Snart tar de till vapen. Så fel de hade, men ändå så rätt.

Den här boken handlar om ett sökande efter vapen, vapen för klasskampen. Om sökandet efter maktmedel och redskap som kan användas för sociala rörelser som strävar efter en samhällsförändring. Om olydnad som utmanar gränser. Som avbryter ordergivningen, sätter käppar i hjulet för maktutövningen, undandrar sig exploateringen.

Det gemensamma med alla texter i denna antologi är att de är skrivna mitt i en pågående kamp, mitt i stundens hetta, och handlar alla om att mitt i den brådskande situationen förstå vad som händer, vart man vill ta sig och vilka medel som är effektiva för att nå dit.

Sådana texter är av nödvändighet självkritiska och därför fulla av en ärlig uppriktighet. De är inte propagandistiska eller till för att övertyga någon om en viss uppsättning åsikter, utan har oftare formen av interna strategidokument eller utvärderingar. Det finns ingen poäng att lura sig själv, utan tvärtom kräver varje brinnande situation ett ögonblick av klarsyn, en realistisk uppskattning av ens förmåga.

Vad har vi för att sätta kraft bakom våra krav? Artiklarnas fokus är massmobiliseringar och massaktioner, aktionskampanjer och sociala kraftsamlingar. Men bakom diskussionerna om effektiva metoder finns en annan lika angelägen, och lika komplicerad, fråga som ringlar sig igenom texterna: vilka är detta ”vi”?

Ett ”vi” som anarkister? Som autonoma – autonoma från vad? Som aktivister – vad säger det? Antikapitalister – men är det en ståndpunkt eller en praktik? En rörelse – en rörelse av vad? Som rör sig vart? Är detta ”vi” baserat på en åsiktsgemenskap, en sammanhållen ideologi, ett medvetet val? Eller på en delad gemensam situation, en gemensam utsatthet, en gemensam antagonism? Ett ”vi” som arbetarklassen? Eller ett vi som en delad historia, en gemensam identitet?

Att utgå från ett ”vi”, inte istället för liberalismens isolerade individer, öar av skenbart självständiga ”jag”. Men inte heller den gamla vänsterns gemenskaper, där kollektivet antogs som förutsättning och självklarhet, klassen som ett homogent ”folk”. Utan ett försök att hitta något gemensamt i en mångfald, hitta det delade, gemensamma behov och begär, samma antagonism mot kapitalismen – att vara utsatta för samma exploatering.

Det vill säga. En materiell sida som utgångspunkt. Vår delade situation. Och en politisk sida, som projekt: att ur det uppsplittrade försöka konstruera en enhet, finna det gemensamma intresset. Genom kamp. Vi:et som fråga och problem, inte ett vi som identitet, ett fast avgränsat subjekt. Utan en kollektivitet stadd i förändring. Det är sällan samma vi som kommer ur en händelse, en samhällskonflikt, som trätt in i den. Vilket speglas i texterna, ”vi:et” i början av artiklarna är ofta inte samma ”vi” som i slutet på dem. Vi transformeras på vägen, gränserna luckras upp och vi:et breddas och kommer att involvera flera.

Den gamla arbetarrörelsens ”vi” var mycket enklare att se. De sammanfördes i fabrikerna och bostadsområdena, ställdes vid samma maskin, hade samma boss, följde samma order, stämplade in vid samma klockslag. Den massa de blev i produktionen kunde vändas till ett vapen, en disciplinerad kraft som krävde sin rätt genom att kollektivt hota med att lägga ner sitt arbete. Men vad är vår tids strejk? Och hur utvecklar vi en klassgemenskap och klassolidaritet, när vi inte är ett homogent klassubjekt från början: vi som arbetar korta perioder på olika ställen, bor i andrahandslägenheter, är mobila i rummet och flexibla i tiden. Fragmentiserade, uppdelade, omfördelade i tid och svårligen sammansatta.

Texterna i den här antologin brottas med det problemet, hur kan vi som ett uppsplittrat heterogent subjekt ändå finna en enhet, utan att förneka vår mångfald eller ta den enheten på förhand given. En mängd begrepp används för att försöka se hur en sådan process av politisk sammansättning kan gå till: det är samma grundproblem – frågan om att ena en mångfald utifrån ett gemensamt intresse och gemensam antagonism – som begreppen multitud, svärmar, emergenta system, nätverk, rörelse, det gemensamma, gemenskaper, prekariat, besmittande, generaliserade strejken, mänskliga strejken eller sammankopplande försöker lösa. Försöken att nå de stunder av överskridande där man finner nätverk bortom nätverken, en rörelse bortom rörelsen, aktivitet bortom aktivismen.

Generaliseringen av aktivismen

Diskussionen i boken måste ses mot bakgrund mot 90-talets aktivistkultur. Aktivismen kan inte ses som någon ahistorisk kategori, som alltid existerat. Aktivisten är inte samma som sjuttiotalsvänsterns militant från ett avantgardeparti eller gamla arbetarrörelsens kadermilitant. Aktivismen är ett ungt fenomen, en form av kamp som hänger tätt samman med den postfordistiska produktionens subjekt och en marknad som saluför individuella livsstilar snarare än massprodukter. Entreprenören och aktivisten är två sidor av samma mynt.

90-talsaktivismen uppstod efter realsocialismens sammanbrott, mitt under nyliberalismens kalla vindar. Den bredare vänstern hade börjat sin kräftgång, samtidigt som dess massbas i fabriksproduktionen försvagades. Kapitalismkritiken kom att få en allt mer undanskymd position, och övervintrade inom akademin eller marxistiska mikropartier. Kvar fanns sociala rörelser som främst organiserade sig som enfrågerörelser och kampanjer: feminism, miljökamp, antirasism, queer-hbt och djurrätt. De autonoma var i praktiken den militanta flygeln av dessa sociala rörelser. Kamperna kretsade kring identitet, kravet på representation och erkännande av minoriteters eller särbehandlades rättigheter, ett hävdande av sin partikularitet snarare än en universell politik. Även när försök till att lyfta klassfrågan gjordes, stöptes den ofta i identitetspolitikens förpackning. Klass diskuterades som social roll och kulturellt kapital snarare än produktion och exploatering.

Oförmågan under 90-talet att lyfta fram ett kraftfullt vänstersvar är slående, i en av de tider då de hårdaste angreppen – en klasskamp från ovan – fördes mot arbetarklassens vinningar: nedmonteringen av välfärdsstaten, tillbakapressandet av fackföreningarna, en partivänster och socialdemokrati i fritt fall. I Europa stod projektet med uppbyggandet av Europeiska unionen i centrum, denna nyliberala institution för att genomdriva en konkurrenskraftig inre marknad. Det var just kampen mot EU-projekten som många sociala rörelser förde på 90-talet: EU-motståndet, den militanta miljöaktivismen mot de 15 000 kilometer motorväg som den inre marknaden krävde för sina just-in-time-transporter, flyktingaktivisternas kamp mot konstruktionen av ”Fort Europa” och den allt restriktivare flyktingpolitiken, Europamarscherna mot den strukturella arbetslösheten. Det är i dessa kamper som antikapitalismen ”återupptäcks”, med protesterna mot ”marknadens diktatur”, privatiseringsvågen och nyliberalismens ”tredje världskrig” mot världens befolkningar. Zapatisternas uppror i Chiapas, Mexiko, tillförde dessa kamper ytterligare en beståndsdel, insisterandet på att vi ur denna mångfald av kamper och protester behövde hitta en ny global enhet och gemenskap, och generalisera de partikulära kamperna. Att bli ett gemensamt NEJ, beståendes av många mindre JA.

Till en början tog denna antikapitalism samma form som aktivismen, det vill säga, man försökte med aktivismen som redskap bedriva en antikapitalistisk kamp: genom att stänga ner företag eller finanscentra, samlas utanför huvudkontor och toppmöten. Men det är också inom dessa kamper som diskussionen om begränsningarna med 90-talsaktivismen börjar, som en aktivismkritik. Kritiken av identitetspolitiken inom de radikala rörelserna börjar intressant nog samtidigt som denna strömning börjar få brett ett bredare genomslag i samhället och spilla utanför aktivistmiljön. Det visade sig att identitetspolitikens målsättningar var väl integrerbara med den postfordistiska kapitalismen. Det är i denna interna aktivistkritik vår antologi tar sitt avstamp.

Med Seattle och globaliseringsrörelsen går denna aktiviströrelse-i-förvandling i totalkonfrontation mot nyliberalismens och frihandelns internationella institutioner. Rörelsen lyckas verkligen anta Europa, till och med världen, som sin konfliktterräng. Men steget från de stora händelserna och eventen, toppmötesmobiliseringarna, tillbaka till den vardagliga livssituationen är fortfarande komplicerat.

Styrkan i globaliseringsrörelsens mobiliseringar 1999-2001 är att den återvände till en universell politik igen, börjar se de generella krav och kamper som kan politiskt sammansätta den tekniskt uppsplittrade klassammansättningen (och som 90-talets partikulära kamper på ett sätt speglade). Rörelsens innovativa former, med globala aktionsdagar, taktikmångfald, aktivistmedia och mediaaktivism, öppen social olydnad, bröt 90-talsaktivismens isolering och kommunicerade globalt – och även lokalt. Svarta block, vita overaller och rosa parader – sammanlänkade i samma kamp.

Som en röd tråd genom hela denna bok löper diskussionen mellan en grupp brittiska Class War-aktivister från Leeds (via deras olika inkarnationer som Leeds May Day Group, the Free Association och tidskriften Turbulence) och den italienska (post)autonoma tidskriften DeriveApprodi löper som en röd tråd genom hela denna bok. Inför det första europeiska sociala forumet 2002 i Florens skickar DeriveApprodi ut ett öppet brev till den europeiska antikapitalistiska rörelsen, för att göra en gemensam undersökning om vilka kamper och subjekt denna nya rörelse samlar och uttrycker. Leedsfolket tar upp tråden, och diskussionerna mellan de båda tidskrifterna – väl förankrade i kamperna i sitt respektive land – om vad som är det ”gemensamma” som kan föra samman dagens sociala kamper mot kapitalismen fortsätter ända fram till dags datumidag.

En bärande diskussion genom texterna är hur kampmetoderna ska generaliseras och bli en del av bredare samhällsprotester, hur fler sociala rörelser ska hitta former baserade på självorganisering och deltagande i direkta aktioner.

Massprotesterna förenade ofta två olika tendenser: den disciplinerade och organiserade sociala olydnaden. Ooch den utspridda svärmande insurrektionella militansen utifrån affinitet. Under de tio år som gått från Seattle kan vi se hur båda dessa tendenser har generaliserats och fått sin spridning långt utanför aktivistkretsar.
Trots att de framstår som oförenliga, massolydnaden kräver en grad av kontroll och de lösa svärmangreppen förutsätter en okontrollerbarhet, har de två tendenserna många gånger lyckats hitta former att fungera tillsammans och komplettera varandras brister. Konceptet med ”taktikmångfald” eller globala aktionsdagar är sådana former som försökt skapa utrymme för de båda utan att de ska krocka eller hamna i motsättning mot varandra.

Massolydnaden har alltid en Plan B: om aktionen bemöts med repression och övervåld finns hotet att upphäva den ickevåldsliga aktionskonsensusen. I ickevåldet finns våldet som ett dolt hotvärde. ”Under de här omständigheterna kan vi inte längre garantera en fredlig manifestation”. Medan de militanta svärmattackerna ofta behöver de kontrollerade massaktionerna som skapar en plattform, öppnar upp en dialog, breddar toleransen och gör tillfälliga kraftsamlingar möjliga. De senaste årens antifascistiska massblockader och antikärnkraftsmotstånd i Tyskland, universitetsockupationer i Italien, Grekland, Spanien, England och Frankrike, den nordiska husockupationsvågen efter stormningen av Ungdomshuset i Köpenhamn, nedskärningsprotester i Europa, har alla burit med sig en kombination av dessa två tendenser.

Den globala ekonomiska krisen 2008 har i land efter land omvandlats från ekonomisk kris till politisk kris och en djupare systemkris, från de arabiska länderna till stora delar av Europa. De erfarenheter som gjordes kring massprotester inom globaliseringsrörelsen har nu en rykande aktualitet och en stor social relevans för breda samhällsskikt. Därför har vi sammanställt dessa texter och erfarenheter, som en stafettpinne att lämna vidare som en stafettpinne till den nya vågen av sociala kamper.

Givetvis kräver en sådan här sammanställning sina avgränsningar. Fokus för den här boken är massprotesterna och olydnaden i Europa och Nordamerika, på erfarenheterna och diskussionerna mellan aktivister som befunnit sig mitt i dem, som organiserat och kravallat, svettats och älskat, tagit risker och vandrat frågande i denna rörelseprocess. Det finns massor med erfarenheter som flyter samman med dessa historier, trådar som inte utvecklas här utan bara antyds: aktivismens vändning till vardagen och arbetsplatskampen, stadsdelsorganiseringen och stadskampen, ockupationsvågen, nedskärningsprotesterna, universitetockupationerna och studentprotesterna, Noborder-lägren och migrantrörelserna, klimaträttviserörelsen och klimatlägren, feminismens och queerrörelsens liv efter identitetspolitiken, det latinamerikanska laboratoriet, den arabiska våren och demokratirevolten i Nordafrika. Listan kan göras lång. Den autonoma rörelsens historia återstår att skrivas. Snarare än en historik, hoppas vi att denna bok kan fungera som en form av kunskapsöverföring, ett överlämnande av en samling erfarenheter och redskap.

Söker du fortfarande efter vapen? Den här boken är ett. Plocka upp den. Rikta den rätt. Använd den.

Förordet till antologin I Stundens Hetta. Boken finns att köpa här.

Under mitt besök i Grekland i somras visade det sig att många av de flesta sociala aktivister jag intervjuade flitigt studerade och diskuterade exemplet med den argentinska motmakten 2001-2003, vad som var dess styrka och svaghet. När Argentina drabbades av en svår ekonomisk kris i början av 2000-talet krävde Internationella valutafonden att de offentliga utgifterna skulle minskas drastiskt och den utbyggda välfärdsstaten kraftigt skulle nedmonteras för att sanera statens finanser – vilket mötte ett massivt uppsving av sociala protester som utvecklades till en faktisk motmakt. I Brand nummer 2 ägnade vi åt oss att se närmare på detta samband och ta en diskussion kring begreppet motmakt. I en artikel av Martin Cornell introducerades det argentinska undersökande aktivistkollektivet Colectivo situaciones, som i tio års tid befunnit sig mitt ibland de sociala rörelserna och försökt delta i utvecklandet av de sociala kamperna när dessa befunnit sig i såväl medvind som motvind.

Colectivo situaciones analyser av den argentinska motmakten och metoddiskussioner är intressanta för oss även idag, på andra sidan jordklotet. Inte som en modell att lyfta över rakt av – det varnar Colectivo situaciones noga för – men däremot finns det flera erfarenheter i den argentinska krisen och revolten som går att generalisera. Den argentinska revolten var en postfordistisk revolt, genomförd av ett heterogent klassubjekt, till skillnad från fordismens homogena klassammansättning, och skedde i en tid där välfärdsstaten rustats ned – med både försvagade skyddsnät och försvagad social kontroll som följd.

