarenheterna och diskussionerna mellan aktivister som befunnit sig mitt i dem, som organiserat och kravallat, svettats och älskat, tagit risker och vandrat frågande i denna rörelseprocess. Det finns massor med erfarenheter som flyter samman med dessa historier, trådar som inte utvecklas här utan bara antyds: aktivismens vändning till vardagen och arbetsplatskampen, stadsdelsorganiseringen och stadskampen, ockupationsvågen, nedskärningsprotesterna, universitetockupationerna och studentprotesterna, Noborder-lägren och migrantrörelserna, klimaträttviserörelsen och klimatlägren, feminismens och queerrörelsens liv efter identitetspolitiken, det latinamerikanska laboratoriet, den arabiska våren och demokratirevolten i Nordafrika. Listan kan göras lång. Den autonoma rörelsens historia återstår att skrivas. Snarare än en historik, hoppas vi att denna bok kan fungera som en form av kunskapsöverföring, ett överlämnande av en samling erfarenheter och redskap.

Söker du fortfarande efter vapen? Den här boken är ett. Plocka upp den. Rikta den rätt. Använd den.

Förordet till antologin I Stundens Hetta. Boken finns att köpa här.

Sommaren 2010 hölls en omröstning på Fiatfabriken Pomigliano d’Arco utanför Neapel bland alla anställda, fabriksarbetare och kontorspersonal, om att undandra Fiat från de nationella avtalen och införa ett hårdare arbetsschema (fler skift, kortare pauser, femtimmarspass utan matpaus osv). Arbetarna fick välja mellan försämringen eller av att produktionen av pandor istället skulle ske i på Fiat i Polen. En ren utpressning. Då förklarade man att denna nya avtalsform i Pomigliano var ett undantag. Men den 13-14 januari 2011 hölls en omröstning om att införa samma avtal även på Mirafiori, Fiats största fabrik. Valet stod mellan fabriksnedläggning eller ett försämrat avtal med kraftigt inskränkta fackliga rättigheter. Nu befarar man att modellen snart kommer att tillämpas på alla 22 000 Fiatarbetare i Italien (fabrikerna Melfi och Cassino står på tur) och sprida sig till andra sektorer, vilket kommer att rasera hela den italienska nationella avtalsmodellen. Fiat har förklarat att de endast tänker acceptera de fackförbund som accepterar avtalet som legitima fack att bedriva fortsatta förhandlingar med och representativa för arbetarna. Metallfacket Fiom-Cgil är det enda som vägrat underteckna det nya avtalet och hävdar att omröstningarna är utpressning och illegitima. (Läs mer på Motkraft )

Mario Tronti beskriver i Il Manifesto hur Fiats generaldirektör Marchionne försöker krossa Fiom, genom att spela ut dem mot arbetarna och splittra arbetarna mot varandra:

”Det handlar om att ge dödsstöten åt konfliktfacken för att ersätta dem med samarbetsvilliga fack. Och de stora facken anpassade sig direkt efter sin ‘högste majestäts’ önskan. De som gör motstånd och sätter sig på tvären, skulle behöva underkasta sig arbetarnas ja-röster för avtalet mot de representativa fackens nej. Så kan arbetsköparen sedan hävda att det är Fiom, inte Fiat som hotar jobben i Pomigliano. Det är generalreceptet för att avlegitimera den facklig representationen. Det får bara finnas en representant för arbetarna, nämligen företagsledaren. Detta är den mest allvarliga aspekten i hela denna frågan. Tvångsdiktaten – med de flexibla arbetsskiften, mot sjukfrånvaron, förnekandet av rätten till hälsa, angreppen på strejkrätten, åtsidosättandet av obligatoriska konstitutionella rättigheter – sker av politiska skäl, inte på grund av produktionen kräver det. … Regeringen agerar på exakt samma sätt. Arbetsrätten (arbetarnas rättigheter) har degraderats till att bli arbetets rätt, eftersom det inte längre är personer som räknas, utan de funktioner de fyller. … Skälet är den dröm som förenar kapitalister över hela världen: avskaffandet av kollektivavtalen. Så syftet är att isolera Fiom i ett hörn. Men resultatet av folkomröstningen visar att de inte är isolerade. Och kanske är det bättre att stå isolerad i ett hörn, än i scenens mitt, med allt ansvar och samtidigt ha gett upp. Detta är en kamp som är politisk, det måste jag trycka på, men även kulturell. Den angår oss alla. Är det ett ofrånkomligt öde att vara passiva subjekt under konkurrenskraftens diktatur, att vi måste offra allt, mänsklig värdighet, individuell frihet, möjlighet att kämpa, att vilja förändra? En symbolisk attack behöver ett symboliskt svar. Tack Fiom för att ni har förstått det och fått oss att förstå det.”

”Arbetsmarknaden och avtalsformerna måste moderniseras”, säger näringslivet och högern. ”Arbetarna måste ta sitt samhällsansvar för krisen”, säger centervänstern. Trots alla gula fack uppmanat arbetarna att rösta ja, trots att det mittenreformistiska partiet Partito Democratico tillsammans med alla partier i riksdagen uppmanat arbetarna att rösta ja, trots att företagsledningen översköljt arbetarna med hot och propaganda så har närmare 40-50% gett Fiom sitt stöd. Stormötena på fabrikerna har visat att Fiom har stöd långt utanför de egna leden, långt utöver sin egna medlemsskara.

Om Fiom varit isolerade från alla de etablerade (gula) fackföreningarna och från alla politiska partier, har de fått sitt stöd från annat håll. Under hösten publicerades uppropet Enade mot krisen (Uniti contro la crisi), undertecknat av flera drivande aktivister från de sociala centren och studentprotesterna, som uppmanade alla att delta i den fackliga protesten i Bryssel och den europeiska generalstrejken 29 september och Fioms manifestation på piazza San Giovanni i Rom 16 oktober 2010. Dagen efter, den 17 oktober, hölls ett stormöte på Sapienza-universitetet i Rom där Fiom, studentrörelsen och de sociala centren började föra en gemensam dialog. Alliansen stärktes ytterligare den 14 december, då Rom fylldes med demonstranter samtidigt som parlamentets två kammare röstade om ett misstroendevotum mot Berlusconi och regeringen var en hårsmån från att falla.

Tillbaka till Marghera

Idag är många av industrierna i Porto Marghera nedlagda. I en av de gamla fabrikslokalerna finns nu det sociala centret Rivolta, nordöstra Italiens största center. Den 22-23 januari hölls en konferens för Uniti contro la crisi. 1500 personer från hela Italien hörsammade kallelsen och kom till mötet. Uniti contro la crisi är inte en ny organisation, ett nytt nät eller bara en ny ”logo”. Det är snarare ett försök att sammanföra olika kamper, singulariteter och sociala rörelser och försöka finna det gemensamma, att skapa ett gemensamt politiskt utrymme.

Det gemensamma är inte en tom fras eller slagord, utan ett sökande efter att hitta det som förenar kampen mot Marchionnes modell och Gelminis universitetsreform, mot vattenprivatiseringar och kärnkraft, försvaren för en gemensam välfärd och för nya sociala skyddsnät som motsvarar dagens klassammansättning.

På mötet, i paneldebatter och workshops sammanfördes flera olika tendenser, tre rörelser som bemöter krisen på olika sätt:

* Radikaliseringen av fabriksarbetarna mot fabriksnedläggningarna och nedskärningsåtgärderna. Fiom representerades av sin generalsekreterare Maurizio Landini, med målsättningen att knyta en allians med studentrörelsen och få stöd för generalstrejken den 28 januari. Studentrörelsen har deltagit i Fioms demonstrationer och hjälpt till att hålla picketlines och flygbladsutdelningar utanför Fiatfabrikernas grindar. Dagarna efter mötet besökte Landini universitetet Sapienza i Rom och sociala centret TPO i Bologna, för att förankra generalstrejken hos dem.

* Studentrörelsen, som fick ett uppsving 2008 (l’Onda, vågen) och tog fart på nytt hösten 2010 i kampen mot utbildningsminister Gelminis universitetsreform, som kommer innebära stora nedskärningar, höjda avgifter, knyta universitetet närmare näringslivet och göra slut på forskningens och utbildningens autonomi samt prekarisera doktorandtjänster och forskning ytterligare. Hela hösten har universitet ockuperats och studentrörelsen lamslagit de italienska storstädernas kommunikationsstrukturer. Även Fiom protesterar mot Gelminireformen, eftersom den kommer att utestänga arbetarklassens barn från högre studier och återigen göra universiteten till elitinstitutioner.