Militanta undersökningar

När sociologer studerar sociala rörelser ser de dem ofta som tydliga avgränsade subjekt, vars uppkomst, struktur och målsättningar ska studeras och förklaras – vad konstituerar dessa subjekt? Colectivo situaciones deltagande militanta undersökningar av de nya sociala aktörskapen i Argentina väljer en helt annan väg. De har valt att snarare studera destituerande dynamiker, hur subjekt och aktörer överskrids, korsbefruktas och transformeras. Syftet med undersökningen är inte att definiera/förklara färdiga subjekt, utan genom deltagande vara med att arbeta fram denna transformation och stärkandet av en subjektiveringsprocess där gemenskapen blir resultatet, inte utgångspunkten. Undersökandets och skrivandets roll blir att gemensamt arbeta fram ett “know how”, att artikulera erfarenheter, finna gemensamma begrepp och procedurer, att producera resonanser snarare än ett sätt att föra ut budskap och kommunicera. Undersökningens diskussioner blir inte skapande av möten med subjekt, utan snarare möten som skapar subjekt. Den militanta undersökningen vet därigenom ”hur man börjar, men inte vart det slutar”.

”Den militanta undersökningen tar form, åtminstone för oss, som en serie av operationer när man ställs inför konkreta problem…: hur man kan upprätta kontakter och kopplingar som kan förändra våra subjektiviteter och finna någon form av gemenskap mitt i dagens långgående uppsplittring. Hur kan man få tillstånd interventioner som stärker horisontaliteten och skapar resonans, och samtidigt undviker både hierarkisk centralism och fragmentering. Och för att fortsätta på detta spår: hur kan man gemensamt arbeta fram ett gemensamt teoretiserande och tänkande kring de erfarenheter och experiment som utvecklat nya hyperintelligenta metoder? Hur skapar man autentiska sammansättningar, vars knep sedan kan cirkulera inom motmaktens spridda nätverk – utan att vare sig betraktas som en outsider till dessa upplevelser, eller att helt gå upp i de erfarenheter som inte är direkt våra egna? Hur man undviker man ett ideologiserande, det idealiserande som drabbar allt intressant i vår tid?” (On the researcher militant)

Subjektivering

Detta är långt ifrån ett erkännandets politik, att lyfta fram och kräva partikulära rättigheter åt en mängd subjekt eller minoriteter (som ska garanteras av en extern suverän), utan snarare utvecklandet av ett nytt universellt plan. Det liknar Toni Negri och Michael Hardts perspektiv i Multitude och Common Wealth. Men där Negri och Hardt betonar singulariteternas ömsesidiga erkännande som den gemenskapsskapande processen, erkännandet av mångfalden som konstituerande i det gemensamma, så betonar Colectivo situaciones än mer skapandet av det gemensamma som ett överskridande av tidigare subjekt: motmakten är inte en addering av olika subjekt, utan den nya sammansättning, den nya maskin som uppstår när dessa kombineras på andra sätt. Det är en process av avsubjektivering i lika hög grad som det är en subjektiveringsprocess. Motmakten är inte en uppradning av fabriksockupanter, arbetslösa piqueteros, Hijos-aktivister, bytesringar, kvartersmöten – som alla ställer sina partikulära krav samtidigt – utan det som sker när dessa kamper kombineras och hybridiseras: när kvartersförsamlingarna koordinerar utbytet i bytesringar med varor från fabriksockupanter som distribueras till piqueteros, när alla gemensamt militant försvarar dessa strukturer, ockuperar sociala center för att upprätthålla dem, skapar egna utbildningsstrukturer för att cirkulera dem. Motmakten kan betraktas som en alternativ samhällelighet som tar form, bortom kapitalismens arbetsdelning och uppdelningar.

Motmakten har också sin säregna relation till territorialiteten, som ett korsbefruktande mellan starkt territoriellt förankrade initiativ (som stadsdelsorganiseringen, ockupationerna) och starkt nomadiska och deterritorialiserade initiativ (prekariserade arbetare, hijos-outningarna, piqueterosblockaderna). Även dessa skilda rumsligheter hjälper till att destituera på förhand givna subjekt och skapa en ny sammansättning.

”Motmakten existerar enbart som ett fält eller sammanbindning mellan heterogena erfarenheter/experiment. En dynamik är territoriell, andra är mer deterritorialiserade. Den territoriella dynamiken blir torftig och de mer deterritorialiserade erfarenheterna och experiment blir ’virtualiserade’ utan denna gemensamma förbindelse, utan detta möte mellan båda. Deterritorialiserade rumslighet och territoriella former är polerna inom motmaktens fält och att det är en central fråga för denna nya radikalitet att de förbinds med varandra. De erfarenheter och experimenten som är närmare förbundna med territoriet – mer ’koncentrerade’ – och de mer ’diffusa’ – mer utspridda och nomadiserande – kan med sina dynamiska skillnader formulera, kombinera, eller interagerar som motmakt i till exempel ockupationen av det offentliga rummet.” (On the researcher militant)

Autonomi och social reproduktion

Motmakten kan inte ses som en spegelbild av makten, en ren reaktiv reflex eller en motstat. Colectivo situaciones betonar vikten av att heller inte se motmakten i någon ren form, i en total autonomi från staten – utan för att förstå den måste man även studera formerna av samexistens, konflikt och undandragande.

”Makt och motmakt förhåller sig till varandra som asymmetriska poler och misslyckade möten, i samexistens och konfrontation. De är relationsspäckade yttre rum som penetrerar varandra, som stjäl territorium från varandra, som orena inplanteranden bakom fiendens linjer”. (Tolv hypoteser om motmakt)

Både de så kallade ”reformistiska” och ”revolutionära” aktörerna försöker med olika metoder (dialog eller hot) nå ett erkännande och genomdriva sina krav från staten. Dessa metoder är inte diametralt motsatta, utan ligger ofta rätt nära varandra: det krävs någon form av hotvärde för att öppna upp en dialog och få ett erkännande, samtidigt som dialogen är det som kan nå fram och institutionalisera en kompromiss där konfrontationen har svårt att själv nå märkbara resultat och förbättringar. ”Staten erkänner enbart de som underordnar sig den eller de som konfronterar den.” Båda vägarna har sina faror, i form av antingen en införlivning eller att ”konfrontationens logik” tar över. Våldet och konfrontationen är statens terräng, en terräng de gärna styr om de sociala rörelsernas protester till eftersom de där är lätta att isolera och krossa genom sin överlägsna våldspotential.

Autonomin är för Colectivo situaciones en tredje väg. Den piqueteros-grupp som de följt och engagerat sig med, MTD Solano, försökte utveckla denna väg. Oavsett om piqueteros-grupperna använder sig av dialog, konfrontation eller autonomi så baseras de alla på vägblockaden som metod. Någon ”ren” autonomi existerar därigenom inte i piqueterosrörelsen.

”Tittar vi närmare ser vi att vid en blockad samexisterar tre olika parallella och kompletterande former av relation till staten: konfrontation, förhandling och likgiltighet. Det är en svår, motsägelsefull och paradoxal situation, men den måste tas itu med. Och rörelsens möjligheter uppstår i stor utsträckning ur dess förmåga att kombinera dessa tre verkligheter. En första slutsats är att om det finns behov av att ställa krav på staten finns alla varianter närvarande i olika proportioner. Och därmed är konfrontationen oundviklig. Därför är det av avgörande betydelse att stärka alternativa försörjningsformer för rörelsens existens, bort från en praktik inriktad på att nå offentliga bidrag som enda och centrala resurs.” (Tolv hypoteser om motmakt)

Konfrontationen och förhandlingen bygger på former av erkännande som ett (inomkapitalistiskt) subjekt, som en kollektiv försäljare av varan arbetskraft och en kamp om villkoren för arbetskraftens (och därigenom kapitalets) reproduktion. Colectivo situaciones undviker fällan att vare se antikapitalismen som bara en ren negation eller attack mot denna reproduktion – likt ultravänsterns kommunisering eller anarkisternas insurrektionalism – eller att fastna inom kapitalismens logik, att bara förhandla fram ett bättre pris för varan arbetskraft och fortsatt upprätthålla relationen arbetare/försäljare av arbetskraft inom kapitalet. Den arbetslöse som kräver ersättning och arbete löser frågan om överlevnad – om mat på bordet och tak över huvudet – men löser inte frågan om exploatering och makt. En negation genom arbetsvägran eller kommunisering löser frågan om exploatering, men ger ingen mat på bordet eller tak över huvudet, klarar inte av att omedelbart tillfredsställa våra behov. Motmaktens autonomi innebär för Colectivo situaciones dess förmåga till självreproduktion, självaffirmation och självständighet. Motmaktens framgång består i dess förmåga att skapa sin egen materiella grund, att konstituera sig som en egen kraft kapabel att reproducera sig – men inte som arbetskraft, utan snarare garantera en produktion och reproduktion utanför kapitalet.

”[Motmakts-]Erfarenheterna har skapats utifrån sina egna förutsättningar, av sin egen kraft och potentialitet, och som sprider denna energi, hämtar sin styrka från en process av självaffirmation och självständighet. Det viktigaste för deras utveckling ligger i deras förmåga att undkomma samtidens, representationens och de ekonomiska förhållandenas krav och istället lyckas producera egen tid. Hos motmakten tycks politik främst innebära förmågan att producera denna temporalitet och denna autonomi.” (Tolv hypoteser om motmakt)

Autonomiseringen av reproduktionen sker som en överlevnadsstrategi underifrån parallellt med att välfärdsstaten nedmonteras och tvingas släppa allt fler av sina sociala funktioner.

”Utmaningen de radikala erfarenheterna [av motmakt] och reproduktionens ’autonomisering’ står inför kräver praktiska hypoteser för att effektivt kunna förverkligas. Ur ovanstående framträder en första hypotes: i Argentina har ett antal olika nätverk – mer eller mindre diffusa, mer eller mindre organiserade – nu blivit självständiga. Det rör sig om grupper som arbetar med byteshandel och andra former av alternativ ekonomi, de som arbetar för mänskliga rättigheter, kvartersförsamlingar och politiska diskussionsgrupper, ockupationer av fabriker (över 100 stycken), andra grupper arbetar med vård och utbildning och så vidare. Dessa erfarenheter är mycket heterogena. Vissa är i själva verket obskyra. Men samtidigt lever miljontals människor i dem.” (Tolv hypoteser om motmakt)

”Det finns massor med frågor som måste lösas i praktiken: hur man skall lösa den dagliga driften av fabriken, hur man fördelar arbetsuppgifter internt om företaget ska vara ickehierarkiskt, hur ska varorna distribueras, levereras och ska man betala gamla skulder som de gamla ägarna lämnat efter sig, hur man skapar band till stadsdelen baserade på solidaritet och så vidare. Dessa frågor får en speciell innebörd under finanskapitalets hegemoni, eftersom fabriksproduktionen övergavs av sina ägare eftersom den inte gav den avkastning som utlovats på den spekulativa finansmarknaden. Detta öppnar ett nytt perspektiv: en värld av två lönsamheter, en som styrs av vinstmaximering, och en som utgår från den alternativa sociala reproduktionens logik. I denna bemärkelse handlar fabrikens återhämtande inte om att öka vinsterna igen, utan det är någon helt annat som måste öka. Vi måste verkligen fundera över betydelsen av fabriksockupationerna, av arbetsplatserna som överges av sina ägare. Utmaningen är om dessa fabriker förutom sin produktion också kan producera en annan form av subjekt, som kan agera bortom en inkludering och uteslutning, speciellt med tanke på att de som ockuperar dessa fabriker är just arbetare som levt hela det senaste decenniet med osäkra anställningar”. (Bortom blockaderna)

Men är denna autonomi tillräcklig? Risken finns att den bara blir en form av självexploatering, som ändå tvingas anpassa sig och infogas i kapitalismen. Här handlar det återigen om hur korsbefruktningen och hybridiseringen, ”subjektiveringsprocessen”, är förutsättningar för autonomin och för skapandet av en ny form av samhällelighet. De arbetslösa kan överskrida sin roll som arbetslösa när deras vägblockader – och styrkeposition därur – förbinds med fabriksockupationerna, fabriksockupationerna överskrider sin roll genom att förbindas med bytesringarna, stadsdelsförsamlingarna kan garantera sin självständighet genom bytesringarna förbundna med ockuperade fabriker och militansen från de arbetslösas blockader. Tillsammans går motmakten bortom ett reproducerande av kapitalförhållandet – vilket de enskilda subjekten inte skulle klara – utan kan bli en självreproduktion av liv, utan att bli en reproduktion av arbetskraft.

Situationellt tänkande

Även Colectivo situaciones teorier om motmakten löper ju risken att reduceras till en modell färdig att implementera – om än mer uppdaterad för en postfordistisk klassammansättning än vänsters fordistiska organisationsmodeller. Colectivo situaciones aktar sig för att uppställa även motmakten som en färdig modell.

”Aktiviteter som lyckas låta erfarenheter/experiment skapas och komma till liv idealiseras. De förvandlas då till en ’bra form’ som ska tillämpas överallt och alltid, som en ny uppsättning a priori-principer. Det begärs därigenom att detta ideal ska kunna gälla för alla”. (On the researcher militant)

Idealiseringen fungerar som en destruktiv kraft, dels genom försöket att pressa in nuvarande situationer i mallar från andra tider och andra situationer, men också genom att bortse från situationens komplexitet, hur varje situation är full av motsägelser och motsättningar. Verkligheten anpassas efter kartan. Colectivo situaciones beskriver två aktörer som oftast verkar hämmande på utvecklandet av motmakten och ett situationellt perspektiv: Den ena är ”den sorgliga aktivisten”, de militanter som följer en partilinje och närmar sig situationen utifrån, med en färdig formel och en instrumentell syn på hur de ska intervenera. Den andra är universitetsforskaren, som också kommer in i situationen utifrån med förbestämda hypoteser som ska testas och verifieras. Den militanta undersökningen fungerar på ett annat sätt:

”Det som driver de militanta undersökningarna är inte en modell för framtiden, utan om ett sökande efter makt (potencia) i nuet. Därför är en av dess viktigaste kamper riktad mot ”a priori”, mot fördefinierade system. Att bekämpa ’a priori:s’ innebär inte att dödförklara varje försök att tänja på verkligheten. Ingenting behöver dö. Det innebär dock en permanent medveten introspektiv genombelysning över de sortens uppfattningar som vi försöker tillämpa i varje situation.” (On the researcher militant)

Den undersökande militanten kan inte vara extern ifrån situationen som ska undersökas och utvecklas, det ”finns inga procedurer utanför situationen”. Det gäller att tänka i och från situationer, genom ett involverat delande av erfarenheter och möten – utan att betrakta praktiker, teorier eller subjekt a priori-bestämda. Stärkandet av den situationella erfarenheten är bästa vaccinet mot dessa a priori-strategier.

”Faktum är att i vår erfarenhet finns det en mycket stark komponent i ett tänkande mot just idealen i deras funktion som löften. Det vill säga: hur agerar vi utifrån vår makt (potencia) i det som är – och inte utifrån vad som ”borde vara” (ideal)?” (On the researcher militant)

Dödläge

Motmakten nådde sin kulmen i Argentina mellan åren 2001-2003, men bröts succesivt ner när de argentinska statsfinanserna förbättrades. Fabriksockupationerna legaliserades eller vräktes, piqueterosrörelsen splittrades upp genom rekuperering och repression, stadsdelsmötena avmattades och hade svårt att hantera partivänsterns infiltrationer och agendor. Colectivo situaciones ägnade mycket tid åt att analysera dessa processer och infångningsmaskiner, och också se hur besvikelsen och vemodet hos den rörelse som var kvar kunde omvandlas till en politisk kraft. Motmakten lyckades inte bli en permanent process, men det innebär inte att det var en bortkastad erfarenhet. Colectivo situaciones värjde sig mot att använda den progressivistiska vänsterns linjära syn på ”vinster” och ”förluster” mellan symetriska maktblock. ”En process upphör inte med förluster eller segrar, men de kan helt klart stelna och tappa sin dynamik.” En revolutionär process, en rörelse, har sina olika temporaliteter: den bromsar upp eller accelererar, men den står aldrig stilla. Och framför allt kan den inte gå tillbaka dit den var tidigare. De erfarenheter som gjorts går inte att göra ogjorda och den subjektiveringsprocess som motmakten gav upphov till har i djupet förändrat samhällets aktörer. Det finns inga vägar tillbaka till en fordistisk homogen klassanalys, utan motmaktens erfarenheter i ett enande av homogena krafter finns med även i dagens kamper – oavsett om de är mindre i sitt omfång. Vägen framåt går fortfarande genom att kunna agera situationellt, kunna lyssna och finna det gemensamma.

Texter av Colectivo Situaciones på svenska:
[2002] Piqueteros
[2002] Tolv teser om motmakt
[2002] Bortom blockaderna
[2003] Dessa decemberdagar
[2003] Mellan kris och motmakt
[2007] Politisera vemodet

Från Konfliktportalen.se: vandringsmyran skriver Regionalism i Sverige och politik (del 1, södra sverige, södra norrland), Kaj Raving skriver Men vem ska betala?, Anders_S skriver Partistyrelsen i S avgår?, L. O. K. Ejnermark skriver Boris Vian – Je Bois, Hans Norebrink skriver Äntligen vardagsmuslimer!, >> 907 skriver Politisk extremism och den normala liberalismen

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Vad är en fabrik? Det är något mer än bara fyra väggar, en företagsbyggnad med bara sammanfösta arbetare i, en gigantisk arbetsplats. Fabriken är en form av samverkan där de enskilda arbetarna sätts i förbindelse med varandra, där deras arbetskraft kombineras och blir en samhällelig produktivkraft genom ett maskinsystem. Automatiseringen i fabriken är arbetarnas hantverkstekniska kunnande överförd på maskiner, ett dekvalificerande av arbetskraften. Genom maskineriet, den tekniska vetenskapen och arbetsorganisationen samverkas den individuella arbetskraft kapitalet köper från arbetaren till en samhällelig form. Det är igenom kapitalet som arbetarna träder i kontakt med varandra i fabriken och blir en kollektiv arbetare. Arbetets samhälleliga karaktär, arbetskraften som samhällelig produktivkraft, framstår som något givet av kapitalet. Arbetarna möter samverkan som kapitalets plan, kapitalets kommando.

Det är ointressant att diskutera vilka arbetsuppgifter som är produktiva eller improduktiva i fabriken utan de måste bedömas som en organisk produktiv helhet. Städaren, kontoristen som betalar ut lönen, försäljningsavdelningen, lastbilschaffisen, löpandebandet-arbetarna på montaget, arbetsledaren, lagerpersonalen, forskningsavdelningen – alla är delar av totalarbetaren, den socialt samverkade arbetskraft som krävs för att färdigställa varan. Marx fick sin beskrivning av storindustrin verifierad i utvecklandet av fordismen och taylorismen.

Vad händer när fabrikens fyra väggar tas bort? När det är ett bemanningsföretag som hjälper de fastanställda att plocka samman varan under produktionstoppar, lönekontoret är inhyrt, städningen sköts av ett privat städföretag med papperslösa, lastbilschaffisarna fraktar färdiga delar från underleverantörer och levererar just in time, forskningsavdelningen bedriver forskningssamarbete med universitetet, en pr-byrå marknadsför produkterna som säljs via återförsäljare. Kapitalets plan i fabriken kräver nu en plan i samhället från den kollektiva kapitalisten: universitetets forskning och utbildning, ett utbyggt vägnät för transporterna, a-kassa och soc-bidrag för de bemanningsanställda i glappen mellan uthyrningar, gemensamt satta standarder för underleverantörerna. Den samverkade produktivkraften har spritts över hela samhället, de små- och mediestora industrierna knutits upp i produktionskedjor snarare än koncentrerade storfabriker. När dessutom industriproduktionen förlorar sin centralitet och tertiära tjänstesektorn expanderar. Hur kombineras den kombinerade arbetaren när den samhälliga produktivkraften i produktionen verkligen blir samhällelig, omfattar hela samhället och går utanför fabrikens väggar?

I det Kommunistiska manifestet beskriver Marx och Engels hur arbetarklassen i storindustrin blir en masskraft, hur den organisationsform som ges dem i fabriken också möjliggör en massorganisering för klasskampen. De massarbetsplatserna är nu splittrade och omorganiserade med fabrikens utspridande. Kan vi ens tala om klassen som en massa längre, efter massfabrikernas nedläggningar? Har klassen splittrats upp i individuella arbetare snarare än massarbetaren, klasskampens subjekt i fabriken?

Samtidigt som arbetarna inte blir massa längre i fabrikerna så har aldrig tidigare i historien en så stor mängd arbetare förts samman på samma plats som nu: till metropolen. Metropolerna är historiskt ett relativt nytt fenomen. I början på 1900-talet fanns bara fyra metropoler med en befolkning på över en miljon invånare. 2006 fanns 372 metropoler med över en miljon invånare, plus 45 som har mer än fem miljoner. Halva jordens befolkning bor nu i storstäder. Utvecklingen är irreversibel och kommit att definiera hela det tillstånd som kallas postmodernt.

Metropolen som fabrik

Negri menar att vi måste betrakta staden som plats för produktionen. Metropolen är för multituden, vad fabriken var för arbetaren. I fabrikerna blev arbetarna massa, det centrala fordistiska subjektet var massarbetaren. Men industriproduktionen inte längre hegemonisk eller central på samma sätt. I den postfordistiska socialiserade produktionen sprids samverkan över hela samhället, istället för att se arbetarna som isolerade och bedömas utifrån enskilda arbetsuppgifter måste arbetarna i metropolen ses som en samhälleliga arbetare, samverkad och kombinerad. Om den fordistiska klassammansättningen var homogen – en dekvalificerad arbetarmassa med liknande arbetsuppgifter i massprodukten – så är den metropolitanska klassammansättningen heterogen. Men ändå med gemensamma egenskaper.

Från det individuella arbetet i manufakturen över det samverkade i fabriken är det metropolitanska arbetet individualiserbart men samverkat. Negris kontroversiella teori är att se samverkan i metropolen som något som inte längre är givet från kapitalet som i fabriken. I staden går inte samverkan att skilja från stadslivet. Staden är ett levande element, inte totalt planerad från ovan av det kollektiva kapitalet och staten. I staden uppstår det nya allmänningar och gemensamma strukturer, språk, livs-former, kulturyttringar, kunskap, gemenskaper, samarbeten. Produktionen måste använda sig av dessa allmänningar. Hela staden måste bedömas som en samhällelig produktivkraft.

Generalisering av den kapitalistiska produktionen i staden, skiftet bort från industriarbetets hegemoni, är inte kvantitativt utan kvalitativt. Produktionen i metropolen är en biopolitisk produktion – livet själv sätts i produktion när produktionen blir samhällelig, nätverkad och kognitiv. Det är i metropolerna som arbetskraftens förändrade karaktäristik visat sig först: arbetet som nät av aktiviteter, de kognitiva processernas värdeskapande, den rika cirkulationen av information – som alla blir essentiella förutsättningar för produktion, menar Negri.

Problemen är många med denna teori. Risken med att se all kreativ och produktiv verksamhet som arbete är att arbetet tenderar att försvinna ut ur vårt fokus. Lönearbetet är fortfarande centralt för att förstå hur värdeförmeringen sker i samhället. Ett av problemen i italiensk teoribildning är att begreppet ”valorizzazione”, används både för att beteckna värdeförmering – dvs den del av produktionsprocessen där en värdeökning sker – och värdeskapande. Värde är inte en inneboende egenskap hos varan hos Marx, utan en relation mellan den i varor nedlagda arbetsmängden (samhälleligt nödvändiga arbetstiden). Däremot är arbetet hos Marx inte den enda ”källan” till värdet, värde ”skapas” även exempelvis i naturen. De ”virtuella” urbana allmänningarna – som samverkan, språk, kultur, information – kan precis som naturens allmänningar (resurser, råvaror) fungera som arbetsmaterial som genom arbetes tillägnande förvandlas till produkter. Marx beskrivning av produktionsprocessens dubbelkaraktär är intressant att lyfta fram: hur den (samhälleliga) arbetsprocessen inbegriper hur (löne)arbetet tillägnar sig naturresurser (allmänningar) och bearbetar dessa till produkter medan hur värdeförmeringsprocessen handlar om hur kapitalet tillägnar sig arbetet. Stadens allmänningar är en ”open access” för produktion, som Hardt uttrycker det. Men det gemensamma som vi producerar kan inte helt bli varor, det sker ett överskott som kapitalet inte lyckas inhägna.

Trots dessa invändningar så innebär Negris (och Hardts) teorier om metropolen mycket intressanta perspektiv på a) den samhälleliga samverkan inte enbart som given inom kapitalet och produktionsprocessen utan utvecklas i hela samhället, b) utvecklandet de urbana allmänningarna och inhägnandet av dem genom privatiseringar, avgifter och gentrifiering, och c) metropolen som plats för motstånd.

Metropolen som exploatering

Precis som staden är en plats för produktion är den också en plats för exploatering. Exploateringen sker givetvis fortsatt igenom lönearbetet. Men Negri påpekar även den ”exploatering” (även om det kanske inte är korrekt begrepp att använda – appropriering är nog mer passande) som sker genom kapitalets tillägnande av de urbana allmänningarna. Exploatering av allmänningarna sker igenom privatisering och kommodifiering – inte bara av naturresurser, utan även av det gemensamma. Tillägnandet av det som kallats externaliteter, ”urban properties”, ex kulturproduktionen i staden. Gentrifieringen är exempelvis en form av expropriering av det gemensamma, menar Negri. Kamp mot gentrifiering blir kamp mot exploatering av det gemensamma. När det gemensamma exploateras, blir privat och kommodifieras, sker ett ras i produktivitet inom dessa allmänningar. Införlivade i kapitalet kvävs den fria kreativiteten som gett upphov till dem.

I fabriken skedde exploateringen genom urvinnandet av merarbete och den centrala kampen stod kring lönen. Med keynsianismen knöts kampen för löneökningar till produktivitetsökningarna i fabriken. Därigenom kunde en offensiv arbetarrörelse också använda lönekampen för att överskrida den keynsianska dealen, driva upp lönerna snabbare än produktiviteten för att försätta fabriksproduktionen i kris. En generaliserad lönekamp gav arbetarrörelsen en möjlighet att överskrida fabrikens uppdelningar och hitta ett gemensamt ekonomiskt krav som blev direkt politiskt. Men med den utspridda fabriken och den metropolitanska produktionen har inte lönekampen också förlorat sin centralitet som politiskt sammansättande krav för det multitudska proletariatet.

Fabrikens jakt på profit har i metropolen förskjutits till en jakt på avgifter, ränta och hyra (Negri använder begreppet ”rendita”). Avgifterna på stadstjänsterna, på välfärd, på gemensamma institutioner skjuter i höjden. Avgifterna har blivit ett sätt att profitera på allmänningar: avgifter ska ge ”fri” tillgång till allmänningar på Internet, i kollektivtrafik, universitet. Om en ökande reallön inom den keynsianska lönepolitiken inom fordismen gav en relativt köpstark arbetarklass och skapade en efterfrågan. Men i den postfordistiska metropolen hålls köpkraften och efterfrågan snarare uppe genom frikostiga lån och kredit än genom reallöneökningar. Kampen kring ”rendita”, kring avgifterna och hyran, har därför fått en liknande politiskt sammansättande roll som krav för storstadsproletariatet som lönen hade för fabriksarbetarklassen. Vad spelar löneökningarna för roll om de direkt äts upp av allt högre reproduktionskostnader för arbetarklassen genom ett ökat avgiftstryck på den gemensamma välfärden, stegrande hyror, stigande låneräntor och skuldsättningar för studier, bostad och konsumtion. Kampen om allmänningar – både som krav, som motstånd mot inhägnande och gentrifiering, och som faktiska reapproprieringar – blir central.

Samverkan i fabriken skedde under kapitalets kommando, som ett genomförande av kapitalets plan. Med utspridda fabriken absorberas även de strukturer som legat utanför fabriken tjänstesektorn, användning av offentlig sektor och sociala skyddsnät, transportsystem, kommunikationsmedel in i produktionskommandot. De biopolitiska produktionen i metropolen innebär en övergång från de disciplinära maktteknikerna i fabriken till en kontroll i territoriet. Staden är platsen där nya kontrollsystem påförs, nya inhägnader, uteslutningar och hierarkier skapas.

”’Nolltolerans’ har blivit slagordet, eller snarare dispositivet för prevention som investeras i hela samhällsskikt och sätts in mot uppstudsiga och exkluderade individer. Hudfärg och ras, religiös klädsel, vanor eller klasskillnader är, var för sig, antagna som de definierande elementen inom metropolis repressiva zonindelningen. Metropolis är byggt på dessa dispositiv. […] de rumsliga dimensionerna, byggnadernas och de offentliga rummens bredd och höjd är fullständigt underordnade kontrollens logik.” (Negri: Dalla fabbrica alla metropoli, Posse 2006)

Metropolis och motstånd

När produktionen och den biopolitiska kontrollen över den samt försöken att tillägna sig allmänningarna (igenom gentrifiering och privatiseringar) pågår i hela metropolen så multipliceras och mångfaldigas även motståndsytorna i staden. Fragmentariseringen och pluraliseringen av arbetskraften har spritt antagonism till hela samhället, mot alla sociala discipliner. Metropolen är den plats där motsättningen och antagonismen i den kapitalistiska produktionen når sin högsta intensitet. Antagonismen tar sig uttryck i metropolen mot metropolen.

Antagonismen i metropolen som produktiv utspridd fabrik är däremot uppsplittrad, inte given som en masskraft. Det finns en temporal diskontinuitet (flexibilitet) och en rumslig utspridning (mobilitet) som måste övervinnas. På den primära nivån finns en likhet hos den samhälleliga arbetaren eller multituden rent ontologiskt, det samhörande och gemensamma som definierar de skilda singulariteterna. Men på en sekundär nivå, som fenomenologiska former är den politiska sammansättningen något som måste skapas, som ett övervinnande av diskontinuiteten (i tiden) och utspridningen (i rummet). Det är en rörelse från motstånd till ett politiskt-konstituerande projekt. Det behövs fortfarande hittas ett kommunikativt ”interface” mellan dessa. Detta gemensamma kan bara konstrueras i kamp.

Samhälleliga arbetaren eller multituden är territorialiserad i metropolen, motståndet utgår ofta från stadsdelen och tar ett utryck som en strävan efter ett självstyre och autonomi i territoriet. Ett steg är uppbyggandet av ”politiska-sociala center” i territoriet.