* De lokala rörelser där lokalsamhället slutit sig samman för att agera för allmännyttan, den gemensamma välfärden och miljön. Konfliktlinjerna har varit mellan en politik från ovan (stat/region) mot lokalsamhället. På mötet fanns representanter från sopprotesterna i Chiaiano utanför Neapel, motståndet mot höghastighetsjärnvägen Tav utanför Turin, mot Natobasen Dal Molina utanför Vicenca, kampanjen mot vattenprivatiseringar, kampanjen mot kärnkraft och de jordbävningsdrabbade i L’Aquila. I dessa lokala kampanjer har det funnits en bred radikalitet och massmilitans, en djupt förankrad territoriell kamp som varit beredd att bedriva en långtgående olydnad för att garantera sitt självbestämmande och hindra makthavarna. De sociala centren har spelat en viktig roll i dessa lokala kamper. Genom sin territoriella kamp har dessa kampanjer i praktiken också kommit att bliv en viktig utmanande faktor mot Lega Nord och dess territoriella anspråk.

Partivänstern återuppstår

Till detta kan man tillfoga en fjärde tendens, partipolitikens kris och partivänsterns försök att åter samla sig. Skandalerna kring Berlusconis utnyttjande av minderåriga och prostituerade har förlamat regeringen. Italienska näringslivet, Confindustria, klagar på att politiken istort sett står still sedan ett halvår, utan några nya politiska initiativ. Postfascisten Finis nya parti, det nationella mittenpartiet Futuro e liberta (Framtid och frihet), som är nära knuten näringslivet, har försökt ersätta Berlusconi genom att väcka ett misstroendevotum, som var bara några röster från att fälla regeringen. Samtidigt har Lega nords krav på en ökad federalism (att de rika regionerna i nord ska förfoga över sina skattepengar som inte ska utjämnas till fattigare syd) blockerats. Högeralliansen håller på att haverera, men det finns ingen vänster att utmana den. Det reformistiska centervänsterpartiet Partito Democratico har försökt plocka upp missnöjda högerväljare genom att röra sig ytterligare in mot mitten. Vänstern (Rifondazione comunista, de gröna, PdCI), som samlades i valalliansen Sinistra Arcobaleno i valet 2008 och som förlorade alla platser i parlamentets båda kammare, har de senaste åren fortsatt bryta samman i fler partisplittringar. Den enda vänsterkraft som växt fram ur dess haveri är Nichi Vendola, som styr regionen Puglia i Syditalien. Efter brytningen med Rifondazione comunista har han steg för steg byggt upp sitt egna nätverk, ”La Fabrica di Nichi” och grundat det nya vänsterpartiet Sinistra Ecologia Libertà (Vänster Ekologi Frihet). I alla opinionsundersökningar är han den största vänsterkandidaten, större än PDs kandidater. Italiensk media talar om en ”Obama-effekt”, medan Berlusconi bemött honom med hån över hans sexualitet: ”hellre en premiärminister som gillar unga tjejer, än en som är bög”. Vendola deltog i toppmötesprotesterna i Genua och skrev en diktsamling om Carlo Guiliani. Under arbetet med att samla vänsterkrafter för ett nytt parti har han hållit tät kontakt med flera sociala center, bland annat talade han på autonoma Sherwoodfestivalen sommaren 2010. Vendola deltog inte själv på mötet i Rivolta, men flera personer från hans nätverk. Även före detta partiledaren för Rifondazione comunista/Sinistra Arcobaleno Fausto Bertinotti, talade på Rivoltamötet.

Frågan om att närma sig ett nytt partiprojekt är givetvis omdiskuterat och kontroversiellt. Flera sociala center, speciellt de från Nordöst (Veneto mfl), menade att de måste hålla sig framme och vara beredda att ta plats i det nya utrymme som tar form, för att se vilka politiska möjligheter som öppnas med det. Medan kretsen kring Negri (tidningen Common, doktorandnätverket Uninomade 2.0) ställer sig kritiska till att närma sig ett nytt vänsterpartiprojekt, och deltog inte på Rivoltamötet.

Det gemensamma

Vad är då det gemensamma? Det finns en risk att ”enhet” bara blir ett artificiellt eller falskt adderande av en rad disparata subjekt. Vad har mekanikerna och massarbetarna från Fiat, studenterna, de prekära kunskapsarbetarna, rörelserna för ”gemensam välfärd” (lokala initiativ, attac osv) för rent konkreta gemensamma intressen. Detta ägnades de öppna workshops-diskussionerna åt, försöket att hitta generella politiska frågor och intressen, som sammanförde kamperna. De gemensamma beröringspunkterna löpte genom frågor om inkomst, allmänningar och demokrati.

* Prekariseringen, om behovet av en ny välfärdsmodell och garanterad inkomst. De osäkra anställningarna ska inte ses som en avgränsad grupp eller sektion av klassen, utan det framstår nu tydligt att det är ett villkor som drabbar alla, ett vapen som kapitalet använder för att krossa arbetsrätten, facklig organisering såväl som underordna utbildningen.
* Mot ”finansialiseringen”, privatiseringarna och marknadsanpassningarna. En vägran att låta försämrade arbetsvillkor vara en konkurrensfaktor, att låta bostäder vara föremål för spekulation, att låta gemensamma nyttigheter som vatten och miljö förvaruligas och privatiseras. En vägran att låta arbetare och studenter, genom nedskärningar, avgiftshöjningar och lönesänkningar, betala för den ekonomiska krisen.
* Demokratifrågan. Hur en omedelbar aktiv demokrati underifrån utan representation, i fabriksmötena, sociala centren, universitetsaulorna och i lokalsamhällena står mot den politiska vändningen till en auktoritär ”governance”, en aggressiv krispolitik från ovan utan kompromisser eller hegemoni, som tvingar fram en lydnad centralt ovanifrån. Kontrasten mellan arbetarmötena på Fiat organiserade av Fiom och Marchionnes fabriksomröstningar, en demokrati underifrån och ett skendemokratiskt val för att acceptera en strikt styrning ovanifrån är uppenbar. För alla sociala kamper framstår nu tydligt att rättvisa och legalitet/lag är inte samma sak, att de ofta står i motsättning. Och att politikens kris och institutionernas avlegitimering rymmer möjligheterna att stärka dessa demokratiska utrymmen underifrån. Demokratin, de deltagande och öppna mötena, som vänder sig utåt och involverar, är därför hjärtat i de sociala kamperna. Mot Marchionne (Fiat-VDn), Tremonti (finansministern ansvarig för åtstramningspaketen) och Gelminis (utbildningsministerns) modell av governance, auktoritära styrning utan samtycke.
* Försvaret och återtagandet av allmänningar och en gemensam välfärd (”bene comune”) går som en röd tråd igenom alla kamper, i behovet av inkomst, kampen om arbetskraftens reproduktionskostnad, försvaret av sociala skyddsnät mot prekarisering, behovet av gemensamma mötesplatser (ockupationer) och bostäder, försvaret av ekosystemet, behovet av en fri kunskap och fri forskning som ackumulerar ett kunskapsöverskott bortom patent och marknadslogik – med kunskap som inte gått att förvaruliga men som kan vara väsentlig för demokratin, klimatet och sociala kamper (social forskning, filosofi, miljövård osv), en öppen utbildning som garanterar arbetarklassens rätt till bildning. Ett återtagande av den samhälleliga gemensamt producerade rikedomen ställd mot kapitalets ständiga försök att inhägna nya områden, förvaruliga och marknadsutsätta.

Genom dessa områden kan ”den stundande gemenskapen” (GlobalProject, Il comune che viene) växa fram. Att ”skapa gemenskap utan att göra förbestämda antaganden eller villkor för medlemskap” (Agamben, La comunità che viene).

Slaktandet av heliga kor

Under diskussionerna fanns en stor vilja att göra upp med sin historia och att inse behovet att finna ett nytt gemensamt språk och nya gemensamma krav och målsättningar.

Fioms generalsekreterare Landini förklarade hur händelserna på Fiat fått honom att omvärdera synen på en garanterad inkomst. Hur Fiom tidigare sett arbetet som enda källan till inkomst (lön), men hur man nu med prekariseringen måste gå bortom detta perspektiv. Med den höga arbetslösheten, så stor del av arbetsstyrkan som passerar genom osäkra anställningar och visstidsjobb, med studenternas låga framtidsutsikter efter fullgjord utbildning, så måste någon form av ny social välfärdsmodell startas som garanterar en inkomst åt alla personer som befinner sig i detta tillstånd, som nu är permanent – inte temporärt. Fiom öppnade därigenom för det krav som drivits av sociala centren och studentrörelsen. En garanterad inkomst är ett sätt att upprätthålla en lägstalönenivå och vrida arbetslöshets- och produktionsflytt-vapnet ur arbetsköparens händer, menade Landini. Han menade att fackföreningsrörelsen nu måste se mer till de atypiska och prekära anställningsformerna, hur man garanterar en säkerhet och lönenivå där för att höja deras standard, än att bara slå vakt om de organiserade med fasta anställningar. De nationella kontrakten gäller främst fastanställda, medan för de atypiska arbetena växt fram en djungel (över 33 olika) anställningsformer och avtal.

För de sociala centren i nordöst, förklarade Luca Casarini, gällde det att göra upp med det gamla operaistiska framtidsoptimistiska schemat ”kris-motstånd-utveckling”, att bryta med tilltron till en stadig utvecklingslinje, förbättring och tillväxt. Kapitalets väg framåt har blivit att bara fortsätta samma modell som försatte den i krisen: massprekarisering, fortsatt ödeläggelse av klimat och ekosystem, förstörelse av sociala relationer, riva upp avtalsmodeller och rättigheter, attacken mot facken och den fackliga organisationsrätten. Det finns ingte ett nytt historiskt pådrivande hegemoniskt och antagonistiskt subjekt idag inom produktionen (massarbetaren, sociala arbetaren, prekariatet, den immateriella kunskapsarbetaren), ”centralitetet idag finns inte i ett subjekt, men i krisen”. Det var mot krisens verkningar, nedskärningspaket och attacker som en rad singulariteter och subjekt tvingades motsätta sig och fann varandra i. Därav ökar vikten för projektet att hitta en ”gemensam praktik”, en ”stundande gemenskap” mellan flera olika singulariteter och subjekt. En ickemekanisk, icke-teleologisk och ickelinjär process av sammansättande. Casarini gjorde upp med 90-talets postoperaistiska diskussion om det immateriella arbetets centralitet i den ”kognitiva kapitalismen”. Utopin om den ”kognitiva kapitalismen” (kunskaps och informationsbaserade kapitalismen) som frälsare, som till exempel tredje vägens socialdemokrati (New Labour) byggde hela sitt hopp på, har visat sig fallerad. Den kognitiva kapitalismen är lika ohållbar, lika exploaterande och visar samma kristendens som andra former av produktion och kapital. ”Det immateriella arbetet finns inte, en vara kan vara immateriell, men aldrig arbetet [som producerar den]. Arbetet är alltid slitsamt och exploaterat.” Det finns ingen anledning att göra någon separation mellan immateriellt kognitivt arbete och materiellt arbete.

Den generaliserade strejken

Studentrörelsen lämnade över sina erfarenheter till Fiom: om att se strejkvapnet inte bara som blockad av produktionen, utan även cirkulationen (i metropolen, transporterna, infrastrukturen, det ”förlängda löpande bandet”), som ett sätt att finna maktmedel och bygga en styrkeposition på. Generalstrejen måste kompletteras med den generaliserade strejken. ”Vi måste göra som i London. Om en bank vill in på universitetet, går vi till banken och håller våra lektioner i deras lokaler”. Maktmedlen är både ”destituerande”, som genom blockaderna, och ”konstituerande”, som studentrörelsens självbildning, ockupationer och egna kunskapsproduktion.

”Nej:et” på Pomiglino och Mirafiori har mött ”nej:et” från Sapienza, från Chiaiano, No Tav, No dal Molina, l’Aquila. Gemensamt mot Gelmini-Marchionne-modellen. Den 28 januari höll Fiom en generalstrejk, som generaliserades av sociala centren och studentrörelsen, på Fioms inbjudan. De sociala centren och studentrörelsen stod återigen utanför Fiatfabrikernas grindar, likt den heta hösten 1969. Nu återstår att se, om det nu liksom då, kommer ge upphov till en ny kampcykel.

En analys av klasskompositionen är av avgörande betydelse därför att “arbetarklassen enbart förstår och organiserar sig själv från insidan av det system av kamprörelser de befinner sig i”.1 Verktyget för att förstå arbetarklassen är undersökningen.

Undersökningsmetoden är just den metod som bör kunna undvika varje form av mystistifierat sätt att betrakta arbetarrörelsen, alltid kunna säkerställa en vetenskaplig observering av arbetarklassens grad av medvetande och den bör därför också vara sättet för att höja denna kunskap till högre nivåer: med detta synsätt finns det en noggran kontinuitet mellan det sociologiska obsvervationsmomentet, genomförd enligt seriösa och strikta kriterier, och den politiska aktionen.2

Undersökningen får sitt strategiska värde just om den lyckas att få subjekten inom myllret av betala och obetalda arbeten att kommunicera med varandra, och ur denna aspekt ömsesidigt påverka en cirkulering av de kamper som de olika områdenas subjekt borde försöka genomföra. Arbetet med undersökningar på produktionsplatser bör följas upp med en social undersökning som tar sig an det vidsträckta området av icke-arbete, alltså utöver det obetalda arbetet, prekariatet, och så vidare. Faktum är, att om maktrelationen [rapporto di comando] och konfrontationen mellan kapitalet och klassen sätts i centrum, blir det nödvändigt att som referenspunkt ha samhällsfabriken, vars väsentliga utmärkande drag verkar vara en stigande teknologisk massarbetslöshet och en hela tiden mer märkbar klyfta mellan den växande samhälleliga rikedomen och det drastiskt minskade tillträdet till denna.

Det politiska målet med undersökningen är föra upp “arbetarklassens medvetenhet till högre nivåer”: kommunikationen mellan kämpande subjekt, cirkuleringen av de kamper som de värdesätter mest – värderingar, behov, erfarenheter och konflikter – uppbackat av en noggrann och systematisk kunskap om deras ställning som utsugna och om arbetsorganiseringen, kommer att utgöra en viktig punkt när när väl kännedomen av konsekvenserna av det kapitalistiska användandet av maskiner blivit ett spritt och explosivt socialt fenomen. Den politiska rekompositionen mellan mångfalden av subjekt kan vid denna punkt anta en antagonistisk riktning där de progressiva beståndsdelarna i projektet kan utgöra en socialt kombinerad kraft som kämpar för ett verkligt övervinnande av kapitalismen.

När man talar om klassens politiska rekomposition kan man inte tvinga undersökningsmetoden i en viss riktning för att försöka identifiera det sociala subjekt som är kapabelt att leda kamperna. Det är inte frågan om att välja bland olika sociologiska typer: fabriksarbetare å ena sidan, studenter, prekära och arbetslösa å den andra. Debatten kan inte begränsas av sociologins gränser och frågeställningen handlar inte om att identifiera en viss uppsättning av sociala typer framför en annan.3

Problemet ligger snarare i målsättningen med klassens politiska rekomposition, om denna antingen hänger samman med konfrontationen med kapitalet genom att fortsätta vara belägen inom det borgerliga produktionssättet eller om klasskampen istället ses som en process för att lämna kapitalismen. I det senare fallet kan man inte bortse från en omfattande omorganiseringsprocess av den utsugna klassen. Mycket arbete kommer behöva göras inom klassen för att kunna ge de enskilda kamperna och de olika erfarenheterna en plats och en grundläggande roll inom ett helhetsmönster av samhällsomvandling där varje grupp av sociala subjekt måste ge sitt egna politiska bidrag. Detta är en sorts federativ sammanslutning vars utgångspunkt grundar sig i självorganiseringen och som utvecklas till en generell politisk process, en social bas som är kapabel att politisera den pågående endemiska konfrontationen.

Det gäller att i denna kontext åter sätta den samhälleliga arbetskraftens produktions- och reproduktionsförhållanden i centrum för den teoretiska diskussionens och den politiska kampen genom att fokusera på både det oavlönade arbetet och det avlönade arbetet. Det som skall försöka uppnås är en materialistisk grund för en teori om det historiska subjekt som i klasskompositionen får sin materiella och politiska komplexitet. I egenskap av bärare av ett historiskt alternativ utmärker sig subjektet, utrustat med de resurser och den potential som ensamma klarar av att genomföra det rådandes omkullkastande och födelsen av det nya, av framtiden, ett samhälle skapat för människan där vilket profiten som rättesnöre tillhör samhällsorganisationens arkeologi.

Konfrontationen kapital-arbetarklass har de senaste trettio åren gett upphov till ett enormt socialt samarbete som på sina avgörande punkter är lika generellt som det är skört, något vi sammanfattningsvis kan använda Marx ord för att beskriva:

Då i och med utvecklingen av arbetets reella underordning under kapitalet eller det specifikt kapitalistiska produktionssättet inte den enskilde arbetaren utan mer och mer en socialt kombinerad arbetsförmåga blir den totala arbetsprocessens verklige funktionär, och då de olika arbetsförmågor som konkurrerar och bildar hela den produktiva maskinen deltar på högst olika sätt vid varu- eller bättre här produktbildningen, den ene mera med händerna, den andre mera med huvudet, den ene som manager, ingenjör, teknolog etc, den andre som overlooker, den tredje som direkt kroppsarbetare eller till och med blott hantlangare, så inrangeras allt fler funktioner hos arbetsförmågan under det produktiva arbetarens begrepp, den arbetare som är direkt utsugen av kapitalet och överhuvudtaget underordnad dess föröknings- och produktionsprocess.4

Det är intressant att notera att hos Marx ges inte något företräde för någon viss produktiv aktör framför andra. Han målar faktiskt upp en generell beskrivning där en central aktör, som man kan inrikta sig på för att konkretisera arbetets politiska rekomposition, saknas eftersom det inte finns en specifik massifiering av ett arbete jämfört med ett annat. Varken det materiella eller det immateriella arbetet ges en priviligierad plats där det ena är mer representativt än det andra.5

Kapitalet styr [comanda] samarbetet av en mer och mer socialt kombinerad arbetsförmåga. Inom den tekniska kompositionens funktion, lägger de produktiva arbetarna (och alla de som bidrar till deras reproduktion, från de oavlönade6 arbetarna till de arbetslösa) en enorm resurspotential i kapitalets händer, men de är under dessa omständigheter inget annat än den kapitalistiska ackumulationens redskap. I den mån alla arbetare börjar vägra denna roll, när de gör anspråk på att vara subjekt som bär på andra värderingar, kapabla att föreställa sig andra verkligheter, kan de bli en politisk kraft med ett eget autonomt projekt baserat på ett övervinnande av kapitalismen.