”Denna [dagens] utveckling och antagonismer föregreps under sjuttiotalet i Tyskland, Förenta staterna och Italien. Det stora skiftet av frontlinjen från fabriken till metropolis, från klass till multitud, erfors teoretiskt och praktiskt av många avantgarden. ”Reclaim the city” var ett ihärdigt, betydelsefullt och överväldigande slagord i Italien. Liknande ord gick genom de tyska Bürger-initiativen [lokala medborgar- och stadsdelsorganisationer organiserade underifrån] och ockupanters erfarenheter i de flesta europeiska metropoler. Fabriksarbetarna kände igen sig i denna utveckling, medan fackföreningarnas och arbetarrörelsens partiers dagordningar ignorerade det. Vägran att betala trafikavgifter, de massiva ockupationerna av hus, övertagandet av distrikt för organiseringen av fritid och för säkerhet för arbetare mot polis och kronofogdar var projekt som genomfördes med stor omsorg. Dessa zoner kallades sedan ’röda fästen’ men var i själva verket stadsutrymmen för offentlig opinion, snarare än platser som sådana. Ibland var de som bestämda icke-platser – de var massdemonstrationer i rörelse som gick igenom och ockuperade torg och territorier. Således började metropolen ombyggas genom en märklig allians: fabriksarbetare och metropolens proletärer. Här började vi upptäcka hur mäktig denna allians kunde vara. ” (Negri: Multituden och metropolis, Posse 2002)

I tidningen Posse diskuterar Negri exemplet från hur den 24 timmars generalstrejk som lanserades i Sevilla 2002 blev en generaliserad strejk i metropolen: där de strejkande arbetarna gick ut från sina arbetsplatser och tillsammans med sociala rörelser i varje distrikt i territoriet blockerade alla gator och gick ut och kommunicerade strejken i hela staden.

”Detta varade en hel dag, vid sidan av en generell mobilisering på metropolens territorium, koncentrerad till eftermiddagen i massdemonstrationer. Detta är ett bra exempel på hanteringen av en generalstrejk: en metropolens strejk där olika sektorer av sociala arbetare möttes, genom dygnets 24 timmar. Likväl, denna utsökta politiska rörelse verkar otillräcklig för att karaktärisera en ”generaliserad strejk”. Vi måste gå djupare och specifikt analysera varje passage och/eller rörelse i nysammansättningen, varje moment i kampen som kan flöda in i konstruktionen av en social strejk. Varför säger vi detta? För att vi betraktar metropolens strejk som den specifika formen för multitudens nysammansättning i metropolis. Metropolens strejk är inte en socialisering av arbetarklass-strejken: den är en ny form av motmakt. Vi vet ännu inte hur den opererar i tid och rum. Vad vi vet är att en funktionalistisk sociologi, en av dem som sätter ihop diverse sektorer av social nysammansättning av arbete under kapitalistisk kontroll, inte kommer att forma en metropolens strejk. Mötet, sammandrabbningen och sammanflätningen och rörelsen framåt av olika delar av metropolens multitud kan inte ses som annat än skapandet (genom kamp) av rörelser av makt. Hur blir denna rörelse kapabel att sprida makt? För oss anspelar inte svaret till Vinterpalatset. Metropolens revolter ställer inte frågan om att ersätta stadsfullmäktige: de uttrycker nya former av demokrati och planer andra än kontroll. Metropolens revolt är alltid återgrundandet av staden. Därför måste den ”generaliserade strejken” i sig innehålla det ”deliriska” projektet att återuppbygga metropolis. Detta innebär att finna allmänningarna och bygga metropolens band.” (Negri: Multituden och metropolis, Posse 2002)

Med Negris försök att beskriva den samhälleliga samverkan och den biopolitiska produktionen i metropolen som utspridd fabrik övervinns uppdelningen mellan proletariatets kamper inom produktionen och trasproletariatets upplopp i stadsutrymmet utanför produktionen. Upploppen i staden och blockaderna av stadens infrastrukturer och kommunikation har kommit att bli två centrala delar i metropolprotesterna idag. De arbetslösas piqueterosblockader i Buenos Aires 2001, franska banlieus-upploppen 2005, CPE-protesterna 2006, grekiska upprorsvågen och Ungdomshusprotetesterna i Köpenhamn 2007, vågen av universitetsockupationer, förortsbränderna, massprotesterna mot ekonomiska krisen i forna östeuropa och Reykavik 2008 ger oss en fingervisning. I sin essä över 00-talet tar Stefan Jonsson i DN upp exemplet om vad som verkar bli en växande motståndsform inför 10-talet:

”I Paris på decenniets sista utlandsresa köper jag Alain Bertho’s bok ”Le temps des émeutes” (Upploppens tid). Den visar att antalet våldsamma upplopp ökat i världen de senaste åren. Bertho drar slutsatsen att vi trätt in i en ny politisk cykel. Ingen vet vad revolterna kan leda till, men faktum är att folk i allt högre grad protesterar, gärna våldsamt – mot polis, stat, religioner, överhet, invandrare, rasism, priser, inflation, arbetslöshet eller vad som helst. Bertho ger empiriskt belägg för Hardts och Negris föreställning om den mångformiga multituden. Överallt sätts människor i rörelse, därför att isen brustit.”

Men Hardt och Negri går längre. Insurrektion i staden och arbetsvägran-olydnaden i produktionen är inte tillräckligt: det måste till en mer radikal exodus för att konstruera en motmakt. Det måste till ett stärkande av allmänningarna, en appropriering av det gemensamma som går bortom det privata och offentliga. Måste finnas en process av hegemoni, en ”institutionalisering” underifrån som skapar kontinuerliga beteenden och hållbara strukturer (vilket inte är samma sak som fasta strukturer) av det gemensamma, den gemensamma välfärden och allmänningarna. Negri och Hardt betecknar detta som ”The becoming prince of the multitud”.

Missa inte stadskampsveckan.

Från Konfliktportalen.se: Redaktionen skriver ”Helsingborgs Dagblad kritiseras av SD”, loaderrorready skriver Äcklen och nollorna är tillbaka…, Anders_S skriver Stockholm – Roslagens Järnvägar, Hans Norebrink skriver Kinesisk elitkamp, komakino skriver På västfronten intet nytt, jesper skriver Saman läser en dikt för Dagens Konflikt

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Tes 2
I metropolens kamper utgör den biopolitiska strejken det huvudsakliga uttrycket för den attackstrategi som de nysammansatta livs-formerna (forme-di-vita) antar mot metropolens styrning. Idag kan arbetsvägran inte innebära något annat än en vägran att överlämna delar av livet, känslofragment och kunskapsskärvor till den cybernetiska kapitalismen. Idag innebär kamp mot kapitalismen ett direkt undandragande av kroppar från exploateringen och en attack mot avkastningen (rendita), ett gerillakrig mot gentrifieringen och en våldsam appropriering av allmänningar, sabotage av kontrollmekanismer och en destabilisering av den politiska och sociala representationen. På samma sätt, och precis lika omedelbart är det vilda experimenterandet med nya livs-former, befrielsen av affektioner, skapandet av kommuner, inympning av lycka och en dynamisk expansion av begär. Precis som kroppar – både som singularitet och befolkning – är målet för den biopolitiska polisen och exploateringen, är det bara genom att utgå från kropparnas singularitet som varje mänsklig biopolitisk generalstrejk mot metropolen startar: det är i singulariteten som livs-form som oregerbarheten som motsätter sig biomakten finns. Den feministiska demonstrationen den 24 november 2007 var ett av de mest magnifika uttrycken på de italienska gatorna för detta. Man kan förutse de kapitalistiska initiativen åtminstone om en utspridd singulär vägran åtföljs av beslutet att skapa en storstadsorganisering av autonomin som kan få de rebelliska lisv-formerna att bli en upprorisk multitud. När singulariteter reser sig som en gemensam kropp, kan oregerbarheten bli en revolutionär process.

Tes 3
Blockadtaktiken blir essentiell för den biopolitiska strejkens effektivitet när denna verkligen blir stadsövergripande, det vill säga när den överskrider specificiteten och sträcker sig överallt som en förlamning av kontrollen, en blockering av cirkulationen, ett virus av motbeteenden, ett avbrott i produktionen och reproduktionen, en störning i kommunikationsfabriken. Med andra ord: när de hindrar den kapitalistiska värdeförmeringens normala förlopp. Det är igenom blockaderna som det är möjligt att se den biopolitiska strejkens generalisering. De arbetslösas blockader, piqueteros-rörelsen, i Buenos Aires och upproret mot CPE i Frankrike belyste dess kraft och organisationskapacitet. Blockader är ett materiellt tecken på en brytning med kapitalet och biomakten. Varje blockad i metropolen öppnar andra vägar, andra passager, andra liv: blockaderna i metropolen är nödvändiga för konstruerandet och försvaret av en exodus.

Tes 4
Sabotaget svarar mot behovet av att förena en destabilisering av styrningen (governo) med ett nedbrytande av herraväldet (comando) och förstärker därmed blockaderna i metropolen. Det intervenerar på olika nivåer i metropolens liv: från den anonyma singulariteten som maskar och bromsar takten i värdeproduktionens cirkulation över till den öppna konfliktens punktinriktade och förödande intervention. I det första fallet är det ett spontant utspritt beteende mot arbetet, i andra fallet är det en omstörtandets intelligens som diagonalt avbryter regementalitetens konfliktmedling. Metropolens subversiva vetenskap definieras därför också som sabotagets vetenskap.

Tes 5
När den biopolitiska strejken, sabotaget och blockader sammanstrålar skapas förutsättningarna för storstadsrevolten. Metropolens uppror blir möjlig när sammankopplandet av specifika kamper och ackumuleringen av revolter blir en övergripande strategi som slår mot (eller tar över) territorier, existenser, maskiner och dispositiv.

Tes 6
Sociala center, befriade utrymmen, hus och aktiva territorier borde underordnas multitudens politiska kritik och förvandlas till samhällen för inbördes hjälp. Precis som på 1800 och 1900-talen kan dessa territoriella sammanslutningar inte bara stå för solidaritet mellan individer, gemensamhet mellan livs-former och organisering för både specifika och generella kamper, utan även för singulariteterna och lokalsamhällets medvetandestruktur genom att de är både förtryckta och utsugna. Det gemensamma (il comune) som en politisk handling föds därför som en process i vilken vänskapen och ömsesidighet mellan dem som är egendomslösa förvandlas till motståndskommuner (le comune delle resistenza). Idag kan alla socialiserade utrymmen bli platsen där en autonom organisation i och mot metropolen formeras ur deras upproriska intensitet. Visstidare, arbetare, homosexuella, studenter, kvinnor, lesbiska, lärare, invandrare, queerfolk, barn – vilka singulariteter som helst måste kunna referera till dessa områden för att skapa revolutionära livs-former och organisera sig så att de är oangripbar från biopolitiska polisen. Gemensamma element – som fonder för inbördes hjälp, kollektivboende, kvarterskolonilotter och parker, autonoma produktions- och reproduktionsredskap, passioner och känslor – borde rekupereras, uppfinnas, byggas, och göras tillgängliga för alla som väljer att inleda motstånd, gå i strejk eller i uppror. Summan av alla dessa element kommer i territorium efter territorium sammansätta 2000-talets allmänningar.

Tes 7
Den enda säkerhet som de livs-former som vägrar underordna sig strävar efter är upphörandet av förtryck och exploatering. Den materiella och etiska fattigdom som biomakten begränsar miljontals män och kvinnor till är källan till den osäkerhet som råder i storstaden och styr över befolkningen. Mot detta kan vi inte trilla i fallgropen att begära rättigheter, som innebär mer styrning och därför icke-frihet: den enda gemensamma rätt (diritto) skapas och bestäms genom att revolutionärt praktiseras. Varje önskan, alla behov som multitudens livs-former kan uttrycka har sin rätt. Genom att de uttrycker dem vederlägger de Rätten (il Diritto).

Tes 8
Utan en brytning finns det ingen möjlighet att föra flyktlinjerna bortom maktens herravälde (comando). Varje brytning motsvarar en krigsförklaring från de rebelliska livs-formerna mot metropolernas imperium: minns Genua 2001. I metropolen råder en asymmetri mellan biomakten och livs-formerna, men det är just denna asymmetri som kan bli ett grundläggande vapen i metropolernas gerillakrig: effekten mellan olika livs-former och styrningen skapar ett överflöd och som när det uttrycks med kraft och styrka kan bli en revolutionär organisering av det gemensamma livet.

Tes 9
I metropolen är uttryckandet och sammankopplandet mellan olika krafter och inte mediering det som driver deras intensitet till att köra spelet av subversiva allianser. Konstruerandet och förverkligandet av Rostockrevolten mot G8 2007 visade på styrkan i detta ”spel.” Autonomin, som en strategisk uppgift för att avskilja sig från biomakten, betyder metropolernas politiska sammansättning ett sammanförande av samtliga minoritets-blivanden till ett gemensam-blivande, en horisontell spridning av kontraproduktiva beteenden flyttad till ett enda konsistensplan utan att någonsin skapa en transcendent enhet. I metropolen finns det inget Revolutionärt Subjekt: det finns ett subversionens konsistensplan som låter varje singularitet att välja sin del.

Tes 10
Den viktiga delen i varje social metropolrörelse finns i det överflöd (eccedenza) som den producerar. Varje form av överflöd (eccesso) uttrycker sanningen i en kamp. Det som finns kvar från varje kamp är alltid en gemensam sanning.

Tes 11
Utan ett delat språk finns det aldrig någon möjlighet att dela någon form av rikedom. Språkets gemenskap skapas endast i och genom kamp.

Tes 12
En av största farorna för de autonoma livs-formerna är att vara släpphänt i en teknisk åtskillnad mellan liv och politik, mellan styrandet av det existerande och omstörtande verksamhet, mellan varor och gemensam användning, mellan förkunnelse och materiell sanning, mellan etik och blind aktivism för sina egna skull. Förvirringen mellan vad som är gemensamt och vad som hålls privat, mellan individualism och cynism, skingras igenom praktik, det vill säga genom en etik om det gemensamma som smitts samman i konflikt. Det personliga är biopolitiskt, politik är opersonligt.

Tes 13
Autonomins alla arkitekturer i metropolen är horisontella. Som sådana följer de med organiserande-former i alla dess konstituerande politiska former och vice versa. De maktbaserade arkitekturerna i alla dess former och överallt där det finns, är alla vertikala och det är så de skiljer individerna från det gemensamma. Dessa arkitekturer måste överges, omringas, neutraliseras och, när det är möjligt, attackeras och förstöras. Det enda möjliga vertikala i metropolens autonomi är konfrontationen med makten.

Tes 14
Organisations-formen kan i dagens historiska förhållanden inte vara annat än livs-formen. Den är en icke-normativ reglering av det gemensamma för det gemensamma. Disciplin innebär här inte något annat än den gemensamma organiseringen av odisciplinering. Organisations-formen är konsistensplanet på vilken individer och multituder, affektioner och uppfattningar, reproduktionsredskap och begär, kompisgäng och motsträviga konstnärer, vapen och kunskap, kärlek och sorg cirkulerar: en mängd flöden som går in i en politiska sammansättning som tillåter allas kraft att växa och samtidigt minskar motståndarens. Ett horisontellt mångfaldigande av organisationen i centraliseringen av målsättningar, det är den disciplin (la disciplina) som vi föreslår som artificiellt mått på den revolutionära processen i vilken metropolens subversiva parti skapas.

Tes 15
I metropolen är individer enbart kroppsliga återspeglingar av biomakten, medan singulariteter är den enda levande närvaron (ad essere presenza vive) kapabel till ett blivande. Singulariteter älskar och hatar medan individer är oförmögna att leva dessa känslor, om de inte får dem förmedlade av skådespelet. Därför är de underkastade och neutraliserade redan innan makten blivit närvarande. Individen är biomaktens basenhet medan singulariteten är den minsta enheten som varje praktik inriktad på frihet kan utgå ifrån. Individen är singularitetens fiende. Singulariteten är det mest gemensamma vi kan vara.