Det vill säga gå från den tekniska kompositionen till klassens politiska rekomposition. Och från den politiska rekompositionen till projektet. Det är dags att samarbeta. Det vill säga att kämpa, hela tiden allt mer offensivt och mindre defensivt. Det handlar om att, för att använda Panzieris ord, “om man vill ‘göra något’ att finna det teoretiska och politiska engagemanget”.

/ Rosario Piccolo

Översatt av PrekaRiot, korrläst av Guldfiske.

Noter:

1. Romano Alquati, Sulla Fiat, 1975, sid. 15
2. Raniero Panzieri, Spontaneità e organizzazione, sid. 119
3. Klasskompositionen är inte arbetskraftens struktur, det vill säga inte ett koncept som ryms inom sociologiska eller fackliga kategorier. Det är snarare ett koncept inom en process av sedimenterande av öppen eller underjordisk kamp, organiserad eller “spontan” (det vill säga direkt organiserad genom mekanismerna inom arbetarnas kommunikation). Den inbegriper den fackliga sociologins kategorier men dessa utgör inte huvudinnehållet. Den äger i sig en potentialitet för kamp och förvandling och, beroende på vilka målsättningar man valt, väljer den praktiker för konfrontationen, motsättningar att trycka på och ett förverkligande av de organisatoriska processerna. Kort sagt, den avlönade och oavlönade klassen definierar aktivt sig själv, genom de kamper som fogar den samman, behoven som den utvecklar autonomt och uppfattningen den på detta sätt får om sig själv och sin roll. Klasskompositionen definieras genom att hänvisa till den nivå kamperna och organisationen som det samhälleliga arbetets olika subjekt gång på gång når; hänvisning till de historiskt växande behovens nivå; hänvisning till arbetsprocessens form och rör därigenom formen för samarbete; hänvisning till arbetsprocessens innehåll och rör därigenom proportionen inom arbetsdagen mellan nödvändigt arbete och mervärde.
4. Karl Marx, Den omedelbara produktionsprocessens resultat, sid. 633
5. Så här fortsätter Marx på samma sida: “Betraktar man den totalarbetare som fabriken består av så förverkligas materiellt sett hans kombinerade verksamhet omedelbart i en totalprodukt som samtidigt är en totalmassa av varor, varviddet är helt likgiltigt om funktionen hos den enskilde arbetare, som blott är en del av denne totalarbetare, står närmare eller fjärmare från det omedelbara kroppsarbetet.”
6. Se vidare Mariarosa Dalla Costas verk om oavlönat arbete.

Jag tänker inte här göra en historisk återblick över rörelsen som kallades Autonomia, men jag vill försöka visa på dess särart genom att översiktligt lyfta fram några av dess koncept, som ”arbetsvägran” och ”klassammansättning”. Journalister använder ofta ordet ”operaismo” för att definiera den politiska och filosofiska rörelsen som dök upp i Italien på 60-talet. Jag tycker verkligen illa om det begreppet, eftersom den reducerar den sociala verklighetens komplexitet enbart till faktumet om industriarbetarens centrala roll i den sena modernitetens samhällsdynamik.

Ursprunget till denna filosofiska och politiska rörelse kan hittas i Mario Tronti, Romano Alquati, Raniero Panzieri och Toni Negris arbeten, och dess centrala fokus kan ses i frigörandet från det hegelianska subjektkonceptet.

Istället för att tala om det historiska subjektet, ett begrepp som övertagits från Hegels arbeten, borde vi prata om en subjektiveringsprocess. Subjektiveringen ersätter subjektets konceptuella plats. Denna konceptuella rörelse ligger väldigt nära den modifiering av det filosofiska landskapet som de franska poststrukturalisterna genomförde. Subjektivering istället för subjekt. Det betyder att vi inte borde fokusera på en identitet, utan en process av blivande. Det betyder också att klassbegreppet inte ses som ett ontologiskt koncept, utan snarare som ett vektorkoncept.

Inom de autonoma teoriernas ramverk har klasskonceptet omdefinierats till en investering av sociala begär, vilket betyder kultur, sexualitet och arbetsvägran. Teoretikerna som på 60-talet och 70-talet skrev i tidningar som Classe Operaia och Potere Operaio talade inte om sociala investeringar av begär: de hade ett mycket mer leninistiskt sätt att uttrycka sig. Men deras filosofiska åtbörd skapade en förändring i det filosofiska landskapet, från arbetaridentitetens centralitet till den decentraliserande subjetiveringsprocessen.

Felix Guattari som stötte på både operaismen och de autonoma teoretikerna först efter 1977, hade alltid betonat tanken på att vi inte borde tala om subjekt, men om ”processus de subjectivation”. Det är utifrån detta perspektiv som vi kan förstå vad begreppet arbetsvägran verkligen betyder.

Arbetsvägran innebär inte bara det självklara faktumet att arbetarna inte gillar att bli exploaterade, utan någonting mer. Det betyder att den kapitalistiska omstruktureringen, den teknologiska förändringen och den allmänna omvandlingen av samhällsinstitutionerna skapas genom dagliga handlingar av undandragande från exploateringen, av förkastande av det påförda tvånget att skapa mervärde för att öka kapitalets värde och minska livets värde. Jag gillar inte begreppet ”operaism” eftersom det antyder en reducering till en smal social referens (arbetarna, ”operai” på italienska) och jag föredra istället att använda ordet ”sammansättning”. Konceptet social sammansättning, eller ”klassammansättning” (som är vida använt av den grupp teoretiker vi talar om) har mycket mer att göra med kemi än med samhällshistoria.

Jag gillar tanken att den plats där de sociala fenomenen sker, inte är ett fast klippigt historiskt territorium av hegeliansk härstamning, utan snarare är en kemisk miljö där kultur, sexualitet, besmittande och begär kämpar, möts och blandas vilket kontinuerligt förändrar landskapet. Om vi använder konceptet ”sammansättande”, kan vi bättre förstå vad som hände i Italien på 70-talet och vi kan bättre förstå vad ”autonomi” innebär: inte hur ett subjekt är inrättat, inte den starka identifikationen mellan människor och ett socialt öde, utan en kontinuerlig förändring av sociala relationer, sexuella identifikationer eller avidentifikationer och arbetsvägran. Arbetsvägran uppstod faktiskt ur komplexiteten i begärens sociala investeringar.

Ur denna synvinkel betyder autonomi att det sociala livet inte bara beror på den av ekonomiska makten påförda disciplinära regleringen, utan också beror på en inre förskjutning, skiftningar, bestämningar och upplösningar som är det levande samhällets process för en egen sammansättning. Kamper, tillbakadragande, alienation, sabotage och flyktlinjer från det kapitalistiska systemet av dominans.

Autonomi är den sociala tidens autonomi från kapitalismens temporalitet. Detta är betydelsen av uttrycket arbetsvägran. Arbetsvägran betyder helt enkelt: Jag vill inte gå och jobba eftersom jag föredrar att sova. Men denna lathet är källan till intelligens, teknologi och framsteg. Autonomi är samhällskroppens självreglerande i dess självständighet och dess interaktion med den disciplinära normen.

Autonomi och avregleringar

Där finns en annan sida av Autonomia, som än så länge nästan aldrig erkänts. Det är att processen av arbetarnas undandragande och autonomi från den disciplinerade roll de påfördes resulterade i en social jordbävning som satte igång en kapitalistisk avreglering. Avregleringen som påbörjades på världsplanet i Thatcher-Reagan-eran, kan ses som det kapitalistiska svaret mot undandragandet från arbetets disciplinära ordning. Arbetarna krävde frihet från kapitalistisk reglering och sedan gjorde kapitalet samma sak, fast på ett omvänt sätt. Friheten från statliga regleringar har utvecklats till ett ekonomiskt herravälde över hela den sociala fabriken. Arbetarna krävde frihet från industrifabrikens livstidsfängelse. Den kapitalistiska avregleringen ställde motsvarande krav, men på att arbetet skulle flexibiliseras och splittras upp i mindre enheter. 70-talets autonoma rörelse satte därigenom igång en farlig process, en process som utvecklades från den i samhället spridda vägran mot kapitalistisk disciplinär styrning vidare till en kapitalistisk hämnd som tog formen av avregleringar, företagens allt större frihet från staten, nedmonteringen av sociala skyddsnät, downsizing och en externalisering av produktionen, nedskärningar av offentliga utgifter, skattesänkningar och slutligen flexibilisering.