Tes 16
Det är dags att börja problematisera kategorin ”medborgarskap”, det arv från en urban modernitet som inte längre existerar någonstans. I en storstad innebär ett medborgarskap bara ett återinträdande i regementalitetens biopolitiska arbete, instämma i det ”lagliga” i en stat, en nation och en republik som inte existerar annat än som en nod i imperiets organiserade repression. Singulariteten överskrider medborgarskapet. Att kräva sin egen singularitet mot medborgarskapet är det motto som till exempel migranter dagligen skriver med sitt blod längs Medelhavskusten, i de revolterande flyktingförvaren CPT, på stålmuren som skiljer Tijuana från San Diego eller på den hinna av kött och cement som skiljer romernas bidonvilles från skammens glittrande innerstan. Medborgarskap har blivit en belöning för trogenhet mot den imperiella ordningen. Singulariteten klarar sig så fort den kan lyckligtvis utan medborgarskapet. Endast singulariteterna kan riva murarna, gränserna, hinnorna och begränsningarna som skapats av biomakten som herraväldets infrastruktur.

Tes 17
Precis som den kapitalistiska avkastningen (rendita) parasitärt utnyttjar den samhälleliga samverkan i metropolen, sammanfaller politiken med den parasitära avkastningen (rendita) i styrningen av multitudens livs-former: ett våldsamt eller ”demokratiskt” avtvingande av samförstånd, det privata offentliga användningen av det gemensamma, och det missbrukande utövandet av en tom suveränitet över samhället är de sätt som den politiska inkomsten (rendita) göder sig i skuggan av det globala kapitalets skyskrapor. I metropolen är det politiska (il politico) den enda möjligheten som är kvar av att utöva det gemensamma och en mångfald tidsfrister (scadenza) för dess appropriering. Man ska aldrig bedriva politik (la politica), om man vill nå en ”punkt det inte finns någon återvända ifrån”. Politiken (la politica) är alltid en form av regerande. Det politiska (il politico) är ibland revolutionärt.

Tes 18
Den biopolitiska metropolen administreras enbart genom styre (governance). Sociala rörelserna, de autonoma krafterna och alla dem som verkligen önskar omstörta status quo har insett att när en kamp börjar ska man aldrig skulle begå det fatala misstaget att genast förhandla med ledningen (governance), sätta sig ned vid deras ”bord”, acceptera dess former av korruption och därmed bli deras gisslan. Tvärtom är det nödvändigt att redan från början påtvinga makten (governance) ett slagfält, tidsfrister och även kampens former. Först när maktbalansen omkullkastas till förmån för autonomin i metropolen kommer det att vara möjligt att förhandla om maktens (governance’s) kapitulation och samtidigt stå fast, på stadiga ben. Det utomordentliga Ungdomshus-upproret i Köpenhamn visar på det som är möjligt, om man bara har modet att ta initiativ och hålla fast vid det.

Tes 19
Just när arbetet har blivit överflödigt i metropolen måste alla, paradoxalt nog, arbeta intensivt hela tiden, från vaggan till graven och kanske ännu längre. Tvånget att arbeta är alltmer uppenbart en politisk skyldighet påförd befolkningen så att den kommer att vara foglig och lydig, producerandes varor på löpande band och individuellt sysselsatta i produktionen i och för sig själva som imperiella subjekt (sudditi). Vi förespråkar arbetsvägran och skapandet av andra former av produktion och reproduktion av livet som inte är belastat under lönens ok, som inte ens är språkligt definierbara av kapital, som utgår ifrån och avslutas i det gemensamma, i allmänningen. En garanterad inkomst i metropolen kan bara bli ett gemensamt faktum när praktikerna med appropriering och autonomins expanderar över territoriet och massivt tvingar fram en ny maktbalans. Fram till man nått en sådan maktbalans finns det risk att en garanterad inkomst istället kommer att – som till exempel det som sker i de lokala och regionala förslagen om en så kallad ”medborgarlön” – utvecklas till en fragmentering av allmänningen, det gemensamma, och i en hierarki av livsformerna. 60-talets och 70-talets autonoma erfarenheter har lärt oss att det först när vi faktiskt kan finna det gemensamma i våra liv, att riskera dem i kampen, som alla egalitära anspråk blir resonliga. I vår historia har det aldrig funnits ett ekonomiskt krav som inte varit omedelbart politiskt: precis som när fabriksarbetare förr sade ”mer lön åt alla” och det då betydde ”mer makt åt alla”, betyder idag ”inkomst åt alla” samtidigt ”makt delad av alla”. Som singulariteter som har valt att vara på den subversiva sidan måste vi ha modet att bygga och dela det gemensamma och allmänningen framför allt mellan oss själva. Detta är vad som kommer göra oss starka.

Tes 20
En ny sentimental utbildning är på gång i rebellsamhällena, uppfinnandet av och de mikrofysiska experimenten med denna är på dagordningen för varje sann revolutionär erfarenhet som slåss mot imperiet idag. Man kan inte tala om vänskap, kärlek, broderskap och systerskap, om man inte gör det som en del inom upprorets strategiska framskridande mot biomakten och för det gemensamma. I samma ögonblick som en vänskap uppstår, som kärleken blir det gemensammas kraft eller ett gäng bildas för att bekämpa herraväldet (dominio), framträder deras fiende vid horisonten. Förstörelsen av den kapitalistiska metropolen kan bara vara ett resultat av en irreducibel kärlek och av de gemensamma försöken från alla singulariteter som med glädje kommer att resa sig mot lidandets präster och de hyrda ligister som satts att försvara maktens torn. Den kommande kommunismen kommer uppstå ur multitudens livs-former som valt det gemensammas parti mot biomakten.

Smid planer, var redo.

/ Marcello Tari, Plan B-Byrån

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Aldrig förr har de fattiga tvingats betala hela krisen, Jinge skriver Gott Nytt År?, Kaj Raving skriver Gott Nytt År önskar jag er alla – och avger ett nyårslöfte, Bo Myre skriver Best of 2000, Fredrik Jönsson skriver Är hedersvåld från sverigedemokrater bättre?

Den första januari 1994 inledde EZLN, zapatisterna, sitt uppror i regionen Chiapas i Södra Mexiko – samma dag som det amerikanska frihandelsavtalet började gälla. Under en veckas gerillakrigsföring utropades flera autonoma kommuner, självstyrande indianbyar, i Chiapas. Efter en veckas väpnad kamp, valde dock zapatisterna att arbeta med sociala kamper snarare än väpnad. Zapatistupproret är ett indianuppror som samlar ursprungsfolken tzotzil-, tzeltal, tojolabal- och cholindianer. I sina kommunikéer talade zapatisterna om rättigheter till ursprungsbefolkningarna, ett synliggörande av de fattiga indianernas situation som doldes i Mexiko.
Vid en första anblick passar zapatistupproret bra in i Taylors mall för en särartspolitik: hur minoritetsgrupper försöker nå erkännande på den politiska arénan och få rättigheter just som kultur. Zapatisternas krav på autonomi, värdighet, synliggörande av sin situation har en särartskaraktär, som sammanfattas i deras paroll om att kämpa för ”en värld av många världar”. En värld som erkänner minoriteternas särart, ger dem rättigheter och existensberättigande.

Zapatistupproret innehöll dock redan från början ett annat drag, som låg närmare en klassisk rättighetsliberalism. De första kraven de ställde i sin krigskommuniké hade inte en särartskaraktär, utan baserade istället universella rättigheter: deras elva krav var ”arbete, jord, tak, mat, hälsa, utbildning, oberoende, frihet, demokrati, rättvisa och fred”. Krav som är särartsblinda och universella. Zapatisternas politik var en ”politik för överlevande”, men inte överlevande enbart som kultur i Taylors bemärkelse, utan kanske i mer en reell överlevnad som människor i en situation där de var exploaterade och döende.

Men det finns även några andra punkter man kan ifrågasätta om zapatisternas kamp för autonomi, värdighet och synlighet motsvarar Taylors särartsliberalism.

Taylor skiljer på två varianter av liberaldemokrati (av Walzer kallad liberalism 1 och liberalism 2). Rättighetsliberalismen ser rättigheter som ett politiskt neutralt procedurmässigt förfarande. Detta är den klassiska liberalismens syn på staten som en garant för individuella rättigheter, där staten är blind för skillnader och neutral i förhållande till olika intressen och särarter. Statens uppgift är att ge skydd, ovillkorat och universellt, utan att det ska vara politiskt motiverat. Denna likvärdighetspolitik ser Taylor få sin tydligaste formulering hos Rousseau och Kant. För Taylor innebär dock denna liberalism ett problem, eftersom enligt den är särartsblind och därigenom inte kan fungera som en garant för erkännande, ge representation och bevara utsatta kollektiv, kulturer och minoriteter. Taylors projekt blir därför att konstruera en liberaldemokrati som inte är särartsblind och som baseras på erkännandets politik – en politik som inte är neutral utan har som projekt att främja, skydda och erkänna kulturella skillnader.

Problemet hos båda varianterna av liberalism är att de utgår från en rättighetsdiskurs där en statlig suverän skänker rättigheterna. Dessa bygger vidare på Hobbes, Lockes och Rousseaus samhällskontraktsteorier: där det Hobbes kallar multituden interpelleras av suveränen/staten till att bli folk beståendes av individer som medborgare. Även i Taylors modifierade variant, liberalism 2, är det staten som är garanten för erkännandet och som ger kulturen skydd, som är garanten för bevarandet av dess särart. Minoriteter behöver erkännandet från en extern källa, en suverän.

Taylor varnar för en variant av särartspolitik, den dekonstruktivistiska, som kritiserar liberalism 1:s universalism för att inte synliggöra att det universella är kopplat till diskurser och normer, som döljer att det bakom dessa finns dominerande gruppers vilja till politisk makt, antagonistiska intressen och hierarkier. För Taylor leder tex Foucaults och Derridas kritik mot värdeomdömena, normerna och makthierarkier till en ”nynietzscheansk relativism”.

En samtida kritik mot Hobbes samhällskontrakt riktades från Spinoza, som istället betonade multitudens egna sammansättande, baserad på en mångfald av olikheter, som en autonom process, där rättigheterna var immanenta. Spinozas rättigheter hänger samman med en intern erkännande av särarten, inte genom en suverän, utan genom utövandet av en demokrati baserad på mångfald: ju större mångfald multituden samlar, desto större rättigheter har den. Demokrati, erkännande, rätt och mångfald hänger intimt samman, det finns ingen motsättning mellan universalism och särart.

Detta perspektiv kan vara mer fruktbart att använda på zapatisterna. Deras autonomi, begrepp som värdighet och synliggörande baseras inte på ett erkännande från suveränen för att realiseras. Zapatisterna insåg tidigt att det enda sättet de kunde garantera rättigheter åt sin särart var genom att bygga upp nätverk och allianser med sociala rörelser och de civila samhällena i och utanför Mexiko. Genom att ordna ”intergalaktiska” träffar, ”för mänskligheten mot nyliberalismen”, bedrevs ett globalt samarbete mellan olika minoriteter konstruerades en ny form av universalism där de gemensamma rättigheterna byggde på erkännandet av och se styrkan i en heterogen sammansättning. En rörelse av rörelser som konstituerade sig som ett immanent fält av mångfald, skillnader och genom denna sammansättning kunde garantera autonomi, värdighet, synlighet och erkännande.

Zapatistupproret blev genom dessa nätverksbygganden en föregångare för globaliseringsrörelsen och de sociala forumen, vars hela grundidé var hitta det universella utan att utplåna skillnader och särart. ”En rörelse av rörelser”, som samlades ”många ja till ett nej” för att skapa en ”värld av många världar”. Denna universella särartspolitik, där identiteterna och rörelserna är flytande, i ett blivande, och i ett ständigt konstituerande, står i skarp kontrast mot Taylors särartspolitik baserade på konstituerade, fasta kulturer som ska ”bevaras” och inte blandas. Taylors position är inte väsenskild från extremhögerns ”etnopluralism” i den bemärkelsen.

/ mathiavelli – trött o utarbetad, men med en bunt översättningar på gång…

Antonio Gramsci – Den moderne Fursten

Niccolò di Bernardo Machiavellis (1469-1527) politiska bana sammanföll med det republikanska upproret som omkullkastade Medicifamiljen i Florens. Under den kortlivade republiken arbetade han som sekreterare och diplomat för Florens och sändes ut för att bland annat studera den absoluta monarkin som statsskick i Frankrike. När medicéerna återtog makten över Florens 1512 fråntogs Machiavelli alla sina ämbeten, fängslades för ett kort tag och torterades för att ha deltagit i den republikanska sammansvärjningen mot Medici. Det var i exilen som Machiavelli påbörjade arbetena med sina två mest betydelsefulla politiska verk, boken om republiker, Discorsi sulla prima Deca di Tito Livio, och boken om furstendömena, Fursten.

Italienska halvön bestod i början av 1500-talet av ett flera mindre stater, som oftast befann sig i konflikt med varandra och under ständigt hot från angränsande monarkier såsom Frankrike och Spanien. Gramsci läser Machiavelli mot denna specifika situation, mot striderna i den florentinska republiken, vars utrikesstyrelse Machiavelli tidvis arbetade som sekreterare och diplomat åt, mot konflikterna mellan de italienska småstaterna och de europeiska nationalstaternas gemensamma kamp för maktpolitisk jämvikt på ett europeiskt plan.(2) Gramsci vände sig mot en historieskrivning att se Machiavelli som en första ”politisk vetenskapsman”, utan placerade hans verk som en direkt politisk intervention i den italienska situationen, ett försök att skapa en italiensk nationalstat. Italien behövde en enande furste, en ”statschef av militärdiktatorisk typ”, för att kunna grunda och konsolidera en modern nationalstat. En absolut nationell monarki var den politiska form som skulle kunna underlätta utvecklingen av borgerliga produktivkrafter och upprätta en nationell marknad. Mot detta projekt fanns en inhemsk stark lantlig jordaristokrati, som en absolut furste behövde tygla.(3) Men Machiavellis politiska intervention med boken Fursten riktar sig inte till att hitta en framtida makthavare, menar Gramsci. Fursten existerar inte, han är bara en utopi. Fursten ska enbart ses som en symbol för den kollektiva viljan hos folket, en sorelsk myt i en antromorfisk form där politisk ideologi och vetenskap sammansmält för att mobilisera och samla den kollektiva viljan i ett projekt för ett bestämt politiskt mål. Istället för att lägga fram undersökningar och klassficieringar av principer och handlingsmetoder, framställs dessa som egenskaper eller karaktärsdrag hos en konkret person.(4) Det är folket, inte fursten, som är det verkliga historiska subjektet och vars kollektiva vilja kan bli en motkraft mot jordartistokratin. Machiavellis ”’raseri’ är riktat mot resterna av den feodala världen, inte mot de progressiva klasserna”.(5) I det avslutande kapitlet i Fursten, med uppmaningarna om att ena Italien, ”blir Machiavelli själv folket, han smälter samman med folket”. Hans text speglar en intern självreflektion hos folket, ett folkets medvetande, enligt Gramsci. Därigenom går han emot hela den traditionen som ser Machiavellis Fursten som en handbok för monarker, en lärobok i de dolda politiska maktintriger och tekniker som givit upphov till begreppet ”machiavellism”. Det Machiavelli gör är snarare att avslöja dessa tekniker för folket. Avslöjandet är politiskt, inte moraliskt – det är inte tyrannhat som han lär ut, utan positiva politiska tekniker.(6) Det är stärkandet av den kollektiva viljan som är målet. Det är i ”viljan”, i bemärkelsen som ett ”verksamt medvetande om den historiska nödvändigheten”, som vi hittar Gramscis motsvarighet till Machiavellis furstliga aktiva kraft, virtù.(7) För att viljan ska bli en politisk kraft, måste den bryta in i det politiska livet. Det är ur denna synvinkel Gramsci betonar Machiavellis förslag med en milisreform, som ett sätt att involvera folket i staten och ge dem en maktbas.