Autonomins undandragande rörelse råkade faktiskt sätta igång en destabilisering av det sociala ramverket som hade växt fram som resultat av ett helt sekels påtryckningar från fackföreningarna och statsregleringar. Var det ett fruktansvärt misstag vi gjorde? Skulle vi förkastat de sabotage och avvikande handlingar, den autonomi och arbetsvägran som verkar ha fått kapitalisterna att driva fram avregleringar?

Självklart inte. Den autonoma rörelsen hann faktiskt förekomma kapitalets drag, men avregleringsprocessen var inskriven i den framväxande kapitalistiska postindustriella utvecklingen och fanns naturligtvis antydd i den teknologiska omstruktureringen och i produktionens globalisering.

Där finns ett nära samband mellan arbetsvägran och fabrikernas informationalisering, downsizingen, arbetets utläggande på anbud samt arbetets flexibilisering. Men detta förhållande är inte mer komplext än en ”orsak och verkan”-kedja. Avregleringsprocessen fanns inbyggd i de nya teknologiernas utveckling som gav kapitalistiska företag möjligheten att släppa lös globaliseringsprocessen.

En liknande process hände inom media under samma period. Tänk på sjuttiotalets fria radiostationer. På den tiden i Italien hade staten monopol och fria radiosändningar var förbjudna. 1975-1976 började en grupp mediaaktivister skapa små fria radiostationer, som Radio Alice i Bologna. Den traditionella vänstern (italienska kommunistpartiet och så vidare) kritiserade dessa mediaaktivister, varnade dem för faran att försvaga det offentliga mediasystemet och att de därigenom öppnade portarna för privatägd media. Borde vi idag anse att dessa personer från den traditionella vänstern hade rätt? Jag tror inte det, det var oundvikligt och yttrandefrihet är dessutom bättre än centraliserad media. Den traditionella statsvänstern var en konservativ kraft, dömd att besegras när de desperat försökte försvara ett föråldrat ramverk som inte längre var hållbart i den postindustriella övergångens nya teknologiska och kulturella situation.

Vi skulle kunna säga nästan samma sak om Sovjetimperiets och den så kallade ”realsocialismens” fall. Alla vet att det ryska folket troligen hade en bättre levnadsstandard för tjugo år sedan än idag och låtsas att demokratiseringen av det ryska samhället än så länge mest har varit en förstörelse av sociala skyddsnät, lössläppandet av en social mardröm av aggressiv konkurrens, våld och ekonomisk korruption. Men socialistregimens upplösning var oundviklig eftersom den ordningen blockerade de sociala begärsinvesteringarnas dynamik och eftersom den totalitära regimen försökte tvinga fram kulturella uppfinningar. Kommunistregimernas upplösning var inskriven i den kollektiva intelligensens sociala sammansättning, i de föreställningar som skapades av nya globala media och i den kollektiva begärsinvesteringen. Det är därför som den demokratiska intelligentian och de kulturella krafterna av dissidenter deltog i kampen mot socialistregimen, även om de visste att kapitalismen inte var paradiset. Nu plundrar avregleringarna det gamla sovjetsamhället och folk upplever exploatering, misär och förnedring till en aldrig tidigare uppnådd nivå. Men denna övergång var oundviklig och på ett sätt måste det ses som en progressiv förändring. Avreglering behöver inte bara innebära befriandet av privata företag från statsregleringar, minskandet av offentliga utgifter och nedmonterandet av sociala skyddsnät. Det innebär också arbetets ökade flexibilisering.

Realiteten med arbetets flexibilisering är den andra sidan av en sådan befrielse från kapitalistisk reglering. Vi borde inte underbetona kopplingen mellan arbetsvägran och den flexibilisering som följde. Jag kommer ihåg att en av de starka idéerna från den proletära autonoma rörelsen under 70-talet var iden att ”prekaritet är bra”. Prekära arbeten är en form av autonomi från vanliga livslånga fasta arbeten. På 70-talet brukade många människor arbeta i några månader, dra iväg på en resa och sedan komma tillbaka och arbeta för ytterligare ett tag. Detta var möjligt i en period av nästan full sysselsättning och i en tid med en jämlik kultur. Denna situation tillät folk att arbeta för sina egna intressen och inte i kapitalisternas intresse, men självklart kunde detta inte vara för evigt och den nyliberala offensiven på 80-talet inriktades på att vända maktrelationerna.

Avreglering och flexibiliseringen av arbetet har varit effekten och ett vändande av arbetarautonomin. Det måste vi veta inte bara av historiska skäl. Om vi vill förstå vad som går att göra idag, i den fullt flexibiliserade arbetets tidsålder, måste vi försöka förstå hur det kapitalistiska övertagandet av de sociala begären kunde ske.

Det kognitiva arbetet och det rekombinerade kapitalets uppgång och fall

Under det senaste årtiondet har maskinernas informatisering spelat en avgörande roll i arbetets flexibilisering, tillsammans med intellektualiserandet och immaterialiseringen av de flesta viktiga produktionscykler. Införandet av de nya elektroniska teknologierna och informatiseringen av produktionscykeln öppnade vägen för skapandet av ett globalt nätverk av informationsproduktion, deterritorialisering, avlokalisering och avpersonalisering. Arbetets subjekt kan allt mer identifieras med informationsproduktionens globala nätverk.

Industriarbetarna hade vägrat deras tilldelade roll i fabriken och fått större frihet från kapitalistisk dominans. Men denna situation drev kapitalisterna till att investera i arbetsbesparande teknologier och även förändra den arbetsprocessens tekniska sammansättning för att kunna utesluta de väl organiserade industriarbetarna och för att skapa en ny arbetsorganisation som kunde vara mer flexibel.

Intellektualiserandet och immaterialiseringen av arbetet är en sida av den sociala förändringen i produktionsformen. En världsomspännande globalisering är den andra. Immaterialiseringen och globaliseringen stöder och kompletterar varandra. Globalisering har verkligen en materiell sida, eftersom industriarbetet inte försvinner i den postindustriella tidsåldern utan bara flyttar till det geografiska område där det är möjligt att betala lägst löner och som har minst regleringar.

I sista numret av tidningen Classe operaia 1967 skrev Mario Tronti: ”Det viktigaste fenomenet nästa årtionde kommer att vara arbetarklassens utveckling på en världsomspännande global skala.” Denna intuition baserades inte på en analys av kapitalets produktionsprocess, utan snarare på en förståelse av förvandlingen av arbetets sociala sammansättning. Globaliseringen och informationaliseringen kunde inte förutspås som en effekt av arbetsvägran i de kapitalistiska västländerna.

Under nittonhundratalets sista två årtionden bevittnade vi en sorts allians mellan det rekombinerade kapitalet och kognitivt arbete. Det som jag kallar nysammansatt är de delarna av kapitalismen som inte är nära kopplat till en viss sorts industriell tillämpning, utan som kan lätt förflyttas från en plats till en annan, från en industriell tillämpning till en annan, från en sektor av ekonomisk aktivitet till en annan och så vidare. Finanskapitalet som tog den centrala rollen i politiken och i kulturen på 90-talet kan kallas nysammansatt. Alliansen mellan kognitivt arbete och finanskapital har producerat viktiga kulturella effekter, nämligen arbetets och företagets ideologiska identifikation. Arbetarna har blivit förledda att se sig själva som egna entreprenörer och detta var inte helt falskt under it-boomen, då den kognitiva arbetaren kunde skapa sigg eget företag, genom att investera sin intellektuella kraft (en idé, ett projekt, en formel) som en resurs. Detta var den period som Geert Lovink definierade som ”dotcom-manin” (i hans fantastiska bok Dark Fiber). Vad var dotcom-manin? På grund av massdeltagandet i 90-talets finansinvesteringscykel uppstod en omfattande process med självorganisering från kognitiva producenter. Kognitiva arbetare investerade sin expertis, kunskap och kreativitet, och fann i aktiemarknaden medlen för att skapa företag. I flera år blev den entrepreneurformen mötespunkten mellan finanskapitalet och högt produktivt kognitivt arbete. Den frihetliga och liberala ideologi som var förhärskande i den (amerikanska) cyberkulturen på 90-talet idealiserade marknanden genom att framställa den som en naturlig miljö. Precis lika naturligt som att de starkas kamper för överlevnad gjorde evolutionen möjlig, skulle arbetet i denna nya miljö hitta de nödvändiga medlen för att kunna valorisera sig självt och bli företag. Väl lämnad åt sin egna dynamik var det ekonomiska systemet destinerat att maximera de ekonomiska vinsterna för såväl ägare som arbetare, bland annat eftersom skillnaden mellan ägare och arbetare skulle bli allt mindre märkbar när man steg in i den virtuella produktionscykeln. Denna modell, som teoretiserades av författare som Kevin Kelly och som av tidningen Wired förvandlade till en sorts digitalliberal, hånfull och triumfalistiskt Weltanschauung, blev helt bankrutt efter millenieskiftet, tillsammans med den nya ekonomin och en stor del av armén av egenanställda kognitiva entreprenörer som befolkade dotcom-världen. Den blev bankrutt eftersom modellen med en perfekt fri marknad är en praktisk och teoretisk lögn. Vad nyliberalismen stödde i det långa loppet var inte den fria marknaden, utan monopolen. Medan marknaden idealiserat sågs som en fri plats där kunskap, expertis och kreativitet möttes, visade det sig i verkligheten att stora maktgrupper agerade på sätt som var långt ifrån frihetliga, genom införandet av en teknologisk automatisering och som genom en kontroll av media eller pengar kunde genomdriva sin dominans och utan skam till slut råna massorna av aktieinnehavare och kognitivt arbete.