Louis Althusser – Grundandet av den varaktiga republiken

Althusser tar sin utgångspunkt i Gramscis materialistiska läsning av Fursten, men byter sedan riktning och vidarutvecklar den i en filosofisk riktning. Klasskampen utgör motorn nationens konstituerande. Den ska skapa en form som inte ännu finns, en ny nation, och utgången är inte given: den är öppen och ”aleatorisk”, inte ett färdigt telos som ska förverkligas.(8) Projektet formas av möjligheter och begränsningar för nationens realiserande: ekonomiska, geografiska, historiska, lingvistiska och kulturella faktorer. Det krävs ett instrument för att lyckas med detta politiska projekt, att samla olika beståndsdelar och skapa en enhet. Italien befann sig vid den tidpunkten i ett kritiskt ögonblick, beskriver Althusser. Dess bedrövliga tillstånd hade gjort Italien ”formlöst”, det fanns ett politiskt vakuum att fylla och det saknades inte material, både som folkligt konsensus för ett enande och individuell virtù hos italienarna. Materialet väntade bara på en passande form att ena nationen.(9) Problemställningen i Fursten handlar om begynnelsen, om grundandet av det nya furstendömet genom framträdandet av en ny sorts furste, menar Althusser.(10) Parallellt med att Machiavelli skrev Fursten 1513, arbetade han även med en bok om republiker, Discorsi sulla prima Deca di Tito Livio, som färdigställdes mellan 1515 och 1517. Althusser sammanför dessa två böcker, boken om furstendömen och boken om republikerna, och läser dem mot varandra. I Discorsi beskriver Machiavelli om ”nödvändigheten att vara ensam när man grundar en ny republik”.(11) Republikens grundare, fursten, kan bara vara en person – den suveräne. En absolut början, ett nytt grundande kräver en absolut ensamhet hos grundaren. Hans makt måste vara odelad, grundaren måste vara helt omnipotent i grundandets kritiska och instabila ögonblick, ställd inför en aleatorisk framtid och för att kunna grunda en stat ur ingenting, ex nihilo.(12) Men för att vara en statsgrundare och inte en tyrann måste han därefter lämna sin ensamhet, avsäga sig sin exklusiva makt genom att stifta lagar och därigenom erkänna folket. Fursten måste slå rot hos sitt folk, genom lagarna. Detta är ett direkt organiskt moment, eftersom lagarna ingriper i klasskonflikten mellan folket och adeln: det är de folkliga kamperna mot adelns förtryck som producerar och skapar det direkta behovet av dem.(13) Det finns därigenom ingen motsättning mellan projekten i Fursten och Discorsi, Machiavelli har inte två ansikten utan båda böckerna är del av samma projekt, enligt Althusser. Om Fursten betonar ett första moment, skapandet och begynnelsen för republiken, ligger tyngdpunkten i Discorsi på upprätthållandet och expanderandet av republiken. Machiavelli använder sig av Rom, ”republikernas republik”, som exempel på att republiker grundas av kungar och som ger republiken dess lagar. Fursten behövs i begynnelsen genom sitt samlande av kraft, virtù, i en person.(14)

För att förstå övergången mellan styrelseformerna och se den problemställning som Discorsi ägnas åt, hur republiken blir varaktig, skissar Althusser hur Machiavellis teoretiska metod ser ut. Althusser lyfter fram tre teser hos Machiavelli, som genom sitt negerande och determinerande av varandra genererar en dynamisk och kraftfull teori. För det första ser Machiavelli världen som oföränderlig: naturliga och mänskliga sakers förlopp ändras inte. Denna tes negeras av den andra, att alla mänskliga handlingar befinner sig i en kontinuerlig och instabil rörelse där de stiger eller faller. Om första tesen handlar om en oföränderlig ordning så krockar den med den andra om en universell rörlighet. Båda teserna får sin lösning i en tredje, en syntes som upphäver motsättningen mellan dem. Machiavelli använder sig i Discorsi av Polybios cykliska historieteori. Polybios ordnade Aristotoles typologi över de tre ”goda” och tre ”dåliga” statsskick i en cyklisk rörelse. Denna cykliska teori innebär ett förkastande av både Aristotoles syn på människan som ett ”politiskt djur”, av ett naturgivet samhällstillstånd, och av kontraktsteorier där kontraktet är samhällets födelse. Hos Machiavelli kopplas denna cykliska teori samman med makthavarnas innehav av virtù. Monarkin upprättas genom virtú, men arvtagarna förlorar virtú och statsskicket degenererar till tyranni. Aristokratin med kraftigare virtù revolterar, men deras barn förlorar i sin virtú, då de inte har skapat staten med egen kraft och förlorar makten till folket som upprättar demokratin. När demokratin missköts urartar den till anarki tills cykeln sluts och en ny furste grundar nationen på nytt genom sin virtú.(15)

Dessa tre teser kastar Machiavelli framåt i en radikal position, enligt Althusser, för att överkomma systemets instabilitet. Det Machiavelli är intresserad av är inte statsskickscykeln, utan en annan styrelseform som kan garantera statens varaktighet och bryta cykeln av den eviga återkomsten. Det han söker är inte ytterligare en negation, utan en positiv motposition. Återigen får Rom stå som ett exempel, som den varaktiga staten, där de olika styrelseformerna balanserat ut varandra genom att kombineras till en blandkonstitution.(16)

Antonio Negri – Den konstituerande makten

Antonio Negri har en annan ingång i sin läsning av Machiavelli än Gramsci och Althusser. I sin bok Il potere costituente (på engelska: Insurgencies), gör Negri en genomgång av västerlandets revolutioner. Det begrepp han försöker beskriva är ”konstituerande makt”, den kraft som i juridisk teori och politisk filosofi upphäver en äldre ordning och som från intet reser sig som en positiv och kreativ kraft och skapar en ny. Negri kopplar samman den konstituerande makten med ett utövande av en absolut demokrati. För det subjekt som utövar den konstituerande makten och förverkligas i absoluta demokratin, kallar han efter Spinoza (och Machiavelli) för multituden (multitudo). Den konstituerande makten är ett begrepp konstant i kris, som riskerar att bli konstituerad makt: att slutas in i en ny konstitution, en ny ordning och institutionalisering, med nya former av representation och delegering. Il potere costituente inleds med ett kapitel om Machiavelli, där Negri lyfter fram begreppet virtù som ett exempel på konstituerande makt. Virtú definieras av Negri hos Machiavelli som en kraft som är överdeterminerande, som har förmågan att skapa och uppfinna i svåra stunder. Den är kopplad till ett agerande i tiden: att kunna agera i en situation, en kris, vid rätt tidpunkt och samla styrkan i handlandet som vilja, som ett subjekt med ett projekt.(17) Temat för Fursten är hur man konstruerar en kraft som kan bemöta den italienska krisen, en kraft som kan överdeterminera och har styrkan att styra de förändringar och svårigheter som sker. En virtù som kan betvinga Fortuna (ödet).(18) Den italienska krisen på 1500-talet är så djupgående att en konstituerande handling måste nå de mest radikala nivåer. Italiens svaghet ligger på en världsnivå, en maktbalans som har rubbats i Europa. Den kraft som eftersöks i Fursten måste därför vara en ny politisk kvalité: en ny furste som måste vara en ny styrka, ett nytt paradigm.(19) Likt Althusser sammanför Negri Fursten och Discorsi, och poängterar att Machiavelli gör en paus i skrivandet av Discorsi för att prioritera Fursten, för att utveckla en konstituerande princip som kan lösa problemen i Discorsi.(20) Machiavelli prioriterar därigenom att först göra en analys av grundandet och förutsättningarna för republiken, innan han behandlar uttrycket och friheten.(21) I Fursten inriktar han sig på att behandla nya furstendömen, som skapas av virtù, istället för republiker, demokratier och arvfurstendömen. Den nya fursten är ex nihilo själv ett värde, en kombination av styrka och sanning som ger upphov till såväl staten, som logik, språk, etik och lag. Det är en beväpnad virtú som skapar furstendömet, det räcker inte bara med vilja: de oväpnade profeterna är dömda att misslyckas. Vad är beväpnad virtù? Machiavelli skriver att fursten måste kunna lita på sina egna vapen, sina egna arméer. Ens egna vapen är folket, det beväpnade folket. Det är dessa vapen som är den konstituerande maktens instrument.(22) När konceptet med den konstituerande principen förs in i Discorsi, efter att ha utarbetats i Fursten, laddas hela boken om republiker. ”Republiken blir furstens kropp: den konstituerande maktens levande materia”.(23) Här skiljer sig Negris läsning från Althussers i synen på Machiavellis användning av Polybios cykliska teori om statsskick, den cirkeln inom vilken alla stater utvecklas. Machiavelli påpekar att cykeln kan brytas, den kan överdetermineras. I Roms blandkonstitution stabiliseras, enas och balanseras de tre goda styrelseformerna och bryts på så sätt från sina degenererade onda motsatser. Negri påpekar att det är två aktörer som skapar Rom, monarken (konsulen) och aristokratin (senaten), de följs kort därpå av tribunalen som påtvingar dem demokratiska principer. Men till skillnad från Polybios betonar Machiavelli att demokratins påförande innebär en faktisk revolution och som skapar en splittring, inte enhet, mellan plebejerna och senaten. Det är en kravallernas republik som producerar en bra ordning. Plebejernas kravaller, störningar och folkliga initiativen hotar inte det allmänna goda utan skapar lag och ordning, utökar den offentliga friheten. Detta blir även en drivkraft i republikens förmåga att expandera, den inre obalansen från multituden/folket skapar en folklig delaktighet och möjlighet för republiken att förskjuta obalansen mot utsidan och expandera. Machiavelli kontrar detta mot de ”tysta” republikerna, som antika Sparta eller dåtidens Venedig, med intern social fred mellan klasserna som fått till följd att dessa republiker inte heller expanderar.(24)

Machiavelli har här skapat en modell där strukturerna övergår till subjekt och blandkonstitutionen till demokratisk kreativitet. Hela Polybios mönster sprängs sönder, och därefter blir resten av Discorsi ”inget annat än en uppvisning av att det enda innehållet i den konstitutionella formen är folket, att furstens enda konstitution är demokratin”.(25) Hela systemet överdetermineras av den konstituerande kraften. I bok tre i Discorsi för Machiavelli fram att för att en republik ska bli varaktig måste den hela tiden föras tillbaka till sin begynnelse, det konstituerande ögonblicket. Framtiden måste säkras på nytt varje dag. Istället för Polybios cykel har teorin rört sig vidare till en affirmation av den konstituerande kraften, multitudens kämpande kropp istället för en suicidal upprepning.

Fursten – ett manifest?

I Gramscis genomgång av Fursten konstaterar han att den politiska intervention Machiavelli gör med sin text, hur han går från ett resonerande till en lidelsefull uppmaning till handling gör Fursten till ett politiskt manifest. Det är ett revolutionärt manifest, men med en utopisk karaktär, eftersom den furste som manifestet kallar på inte existerar i verkligheten.(26) Althusser fortsätter Gramscis resonemang. Fursten är en politisk handling, där Machiavelli tar ställning och har en åsikt, väljer sida och kommer med förslag på lösningar, ger sig in i debatter och försöker värva sympatisörer. Själva texten är en politisk handling i sig. Men det finns något märkligt med Fursten som manifest: texten och subjektet befinner sig på två olika platser. Machiavelli inleder Fursten med att förklara att precis som det endast är fursten som kan förstå folket, så är det endast folket som kan uttala sig klart om fursten och kan förstå ”furstarnas natur” (i plural). Genom den inledningen har Machiavelli deklarerat sin egen klassposition och klasståndpunkt. Han blir, som Gramsci beskriver det, ”ett med folket”. I boken Imperiet plockar Antonio Negri och Michel Hardt upp tråden och fortsätter Althussers diskussion. Ett manifest kännetecknas av det ”ett fullständigt specifikt dispositiv som upprättar speciella relationer mellan diskursen och dess ’objekt’ och mellan diskursen och dess ’subjekt’”.(27) Negri och Hardt jämför med Marx och Engels Kommunistiska manifestet, och den relation som upprättas där mellan diskursen, objektet och subjektet. I det Kommunistiska manifestet är det moderna proletariatet som är subjektet och kommunistpartiet och kommunismen som är objektet. Subjektet och objektet samexisterar och står i en direkt relation: ”en växande organisering av det första direkt medför skapandet av det andra”.(28) Men hos Machiavelli finns ett glapp mellan folket som subjekt och objektet fursten och den nya staten. Fursten som manifest vänder sig till folket, som Gramsci påpekar, men aktören är fursten. ”Medan Marx-Engels-manifestet skisserar en linjär och nödvändig kausalitet, framställer Machiavellis text snarare ett projekt och en utopi”.(29) Därför behöver Machiavelli ägna energi åt att försöka konstruera en demokratisk apparat som kan överbygga klyftan mellan folket och fursten.