Under andra hälften av 90-talet uppträdde en verklig klasskamp inom de högteknologiska produktiva kretsarna. Internets framväxt har kännetecknats av denna kamp. Kampens utgång är i nuläget oklart. Ideologin om en fri och naturlig marknad visade sig helt klart vara en miss. Tankarna om att marknaden skulle fungera som en naturlig miljö där det sker en jämlik konfrontation mellan idéer och projekt, mellan den produktiva kvaliteten och tjänsternas nyttighet, har helt sopats bort av den bittra sanningen om det krig som monopolen har drivit mot mängden av egenanställda kognitiva arbetare och mot de lätt patetiska massorna av småföretagare.

Kampen för överlevnad vanns inte av de bästa eller mest framgångsrika, utan av den som drog sin pistol – våldets, rånens och den systematiska stöldens pistol, i ett våldförande på alla legala och etiska normer. Bush-Gates-alliansen sanktionerade likviderandet av marknaden och punkten där den virtuella klassens interna kampfas nådde sitt slut. En del av den virtuella klassen gick in i det teknomilitära komplexet; en annan del (den stora majoriteten) slängdes ut från företagen och drevs ut i periferin i en uttrycklig proletarisering. På det kulturella planet framträder förutsättningarna för bildandet av kognitariatets social medvetande och detta kan vara de kommande årens viktigaste fenomen, den enda nyckeln som erbjuder en lösning till katastrofen.

IT-boomen var ett övningslaboratorium för en produktiv modell och för en marknad. I slutändan besegrades och kvävdes marknaden av företagen och hela armén av självanställda entreprenörer och spekulerande mikrokapitalister plundrades och upplöstes. Därigenom började en ny fas: de nya grupperna som blivit dominerande i nätekonomins cykel skapade en allians med den dominanta gruppen ifrån den gamla ekonomin (Bush-klanen, som represent för olje- och militärindustrin) och denna fas innebär ett hejdande av globaliseringsprojektet. Nyliberalismen producerar sin egen negation och de som var de mest entusiastiska anhängarena till den blev dess marginaliserade offer.

Med dotcom-kraschen har det kognitiva arbetet separerats från kapitalet. De digitala hantverkarna, som kände sig som entreprenörer med sitt egna arbete under 90-talet, har sakta insett att de har blivit vilseledda, exproprierade och detta kommer att skapa förutsättningarna för en ny medvetenhet hos de kognitiva arbetarna. De senare kommer att inse att fast de sitter på hela produktivkraften, har de blivit exproprierade på dess frukter av en minoritet bestående av ignoranta spekulanter som bara är bra på att sköta produktionsprocessens legala och finansiella aspekter. Den inproduktiva delen av den virtuella klassen, advokaterna och revisorerna, approprierade det kognitiva mervärdet från fysiker och ingenjörer, från kemister, författare och media-operatörer. Men dessa kan lösgöra sig från semiokapitalismens juridiska och finansiella slott, genom att bygga en direkt relation till samhället, mellan användare: då kanske en process av det kognitiva arbetets autonoma självorganisering kan börja. Denna process är redan på väg, som erfarenheterna från mediaaktivismen och upprättandet av solidaritetsnätverken med migrantarbetare visar.

Vi behövde gå igenom dotcom-skärselden, genom illusionen om möjligheten av en fusion mellan arbete och kapitalistiska företag och sedan genom helvetet av recession och ändlösa krig, för att tydligt och klart kunna se problemet. Å ena sidan, det värdelösa och besatta systemet med den finansiella ackumulationen och privatiserandet av den offentliga kunskapen, som ett arv från den gamla industriella ekonomin. Å andra sidan, ett produktivt arbete som allt mer inbegriper samhällets kognitiva funktioner: det kognitiva arbetet börjar att se sig själv som kognitariat och skapa institutioner av kunskap, skapande, omsorg, uppfinnande och utbildning som är autonoma från kapitalet.

Fraktualisering, vanmakt och självmord

I nätekonomin har flexibilitet utvecklats till en form av fraktalisering av arbetet. Frakturalisering betyder en fragmentering av tidsaktiviteten (time-activity). Arbetaren existerar inte längre som en person. Han är bara en utbytbar producent av mikrofragment nykombinerande semiotik (recombinant semiosis) som inträder i nätverkens kontinuerliga flöden. Kapitalet köper inte längre tillgängligheten att få exploatera arbetaren under en längre tidsperiod, det betalar inte längre en lön som täcker en arbetande persons hela bredd av ekonomiska behov. Arbetaren (som bara är en maskin med en hjärna som kan användas under en tidsperiod) betalas för hans punktinsatser. Arbetstiden är fraktualiserad och cellulariserad (cellularised). De små tidscellerna säljs på nätet och företagen köper så många de behöver. Mobiltelefonen (cell phone) är det redskap som bäst beskriver relationen mellan fraktalarbetaren och det rekominerande kapitalet.

Kognitivt arbete är en ocean av mikroskopiska tidsfragment och cellularisering (cellularisation) är förmågan att kombinera tidsfragment inom en enda semiprodukts ramverk. Mobiltelefonen kan ses som det kognitiva arbetets löpande band. Detta är effekten av flexibiliseringen och fraktualiseringen av arbetet: vad som brukade vara arbetsstyrkans autonomi och politiska styrka har nu blivit det kognitiva arbetets totala beroende av den kapitalistiska organiseringen av de globala nätverken. Detta är den centrala kärnan i upprättandet av semiokapitalismen. Vad som tidigare brukade vara arbetsvägran har nu blivit ett totalt beroende av känslor och tankar över informationsflödet. Och effekten av detta blir en sorts nervöst sammanbrott som slår det globala medvetandet och orsakar det som vi brukar kalla dotcom-kraschen.

Dotcom-kraschen och den finansiella masskapitalismens kris kan ses som en effekt av kollapsen av ekonomiska investeringar i det sociala begäret. Jag använder ordet kollaps inte i en metaforisk bemärkelse, utan snarare som en klinisk beskrivning av vad som sker i det västerländska medvetandet. Jag använder kollaps för att kunna uttrycka en verklig patologiskt sammanbrott i den psykosociala organismen. Vad vi har sett under den period som följde efter de första tecknena på en ekonomisk krasch, under det nya årtusendets första månader, är ett psykopatologiskt fenomen, det globala medvetandets kollaps. Jag ser den nuvarande ekonomiska depressionen som en sidoeffekt av en psykisk depression. Det intensiva och utdragna investerandet i arbetet av begär, mentala och libidnala energier har skapat en psykisk miljö för kollapsen, vilket nu visar sig inom den ekonomiska recessionens område, på den militär aggressions område och i självmordstendenser.

Uppmärksamhetens ekonomi (attention economy) har under den nya millentiets första år blivit ett viktigt område.

Virtuella arbetare har mindre och mindre tid att ägna åt uppmärksamhet, de är inbegripna i ett växande antal av intellektuella uppgifter och har ingen tid att ägna åt sina egna liv, åt kärlek, omtanke och affektion. De tar Viagra eftersom de inte har tid för sexuella förspel. Cellularisationen har skapat en sorts ockupation av livet. Effekten är en psykopatologisering av de sociala relationerna. Symptomen är rätt tydliga: det säljs miljoner av prozac-askar varje månad, en bristande uppmärksamhet växer bland bland ungdomar, droger som Ritalin blir allt vanligare bland skolungdomar och panikepidemin sprids.