Althusser beskriver Gramscis läsning av Fursten som ett projicerande av Machiavelli på framtiden. När Gramsci beskriver vad en modern furstemyt skulle innebära, påpekar han att det nu inte kan röra sig om en person eller konkret individ längre. Den moderne fursten måste vara en politisk organism som konkretiserar en kollektiv vilja: nämligen partiet. Gramsci dementerar i sin fångenskap att fascismen skulle kunna fylla en sådan funktion, eftersom en karismatisk personifiering av fursten i det moderna enbart skulle kunna fungera mobiliserande i ett projekt som syftar till en defensiv restaurering eller reorganisering av något förflutet. Ett parti är däremot en organisk konkretisering av en kollektiv vilja som skapas ex nuovo, som redan hävdat sig i handling och genomför ett kreativt skapande riktat mot ett mål i framtiden.(30) Den moderne fursten får av historien uppgiften att genomföra ett krav som ”står på dagordningen”, den proletära revolutionen. Istället för individen-fursten, har det moderna proletariatet försetts med ett parti som mobiliserar avantgardet. Avantgardet är den moderna fursten.(31)

I Imperiet överväger Negri och Hardt hur ett manifest för det postmoderna revolterande subjektet skulle se ut. I en tid där kapitalet har reellt underordnat hela samhället, med en postfordistisk produktion som fungerar biopolitiskt och hela samhället och sociala samvaron aktiverats som produktivkraft har politiken kommit att tappa betydelse och förlora sin transparens. Går det att konstruera en apparat som sammanför subjektet (mängden) och objektet (kommunismen, den absoluta demokratin)? Negri och Hardt ser ingen väg dit via att följa Marx och Engels manifest idag för organisering och det politiska formerande av subjektet av det levande arbetet (virtù). Befrielseprocessen och det produktiva subjektet tycks långt ifrån varandra. Kanske finns det då något att hämta från Machiavellis manifestform? ”Ur vårt postmoderna perspektiv tycks det machiavelliska projektets termer få en ny aktualitet. Om vi pressar analogin med Machiavelli en smula, kan vi formulera problemet på följande sätt: Hur kan produktivt arbete som spritts ut i olika nätverk finna ett centrum? Hur kan den materiella och immateriella produktionen hos mängden av hjärnor och kroppar konstruera en gemensam innebörd och inriktning, eller snarare hur kan strävan att överbrygga avståndet mellan formandet av mängden (multitudo) som subjekt och konstitutionen av en demokratisk politisk apparat finna sin furste?”(32)

/ Mathiavelli, januari 2006

Noter

1. Althusser, Louis, Machiavelli and Us, sid xii
2. Gramsci, Antonio, En kollektiv intellektuell, sid 203
3. Ibid, sid 204.
4. Ibid, sid 191.
5. Ibid, sid 204.
6. Ibid, sid 198f.
7. Ibid, sid 196.
8. Althusser, Louis, Machiavelli and Us, sid 10.
9. Ibid, sid 54f.
10. Ibid, sid 69f.
11. Machiavelli, Niccolò, Discourses on Livy, sid 44ff.
12. Althusser, Louis, Machiavelli and Us, sid 63f.
13. Ibid, sid 65.
14. Ibid, sid 47f.
15. Ibid, sid 34ff.
16. Ibid, sid 48f.
17. Negri, Antonio, Insurgencies, sid 45.
18. Ibid, sid 45.
19. Ibid, sid 49.
20. Ibid, sid 60.
21. Ibid, sid 49.
22. Ibid, sid 52ff.
23. Ibid, sid 62.
24. Ibid, sid 64f.
25. Ibid, sid 66.
26. Gramsci, Antonio, En kollektiv intellektuell, sid 192.
27. Althusser, Louis, Machiavelli and Us, sid 55.
28. Hardt, Michael, Antonio Negri, Imperiet, sid 66.
29. Ibid, sid 66.
30. Gramsci, Antonio, En kollektiv intellektuell, sid 194f.
31. Althusser, Louis, Machiavelli and Us, sid 13.
32. Hardt, Michael, Negri, Antonio, Imperiet, sid 67.

Litteraturlista

Althusser, Louis, Machiavelli and Us, Verso 1999
Gramsci, Antonio, En kollektiv intellektuell, Bo Cavefors Bokförlag 1967
Machiavelli, Niccolò, Discourses on Livy, Oxford University Press 2003
Machiavelli, Niccolò, Fursten, Natur och Kultur, Femte utgåvan 2002
Negri, Antonio, Insurgencies, University of Minnesota Press 1999
Negri, Antonio, Hardt, Michael, Imperiet, Vertigo förlag 2003

Först några banala historiska fakta: begreppet rörelse, som har en lång historia inom fysiken och filosofin, får först på 1800-talet en tekniskt relevant betydelse i politiken. En av de första gångerna begreppet framträdde sträcker sig tillbaka till franska julirevolutionen 1830, då förändringsförespråkarna kallade sig själva för partie du mouvement och deras motståndare för partie du l’ordre. Det är först med Lorenz von Stein, en författare som influerade både Marx och Schmitt, som detta koncept blir mer precist och börjar ange ett strategiskt tillämpningsfält. I hans ”De sociala rörelsernas historia i Frankrike” (1850) ställer han begreppet rörelse i en dialektisk motsättning mot statsbegreppet. Staten är den statiska och legala beståndsdelen medan rörelsen är ett uttryck för samhällets dynamiska krafter. Rörelsen är därigenom alltid en social rörelse, i antagonism mot staten som primärt är det juridiska och legala i samhället. Men von Stein definierar inte rörelsebegreppet: han tillskriver den en dynamik och anger dess funktion men han ger varken en definition eller en topos för den. Några intressanta historiska indikationer om rörelsernas historia kan man hitta i Arendts bok om totalitarianism. Hon definierar inte heller rörelsen. Men visar att runt första världskriget, omedelbart före och efter kriget, genomgick rörelserna i Europa en exceptionell utveckling som en strategisk motsättning mot partier när de senare gick in i en kris. Under denna period sker en explosionsartad ökning av rörelsen som begrepp och fenomen, en terminologi som används av både högern och vänstern: fascismen och nazismen definierar sig alltid i första hand som rörelser och i andra hand som partier.

Begreppet överskrider det politiskas sfär: som hos Walter Benjamin om jugendbewegung. Eller för att ta ett exempel, när Freud skriver en bok 1914 för att kunna beskriva vad han är en del av, kallar han det inte för en skola eller ämnesdisciplin, utan för en psykoanalytisk rörelse. Det finns här fortfarande ingen definition, men i vissa historiska ögonblick påtvingar sig tydligen oemotståndligt vissa slagord och tas upp av antagonistiska positioner utan att behöva definieras.

Den pinsamma punkten i min undersökning, där blindheten blir uppenbar är när jag insåg att den enda personen som försökte att definiera det politiska och juridiska fältet för detta begrepp var den nazistiska juristen Carl Schmitt. 1933 i en essä kallad ”Stat, rörelse, folk” (Stat, Bewegung, Volk) med undertiteln ”Den politiska enhetens tredelning”, försöker han att definiera rörelsebegreppets politiskt konstitutionella funktion. Detta blir genant eftersom det är i denna essä Schmitt försöker definiera det nazistiska rikets konstitutionella struktur, det han kallar ”die heutige Verfassungslage”. Jag ska ta och kort summera hans teser. Enligt Schmitt baseras det Tredje Rikets politiska enhet på tre beståndsdelar eller medlemmar: staten, rörelsen och folket. Den första beståndsdelen är staten som är den politiskt statiska sidan: ämbetsverksapparaten. Folket är å andra sidan den opolitiska, ickepolitiska (nonpolitische) beståndsdelen som växer fram i skuggan och under beskydd av rörelsen. Rörelsen är den verkligt politiska beståndsdelen, det dynamiskt politiska elementet som finner sin specifika form i relationen med det nationalsocialistiska partiet och dess ledning. För Schmitt är führern bara en personifiering av rörelsen. Schmitt antyder att denna tredelning också finns i den sovjetiska statens konstitutionella apparat.

Min första betraktelse är att rörelsebegreppets primat finns i funktionen av folkets opolitisk-blivande (kom ihåg att folket är den opolitiska beståndsdelen som växer i skuggan av och under rörelsens beskydd). Rörelsen blir det avgörande politiska begreppet när folket tonas ned som demokratiskt begreppet, som en politisk kropp. Demokratin slutar där rörelserna framträder. I huvudsak finns det inga demokratiska rörelser (om vi med demokrati menar det traditionella perspektivet som betraktar folket som den politiska kroppen som är konstitutiv för demokratin). Dessa antaganden, att rörelsen betecknar slutet på folket som politisk kropp, delar den revolutionära vänstertraditionen med nazismen och fascismen. Det är ingen slump att dagens teoretiker som försöker tänka nya politiska kroppar, som Toni, tar avstånd från begreppet folk och istället använder mängden. För mig är det talande att det runt Jesus aldrig finns laos eller demos (tekniska termer på grekiska för folk), utan bara oclos och turba (en massa, ett myller, en mängd). Rörelsebegreppet förutsätter försvinnandet av synen på folket som konstituerad politisk kropp.

Den andra implikationen av Schmitts rörelsebegrepp är att folket är en opolitisk beståndsdel vars framväxt rörelsen måste skydda och odla (Schmitt använder beteckningen wachsen, biologiskt växande, som med växter och djur). Detta opolitiska folk motsvaras av administrationens opolitiska sfär [Selbstvervaltung] och han frammanar också den fascistiska korporativa staten. När vi idag betraktar detta kan vi inte missa att se, just i denna bestämning av folket som opolitiskt, ett underförstått erkännande av dess biopolitiska karaktär, något som Schmitt aldrig uttalade. Folket omvandlas nu från konstituerad politisk kropp till befolkning: en demografisk biologisk enhet och som sådant opolitisk. Ett väsen som rörelsen måste skydda och odla. När folket under 1800-talet upphörde att vara ett politiskt väsen och omvandlades till demografiska och biologiska befolkningar blev rörelsen en nödvändighet. Detta är någonting vi måste vara medvetna om: vi lever i en tidsålder då förvandlingen av folk till befolkning, från ett politiskt väsen till ett demografiskt väsen, är ett uppnått faktum. Folket är en biopolitisk enhet i Foucaults bemärkelse och detta gör rörelsekonceptet nödvändigt. Om vi vill se på begreppet biopolitik på ett annat sätt, som Toni gör, om vi tänker på det som det inre politiserandet av det biopolitiska, som redan är alltid är politiskt och som inte behöver politiseras genom rörelsen, då måste vi också tänka om hela rörelsebegreppet.

Detta definitionsarbete är nödvändigt eftersom om vi fortsätter med läsandet av Schmitt ser vi hotfulla aporias: om rörelsen är den determinerande politiska beståndsdelen, det autonoma elementet, och folket är opolitiskt, då kan rörelsen bara finna sitt egna politiska varande genom att påföra folkets opolitiska kropp en intern klyvning (cesura) som tillåter den att politiseras. Denna klyvning är hos Schmitt det han kallar arternas identitet (Artgleichheit). Här når Schmitt den högsta identifikationsnivån med rasismen och det största överensstämmandet med nazismen. Detta är ett faktum men vi måste se att detta val, av varandet tvunget att identifiera en klyvning i folkets opolitiska kropp, är en omedelbar konsekvens av hans syn på rörelsens funktion. Om rörelsen är den politiska beståndsdelen som ett självständigt väsen, var hämtar den då sin politiskhet ifrån? Dess politik kan bara hittas i dess kapacitet att identifiera en fiende inom folket, i Schmitts fall ett rasmässigt främmande element. Där det finns rörelse finns det alltid en klyvning som skär rakt igenom och delar folket, och i detta fall identifierar en fiende. Detta är varför jag anser att vi måste tänka om rörelsebegreppet och dess förhållande till folket och mängden. Hos Schmitt ser vi att de från rörelsen exkluderade opolitiska delarna återkommer som det som måste bestämmas över, det politiska måste bestämma över det opolitiska. Rörelsen bestämmer politiskt över det opolitiska. Det kan vara etniskt eller rasmässigt som hos Schmitt men det kan också vara uppgiften av regera över befolkningar, som idag.

Det här är mina frågor:
Måste vi fortsätta att använda rörelsebegreppet eller ska vi överge det? Om det signalerar tröskeln för en politisering av det opolitiska, kan det då finnas en rörelse som är något annat än inbördeskrig? Eller åt vilket håll kan vi formulera om rörelsebegreppet och dess förhållande till biopolitiken?
Jag kommer här inte ge några svar, det är ett långsiktigt researchprojekt, men jag har några indikationer åt vilket håll man skulle kunna röra sig:
Rörelsebegreppet är centralt för Aristotoles, som kinesis, i förhållandet mellan potenza (kraft) och handling. Aristotoles definierar rörelse som potenzas handlande som potenza (l’atto di potenza come potenza), snarare än som en övergång till att agera. För det andra säger han att rörelsen är ateles, en ofullständig handling, utan ett slut. Här skulle jag vilja föreslå en modifikation av hans syn och kanske skulle Toni här för en gångs skull hålla med mig: att rörelsen är konstituerandet av potentza som potenza. Men om detta stämmer, då kan vi inte tänka på rörelsen som yttre eller autonom i förhållande till mängden eller folket. Den kan aldrig vara föremål för ett beslut, organisation eller ledning av folket. Den kan aldrig vara ett element av politiserande av mängden eller folket.

En annan intressant aspekt hos Aristotoles är att rörelsen är en ofullbordad handling, utan telos, vilket innebär att rörelsen behåller en nödvändig relation till en avsaknad, till en frånvaro av telos. Rörelsen är alltid konstitutionsmässigt relationen till sin brist, sin frånvaro av mål, ergon, telos och opera (arbete). Vad jag alltid är oense om med Toni är detta betonande på produktivitet. Här måste vi ta tillbaka frånvaron av opera som något centralt. Detta uttrycker omöjligheten av ett telos, opera eller ergon för politiken. Rörelse innebär just det politiskas obestämdhet och ofullkomlighet. Det lämnar alltid kvar en rest.

Sett ur detta perspektiv skulle det motto som jag formulerade som en regel för mig själv kunna ontologiskt omformuleras så här: ”Rörelsen är det som om det finns är som det inte fanns, det saknar sig självt, och om den inte finns är som om den fanns, den överskrider sig självt.” (Il movimento cioé che se é come se non fosse, manca a se stesso. E se non è, é come si fosse, eccede si stesso.) Det är obestämbarhetens tröskel mellan ett överskridande och en ofullständighet som markerar gränsen för varje politik i sin konstituerande ofullkomlighet.

/ Giorgio Agamben

Översatt från Adrianna Boves engelska översättning och transkribering, sedan genomlyssnat mot det italienska orginalet.

Finns som mp3-fil på italienska här.

Autopsy: I Labor of Dionysus skriver du och Negri att definitionen av vad som är arbete är en politisk fråga. En del av det attraktiva i ert senaste arbete är just den utvidgade definitionen av arbetet. Hur går denna utvidgning till? Innebär det att en del av icke-arbetet har blivit arbete? Eller är det vi som insett att vissa aktiviteter som tidigare inte kallats arbete faktiskt trots allt är arbete?

Hardt: Något som jag tycker är väldigt användbart när det gäller detta är något som Diane Elson skrev för flera år sedan om ”arbetsvärdeläran” och jag anser att den feministiska socialismen i allmänhet är det område där dessa frågor har klarast teoretiserats. Att bestämma vilka aktiviteter som hänger samman med ekonomiskt värde är ofta en politisk kamp. Det var detta som har varit målet för många feministiska kamperna, att hemarbete, omvårdande arbete eller relationsarbete skulle erkännas som produktivt. Man skulle också kunna betrakta, för att hoppa till ett helt annat perspektiv, hela idén om en produktiv utsida som ekonomer brukar tala om som aktiviteter som är kapitalproduktiva men inte erkända som sådana. Vi bör också lägga märke till, och detta har historiskt varit en styrka i de feministiska debatterna, att det kan finnas negativa konsekvenser med att hävda att vissa aktiviteter är arbete. En del skulle säga att benämna saker jag gör för dem jag älskar (reproduktivt arbete för barnen, föräldrarna osv) som arbete degraderar den aktiviteten. Andra skulle säga att om allt jag gör är arbete kan jag aldrig fly från kapitalet.

Ett annat sätt att närma sig denna fråga är genom Deleuze och Guattari. I Anti-Oidipus och Tusen platåer är allt produktion. Tänk bara på begärsproduktion som ett sätt att utöka vad som betraktas som arbete.

En annan aspekt att trycka på är att även kapitalet fortlöpande förändrar vad som räknas som arbete. Generellt sett är min synpunkt att kapitalet följer efter exemplena på vägran i detta avseende. Jag kommer ihåg att Toni och jag lade fram ett argument – eller egentligen inte ett argument, utan snarare hävdade i kapitel 3.4 i Imperiet att denna arbetsvägrans primära kvalitet på 60-talet och den motsvarande utvidgning av vad som betraktades som produktivt – inräknandet av intellektuella, affektiva och kommunikativa aktiviteter – följaktligen var den huvudsakliga grunden för den kapitalistiska produktionens omorganisering på 80-talet. Detta är bara ett annat exempel på den allmänna hypotesen om arbetarklassen och deras arbetsvägrans aktiva och kreativa natur och kapitalets reaktiva natur.