Scenariot under det nya milleniets första år verkar domineras av en våg av psykopatiska beteenden. Självmordet som fenomen sprider sig långt utanför det islamistiska fanatiska martyrskapets gränser. Efter World Trade Center-attacken 11 september har självmord blivit en väsentlig politisk handling på den globala politiska arenan.

Aggressiva självmord borde inte bara ses som bara ett fenomen av förtvivlan och aggression, utan måste ses som ett tillkännagivande om slutet. Självmordsvågen verkar antyda att mänsklighetens tid har runnit ut och förtvivlan har blivit ett utbrett sättet att se på framtiden.

Jaha. Jag har inga svar. Allt vi kan göra är det vi faktiskt redan nu gör: det kognitiva arbetets självorganisering är det enda sättet att gå bortom den psykopatiska nutiden. Jag tror inte att världen kan styras av Förnuftet. Upplysningens utopi har misslyckats. Men jag tror att spridningen av självorganiserad kunskap kan skapa ett socialt ramverk som innehåller oändliga självständiga världar.

Processen med att skapa nätverk är så komplex att den inte kan styras av mänskligt förnuft. Den globala medvetandet är för komplext för att helt kunna kännas och styras av underavdelade lokala medvetandet. Vi kan inte känna till allt om, kontrollera och styra det globala medvetandets hela kraft.

Men vi kan styra en singulär process med att producera en singulär värld av socialitet. Detta är autonomin idag.

/ Franco ”Bifo” Berardi

Taget från:
Rekombinant

En smågrupp som multipliceras (Piccolo gruppo in moltiplicazione)

Rörelsens subjekt finns någon annanstans, den har förskjutits till ett rum som idag är svårtdefinierat och som är omöjligt att reducera till vare sig institutionernas stagnerade kategorier eller till den akademiska och respekterade utomparlamentarismen. Den finns någon annanstans, lössläppt och otyglad. Frisläpptheten är den sociala aktionens innovativa form.

Men hur hittar man en enhet, hur sätter man igång en process av nysammansättande (ricomposizione), hur bedriver man politik?

Varför brådska fram ett svar? Den reella rörelsen troligen kommit mycket längre än vår förmåga att förstå den, detta behövs påpekas. Krisen och reformismen i en kombination, som pågått sedan länge, har besegrat det politiska landskap som uppstod ur uppsvinget 1968-1969. Delvis har de införlivat detta med en nyreformistisk politik och delvis har de lyckats bryta ner detta landskap och lämnat det där man nu kan finna det: ställd inför problemen med självigenkännande och definiera den nya terräng som man nu rör sig i.

Men rörelsen har kommit mycket längre än politiken; den har nått mycket längre än de gamla problemställningarna om kamp och enhet; den befinner sig i en dimension av radikalt utanförskap (estraneità) och vägran. Mot denna stat (Stato) är det inte värt att kämpa; den institutionella politiska sfären är för miserabel och även de antagonistiska aktionerna är torftiga järmfört med den rikedom som subjektet i rörelse kan utveckla.

Den institutionella politiken slickar sina sår och försöker kontinuerligt (alltid lika förskräckta av 68-händelserna, av det oförutsedda framträdandet av något annat, av autonomia) att göra sig av med allt som vägrar underordna sig. De gammelsocialistiska gruppernas och bourgeosins deltagande-demokratiska kategorier försöker att ge ett ansikte åt detta odefinierbara subjekt; de unga, arbetarna, studenterna, kvinnorna, det förvandlingens subjekt som igår gäckade en öppen kamp och deras fientlighet, och idag gäckar dem genom sin utanförskap. Dessa måste vara katalogiserade, de måste ha ett namn och som sådana befinna sig inom en ordning. Därför att det är bara inom en ordning man kan tvinga människor att arbeta.

Lössläppthet, hämningslöshet, fest. Det är på detta plan som de ungas, arbetarnas, studenternas och kvinnornas beteende finns. Och om detta inte är politiskt för byråkraterna, må så vara, för detta är vår politik även om vi heller skulle benämna den på andra sätt. Appropriering, kroppens befriande och en kollektiv förvandling av de mellanpersonliga relationerna är de sätt inom vilka vi idag rekonstruerar ett projekt mot fabriksarbetet, mot vilken ordning som helst som baseras på prestation och exploatering.

Smågruppernas praktik är den terräng där man kan se autonomin (l’autonomia), den mininivå där man har hejdat sönderfallsprocessen. Det tjänar ingenting till idag att planera ett terroristiskt och mekaniskt återförenande som abstrakt tar sig an problemet med enhet. Smågruppens praktik är inte en konfrontativ praktik av sammandrabbningar. Man antar hellre en position av ignorans, förskjutande eller omplacerande någon annanstans och utanförskap.

Nysammansättandets problem är övergången från den utspridda och lösa utanförskapet till ett rekonstruerande av nya instrument för begärets sammanförande och kollektivisering. Men detta problem löser man inte från organisationens avskiljda plats och inte heller med abstrakta diskurser om enhet: nysammansättandet sker på den praktisk förvandlings plan som löper tvärs över vardagslivets uppsplittrade delar.

Det behövs en skrift som löper tvärs över hela existensens uppdelningar, över alla de sorter som klassubjektetet uttrycker sig igenom. Vi planerar därför en smågrupp som multipliceras och som transversalt nysammansätts. För att konstituera sig med önskan att ena ett kollektiv måste man börja kunna tolka nysammansättningens begär: de flöden som löper igenom klassen och som rör massornas vardagsliv. En nysammansättning är inte ett moraliskt imperativ, ett politiskt dogma; det är rörelsens begär. Vi behöver hitta en beteendemaskin som tolkar detta begär.

Vi försöker på skrivandets terräng. Inte som en extern syntes eller som en spegel, utan som en tillgänglighet för att underlätta en vändning i processen, utgörandes tendensens praktiska subjekt. En skrift kapabel att i sig ge kropp åt tendensen, att förkroppsliga tendensen som begär och skriva in i det kollektiva livet möjligheten till befrielse.

/ A/Traverso
Bologna, maj 1975

Ett projekt för en självundersökning av ”form-samordning”

Jag vill här påbörja ett arbete av att undersöka eller självundersöka relationen form-samordning (forma-coordinazione). För att lansera den nämnda debatten slänger jag ut en ofullständig serie av teman och problem, som samtidigt kan komma att skapa diskussionssubjektet. Jag kan inleda denna med att diskutera samordnande handlingar utifrån två synvinklar: att ”vara-emot” och ”vara-tillsammans”.

Vara emot

1. Samordningens födelseakt är ett ”nej”, en ”vägran”. Men det gäller ett ”nej” och en ”vägran” som framför allt inkarnerar det som Michel Foucault hävdade mot slutet av sitt liv: hur de politiska rörelserna inte bara kan motsätta eller försvara sig men också affirmera sig i dessa kreativa krafter. Redan detta kan skapa ett radikalt skifte i relationerna inom arbetarrörelsens tradition, eftersom den politiska händelsen utgör (definisce) en assymetri mot den dialektik marxismen har använt för att definiera konflikten och kampen. ”Nej:et” mot makten öppnade därmed inte längre en dialektisk kamp likt de tidigare kamperna (för att ta makten eller maktens ledning) utan på ett ”blivande”. Att säga ”nej” utgör motståndets minimiform. Denna form måste vara ganska öppen och en process av skapande, en situations omvandlande och aktivt deltagande i en konstituerande process. Det är detta som är att ”göra motstånd” enligt Foucault.

2. Från 1968 och framåt agerade under en tid den politiska rörelsen och singulariteterna på två plan: det plan som påfördes dem av statens institutioner och det som valdes av rörelserna och av singulariteterna själva. På första planet konstituerade sig de politiska rörelserna och individualiteten enligt ”vägrans logik”, av ”vara-emot”, av separering. Vid första anblicken ser det ut som de reproducerar uppdelningen mellan ”vi och dem”, mellan vän och fiende, som kännetecknar arbetarrörelsens och framförallt politikens logik. Men detta ”nej”, denna delningens affirmation, uttrycker sig på två olika sätt. Å ena sidan är denna omedelbart riktat mot politiken och uttrycker en radikal separation ifrån representationens regel, eller snarare så är det ett iscensättande av denna världs inre uppdelningar; den andra delen är förutsättningen för en öppning av blivande och en klyvning av världarna och deras konfliktsammansättning (som på inget sätt är enade). Vägran är förutsättningen för att uppfinna ett ”vara-tillsammans”, som det gäller att framställa. Här på detta andra plan finns det utan tvivel gräl och konflikter mellan kraft och individualitet, men mer som ett spel utan att vara fiende.

3. På första planet uttrycker sig kampen som en flykt från institutionerna och från politikens regler. Institutionerna, de politiska partierna och fackföreningarna är bokstavligen tömda på ”deltagande”. Här undandrar man sig på radikala sätt, här distansierar man sig på sätt som folk i öst drog sig undan, korsandes gränserna eller genom att på stående fot proklamera Bartlebys formell ”I would prefer not to”. Det andra planet är hur de individuella och kollektiva singulariteterna som utgör rörelsen utvecklar en dynamik av subjektivering som sammantaget blir en affirmation av skillnaderna och ett sammansättande av det gemensamma, inte som en slutpunkt på konstruerandet, utan som förutsättningen för processen av heterogen subjektiviering. Praktiken med politiskt undandragande i första fallet, strategin med de olika världarnas ”empowerment” i andra fallet. Rörelserna och singulariteterna passerar med en viss lätthet från en terräng till en annan, medan den konstituerande makten har konstituerats att förbli på ett enda plan, totalitetens plan.

4. Min hypotes är att de politiska rörelserna och singulariteterna efter sextioåtta har radikalt brutit med den socialistiska och kommunistiska traditionen. En ny dynamik gör rörelsernas och singulariteternas beteenden grumliga och obegripliga för forskare i politisk samhällsvetenskap, sociologer, politiska partier och fackföreningar. Avpolitiseringen, individualismen och tillbakadragandet till den privata sfären som det pratas om är redan här – detta konstaterande görs regelbundet men det dementeras hela tiden av framträdandet av fortsatta kamper och av nya former av motstånd och skapande.

5. Dessa nya ickedialektiska sätt av ”vara-emot” måste uppfinna sina egna aktionssätt och handlingsformer. Samordningen måste uttrycka sig genom att korsa ett avmystifierande av de kodifierade fackliga kampformerna (manifestationer, möten osv) med uppfinnande av nya handlingsformer, där deras intensitet och omfång blir allt större ju mer de öppnar sig för synliggörande och sabotage, och fortsätter gerillakriget mot samhällets och företagens maktnät. Mot ekonomins, arbetets och de sociala rättigheternas avreglering, sätter man konfliktens avreglering, som fortsätter där maktens organisationer slutar inom deras kommunikationsnätverk, inom dess expressiva maskiner (igenom avbrott av tv-sändningar, adbusting av den offentliga reklamen, interventioner på tidningsredaktioner osv) som den klassiska fackliga kampen gjorde det stora misstaget att ignorera. Till fackens monumentala mobiliseringar (strejkerna), koncentrerade i tiden och rummet, har samordningen lagt till (med en fördubblande effekt) en aktionernas differentiering (i antalet deltagare och i variationen av målsättningar), ett ”kontinuerligt flöde ” (korsandes organisationens deltagande med snabbheten i genomförandet av dessa aktionerna) som gör att det numer går att föreställa sig det som skulle kunna vara effektiva handlingar inom och emot den kapitalistiska produktionens mobila, flexibla och avreglerade organisation och inom/emot de expressiva maskinerna (media, marknadsföring, reklam osv) som är konstitutiva för produktionen.

Vara tillsammans

6. Samordningen föds inte som förutsättning för öppnandet av en annan ”problematisk” process, av skapande och aktualisering, som handlar om multipliciteten hos subjektiviteterna som sammansätter denna samordning. Just ”problematisk” är det som kännetecknar livet och organiserandet av samarbetet. Den i kamp involverade subjektiviteten är fångade mellan mottaglighetens gamla uppdelning (som redan slutat existera) och denna nya (som ännu inte är, en modalitet av mottaglighetens förvandling). Samordningen är inte en helhet, ett kollektiv, utan en singularitetens kartografi, sammansatt av nätverk och överlappningar (en pluralitet av frågor och initiativ, av platser för diskussion och utformande, av aktivister från politiska och fackliga grupper, av utifrån kulturella och arbetsplatsen sammansatta affinitetsnätverk, av nätverk mellan vänner – alltså en multiplicitet av arbeten och yrken osv) som de snabbt och med varierande målsättningar konstruerar och dekonstruerar åt sig själva. Processen som här visar sig i skapandet av multipliciteten är inte organisk, utan polemisk och konfliktfylld. Bland de som deltar i denna process ingår det vid upprepade tillfällen individer eller grupper som är starkt sammansvetsade i de identiteter, roller och funktioner som ”politiken” (administrationen av produktionen och samhället) har format åt dem, och individer och grupper som är involverade i en radikal process av avsubjektifiering av just de samma formerna. Igenom sitt egna handlande (farsi) och i cirkulerandet av diskurser, sker blixtartade politiskt upplysande aha-upplevelser, och det finns stunder med återupprepade sidospår och den allmänna opinionens smittande stereotyper. Detta finns sätt att agera och sätt att tala som är konservativa och andra som är nyskapande, utspridda mellan olika individer och grupper, eller som passerar mellan dessa individer eller grupper.

7. I samordningen uttrycker sig alltså som olika sätt att agera och tala om subjektivitet, och utvecklas till ”stunder av kollektiv kunskap” (momenti di conoscenza collettivi), framträdandes varje gång som politiska objekt och subjekt. Lärande och kunskap som när de fungerar delar på både problemen och spridandet av lösningarna.

8. Samordning är ett experimenterande med dispositiven av ”vara-mot” och ”vara-tillsammans” som ibland upprepar de redan kodifierade protokollen och procedurerna, och som ibland uppfinner andra, men som tagna tillsammans är extremt uppmärksamma åt att främja singulariteternas möten och knyta samman de skilda världarna och universumen.

9. Inom samordningen finns de olika principerna (principi) för organisering och militans. Den allmänna organisationsformen är inte vertikal och hierarkisk som hos partier och fackföreningar, utan den har snarare formen av ett utspritt nätverk, i vilken olika organisationsmetoder och beslutsfattande verkar, samexisterar och anpassar sig till varandra på mer eller mindre lyckade sätt. Stormöten fungerar enligt majoritetsbeslutsprincipen, men likväl utan att utse eliter eller skapa vertikala strukturer och direktiv. Funktionen av samordning av olika frågor gör man samtidigt utifrån en överlappande modell, som på ett mer flexibelt och ansvarsfullt sätt tillåter en individ eller en grupp att lansera egna initiativ och nya aktionsformer. Denna organisationsform är mer öppen för lärande och tillägnelse av politiska handlingar för alla. Nätverken hjälper fram utvecklandet av en politik och ett beslutsfattande hos minoriteter. Det är helt klart mycket enklare att i klump kritisera dessa moment av lärande, kunskapsuttrycken och dessa organisatoriska dispositiv, som utgår från det politiskt universella (universale della politica) och dess uppmaningar, att säga att detta går bra och detta går inte bra (och varför det gör det) men samordningens hjärta består i sitt sätt att sammanbinda skillnader i ett blivande-gemensamt som får det att expandera istället för att kodifiera det, och som är förmöget till att alltid hålla med en ”reserv av varande”, virtuellt disponibel för ett annat blivande.

10. Samordningen har antagit en strategi som agerar transversalt i förhållande till politikens och majoritetsmodellernas institutionella uppdelningar (representerade/representerande, privat/offentligt, individuellt/kollektivt, expert/novis, socialt/politiskt, allmänhet/åskådare osv). Öppnandet av detta konstituerande rum håller liv i en spänning mellan affirmerandet av den inom politiken proklamerade jämlikheten (vi är alla lika i rättigheterna) och de mellan singulariteterna alltid asymetriska maktrelationerna (i ett möte, under en diskussion, i ett beslutsfattande, i cirkulerandet av begrepp, platser och funktioner är de aldrig baserade på [jäm]likhet).

11. Man förkastar skillnaden som makten påför men sammanbinder skillnaderna mellan singulariteterna (på detta andra plan kan jämlikheten inte vara möjligheten för var och en av oss av att inte vara separerade från de som kan, för att till slut nå till gränsen för deras kraft) (l’eguaglianza non può essere che la possibilità per ciascuno di noi di non essere separato da quello che egli può, quindi di andare fino al limite della sua potenza). I samordningen vägrar man denna makthierarki som är konstruerad att utgå från majoritetsmodeller och de sammanbinder därför de asymetriska relationerna mellan singulariteterna (som i konstnärernas värld, där det inte finns absoluta regler utan enbart olika rum), de båda är inkommensurabla med varandra. Det är händelsen och dess realisering i samordningen av handlande som skapar möjligheten av att överskrida gränserna, att blanda samman och skapa hybrider av uppdelningarna, klassifikationerna och de sociala positioner vi tvingas in i. Samordningens plats stabiliserar sig transversalt mellan jämlikhetens logik och olikhetens (frihetens) logik och konstruerar våra relationer som problem, försöker att undersöka dessa gränser som socialismen och liberalismen hade övervägt och praktiserat på skilda och motsatta sätt. Samordnandet är en konfliktplats av multiplicitetens förvandling (av en befriad avsubjektifierad och frisläppt multiplicitet) mot en ny multiplicitet av vilken man ännu inte kan se konturerna på): denna förvandling sker i händelsens tecken.

Från Posse, ”I nuovi animali politici”, sommar 2004.