Hur förhåller sig utformandet av nya arbetsformer till det ni identifierar som multitudens blivande? Finns det ett blivande-multitud kopplat till ett blivande-produktiv, eller ett ”realiserande av vara multitud” kopplat till ett ”realiserande av vara produktiv”?

Det är precis detta som vi försöker undersöka med beteckningen arbetets blivande-gemensamt. Det som här ifrågasätts är inte bara utvidgandet av vad som betraktas som arbete utan även möjligheten till kommunikation och samarbete hos de olika formerna av arbete. Det här är det enda sättet du skulle kunna se vårt begrepp multituden som att stå väldigt nära det traditionella begreppet proletariat, det vill säga den klass som består av alla de som producerar – efter att själva begreppet produktion har blivit tillräckligt omarbetat och utvidgat.

Jag vill också påpeka att just ”produktivitet” inte alltid är det rätta sättet att tänka sig detta. Ibland verkar ”kreativitet” vara ett bättre begrepp, men detta begreppet duger heller inte jämt. Eftersom det vi vill kunna inkludera i detta begrepp inte bara uppkomsten av en ny idé i duschen eller liggandes i sängen, utan även när man tar en kopp te med en vän. Vi behöver tänka igenom vad som är produktivt i de sociala relationerna, i själva samhället.

Vi tolkar det som att en del av era texter säger att all social levande-tid (life-time) är produktiv. Detta koncept är lockande genom att det utvidgar definitionerna av arbete och vem som kan vara ett politiskt subjekt. Men å andra sidan, menar ni att bokstavligt all social levande-tid är produktiv för kapitalet? Om vi för kapitalet alltid är produktiva, hur kan vi då tänka oss och praktisera avbrott och brytningar? Vilken betydelse kan exodus ha här, om vi alltid befinner oss i faraos Egypten?

Jag ser generellt detta som att vara “inom och mot”. Allt som fabriksarbetaren gör när han inte är i fabriken är inte direkt produktivt för kapitalet. Det finns auktoriserad och oauktoriserad ledig tid, och det finns tusentals små undanflykter, och så finns det ibland koordinerade sabotage och revolter. Jag tänker att det i allmän bemärkelse är likadant för oss alla i det kapitalistiska samhället. Kom då så klart ihåg att kapitalet som vi producerar är inte bara varor – dessa är bara ett mellansteg i processen. Det producerade kapitalet är primärt en social relation. Vi måste försöka att förstå hur vi i all social levande-tid, precis som du säger, genom oräkneliga aktiviteter producerar och reproducerar kapitalet. Det finns självklart ledig tid i denna process, det finns tusentals små undanflykter som vi hittar på, och bland lyckas vi att få till stånd koordinerade sabotage och revolter. Min tanke är att allt detta sker inifrån, om du hänger med på mina topologiska föreställning. Vår exodus eller vår nomadism är en som aldrig lämnar insidan och trots detta lyckats att upprätta en opposition och utgöra ett alternativ.

Är ert koncept av “alltid-redan multitud” tänkt som en kritik av tanken att bara en kan styra, att de många kan inte styra sig själva (det vill säga, den sociala och politiska kroppen har alltid varit mångfaldig, de många har alltid kunnat styra sig själva, och först nu förstår vi detta) eller är det en diagnos som konstaterar att den endas styre historiskt uttömts (det vill säga, den endas styre var bara möjligt förut, tidigare försök att skapa multituden inträffade för tidigt, först nu i denna tidsperiod kan vi överskrida den enskildes styre)?

Jag lutar nog åt att hålla med om er senare formulering, att uttömmandet av den endes styre och formerandet av multituden är möjligt först nu idag. ”Alltid-redan” syftar på multitudens virtuella existens. Men jag undrar om det verkligen har funnits några tidigare försökt att bilda multituden eller om det snarare är först idag vi i efterhand kan betrakta vår historia ur denna bemärkelse. Kanske är det som i den strofen i Marxs introduktion till Grundrisse om att människans anatomi föregår apans anatomi.

Och som uppföljning på den frågan, om ni med begreppet mängden syftar till en form av kritik, hur blir denna till handling? Å andra sidan, när ni uttrycker den endas historiska uttömmande, finns det ett avantgarde, en spjutspets som leder denna process?

Den andra frågan är lite motsägelsefull, är den inte?

När det gäller den första delen, multituden är inte bara en form av kritik, det är också ett sätt av social organisering. För att besvara frågan om hur den blir handling, är det nog bästa att se på vad folk faktiskt gör. Med andra ord, hur skapar människor idag horisontella, mångfaldiga organisationer av singulariteter. Det här är ett sådant tillfälle när den teoretiska frågan kanske bäst kan besvaras på genom att titta på praktiker.

Ni talar om ett inte-ännu-multitud, en kommande multitud. Vad menar ni med detta? Hur relaterar detta till Agambens ”kommande samhälle” (coming community)? Och hur förhåller sig detta inte-ännu/kommande till kamp?

Det syftar på Agambens kommande samhälle, speciellt i den bemärkelsen, om jag minns det rätt, att han beskriver denna gemenskap som att den inte är baserat på tillhörighet. Han experimenterade med begreppet av ett icke-identitetssätt att tänka och skapa social organisering. Detta är också multitudens projekt. I filosofiska termer försöker vi, likt Agamben, att förskjuta den motstridiga paret identitet/skillnad och istället arbeta med det gemensamma, singularitet och multiplicitet.

Vår tanke om ett “icke-ännu” är verkligen väldigt enkel. Förutom att anspela på Blochs begrepp utopi, ville vi bara betona att multituden är ett projekt, ett politiskt projekt, som måste genomföras och ges liv genom kollektiv kamp.

När man läser Agamben får man känslan av att den enda anledningen till att det kommande samhället inte framträdde på Tiananmen-torget var makten från den kinesiska regeringens stridsvagnar. Detta antyder att det primära problemet för det kommande samhället eller inte-ännu multitud är hur det ska överleva attackerna från företagsledarna och staten, en fråga om organisering. Hur förhåller sig organisering till mängdens temporalitet, dess status som inte-ännu eller kommande?

Det är helt klart en viktig fråga hur man överlever attacker, och mer generellt är frågeställningen hur man organiserar sig på ett sätt som är kraftfullt nog att kunna förstöra den nuvarande maktregimen. Men jag skulle inte säga att det här är det enda eller ens det viktigaste problemet. Här är ett annat problem: hur hanterar vi konflikter inom multituden? Multituden är självklart inte bara ett fält för det gemensamma utan också ett konfliktfält. Det finns ingen garant att singulariteterna kommer att komma överens, och det borde det inte heller finnas. Detta är trots allt multitudens skönhet, dess verkliga multiplicitet och dess fria uttryck av skillnader och även konflikter. Jag misstänker att frågan om konflikter inom multituden är en av de frågor som det är bättre vi ställer i praktiska termer snarare än på denna ganska filosofiska nivå.

Om multituden definieras som ett politiskt projekt, finns det då ett telos? Om detta finns, vad skiljer ert synsätt från hegelianska marxister som försöker att definiera klassen enligt en ”revolutionär” essens, och därigenom förskjuta de aspekterna som inte är ”revolutionära” till det ”falska medvetandets” område?

Toni har pratat länge om ett materialistiskt telos och det är just detta som han menar – ett telos som konstrueras genom våra begär. Det finns ingenting nödvändigt, idealt eller på förhand givet med detta telos. Se det som typ en logbok för våra kollektiva begär och strävanden som följer varandra.

Den yttersta högern i dagens USA har visat sig väldigt kapabel att organisera och mobilisera många människor genom radioprogram, tv-predikningar och det affektiva arbete som missionärer, ungdomsgrupper osv utför. Hur förhåller sig denna sorts aktivitet till multituden? Kan mängden vara eller bli reaktionär? Eller finns det en reaktionär ”anti-multitud” skapad på samma grund som multituden? Vad är förhållandet mellan dessa formationer, oavsett om det är en ”god och ond” multitud eller en ”multitud och antimultitud”?

För det första (jag vet att ni inte frågar om detta, men det kan vara bra att ta upp igen) är det meningslöst att förknippa konceptet multitud med nazisternas massor eller folksamlingar, la Kracauer eller Canetti. Alla definitioner av multituden gör denna åtskillnad tydlig.

Några definitioner av multituden lämnar hur som helst dess politiska natur tvetydig. Om du definierar multituden i bara formella termer – till exempel som en horisontellt utspridd nätverksstruktur så kan du ha en reaktionär multitud. Och då skulle det vara viktigt att ställa upp kriterier som hjälper oss att skilja mellan dem.

Jag lutar mer åt att ge en mer substantiell definition av multituden som konceptet som till stor del begränsar dess tvetydighet. När man till exempel ställer det fria uttryckandet av skillnader (som för mig verkar ingå i varje föreställning av multiplicitet eller singularitet) då klargör du hur alla dessa reaktionära fenomen, från populistiska formationer i USA till terroristnätverk, inte har någon relation till multituden.

Om multitudens framtid ligger i det globala medborgarskapet, hur ser ni då på förhållandet mellan multituden som projekt och framträdandet av en global humanitär militarism?

Jag är inte säker att jag förstår denna fråga. Varför skulle medborgarskap medföra militarism? Medborgarskap är i vilket fall ett problematiskt koncept och det är inte direkt självklart vad det innebär. (Jag har föresten beundrat det som Etienne Balibar gjorde av det begreppet). I Imperiet använde vi begreppet globalt medborgarskap huvudsakligen på ett negativt sätt, det vill säga för att visa på gränsernas nedrivande och därigenom en rörelsefrihet för alla. Medborgarskap kan också ha en positiv sida som innehåller en hel serie positiva rättigheter. Men det är inte så vi använder begreppet i Imperiet.

Ni har förespråkat en allmän medborgarlön och flera nutida rörelser i Europa ställer liknande krav. Som vi förstår er rättfärdigar ni dessa anspråk genom att säga att ”vi är alla produktiva, hela tiden och eftersom vi alltid producerar borde vi betalas en allmän garanterad inkomst.” Ni verkar framställa en allmän inkomst som något rättvist och resonabelt, istället för som ett krav som ska kämpas för och påtvingas företagsledarna (som tex åttatimmarsdagen). Några rörelser av prekära arbetare har en helt annan ton när de kräver en allmän lön. De verkar istället säga ”vi behöver denna inkomst för att leva, de nuvarande åtgärderna fungerar inte för oss”. Vad är poängen med uppmaningen till en allmän lön? Ser ni denna som någonting som ligger i både kapitalet och mängdens bästa intresse, åtminstone för stunden? Eller ser ni denna som ett möjligt sammanförande krav, någonting som multituden kan mobilisera runt för att starta och sprida nya kamper som går bortom kapitalet?

Jag tycker du har rätt i att kravet på en grundläggande inkomst, särskilt när den sammankopplas med arbetslösa eller prekära arbetare, är ett kraftfullt krav som kan hjälpa till att utforma och organisera kamper. Det tycker jag är, precis som du antyder, den centrala poängen.

Vårt argument vara bara att detta krav också är försvarligt även utifrån enbart ett användande av kapitalets egna logik, det vill säga att basera inkomsten enbart på produktivt arbete. Detta är ett rätt ironiskt argument, men också ett rätt användbart tycker jag det verkar som. Det är ett exempel på när kapitalets egna logik pekar bortom de kapitalistiska relationerna.

http://users.resist.ca/%7Ejon.beasley-murray/index.html

Nyligen har forskare på artificiell intelligens och programmeringsmetoder använt begreppet svärmintelligens som namn åt kollektiva och utspridda problemlösningstekniker utan centraliserad kontroll eller tillhandahållna av en global modell. Ett problem med en stor del av den tidigare forskningen om artificiell intelligens, hävdar forskarna, är att dessa ansåg intelligensen som något som fanns i individuella sinnen, medan forskarna nu utgår ifrån att intelligensen i grunden är social. Dessa forskare har därför börjat se på svärmen som ett kollektivt beteende mellan sociala djur, som myror, bin och termiter, för att undersöka multiaktörsfördelade system av intelligens. Några vanliga djurbeteenden kan ge en första uppskattning av denna idé. Tänk till exempel på hur tropiska termiter bygger fantastiska gemensamt konstruerade valvstrukturer genom att kommunicera med varandra; forskarna har hypotesen att varje termit följer den feromon-koncentration som andra termiter i svärmen lämnat efter sig. Även om ingen av de individuella termiterna har någon högre intelligens, bildar termitsvärmen ett intelligenssystem utan någon central styrning. Svärmintelligensen baseras i huvudsak på kommunikation. För forskarna på metoder för artificiell intelligens och datahantering kan förståelsen av detta svärmbeteende hjälpa till att skriva algoritmer för att optimera problemlösande datauträkningar. Datorer kan också konstrueras att bearbeta information snabbare om de använder svärmarkitektur snarare än en konventionell centraliserad datahanteringsmodell.

I svärmmodellen som baserats på djursamhällen och som utvecklas av dessa forskare, antas att varje aktör eller partikel i en svärm är lika och för sig självt inte särskilt kreativ. Svärmen som vi ser framträda i de nya politiska nätverken däremot är sammansatt av en mängd av olika kreativa aktörer. Detta tillför ytterligare nivåer av komplexitet till denna modell. Medlemmarna i mängden behöver inte bli lika eller förkasta sin kreativitet för att kunna kommunicera och samarbeta med varandra. De fortsätter vara olika ifråga om etnicitet, kön, sexualitet och så vidare. Vad vi måste kunna förstå är den kollektiva intelligens som kan framträda ur kommunikationen och samarbetet i en sådan varierad multiplicitet.

När vi insett svärmintelligensens enorma potential, först då kanske vi kan förstå varför Arthur Rimbaud i sin vackra hymn över Pariskommunen 1871 hela tiden tänkte sig de revolutionära kommunarderna som insekter. Om man går tillbaka till händelserna åren innan, beskriver faktiskt Emile Zola i sin historiska roman Le débâcle preussarnas ”svarta svärmar” som helt kör över de franska armépositionerna i Sedan som en invaderande myrsvärm, ”un si noir fourmillement de troupes allemends.” Sådana insektmetaforer om fiendesvärmar betonar den oundvikliga förlusten medan de fortfarande ser sig som överlägsna fienden – dessa är bara hjärndöda insekter. Men Rimbaud tar denna krigskliché och vänder den, och sjunger en svärmens lovsång. Kommunarderna försvarade deras revolutionära Paris mot regeringsstyrkorna som attackerade från Versailles, och strömmar genom gatorna som myror (fourmiller) i Rimbauds poesi och deras barrikader myllrar av aktivitet som en myrstack (forumilières). Varför skulle Rimbaud beskriva kommunarderna som han älskade och beundrade som svärmande myror? När vi ser närmare på detta kan vi se att all Rimbauds poesi är full av insekter, speciellt ljudet från insekterna, surrandet, svärmandet, myllrandet (bourdonner, grouiller). En läsare beskriver Rimbauds poesi som ”insektsvers”, ”musiken från svärmen”. Nyvaknandet och återuppfinnandet av sinnena i den ungdomliga kroppen – det centrala stycket i Rimbauds poetiska värld – äger rum i köttets surrande och svärmande. Detta är en ny sorts intelligens, en kollektiv intelligens, en svärmintelligens, som Rimbaud och kommunarderna förutsåg.

/Toni Negri och Michael Hardt

Utdrag ur Multitude